Hoppa till innehåll

Vi har nu en wiki! Kolla tråden!

Inukage

Gå vidare med min berättelse till manus

Rekommenderade inlägg

Hej! Jag har försökt list ut hur man skriver ett Anime manus (t.ex. formellt utseende).

Det är nämligen så att jag skrivit ungefär en tredjedel på en bok (133 sidor) och funderar på om jag ska göra om det jag har till ett manus, översätta det och försöka sälja det.

Jag vill inte anställa någon som skriver om det så jag vore tacksam om någon här vet om en mall eller liknande jag kan använda för att själv skapa ett manus?

 

Handlingen utspelar sig i ett post Apocalyptiskt Europa, i en av de få enorma framtidsstäderna döpta till Urbanica: 1-6. Läsaren följer en huvudkaraktär Shade / Joshua Devlin - ur första persons format - och hans närmaste vänner som tillhör ett stort gäng med fasadklättrande frihetskämpar som ständigt kämpar för att behålla så mycket frihet de kan i ett samhälle som är extremt klass-segregerat och hårt styrt av staten.

Jag har inspirerats av några av mina favorit Anime serier t.ex. Wolf's rain, Ergo Proxy och Air gear.

 

Jag har kopierat in de första fyra sidorna från boken för den som är intresserad.

 

 

 

 

Del I. Staden

 

 

 

Vinden kändes som en vägg mot mitt ansikte, varje sekund påminde min kropp mig om att den gjorde sitt yttersta.

Det kändes nästan som jag vore döv, som om min hörsel försvunnit i adrenalinruset, men den snabba hetsande rytmen av mina fötter och min egen puls som bankade i tinningarna hördes nu allt för tydligt. Det var som att springa igenom en lång grå tunnel, formerna från byggnaderna omkring mig flämtade flyktigt och konturlöst i ögonvrån.

Min blick var fäst rakt framåt och fokuserades endast när nästa hinder tvingade mig att reagera.

Jag svängde runt så många hushörn jag kunde i ett försök att skaka dem av mig, jag kunde inte höra dem, och jag tittade aldrig heller bakåt för att se efter om de var kvar, men jag visste att de var bakom mig lika väl som jag visste att vattnet från de enorma sprinklersystemen i stadens kupoltak och under nivå två föll på mig – sprinklersystemen hade installerats för att skölja av stadens gator eftersom stadens tak inte bara stänger ute solens brännande strålar men även alla de andra av jordens naturliga krafter.

Jag brydde mig inte om det artificiella regnet, för nu rörde jag mig utan att tänka på det kroppsliga, allt jag gjorde var instinktivt. Hade mina förföljare varit vanliga ordningslegionärer skulle jag inte ha oroat mig för att de skulle hinna ikapp, men de skepnaderna jag sett innan var smidiga som vore de en korsning mellan apa och katt.

De får inte hinna ikapp mig, det var den enda tanken som for genom mitt huvud. Trettio meter längre fram reste sig en hög rödbrun tidshärjad tegelmur. Jag tog instinktivt ett par steg upp för muren för att vinna lite höjd och sträckte mig snabbt efter murens överkant. När jag fått grepp tryckte jag ifrån med fötterna, sen hävde jag mig smidigt över, såg en plats att landa på och minimerade kraften på mina knän genom att föra kraften framåt i en rullning, det gav mig fart i rätt riktning för att kunna springa utan att sakta ner. I Normala fall skulle den känsla man får av att springa så här kännas som en frihet, men inte nu; Jag var livrädd, jag visste hur snabbt ett liv kunde släckas och var väl medveten om vad som skulle hända mig om det som sprang bakom mig kom tillräckligt nära.

 

Alltihop började tio timmar tidigare. Jag satte mig ner högst upp på en byggnadsställning i distrikt trehundranittioåtta E.

