Hoppa till innehåll
Stekeblad

Kan ett mjölkpaket verkligen vara så intressant?

Rekommenderade inlägg

"Kan ett mjölkpaket verkligen vara så intressant?" är en berättelse som jag började skriva på till en av forumets skrivutmaningar.

 

Kan ett mjölkpaket verkligen vara så intressant?

 

Kapitel 1 Det stora förrådsrummet (30 November 2014)

”Skynda nu, flyttbilen står och väntar! Har vi packat allt vi ska ha med oss?” ropade någon högt. ”Ja, jag stoppar ner det sista från kylskåpet just nu!” ropade någon annan till svar. Ett litet barn kommer fram och rycker personen vid kylskåpet lite försiktigt i tröjan. ”Pappa, jag är törstig.” Pappan tar fram ett oöppnat paket mjölk från kylen och trycker det i händerna på barnet. ”Drick” Barnet ser frågande ut och pappan slutar plocka varor ur kylen och vänder sig om. ”Glas?” säger barnet. ”Vi har inte tid, drick ur paketet. Vi måste vara här ifrån om ett par minuter.” Barnet öppnar långsamt mjölkpaketet och tar försiktigt ett par klunkar ur det medan pappan stoppar ner de allra sista sakerna i kylväskan han har bredvid sig, stänger den och går iväg med den med snabba steg genom rummet mot utgången. Barnet sätter in paketet i kylen utan att stänga det, knuffar igen dörren och springer efter ut ur byggnaden.

 

Jag heter Sammantra och jobbar som forskare. Jag har ett lite annorlunda intresse än mina kollegor så ibland lyckas de ge mig konstiga uppdrag, oftast är de bara löjliga men ett och annat av uppdragen har faktiskt varit roliga. Nu är jag på väg till ett stort gammalt lagerrum, de säger: ”Det står ett kylskåp mitt i rummet och ingen vet varför, ingen bor där men det är påslaget, ingen har heller vågat öppna det.” De är rädda för att bli hemsökta av en hel hög onda andar och en och annan dödsgud sa dem och bad mig undersöka det. Detta kan väl inte ha med jobbet att göra!

 

När jag kommer ut ur skuggan som kastades av den gamla tvättmaskinsfabriken på höger sida av vägen så bländas jag av gryningssolen. Det var väl här någonstans vi skulle mötas, Korsningen mellan Ågatan och Krökvägen i det gamla industriområdet? På andra sidan fabriken rinner Krökån långsamt fram. Jag avbryts av skrattande bakom mig, en liten bit bort bredvid en trappnedgång står mina kollegor och väntar. Alla tre har ett par konstiga solglasögon på sig, de är inte lite tidiga med att ta fram solglasögonen även om de hjälper mot att bli bländad av den lågt stående morgonsolen. Bodil ser ut att ha ett extra par. Varför? Så som hon har det andra paret ser det ut som om hon försökt gömma dem men sedan struntat i det så de är lite synliga och bara verkar konstiga. Annars är de klädda som vi brukar vara när vi jobbar. ”Vi trodde inte att du skulle komma” säger Bunny. Okej, egentligen heter han Benny men jag brukar kalla honom Bunny, speciellt när han retas med mig. Jag går bort till dem. ”Hej” säger jag som om jag inte hörde vad han precis sa. ”Var är det heeemsökta kyyylskåååpet?” fortsätter jag med en spöklik ton. De slutar att skratta och börjar gå nerför trapporna, jag följer efter.

 

Vi kommer in i ett stort öppet lagerrum, hur stort ser jag inte på grund av det dåliga ljuset. De mycket smutsiga fönsterna som sitter högt upp på väggarna släpper inte in så mycket ljus. Bunny slår ut med höger hand och lysrören i taket blinkar till några gånger innan de tänds och fyller rummet med ljus. Lagerrummet är otroligt stort, det finns inga avdelningar eller smårum utan det är bara ett enda gigantiskt tomt rum. Jag ser inte det omtalade kylskåpet någonstans. Lagerrummet skulle kunna sträcka sig under flera kvarter, kanske hela den gamla delen av staden. Högt i tak är det också. Jag är inte den bästa på att uppskatta sträckor, kanske är det tio eller femton meter, skulle lika gärna kunna vara tjugo. Man skulle kunna bygga ett hus härnere. Står det vi bortre väggen skulle man inte kunna veta det här ifrån ingången.

