Hoppa till innehåll
Klibbnisse

Sand Chronicles

Rekommenderade inlägg

Man borde nog egentligen skriva detta direkt när man läst klart en mangaserie och liksom är i extas nog att skriva enorma inlägg... men men!

 

Natten till idag lästes det den tionde och sista volymen av den romatiska komedin Sand Chronicles. Egentligen finns inte jättemycket att anmärka, serien som sådan inger en typiskt härlig känsla när man läser den, karaktärerna känns helylle och allt sånt. Något som däremot utmärker serien, till dess fördel i min mening, är själva livshistorieberättandet eller vad man nu kan kalla det. Att berätta en historia om någon från dennes barnsben till gamla dagar är något jag är riktigt förtjust i.

 

I just Sand Chronicles får vi besläkta oss med Ann som tillsammans med sin mamma flyttar från storstaden Tokyo till mammans barndomshem, en liten landsbyggsby i Shimane beläget på Japans västkust. Trots avogt inställd börjar Ann att tycka om den lilla byn och dess invånare allt mer och mer. Blalalala, massa grejer händer och det vi kommer att uppleva från Anns unga år (hur gammal är hon, nio? Kanske elva på sin höjd.) är hur hennes relationer mellan henne själv och hennes närmaste vänner, hennes första pojkvän Daigo och en hel del andra människor. Historien berättas i etapper och sträcker sig som sagt från det att Ann är ett litet barn tills det att hon når en bit över 20 år, därefter skuttas det till och vi når äldre åldrar så som ~25 och i epilogböckerna även över 30 (och ~50!).

 

Jag är som sagt helt såld på böcker som sträcker sig över ett brett tidsspann, jag menar... nästan allt blir bra när saker sker över tid! Att läsa om Anns och hennes kompisars liv är intressant, men det är verkligen i bok tio när man går in mer i detalj om Daigo och hans senare liv som man ryser till, då man når upp i 50-årsåldern. Jisses vad bra!

 

Men men, klart att det kan kännas lite lamt om jag prisar själva epilogen, handlingen som sådan då? Mja, överlag är det bara en vanlig kärlekshistoria med grova inslag av den sinnesförvirring som ofta infinner sig hos tonåringar och unga vuxna som ännu inte funnit sig själva och som är osäkra på vad de vill och vad saker och ting verkligen betyder. Det här temat går hem hos mig, jag gillar den filosofiska biten i sånna här historier om att finna självinsikt.

 

Kombinera detta med det långa berättarspannet som serien har så har man något av guld, eftersom man då dels har med den "oskyldiga" tiden innan man är tonåring och förvirrad, sedan ett hektiskt mittparti i historien när karaktärerna börjar få känslor på olika vis, de glider ifrån varandra, de fattar tycke för både rätt och fel personer och... enligt mitt tycke, tänker alldeles för mycket... på fel sätt. Därefter bjuds det på en serie kapitel där frustrationen lägger sig, karaktärerna kommer tillrätta med sina olika problem och finner sin plats i livet. Således får vi allt det bästa man tänkas kan från en sån här historia! Som pricken över i:et får vi som sagt även ett par kapitel ännu senare där karaktärerna är så tillrätta att de knappt längre kan anses vara "förvirrade nog" för att vara huvudrollsinnehavare. Epilogen... love it!

 

Hur som helst... vart var jag? Ja just det, sinnesförvirrade tonåringar som sagt. Det finns ett problem med det här temat. En sinnesförvirrad tonåring tänker allt som oftast inte helt rakt utan drar gärna förhastade slutsatser och begår således en massa misstag. Att läsa om dessa ibland dumma val karaktärerna gör är frustrerande... allt som oftast i alla fall. Lyckligtvis är det inte så många tillfällen i Sand Chronicles som man spyr galla över korkade tillfällen, vilket gör att sinnesförvirringstemat går hem även hos mig, så tumme upp för det!

 

Jisses, jag måste hitta en synonym för sinnesförvirring... känns som jag överanvänder det ordet i den här lilla texten... nog om detta, allt som allt är det en riktigt bra mangaserie! Handlingen är mysig, det går att gräva fram lite budskap om man så vill och författarens sidokolumnsanteckningar är faktiskt intressanta och underhållande.