Jag och drygt tvåhundra andra arbetare byggde den grundläggande strukturen på en riktigt skrytsam skyskrapa, bara basen var gigantisk. Jag hade precis avslutat ett fem timmar långt förmiddagspass av bultsäkrande svetsning och satte mig ner för att äta min medhavda lunch med den fantastiska utsikten av myllret av människor på gatorna och de blänkande skyskraporna framför mig.

Halvägs igenom min något torra baguette kunde jag höra skrammel tätt följt av en duns, sedan hördes en man någonstans under mig argt ropa något på ett språk jag inte förstod, följt av en kort skur med nått som lät som ett halvt dussin projektiler från en bultpistol ljudligt träffa en balk på våningen under. Plötsligt hördes en välbekant röst:

”Ruhe mann! Du hade kunnat skada någon med den där.” Det var Creutz, han hade förmodligen vält något på mannen med bultpistolen när han klättrat upp. Jag kunde nu se hans svarta läder handskar med avklippta fingertoppar greppa tag i kanten framför mig, jag gick fram och räckte honom min högerhand.

”Danke”, sa han med ett brett leende och hävde sig upp. Han lade sin högra handflata bakom huvudet. ”Dom är argsinta dom där italienarna” fortsatte han och log nu ännu bredare än förut.

”Du tror inte han varit mindre arg om du tagit stegen istället för att klättra på något han höll på att bulta fast?”

Ett litet hånfullt leende fanns på mina läppar. Creutz fnös till och borstade av lite damm från sina svetsglasögon, de såg ut precis som mina, de som jag nu hade satt upp i pannan på min olivgröna brittiska patrull keps. Svetsglasögonen hade små svarta glas och de fästes runt våra snaggade huvuden med en elastisk rem. Att snagga huvudet var mer än försiktighetsåtgärd än en stil sak, då och då brukade små svetsloppor hoppa ner i håret och hade man otur fattade det eld.

”Du vet att det bara är de lata och de lama som tar stegen Shady”, Sa Creutz till sitt försvar med en överlägsen min när han fortsatte borsta sitt mörkblå åtsittande linne och härmade sedan nått som liknade en hjärndöd zombie.

”Jo jag vet” Jag spelade uppgiven.

Creutz hostade ljudligt ett par gånger

”Du borde verkligen skaffa nått slags andningsskydd, man får ju damm överallt, inte minst i lungorna”, sa han och hostade doft en gång till.

”Jo det är sant, jag ser att du redan skaffat det” jag tittade menande på den röda näsduken som hängde runt Creutz hals.

”Den här? Nej, nej den här fick jag av en tjej igår, men den duger ypperligt för estetiska ändamål” Jag visste att Creutz menade hans starka intresse för graffitti – En sorts stil av gatukonst där man använder sig av sprayfärg, vissa anser att det är skadegörelse –, det var olagligt på nivå två och tre där medelklassen och överklassadeln bodde, men här på nivå ett hade ordningslegionärerna slutat bry sig. Och tur var väll det för Creutz vida olivgröna byxor hade fläckar från sprayfärg överallt.

”Visst, du snodde den säkert från en hund när du var ute och var estetisk igår”

Jag gjorde en svagt grimaserade min på skämt mot honom. Creutz öppnade munnen föra att försvara sig men stängde den igen och log mot mig som om han menade att jag kände honom för väl.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Det allra viktigaste med manusskrivning är kanske att tänka i bilder. Man kan inte skriva vad figurerna tänker, utan måste hitta andra sätt att visa eller antyda det på. Med det sagt finns det guider på Script Frenzys sajt, som är manusmotsvarigheten till National Novel Writing Month, exempelvis How to Format a Screenplay.

 

Men den eller liknande guider kanske du redan har sett, och tänkt att det är i Hollywood-manusstil och därför irrelevant för den japanska animébranschen. Och det är just vad det är. Det är inte bara det att jag inte känner till några specifika guider till hur japanerna skriver japanska animémanus (men jag tror inte det är så annorlunda, typ så här), utan också att den japanska animébranschen inte fungerar på så sätt att en manusförfattare kan skicka in ett manus till en studio som sedan börjar utveckla det. Det har aldrig hänt och kommer aldrig att hända.

