Experimentalism, surrealism och symbolism

[My]

Klippt ur "Vilken anime såg du klart senast?"-tråden.

--Sceleris

 

Du kan fortsätta med att titta på Mind Game.

 

Den är på väg ;) Har du några mer tips, om jag missat något alltså?

 

Jag har ingen aning i om den går att få tag i nånstans, men både Cat Soup och Mindgame är baserade på manga, så även om inte Yuuasa gjort dem kanske de är värda att leta reda på? Mindgame som anime har jag inte sett, men som manga är den minst sagt flummig. Som en bekant uttryckte det: "Det finns nog en koppling mellan den här mangan och marijuana." ;)

[Kenzoku]

Du kan fortsätta med att titta på Mind Game.

 

Den är på väg ;) Har du några mer tips, om jag missat något alltså?

 

Jag har ingen aning i om den går att få tag i nånstans, men både Cat Soup och Mindgame är baserade på manga, så även om inte Yuuasa gjort dem kanske de är värda att leta reda på? Mindgame som anime har jag inte sett, men som manga är den minst sagt flummig. Som en bekant uttryckte det: "Det finns nog en koppling mellan den här mangan och marijuana." ;)

 

Ketchup? Cat Soup?

[Highbrow]

Jag har ingen aning i om den går att få tag i nånstans, men både Cat Soup och Mindgame är baserade på manga, så även om inte Yuuasa gjort dem kanske de är värda att leta reda på? Mindgame som anime har jag inte sett, men som manga är den minst sagt flummig. Som en bekant uttryckte det: "Det finns nog en koppling mellan den här mangan och marijuana." ;)

 

Ju mer marijuana influerar konsterna desto bättre blir den, skulle man kunna säga! Jag är så sjukt dålig på att läsa manga bara, men om Maasaki tycker det är riktiga grejer så tycker väl också jag det :)

[Highbrow]

Ketchup? Cat Soup?

 

Kolla upp den! Helt klart värt de ynka minuterna kortfilmen utspelar sig på. Hoppas att du gillar knarkigt och surrealistiskt bara.

[Sceleris]

Kolla upp den! Helt klart värt de ynka minuterna kortfilmen utspelar sig på. Hoppas att du gillar knarkigt och surrealistiskt bara.

För en avvikande åsikt kan jag säga att jag inte tyckte att det var värt de ynka minuter kortfilmen utspelade sig på. Faktiskt tyckte jag till och med att Nekojiru Gekijou var bättre, och då var det inte så jäkla bra det heller. :P

 

Jag har samma problem med Cat Soup som jag har med många av Yuasas verk -- det är intressanta produktioner, men jag pallar inte riktigt "weirdness for weirdness' sake".

[Highbrow]

Jag har samma problem med Cat Soup som jag har med många av Yuasas verk -- det är intressanta produktioner, men jag pallar inte riktigt "weirdness for weirdness' sake".

 

Ah, då tycker jag synd om dig!

 

Kaiba är ju inte alls på det viset som Cat Soup och Happy Machine är, men hos de två sistnämnda handlar det om en kvalité som innebär att man bör luta sig tillbaka och låta sig sugas in. Även jag har problem med sådant som är konstigt bara för att vara konstigt, men i och med att det är kortfilmer har de en ursäkt! I kortfilmer har man ju inte lika lång tid på sig att fånga sin publik, så då får man testa och göra detta på annat vis och man får utrymme till att experimentera.

 

Maasaki Yuasa leker lite med former i dessa och han gör det bra! Särskilt bra känns det att titta på dem om man vill komma bort från de återkommande narrativa strukturerna som finns i de flesta andra animeserier eller spelfilmer, spel etc. Sedan att hans experimenterande kommer till dels i hans längre produktioner såsom Kemonozume och ovan nämnda Kaiba är ju bara ett plus!

 

PS. Jag har inte sett Nekojiru Gekijou än, men om man ska tro blint på premisserna kommer det bli AWESOME när jag gör det! :D DS.

[Sceleris]

"Narrativa strukturer", tja, du gör då skäl för namnet! ;)

(Jag gillar't.)

 

Kaiba är ju inte alls på det viset som Cat Soup och Happy Machine är, men hos de två sistnämnda handlar det om en kvalité som innebär att man bör luta sig tillbaka och låta sig sugas in. Även jag har problem med sådant som är konstigt bara för att vara konstigt, men i och med att det är kortfilmer har de en ursäkt! I kortfilmer har man ju inte lika lång tid på sig att fånga sin publik, så då får man testa och göra detta på annat vis och man får utrymme till att experimentera.