 

Vi börjar går ner för en trappa till så vi kommer ner från den lilla plattformen vi nyss stod på. På väg ner räknar jag trappstegen, ungefär 70 stycken. Normal höjd mellan två steg är ungefär 15 centimeter så det betyder att det är drygt tio meter upp till plattformen där vi kom in och på den var det ytterligare nästan tre meter. 13 till 14 meter alltså, bra gissat. Vi börjar gå in mot mitten av

rummet.

 

Efter några hundra meter börjar trappan att bli svår att se, den har samma färg som väggen och det finns ingen nödutgångsskylt eller markering någonstans som pekar ut var trappan är. En nödutgångsskylt vore kanske inte så mycket hjälp, i så fall möjligtvis en extra extra stor. Pilar i golvet borde man kanske ha kunnat rita tycker jag, men det här är ett lagerrum så då skulle de kanske döljas av varorna. Jag vet inte, bara mina kollegor hittar ut när vi är klara. Bunny tittar på mig och han ser min oro över att vi kanske aldrig kommer kunna komma ut härifrån och säger med en allvarlig ton ”Innan vi fick tillåtelse att komma in här för att undersöka saker som finns längre in så hade polisen en avspärrning vid ingången. Ser du märket på golvet till vänster?” Jag vred på huvudet. Min blick hittar efter några sekunder vad han syftade på. Jag kan inte se vad det är men det är inte så stort, antagligen är det en bra bit bort. Avstånd är nästan omöjliga att uppskatta här inne. Golvet saknar helt mönster och märken, bortsett från Bunnys märke. Den enda väggen som jag kan se är den som trappnedgången är vid, men den börjar att försvinna bakom oss. Bunny fortsätter ”Det är en torkad blodfläck det sägs att det var en virrig gubbe som kom ner hit och inte hittade ut igen. Han sprang runt i cirklar, snubblade och slog huvudet i golvet och började blöda, det var därför det var avspärrat i flera veckor, för att se om fler hade gått vilse.” Jag vet inte om det han säger är sant eller om han bara försöker skrämma mig, för i så fall lyckades han. ”Var inte orolig” skrattar Bunny ”Vi har inga planer på att gå vilse, vi vet var vi är och vi kommer snart vara framme”

 

Bunny talade sanning, tidsmässigt. Vi hade kanske en eller två kilometer kvar då, mycket längre längre än de ca 300 meter vi hade gått. Framför oss står nu ett gammalt kylskåp och surrar, den vita färgen har lossnat på vissa ställen och det är något med designen som får det att se lite mystiskt ut. Men hemsökt? Låter som om det skulle sticka ut armar från kylskåpet. Armarna kanske är inuti och kommer ut när man öppnar dörren? Tror inte det. Frågan är dock varför det står ett kylskåp här inne, bara ett kylskåp och inget annat. Vad skulle överraska mig mest? Om det är tomt eller är fullt? Tror nog det skulle vara om det bara står en eller ett par kylvaror därinne. Där avbryts mina tankar av att mina kollegor slänger upp kyldörren och hoppar runt och ställer sig bakom mig.

 

Kapitel 2 I kylskåpet (7 December 2014)

Jag står där helt stilla av överraskning och tittar rakt fram. Jag var inte beredd på att de skulle öppna kylen och sedan gömma sig bakom mig! Jag står där och tittar rakt fram rätt in i kylskåpet och på … ett paket mjölk. Jag börjar skratta, mina kollegor gömmer sig bakom mig för att de är rädda för ett paket med mjölk. Är det här ett skämt? Jag vill bara vända mig om och lämna förrådsrummet, men jag kan inte. Jag bara står där och tittar på mjölkpaketet som om jag väntade på att det skulle förvandla sig till något slags monster och sedan skrämma mig och mina kollegor. Inget händer, mjölkpaketen är fortfarande ett mjölkpaket och det står på samma ställe som när de öppnade kylskåpsdörren. Tanken att det är är helt ointressant dök upp i mitt huvud men kastades snabbt ut igen när jag ögonblicket därpå upptäckte att mjölkpaket är öppnat. Nu satte min forskarhjärna igång att arbeta, vem öppnade paketen, har någon druckit ur paketen, hur ser så här gammal mjölk ut och kan jag ta reda på hur gammal den är, den borde innehålla en intressant bakteriekultur som kan vara intressant att studera... tänk om man... nej, en dum idé, inte kan man det... eller... får kolla om det går om jag hinner senare.

