Chuunibyou Demo Koi ga Shitai

[Sceleris]

Jag hörde gott om Chūnibyō Demo Koi ga Shitai (Även den med fjortisfantasier vill bli kär) avsnitt 11, eller snarare fick jag intrycket av att det skulle vara väldigt känslomässigt involverande, kanske mer än något annat av Kyoto Animations serier, och eftersom jag alltid är på jakt efter känslomässig involvering så jag såg igenom hela serien (förutom sista avsnittet som ju inte har sänts) idag, innan någon skulle hinna spoliera för mig.

 

(Påminnelse: Serien handlar om en kille som brukade låtsas vara trollkarl hela tiden, men lade ifrån sig tönterierna i gymnasiet; där lär han dock känna en knasig tjej som inte lagt bort sina egna tönterier.)

 

Hyfsad serie, men den levde inte upp till mina förväntningar på flertalet sätt. Den var inte dålig, men jag hade väntat mig mer. Till exempel roligare scener i början. Den hade flera roliga scener som fick mig att skratta, men det var liksom ingen vass humorleverans. Nog hade den sedan några söta avsnitt, och det var en ganska slående serie i sin presentation (en del snygga layouter, och så Ishiharas kära jumpcuts), men det det saknades ändå något driv, vilket gjorde att den kändes olämplig att sträcktitta på. Och det känslomässiga elfte avsnittet kändes inte starkare än, säg, Kokoro Connect... (vilket inte var en miss, men ingen fullträff heller.)

 

Avsnitt 10-11

Spoiler

När Yūta träffar Rikkas mor, som Rikka undviker, så känner Yūta sig som en "möjliggörare" (alltså en person som genom sina handlingar direkt eller indirekt hjälper en person att fortsätta med destruktivt beteende), och hjälper därför till att tvinga Rikka, hans nya flickvän, till att lägga ögonlappen och fantasierna på hyllan – en helomvändning från att ha menat att hennes fantasier var det enda sätt hon kunde hantera sitt trauma på.

 

I hela avsnittet försöker hon vara de andra till lags: försöker anpassa sitt språk, undvika fantasiklyschorna fastän hon gillar dem, bli vän med tjejerna i klassen... men det märks att hon är olycklig, och ingen verkar fråga henne vad hon faktiskt vill. Hennes pojkvän Yūta, som vacklar i sin övertygelse, är ett klent stöd, speciellt när det kommer till det tyngsta kruxet: att besöka faderns grav, alltså att definitivt acceptera faderns bortgång. (Serien säger alltså att hon borde få ha sina fantasier, men jag vet inte om det är med budskapet att hon måste få vara sig själv, eller om det är att hon inte ännu är redo för verkligheten.)

 

Och visst är det ju patos i det – en ung flicka som ensam drivs mot svårmod och nästan självutplåning – men problemet är ju reversibelt. Det går att lösa. Och Yūta är protagonist, så det bör väl vara han som står för det. Kanske att han kommer till sina sinnens bruk och bestämmer sig för att åka efter henne och ropa åt henne att vara sig själv och följa med honom på jakt efter "den osynliga gränslinjen", eller nåt sånt. Och även om Rikka inte skulle komma tillbaka, vilket de antydde var en risk, typ att hon rymmer och inte syns till igen, så kan det bli ett lyckligt slut av att, tja, de träffas långt senare. (Eller kan hon vilja ta livet av sig?! Nja, det tror jag väl inte.)

 

Så det blev inte SÅ hjärteskärande för min del.

 

Men sista avsnittet har ju inte sänts ännu, så vi får väl se.

[idrougge]

Jag tyckte elvan var rätt avmätt jämfört med tian. Det blev också lite väl Kyoani-tårdrypande i stil med Clannad. Vissa avsnitt av serien har i alla fall fått mig att ompröva Kyoani, inte minst som animatörer, men även handlingen känns lite mognare än källmaterial från Key.