Sjuka historier ni skrev när ni var liten

[Hikari no Hohenheim]

I grundskolan kom det många tillfällen då man blev tvungen att skriva en berättelse. Många barn tycker skriva mest är tråkigt, men somliga, som jag, tyckte det var det roligaste man kunde göra i skolan. Jag skrev alltid minst dubbelt så mycket som man var tvungen, och lärarna tyckte att jag hade minst sagt livlig fantasi.

 

Nuförtiden när jag tittar tillbaka på mina berättelser ser jag att desto längre grundskolan fortskred, desto mer övergick min livliga fantasi till psykotisk fantasi. Jag fick nämligen för mig att skolan var det värsta som fanns, men då jag inte hade det i mig att skolka, tog jag ut min frustration i form av berättelser. Detta plus att jag just då även börjat läsa Dragonball influerade mina berättelser att handla om saker som Skolligan från framtiden, Skolministerns Sanna Form och Kame-Hame-Läxbok. Lärare var "de onda", och de blev ofta dödade av kraftiga laserstrålar, supercyklar, eller ibland med bara händerna av kallt blod.

 

Nu ca. 12 år senare kan jag bara skratta åt det, och har inga problem med att dela med mig av detta, men om någon annan än mina förvånansvärt förstående lärare (ironi, eller hur?) hade sett dem så skulle de säkert trotts märkliga saker om mig. Fast tja, även om jag inte längre vill spränga skolor med Matteraketer eller explosiva fotspår (vad?) så har jag väl aldrig slutat skriva galna saker...

 

Nu vill jag höra era historier! Vad skrev ni när ni var små? Var ni sådana som skrev mycket, och i så fall, vad för sjuka grejer kom era små hjärnor på?

[Adephi]

Fri skrivning var nog min favorit av alla saker man kunde göra på svenskalektionerna i lågstadiet :)

 

Vad jag minns så handlade mina berättelser ofta om spöken, andar, gengångare och mysterier.

 

Inte så konstigt kanske med tanke på att ett av mina favorit tv-program hette "Are you afraid of the dark?" och handlade om ett gäng ungdomar som berättade spökhistorier kring en lägereld.

 

Jag vet att alla mina fri skrivningsböcker finns nånstans. Jag måste leta fram dom och läsa igenom dom :)

[Moontoon]

I lågstadiet skrev jag om "Dino och sorkarna" haha. Önskar jag hade kvar texterna. I mellan och högstadiet blev det en del Digimon och SailorMoon fanfics. Förutom det ritade jag en del serier. Det var tider det :)

[Sceleris]

Jag kan inte minnas att vi hade några speciella skrivuppgifter i lågstadiet, däremot ritade jag en några böcker lång serie när jag var 8-10 år (alltså snart 20 år sedan). Sjuk tror jag inte att den var, men jag minns att den slutade (eller åtminstone planerades sluta) med ett metanarrativ där författaren själv figurerade.

 

Minns förvisso en kortberättelse som jag skrev till svenskan när jag gick i nian; den var väl lite knäpp, ett försök till pastisch för lulz. Förstod aldrig varför, men fröken tyckte om den jättemycket och läste till och med upp den för klassen. "Tankbilen" hette den, och finns här, med skrivfel och allt.

[drend]

Skrev som Hikari no Hohenheim för mycket för mina lärare att rätta (lärarfolket slutade allt som oftast att rätta mina många stav- och grammatiska skrivfel efter 5-10 sidor på 40+ sidors uppsatser) och skrev om det jag älskade - och det jag hatade mest här i världen men inte slapp undan. Minns särskilt en engelsk uppsats som vi skulle skriva hemma där vi skulle fortsätta på ett redan befintligt stycke text; något om en flicka som rymmer hemifrån på natten när en lastbil PLÖTSLIGT kör förbi (dun dun dun). Givet att lastbilen då (under mina ivriga fingertoppar) kommer lastad med en excentrisk lastbilschaufför som samlar upp "den utvalda" flickan och skeppar över henne till en ny främmande värld fylld med plågsam magi, ett utsiktslöst öde och ond bråd död.

Rolig tråd! : )

[Snok3n]

Jag gillar ju att rita och under gymnasietiden jobbade jag och en vän på idéer till berättelser som vi sedan skulle visualisera i vårat ritande. Jag hade denna idéen om att jordens befolkning stupat drastiskt i en distant framtid och samhället degraderat till mindre samhällen som lever i de oehört gigantiska städerna som efterlämnats av den forna befolkningen. Utan att gå in på verkande detaljer så har vissa individer och väldigt få (döpta "Praestenter") utvecklat (evolution) telepatisk förmåga och kan transmittera deras tankar till andra "normala" individer (oftast okontrollerat). Detta och på grund av den allmänt degenererande omgivningen människan lever i skapas religiös fanatism kring individerna som upptäcks ha telepatisk förmåga och de upphöjs som gudar i samhället. Men själva historien skulle handla om ett par individer som lever i samhällets underkant och lever det skitigaste liv man kan tänka sig, men den ena väcker en dag förmågan som en Praestent och slits ur sin vardag för upphöjas och bli en överordnad symbol för samhället. Dessvärre är detta något de två inte kan leva med då det enda de haft hitintills i livet är varandra och deras liv förvandlas till en flykt från det som en Praestent innebär att vara. 

 

När jag tänker tillbaka på det så är väl det hela en rätt typisk sättning  i dystopisk post-apokalyptism men jag gillade tanken att inte kunna kontrollera sin telepatiska förmåga och att ens tankar hejdlöst sipprar ut i omgivningen. 

[Igyou_Hime]

Haha, det är alltid garanterat ett gott skratt när man kollar igenom gamla skoluppgifter XD Tror jag hade lite svårt för just berättelser (har än idag när vi under gymnasiet skulle skriva noveller), då jag gärna vill att det ska bli så komplext som möjligt men inser snart att jag trasslat in mig själv i historien och att om jag ska få ut det på ett snyggt sätt kommer det bli en full roman :P När jag var 10 hade jag ju dock ingen sån insikt utan mina sagor kunde komma till ett slags klimax och en rad senare ta slut :P

Kommer väl ihåg att jag fick för mig att skriva något inspirerat av Rosemary's Baby (var nog 10-11 år, kommer från en skräckfilmstittande familj) och hur jag verkligen försökte bygga upp en RIKTIG historia, och så slutade den tvärt på endast en rad XD