 

Där slutade jag med att lista intressanta saker man kan undersöka i mjölken, mina kollegor hade generat klivit fram bakom min rygg och ställt sig och tittat på mjölkpaketen och därefter konstaterat att det inte är något konstigt med den. Nu stod de istället vända mot mig och såg frågande ut, jag insåg att jag flinade och att de måste misstänka att jag är intresserad av att undersöka mjölken. Deras ansiktsuttryck sa sedan att de inte håller med mig om det, att det är ett paket mjölk, inget intressant med det, punkt. Det var det här jag menade med att jag har ett lite annorlunda intresse än mina kollegor. Jag undrar vad de ska undersöka, jag kommer i alla fall tillbringa mina kommande veckor med att undersöka det mystiska mjölkpaket och dess innehåll, tror till och med att mejeriet som sålde mjölkpaketet lade ner för ett antal år sedan. Vad kommer mina kollegor att hitta här? Vad jag kommer på så skulle det mest intressanta jag sett här inne som är värt att undersöka vara (efter mjölken såklart) dammpartiklar från golvet, och det är något av det tråkigaste jag fick göra innan jag blev färdig med mina studier till att bli forskare.

 

Bodil tog till orda: ”Det ser ut som om du är intresserad av att undersöka mjölken?” hon tog en kort paus innan hon fortsatte och jag nickade till svar på frågan, även om det lät som om det inte var menat som en fråga utan mer som ett konstaterande. ”Vi kommer att fortsätta nästan lika långt till i...” hon stannade upp och tittade sig omkring. Efter att sett sig omkring pekade hon i en riktning och fortsatte där hon slutade”... den riktningen. Borta vid väggen står ett antal stora skåp, lådor och sådant fyllda med... med något som vi ska ta reda på vad det är. Kom så går vi.” Den sista meningen sa hon inte till mig utan till de andra. De började gå i den riktningen som Bodil hade pekat i och efter några steg kom rädslan över mig. Om de lämnar mig kommer jag inte att hitta ut härifrån!

 

De stannade och Bodil vände och gick tillbaka till mig. ”Här. Ta dessa.” Hon gav mig de konstiga solglasögonen som jag hade sett tidigare ute på gatan i hennes ena ficka. Jag tittade skeptiskt på dem, de var fula och såg klumpiga ut att bära. Alla tre har likadana solglasögon på sig. Varför har de inte tagit av sig solglasögonen här nere i halvmörkret? Det måste vara jobbigt för deras ögon att se härnere. ”Ta på dig dem!” ropade Bunny. ”Jag lovar att du inte kommer se ut som varken en nörd eller en galen vetenskapsman!” Bodil vände sig om och ropade tillbaka ”Vetenskapskvinna menar du väl!? Hon är ingen man!” Bunny stod tyst ett ögonblick innan han svarade ”Du kommer inte se ut som det heller! Prova de fina glasögonen någon gång!” Jag suckade, hoppas de sitter bra i alla fall. För att slippa deras tjatande sa jag ”Visst jag tar på mig dem, men de är inte snygga.” Jag vände mig om och gick de få stegen över till kylen och på vägen dit passade jag på att ta av mig mina egna glasögon, som för övrigt har mycket smalare bågar och sticker inte ut lika mycket. Jag vek ihop dem och lade dem ovanpå kylen och stängde dörren som fortfarande stod öppen. Jag vecklade ut solglasögonen och slöt ögonen som jag brukar göra när jag tar av eller på mig glasögon och satte sedan på mig dem. Med en suck sa jag ”Är ni nöjda nu?” och öppnade ögonen för att mötas av en stor överraskning.

 

Kapitel 3 Inga vanliga glasögon (14 December 2014)

Det första som förvånade mig var svaret på frågan hur de hittar här nere, solglasögonen är inga vanliga solglasögon utan de verkar ha en typ av skärm i glasen som visar en karta över lagerrummet. Det finns några punkter utmarkerade, en verkar vara där vi kom in, vid motsatta väggen på kartan är en annan punkt som jag tror mina kollegor ska gå till, ungefär i mitten av rummet är en stor punkt och flera mindre vilket jag tolkar som vår nuvarande position vid kylskåpet. Sedan finns det några andra punkter här och var men jag vet inte vad de står för. Det andra som förvånade mig var efter att ha tittat på kartan en liten stund, jag insåg att jag inte ser sämre med solglasögonen. Jag har starka glas i mina glasögon och jag förväntade mig att se allt suddigt när jag tog på mig solglasögonen, men jag ser lika bra som jag gör med mina vanliga glasögon. Varför...? För ett tag sedan frågade de ut mig om mina glasögon, styrkan på dem och lite annat, då fattade jag inte varför de var så nyfikna på mina glasögon, ville de börja jobba som optiker istället och sluta som forskare? Nu tror jag att jag förstår, det var för att kunna göra dessa konstiga solglasögon med inbyggd karta. Jag kunde inte komma på vad de skulle med den informationen till, jag hade funderat i flera dagar på det utan att komma på någon trolig anledning, och det här hade jag inte kunnat tro.

