Hoppa till innehåll

Vi har nu en wiki! Kolla tråden!

zimeon

Jag har nästan inga vänner

Rekommenderade inlägg

äks "Haganai"

 

Det här är den enda bokserien som jag har lyckas följa nästan som den kom ut. Jag tror jag fick den tipsad för mig när bok 3 eller så var ute (nu är den uppe i bok 8), så jag hade läst rubbet när första animésäsongen började, och hade precis blivit ganska besviken på den.

 

Jag har nästan inga vänner är förvisso en typisk modern lättroman, i det att den i stort sett bara är ett animémanus, och det är ju inte så bra. Nu har jag inte läst så jättemånga lättromaner, men jag tyckte ändå det var betydande skillnad mellan den här och bottennappet Dumskallar, prov och åkallade monster som inte ens dög som ensamstående bok, utan som man var tvungen att måla upp animéscener i sitt huvud för att den över huvud taget skulle funka.

 

Anledningen till att jag tycker inga vänner ändå funkar, är tyvärr väldigt abstrakt och kan mest beskrivas som "den känns inte pretto" och en känsla av att klyschorna är med med flit, som ett skämt. Som lite sarkasm. Ungefär som en halvskicklig musiker som gör en popschlager bara för att det var popschalger som det var meningen att det skulle bli. Men ändå anar man någonting mer där i bakgrunden. Som sagt, väldigt abstrakt och inte särskilt pålitlig analys, men något speciellt lyckades jag uppfatta, annars hade jag inte fortsatt med den; Idioter och prov och även Det är verkligen fel på min ungdomsromanskomedi droppade jag efter bok ett. Jämrans skräpsaker.

 

Inga vänner utspelar sig på ett gymnasium och handlar i korta ordalag om huvudpersonen Kodaka Hasegawa, en kille som inte kan få några vänner pga sitt aggressiva utseende och att han ständigt flyttar. Han snubblar över klassens mystiska och bitska snygging Yozora Mikazuki som tycks ha liknande problem, och han dras in i klubbverksamheten "Din nästa-klubben", vars syfte är att "lära sig skaffa sig vänner". Och så trillar det in klyscha efter klyscha: blondinen med stora tuttar, killen som ser ut som en tjej, yaoi-läsartjejen, blyga goth-lolitan, tioåringen som inte ens kommit i puberteten och så vidare och så vidare och alla gör givetvis intryck att bli förälskade i huvudpersonen (utom goth-lolitan som är hans lillasyster), medan huvudpersonen mest går runt och bara "Va? Fattar ingenting!". Men, som sagt, allt det här hanterat på ett sätt som ändå gör att i alla fall jag inte bara suckar. Ackorden känns igen och ingenting är nytt, men de är ändå skickligt använda och låten känns underligt nog inte uttjatad. Tillräckligt mycket känns ovanligt genomtänkt för att det ska kännas fräscht.

 

Men efter bok 8 var jag rätt irriterad. Trots sin repetitiva natur, där varje kapitel är ett nytt upptåg som händer i klubben, så går faktiskt berättelsen framåt (!) Läget ändras från bok till bok, lite som Conan: Mest slentrian, men ibland händer något. Och så i bok 8 (slutet på andra animésäsongen) så ställs en viss detalj på sin spets och författaren har mage att avsluta med "slut på den långa prologen, och

slutmeningen i bok 8

nu är komedin slut och nu går ridån för romanskomedin upp

 

Och det var lite "amenvafan". En prolog på 8 böcker, driver du med mig? Och sen nästa bok som kom ut var "vissa episoder i serien, berättade ur en annan synvinkel" och jag bara men vad i helvete, har han inte material eller idéer, tänker du bara älta gammal skit, och jag såg framför mig en ändlös bokserie av stagnerad skit.

 

Men nu har jag läst merparten av den där nionde boken, som alltså inte heter bok 9 utan "Connect", och jag tror jag fattar vad poängen är. Connect är precis som befarat i vissa fall bara meningslösa fanservice-mellanspel, men vissa kapitel är några av tjejernas första möte med huvudpersonen, fast ur deras synvinkel. Och det var mer intressant än jag först trodde. Mina japanska bekantskaper sa att "du bör läsa den, annars kommer du nog inte kunna hänga med i vad som händer härnäst", och det stämmer nog. Connect kommer inte med så värst mycket nytt (lite om Stella, bara), och förklarar inte sådär jättemycket, men den signalerar kommande förändringar (?), och är precis som hela serien, förvånansvärt kul att läsa. Och så titeln "Connect". Troligtvis menar författaren att den här boken är kopplingen mellan de åtta första böckerna och de påföljande böckerna -- om han nu håller det utlovade och verkligen genomför ändringen han påstod.

 

Jag kan inte säga att jag ser fram emot en bokserie på 20+ böcker, så där är jag tveksam, men jag kan konstatera att Yomi Hirasaka lyckades igen att överraska mig -- jag inledde serien med hög skepsis, men blev nöjd. Sen höjdes skepsisen igen i och med bok 8, men blev ändå väldigt nöjd med Connect. Jag är däremot väldigt skeptisk inför fortsättningen, så man får hoppas att han lyckas med samma bedrift igen.

 
  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
Ser på animen hur långt förre ligger böckerna ?
Om du frågar hur mycket av böckerna som täcks av animeserien så skrev han det:
bok 8 (slutet på andra animésäsongen)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Ja, om man bortser från att animén hoppade en hel del, så är det i stort sett bara Connect (bok 8,5?) som inte är animerad. Men den är ju till sin natur bara sidokapitel i alla fall, så…

 

Och jag har bara läst böckerna en gång och sett animén en gång, så jag kan inte komma med någon bra redovisning om vad som var med och vad som inte var. Mitt bestående intryck var (föga förvånande) att böckerna var jämnare och roligare. Men så brukar det ju vara om man läst böcker först. Dock är jag extremt förtjust i Iguchi Yuka (?) som Maria. Hon låter precis som hon ska.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag har bara läst första boken då jag vissnade på den cyniska uppbyggnaden. Det är inte Kodaka som är cynisk, utan Yomi Hirasaka som staplar alla klyschor tills tornet är på väg att välta. I tv-serien såg jag någon slags tanke bakom stereotyperna, men i första boken kändes det mer som en bitter, misslyckad författares försök att skriva en storsäljande lättroman efter att ha analyserat sig till vilka element som säljer.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jo, det var precis min analys efter typ 4/5 av första boken. Men någon liten tråd fick mig att hänga kvar, och det var det som var förvånande.

 

Möjligt är att han började med noll tanke bakom stereotyperna och det växte fram lite varteftersom.

 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt community. Det är enkelt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

×