 

Jag ser istället tre-fyra sätt som det skulle kunna ske något av det här på.

  • Det första är att du utvecklar ett "pitch" av din idé: en för-förproduktionsplanering som visar på handlingen, formatet (TV? Film?), figurerna och olika bilder och annat (kanske bekosta en pilotfilm?), samt rena "selling points" om varför de borde lägga pengar på just din idé och varför det är en given kommersiell succé. (Liknar tidigare succéer X och Y fast ännu bättre? Utsikter för leksaksförsäljning? TV-spel?) Om de producenter du visar din "pitch" för då köper rättigheterna till projektet, så kanske de anlitar dig att skriva manus också, men troligtvis tar de in någon beprövad manusförfattare. Din inblandning i projektet hänger på förhandlingarna: du kanske måste vara beredd att lägga stora egna summor för att få någon talan.
  • Det andra är att du själv blir producent. Det kommer att kosta väldigt mycket tid och pengar. Det är nu du som måste se till att få delfinansiering av andra bolag och anlita folk: manusförfattare, regissörer, animationsstudior, revisorer, assistenter, etc etc etc.
  • Det tredje är att du först blir en känd författare. När du väl är känd och din bok är en storsäljare så kanske producenterna kommer till dig och frågar om de får göra din historia till animé. "Visst", kan du då säga, "men ni får gärna utgå från mitt manus!" (Och det kan då lika väl vara i Hollywood-manusstil.)
  • Det fjärde alternativet är att du börjar på japansk filmskola och lär dig skriva manus där. Efter en lång karriär inom dussinmanusförfattande på typ Toei och frilansande för andra bolag, så kanske du börjar få ihop en ordentlig meritlista och blir erkänd av animéproducenterna. När du då fått upp deras ögon, kanske blivit lite mer bekant med dem, så kanske du vid en alkoholfrisk utekväll kan föra fram dina idéer åt dem. "Du, Ōmura-san, du är ju producent... Jag har en sån jäkla bra idé till en animé, va, vi borde träffas nån gång och diskutera..."

Glöm inte bort att japanerna i regel inte kan engelska, så du måste kunna deras språk.

 

Summan av kontentan är att om du måste fråga så behöver du inte tänka på att skriva animémanus i japansk animémanusstil.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Det allra viktigaste med manusskrivning är kanske att tänka i bilder. Man kan inte skriva vad figurerna tänker, utan måste hitta andra sätt att visa eller antyda det på. Med det sagt finns det guider på Script Frenzys sajt, som är manusmotsvarigheten till National Novel Writing Month, exempelvis How to Format a Screenplay.

 

Men den eller liknande guider kanske du redan har sett, och tänkt att det är i Hollywood-manusstil och därför irrelevant för den japanska animébranschen. Och det är just vad det är. Det är inte bara det att jag inte känner till några specifika guider till hur japanerna skriver japanska animémanus (men jag tror inte det är så annorlunda, typ så här), utan också att den japanska animébranschen inte fungerar på så sätt att en manusförfattare kan skicka in ett manus till en studio som sedan börjar utveckla det. Det har aldrig hänt och kommer aldrig att hända.

 

Jag ser istället tre-fyra sätt som det skulle kunna ske något av det här på.