 

Bodil gick bort till de andra och de fortsatte genom lokalen. Själv så började jag planera på vad jag ska ska undersöka med mjölken och kylskåpet och även i vilken ordning.

  • Hämta utrustning (vill inte ta med mjölken härifrån, känns bäst att göra undersökningarna här.)
  • Undersöka utsidan av kylskåpet (ålder, tillverkare mm. Står det ett flera år gammalt och öppnat mjölkpaket inuti så måste även det finnas något intressant i det till synes ointressanta)
  • Insidan av kylskåpet (ej mjölkpaketet)
Och nu till det roliga, mjölkpaket!
  • Bäst före-datum
  • Mejeri
  • Hur mjölken är (flytande, klumpig, lukt, färg, rör den på sig? Nu skenar nog min fantasi, men ändå)
  • Bakteriekulturen och andra mikroorganismer (hur ser den ut och hur kan den ha påverkats om någon druckit ur paketen eller inte. (Vissa dricker faktiskt ur paketen, äckligt om någon annan ska ha mjölk från samma paketet senare.))
  • Söka tillåtelse till andra roliga undersökningar med mjölken.
”Sådär, detta kommer hålla mig upptagen i ett par veckor minst.” sa jag till mig själv. Jag hade fiskat fram mitt lilla anteckningsblock och en penna ur fickan och skrivit ned vad jag ville undersöka för att inte glömma något sen. Jag stod still i några sekunder och försökte komma på något mer, men när jag inte lyckades så stoppade jag ner anteckningsblocket och pennan i fickan igen och snurrade runt för att lokalisera utgången. Tack vare kartan i solglasögonen fann jag rätt riktning och började gå i den. Jag tittade på kartan en gång till för att kolla hur långt mina kollegor kommit, de har knapp rört sig en märkbar bit på kartan i den riktningen de sa de skulle. Det här stället är verkligen stort!

 

Det är tråkigt att gå här nere så jag blir glad när jag äntligen kommer fram till trappan och tar mig upp till marknivå. Ute står solen högt och jag känner att jag börjar bli hungrig. Jag tittar på min klocka och ser att det är hög tid för lunch. Förmiddagen blev inte som jag hade tänk, jag hade planerat att snabbt kolla till ett ”hemsökt kylskåp” och sedan gå hem men så blev det inte. Medan jag går hemåt så gör jag upp nya planer: När jag kommer hem så värmer jag snabbt en tallrik soppa från frysen och tar sedan min cykel och cyklar till labbet för att hämta min utrustning jag kommer att behöva innan jag cyklar till lagret. Förhoppningsvis så är det inga problem med att få ner cykeln ner för trapporna så jag slipper gå, enformigheten där nere är tröttsam och speciellt med all utrustning att bära på blir det ännu värre.

 

När jag kommer hem har klockan redan hunnit bli ett och det var länge sedan jag åt frukost. Innan jag värmer min soppa bestämmer jag mig för att tvätta av mig smutsen från lagerrummet. Det är först nu jag märker att jag fortfarande har på mig solglasögonen och att mina vanliga glasögon ligger kvar ovanpå kylskåpet i den stora källaren, skärmen i glasen verkar inte fungera längre. De skulle fungera i hela lagerrummet så det betyder att det inte sträcker sig ända hit.

Jag undrar hur det går för mina kollegor och går ut i köket för att göra min lunch.

 

Kapitel 4 På väg till labbet (21 December 2014)

Vädret är lika fint som i morse, solen skiner och det är lagom mycket moln. Det blåser friskt och jag trampar långsamt runt cykelns pedaler för att ta mig upp för backen. Inte nog med att jag måste ta mig över en av stadens brantaste backar för att ta mig till labbet, jag har motvind också. Det börjar luta ännu lite brantare uppåt, det betyder att jag snart är uppe på toppen. Jag växlar ner ännu en växel ner till ettan och trampar på. Jag vinglar till. Så är det att cykla på de lägsta växlarna, pedalerna går runt och runt men man kommer knappt någonstans. Jag trampar till hårdare, jag tänker inte hoppa av och leda cykeln den sista biten upp för backen. Med ett flås når jag toppen av backkrönet. Jag växlar upp tre växlar, trampar några varv, ytterligare två växlar och så ett par varv. Jag rätar på mig och låter gravitationen dra cykeln nedför backen. Nere till höger ligger havet. Ett par ensamma båtar ligger och guppar längs med bryggorna. Det kommer dröja nästan en månad innan de flesta börjar lägga i sina båtar. På vänster sida om mig kan man se ner över stadens gamla del och lite längre fram nedanför packen kommer Krökån rinnande från det gamla industriområdet och mynnar ut i havet. Hustaken där nere glittrar från att solljuset reflekteras av fukten på taken, det svaga solljuset och den låga temperaturen gör att nattens regn inte torkat helt.