 

Jag skulle nog anse att Sand Chronicles är värd ett försök OM man gillar den här typen av serier (romantisk komedi, shoujo, jag vet inte vad jag skall göra, gråtgråtsnyfthulk och en sjuhelsikes massa drama), möjligheten finns då att det är guld du finner.

  • Uppröstad 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Läste just klart den av vissa individer hajpade Sand Chronicles (Sunadokei, Timglas), shôjomanga på 8+2 böcker av Hinako Ashihara. Serien inleds med en kvinna som packar sina tillhörigheter inför sitt stundande bröllop. När hon får se ett gammalt timglas börjar hon minnas sin barndom, och vi tar oss fjorton år bakåt i tiden...

 

Tolvåriga An Uekusa följer efter sina föräldrars skilsmässa med sin mor från Tokyo till mormor i glesbygden (vintern 1993/1994?). Det är ett annorlunda liv, och mormor är sträng, men snart får hon vänner i den vilda Daigo, förnäma rikemanssonen Fuji samt Fujis näpna lillasyster Shika. Ans liv slås dock efter en tid i spillror när en tragedi inträffar som fläker upp ett sår i Ans hjärta, ett sår som hon kommer att bära med sig genom lycka och olycka, kärlek och uppbrott, vänskap och rivalitet, i resten av sitt liv.

 

Det är en stundvis väldigt gripande berättelse om mänsklig styrka och svaghet och hur ett djupt trauma kan följa med hela tiden; de sympatiska karaktärerna och deras kval är mycket trovärdiga. Dock känner jag att Ashihara inte är en mästerlig tecknare eller berättare: stilen är väldigt medelshôjo, med enkla teckningar och lite "lustiga" perspektiv och anatomier, medan bildkompositionen och så vidare inte är särskilt slående. Sand Chronicles är fortfarande mycket bra, och jag kan verkligen rekommendera den, men serien lever inte helt upp till sig själv.

 

När jag läser en bra manga brukar jag inte sällan känna att "det här skulle jag vilja se som animé!" -- men med Sand Chronicles kände jag snarast att det, rätt utfört, hade kunnat bli en utomordentligt jäkla rörande otecknad teveserie. Och dra på trissor, det finns ju en! 60 halvtimmar lång, från 2007. Den måste jag kika närmare på...

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag älskar Sand Chronicles och tycker att det är en av de absolut bästa shoujoserierna som skrivits, men den är väldigt jobbig att läsa på grund av att den tar upp så tunga ämnen (precis som mangan Life som jag inte heller orkade läsa vidare i efter 12 volymer). Och mitt i serien insåg jag att om bara Ann hade fått ordentlig hjälp att reda ut sina trauman så hade mycket av det som togs upp senare i serien aldrig ha behövt hända. Och efter det blev det lite svårt att läsa vidare för att jag blev så fruktansvärt upprörd av tanken på att barns depressioner kanske inte tas på allvar i Japan (det finns fortfarande väldigt starka fördomar mot psykisk ohälsa där). Precis som att jag blev upprörd av att inga av lärarna i mangan Life tog problemen med mobbing bland eleverna på allvar.

 

Men en vacker dag planerar jag att läsa resten av Sand Chronicles (har redan inhandlat hela serien) och jag rekommenderar den varmt till andra. ;)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jo, det stiger ju lite som ett crescendo mot slutet... Det blev kanske inte lika mörkt som, säg, den oerhört obehagliga Narutaru, men det var ju å andra sidan inte en realistisk serie.

 

Kollade in ett avsnitt av teveserien, det var rätt dåligt: dåliga typiska J-drama-skådisar, dåligt typiskt J-drama-manus, dålig typisk J-drama-kinematografi och så vidare. Äsch.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Har nyligen börjat läsa den tack vare en rekommendation, har ett konstigt älsk-hat-förhållande med den (om man kan säga så om en serie...)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt community. Det är enkelt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

×