  • Det första är att du utvecklar ett "pitch" av din idé: en för-förproduktionsplanering som visar på handlingen, formatet (TV? Film?), figurerna och olika bilder och annat (kanske bekosta en pilotfilm?), samt rena "selling points" om varför de borde lägga pengar på just din idé och varför det är en given kommersiell succé. (Liknar tidigare succéer X och Y fast ännu bättre? Utsikter för leksaksförsäljning? TV-spel?) Om de producenter du visar din "pitch" för då köper rättigheterna till projektet, så kanske de anlitar dig att skriva manus också, men troligtvis tar de in någon beprövad manusförfattare. Din inblandning i projektet hänger på förhandlingarna: du kanske måste vara beredd att lägga stora egna summor för att få någon talan.
  • Det andra är att du själv blir producent. Det kommer att kosta väldigt mycket tid och pengar. Det är nu du som måste se till att få delfinansiering av andra bolag och anlita folk: manusförfattare, regissörer, animationsstudior, revisorer, assistenter, etc etc etc.
  • Det tredje är att du först blir en känd författare. När du väl är känd och din bok är en storsäljare så kanske producenterna kommer till dig och frågar om de får göra din historia till animé. "Visst", kan du då säga, "men ni får gärna utgå från mitt manus!" (Och det kan då lika väl vara i Hollywood-manusstil.)
  • Det fjärde alternativet är att du börjar på japansk filmskola och lär dig skriva manus där. Efter en lång karriär inom dussinmanusförfattande på typ Toei och frilansande för andra bolag, så kanske du börjar få ihop en ordentlig meritlista och blir erkänd av animéproducenterna. När du då fått upp deras ögon, kanske blivit lite mer bekant med dem, så kanske du vid en alkoholfrisk utekväll kan föra fram dina idéer åt dem. "Du, Ōmura-san, du är ju producent... Jag har en sån jäkla bra idé till en animé, va, vi borde träffas nån gång och diskutera..."

Glöm inte bort att japanerna i regel inte kan engelska, så du måste kunna deras språk.

 

Summan av kontentan är att om du måste fråga så behöver du inte tänka på att skriva animémanus i japansk animémanusstil.

Först: Tack för att ni tog er så mycket tid att svara, det var väldigt intressant, jag har nog själv lutat åt alternativ 1 en lång tid. Därmed har nog kommit till insikten att jag inte bör skriva ett manus själv. Jag gör nog så att jag skriver klart boken, försöker få den utgiven. Översätter den och försöker sedan personligen sälja in den på japanska och hoppas sedan på att få se mina tankar överförda till Anime ^^

 

Vad tror ni om story konceptet? dom 4 sidorna ger kanske inte särskilt mycket insikt direkt.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Man kan ju också skriva ett manus bara för skrivandets egen skull, som en övning. Du kanske har ett bättre sinne för det än väntat?

 

Men nä, det var inte så talande med utdraget i inlägget. :P

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag bjuder på en bit jag gillar lite extra, jag vill såklart inte lägga ut hela boken :) Det finns en del fel här och var fortfarande eftersom jag inte gått över den ordentligt än, men den här biten målar upp rätt fina bilder tycker jag.

Stycket är taget från sidorna 73-77 ^^

 

Vi andra hade våra skäl, om man hade vad som krävdes för att vara medlem av BA så var det ett bra sätt att få tag på mat, det var därför de flesta hamnade där.

När jag var liten bodde jag med min familj på nivå två men efter att min far valt att lämna mig och min mor blev vi tvungna att flytta ner till nivå ett. Min mor dog några år senare av ryggmärgscancer, jag minns att det var dagen efter min sextonde födelsedag. När pengarna jag ärvt tog slut tvingades jag bo på gatan några månader tills jag omhändertogs av ett hem för hemlösa ungdomar. Det var på hemmet som jag och Creutz träffades. Dieter Holzmeister – alias Creutz – förlorade bägge sina föräldrar och storasyster när lastbilen som de illegalt smugglats i våldsamt tumlat ner för ett mindre stup och landat i havet, tretton mil utanför Urbanica tvås portar. När jag kom till hemmet hade Creutz bott där i två år, han blev min första vän på nivå ett.