Jag träffas av en extra kall vindpust och huttrar till. Jag tittar ner på styret och på cykeldatorn som sitter där, en liten grej som håller koll på hur fort och hur långt jag cyklat. Siffrorna som visar min aktuella hastighet ändras från 15 till 14 kmh. Jag brukar kunna rulla ner för denna backen utan att tappa fart, då måste det vara starkare motvind än vad jag trott. Jag trampar upp mer fart tills cykeldatorn visar 20 kmh och tittar sen ut över hamnen igen.

 

Både jag och min bror har ett stort intresse för siffror, många tycker att jag borde blivit matematiker. Jag funderade faktiskt på det, jag tänker mig dock matematiker som sådana som sitter och räknar väldigt mycket, försöker komma på nya matematiska formler och uttryck och jag tycker att det inte verkar vara något för mig. Jag valde istället att bli kemist/biolog, det är, även om många inte tror det, väldigt mycket matematik inblandat där också men man får göra experiment också. Bror-san är matematiker och han har hjälpt mig med att formulera funktioner och uttryck för ett par av mina tidigare experiment som innefattat flertalet beräkningar med avancerad matematik. Det är inte så att jag inte kan den nödvändiga matematiken utan att se de sambandet i resultatets värden som är det svåra. Han har flera gånger överraskat mig med hur lätt han verkar kunna se sambandet.

 

Jag har nu kommit ner för backen och rullar över bron som Krökån långsamt rinner under för att sedan direkt mynna ut i havet. Direkt efter bron tar jag av till vänster in på en kullerstensväg in mot centrum och torget. Det går inte att cykla så fort på den här vägen för att då skumpar det för mycket, nu går det inte cykla fort av ytterligare en anledning, det är extra mycket folk på gatan idag. Sist jag såg så många gå runt här var nog runt julafton, först var det sista-minuten julklappar och sedan mellandagsrean. Jag tvingas hoppa av cykeln och leda den fram över torget innan jag kan hoppa på igen och cykla vidare. Jag läste om den stora utförsäljningen i centrumbutikerna men jag hade inte trott att det skulle vara så mycket folk här nu, det är en vanlig arbetsdag och en dryg timme efter lunchtid.

 

Det är ungefär en kilometer kvar till labbet nu, mestadels svag uppförsbacke och båda sidorna av vägen kantas av tråkiga, höga stenhus, fyra och fem våningar höga, stående vägg i vägg. Labbet är byggt i samma stil som de andra byggnaderna, ändå så sticker det ut. Det ligger någonting över byggnaden, den ger en lite mystisk känsla. En dag så stod jag och tittade mot byggnaden i flera minuter och granskade den, jämförde med de bredvid, men märkte ingenting. Jag har inte kunnat hitta varför jag får en konstig känsla av labbet när jag ser det utifrån. Jag trivs jättebra och de pågår inga konstiga experiment där, såvitt jag vet i alla fall. Väl framme vid labbet ställer jag cykeln i cykelstället, låser den och plockar bort cykeldatorn från sin plats på styret. Jag går mot ingången och börjar samtidigt gräva efter min plånbok i byxfickan, den är inte där. För att komma in behöver jag mitt passerkort och det har jag i min plånbok. Kan det vara så att jag har plånboken i väskan? Jag kränger av ryggsäcken får ryggen och börjar leta. Där är den! Jag blev skrämd där ett ögonblick att jag glömt eller tappat min plånbok. Jag andas ut. Jag öppnar den smått tunga dörren och går in för att hämta grejerna jag kommer att behöva. Jag hör dörren stängas bakom mig.

 

Kapitel 5 kommer när jag skrivit det.

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Nu är kapitel fyra här

 

(Av någon anledning så har det hänt något med namnet på hide-taggen för kapitel ett, lyckas inte fixa det :( testar fixa det en annan dag)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt community. Det är enkelt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

×