Hemmet för föräldralösa ungdomar måste omhänderta ungdomar som ännu inte fyllt arton, men när vi väl fyllt arton var vi tvungna att stå på egna ben. Dagen jag blev myndig lämnade därför både jag och Creutz hemmet för att leta efter boende och arbete.

Det var inte lätt i en stad som befolkas av över fyrahundrafyrtio miljoner människor. Precis som alla andra i vår situation tvingades vi arbeta hårt för nästan inga pengar alls. Vi tog skitjobb efter skitjobb. Putsa skyskrapornas oändligt många fönster var ett av de vanligaste jobben men också ett ganska slappt jobb om man inte var höjdrädd. Eftersom det var eftertraktat att putsa fönster var det sällan vi fick tillfälle till det. Den lilla lön vi fick efter massiv skadedjursbekämpning i avloppssystemen och soptransportering var ofta det som höll oss levande i den stora staden.

Eftersom vi knappt hade pengar att bo och äta kunde vi knappast roa oss överhuvudtaget, de flesta lediga kvällar vi hade gick åt till att antingen vila eller söka jobb för dagen efter. Att vara ute i den tuffa verkligheten var därför en rejäl omställning från livet på hemmet för hemlösa ungdomar. När jag efter en hård dag i staden rullat ut min tunna madrass en bit från Creutz brukade jag tänka tillbaka på tiden i hemmet med de andra.

Vi ungdomar som bodde på hemmet strök ofta omkring i staden om dagarna och leta efter intressanta ställen att klättra på, eller ”besegra dem” som vi kallade det. En svår byggnad kunde vara en hög byggnad med väldigt få bra grepp, det kunde vara ett mellanrum mellan byggnader som man skulle hoppa över eller som i några fall, en statligt ägd byggnad där man på något sätt skulle nå en punkt utan att bli upptäckt och sedan ta med en souvenir i form av en bit av en flagga eller kanske ett fönsterhandtag.

Det var en sysselsättning som var mycket omtyckt av oss och hatad av föreståndarna som fick betala de benbrott som förekom. Efter vår största hobby som var akrobatisk förflyttning i staden kom kampsport. Vi hade aldrig haft tillfälle att gå med i nån klubb för avgifterna var omöjliga men gänget av killar på hemmet hade fått tag på gamla videofilmer på skivor som gick att spela i hemmets filmrum som tycktes komma från stenåldern. Vi Killar blev som förtrollade av rörelserna på videoskivorna och började därefter slåss ganska ofta när föreståndarna inte såg. Ibland kunde någon bli skadad men det var nästan aldrig på grund av ilska så skadorna var oftast inte särskilt allvarliga. Trots att jag alltid varit en genomsnäll pojke kände jag adrenalinet pumpa ut i kroppen när jag stod öga mot öga med en motståndare.

Precis som med klättringen älskade jag ruset av skräck blandat med glädje, det var det bästa jag visste och jag blev en av de bättre slagskämparna på den lilla grusiga bakgatan till hemmet för hemlösa ungdomar. Creutz sa alltid att han var en naturbegåvning, han kunde klå vem han ville om han bara kände för det. Han slogs och vann några gånger mot medelmåttiga motståndare på den lilla bakgården, men hans stora intresse var vadslagningarna om choklad, cigaretter och småslantar som förekom.

Jag kommer ihåg vad föreståndaren hade sagt till oss när vi lämnade hemmet för gott: ”Efter regn kommer solsken”.

En regning kväll – Det vill säga en natt då stadens sprinklersystem sköljde av gatorna – efter en hård dags arbete i hamnen, sprang jag och Creutz sicksackandes över de hyfsat folktomma mörka gatorna. Vi var på väg hem till vårt lilla källarutrymme där vi lyckats hyra in oss för att förvara våra få tillhörigheter och sova. Vi var tvungna att kryssa mellan de billigt neonskyltsprydda byggnaderna för att få lite skydd från häll regnet. Hittills hade vi prioriterat mat framför boende så området vi bodde i var fyllt av prostituerade och brottslingar, men vid det här laget hade vi lärt känna tillräckligt många för att känna oss någorlunda trygga.

”Vi sticker in här va?” Sa Creutz och pressade sig emellan en grupp rökande män och kvinnor utanför klubb ”Le Renard” – som betyder Räven på franska.

Jag han inte komma med några invändningar innan Creutz hunnit igenom folksamlingen förbi vakten Tom Ramsey och in genom entrén. Jag följde efter honom in även om jag blev nekad att ta med min vita plastpåse med ett par kolhuvuden och en burk inlagda kokkorvar i. Vi roade oss inte ofta som jag tidigare nämnde men när vi gjorde det bestod det oftast av att jag försökte finslipa mina sociala färdigheter med damerna och Creutz spelade arkadspel för prestige eller kortspel för extra pengar, i det här fallet skulle det visa sig vara det senare. Creutz manövrerade sig elegant som en högmodig bondkatt genom den förfriskade folkmassan på den slitna klubbens smutsiga röda heltäckningsmatta. Bordet han siktat på och därefter var framme vid var lite avskilt från resten av klubben, det runda träbordet med stolar runt var placerat i ett hörn med begränsad insikt. Runt bordet satt redan tre män, jag kände igen två av dem sen tidigare.

Den ene av männen var det här distriktets mest omtalade hallick, som så många andra hallickar i de här distrikten hade han ingen känsla vad gällde utstyrsel. Han bar en sliten mintgrön manchester kavaj och plommonstop tillsammans med ett par solglasögon med små runda glas och förgyllda bågar. Det var alltså inte hans kläder som gjort honom omtalad snarare hans brutala sätt att försvara sina prostituerade kvinnor som vandrade distriktets gator. Favoritmetoden skulle enligt ryktet vara ett hårt slag med valfritt tillhygge på offrets ena knäskål. Hallickens namn hade av bristande intresse från min sida gått mig förbi, men den andre mannens namn var bekant; Charles Woods, en äldre man med tunn vit mustasch och bakåtkammat vitt hår. Han var klädd något mer traditionellt, en kantsliten och sparsamt kritstrecksrandig svart kostym prydde denne till synes milde gamling. Revolvern i ”Charlie Six Chambers” axelhölster var däremot den detalj som bäst beskrev sanningen om denne legendariske revolverman; den sista levande medlemmen av den numera upplösta amerikanska maffian från stadens västra delar.

Creutz slog sig smidigt ner på den enda tomma stolen vid bordet, han satt nu mellan Hallicken i solglasögon och den tredje mannen som jag aldrig tidigare sett. Han såg ut att vara medelålders, han var mörk i hyn, polerad glänsande hårbotten och hade en rund kroppsform som troligen bestod av mer muskler än fett.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Har inte läst allt sådär jättenoga, de första fyra sidorna tyckte jag var intressanta, dock så blev jag lite fundersam när du postade utdraget från sidorna 73-77. Mest för att jag fortfarande inte fick någon överblick av vad storyn handlade om.

 

Du skulle ju kunna posta så långt av din bok att man har handlingen klar för sig, sedan så kan du ju hålla i mitten och slutet =)

 

Aaron Pogue är en intressant författade, du kan läsa om hans resa här:

http://aaronpogue.com/about/

 

I princip så hade han gett upp om att bli utgiven, men har lyckats bli stor de senaste två åren genom att ge ut sin bok som en e-book på amazon. Han har även nyligen blivit kontaktad av en anime studio. En idé kan ju vara att översätta boken på engelska för att nå en större målgrupp.

 

Sedan angående manus, om du får boken utgiven etc. Vore det inte lättare att söka sig till någon västerländsk animationsstudio, typ alla skickar ju ändå sina manus att animeras i asien för att det är billigare XD

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt community. Det är enkelt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

×