 

Det är i och för sig sant, men när det blir så väldigt abstrakt känns det som att antingen är jag för dum för att fatta den inneboende symboliken, eller så finns det inte någon symbolik och de försöker bara finta bort mig. :P

 

Maasaki Yuasa leker lite med former i dessa och han gör det bra! Särskilt bra känns det att titta på dem om man vill komma bort från de återkommande narrativa strukturerna som finns i de flesta andra animeserier eller spelfilmer, spel etc. Sedan att hans experimenterande kommer till dels i hans längre produktioner såsom Kemonozume och ovan nämnda Kaiba är ju bara ett plus!

 

Nu har jag inte sett Kemonozume, men efter en nylig recension drar jag slutsatsen att jag skulle ha ungefär samma åsikter om den som jag har om Kaiba, nämligen att fabeln (se, jag kan också lite narratologi! ;) i grund och botten är bra -- den hade potential -- men att konstigheterna snarare distraherade än förhöjde den.

 

Jag har respekt för experimenterande, men helst tycker jag nog att det ska vara för att experimentalisten känner att det förbättrar något annat -- exempelvis att tittaren får en djupare förståelse för berättelsen (eller, helt enkelt, att det är roligt). Jag känner inte riktigt att det finns någon meningen alls med mycket av konstigheterna i Yuasas verk. Därav "weirdness for weirdness' sake". Men jag vet inte, jag kanske bara är för konventionell och stel i mina uppfattningar. Absolut en möjlighet med tanke på hur många (och många smarta) som gillar dem.

[Highbrow]

Det är i och för sig sant, men när det blir så väldigt abstrakt känns det som att antingen är jag för dum för att fatta den inneboende symboliken, eller så finns det inte någon symbolik och de försöker bara finta bort mig. :P

 

Maasaki Yuasa leker lite med former i dessa och han gör det bra! Särskilt bra känns det att titta på dem om man vill komma bort från de återkommande narrativa strukturerna som finns i de flesta andra animeserier eller spelfilmer, spel etc. Sedan att hans experimenterande kommer till dels i hans längre produktioner såsom Kemonozume och ovan nämnda Kaiba är ju bara ett plus!

 

Nu har jag inte sett Kemonozume, men efter en nylig recension drar jag slutsatsen att jag skulle ha ungefär samma åsikter om den som jag har om Kaiba, nämligen att fabeln (se, jag kan också lite narratologi! ;) i grund och botten är bra -- den hade potential -- men att konstigheterna snarare distraherade än förhöjde den.

 

Om det är så tycker jag verkligen att du ska se Kemonozume! Där så verkar den unika animationen för sig själv och konstigheterna hålls till ett minimum (för att vara Maasaki Yuasa). Du får alltså ta del av dels Yuasas experimenterande med stil och dels en något sånär vettig historia! Skynda! Skynda! :D

 

Jag har respekt för experimenterande, men helst tycker jag nog att det ska vara för att experimentalisten känner att det förbättrar något annat -- exempelvis att tittaren får en djupare förståelse för berättelsen (eller, helt enkelt, att det är roligt). Jag känner inte riktigt att det finns någon meningen alls med mycket av konstigheterna i Yuasas verk. Därav "weirdness for weirdness' sake".

 

Där håller jag inte med, jag är bara glad att någon experimenterar och leker lite grann. Oftast är ju det också underhållande i sig, att få se något nytt, och även om det inte leder någon vart under en tid så kan det leda till något större i förlängningen, som jag menar är fallet med Kaiba och Kemonozume.

 

Men jag vet inte, jag kanske bara är för konventionell och stel i mina uppfattningar. Absolut en möjlighet med tanke på hur många (och många smarta) som gillar dem.

 

Haha, tyvärr så låter ju jag människor ha sin egen smak, även om jag såklart tycker min egen är den oslagbart bästa :P

[Sceleris]

Om det är så tycker jag verkligen att du ska se Kemonozume! Där så verkar den unika animationen för sig själv och konstigheterna hålls till ett minimum (för att vara Maasaki Yuasa). Du får alltså ta del av dels Yuasas experimenterande med stil och dels en något sånär vettig historia! Skynda! Skynda! :D

Well... visst, varför inte. Det känns som det minsta jag kan göra. :P

[Highbrow]

Well... visst, varför inte. Det känns som det minsta jag kan göra. :P

 

Yay! :D (om jag skriver till det här räknas det inte som spam va?)

[Sceleris]

Vi är inte SÅ känsliga. :P

[Stealther]

Gillar Mind Game, Kemonozume samt Kaiba, men avskyr Cat Soup. Den var alldeles för konstig bara, gick över min gräns. Om det är konst så hoppas jag att jag aldrig kommer gilla sånt.

[My]

Har vi ingen Kaiba-tråd? Skulle det gå att kunna flytta diskussionen dit i så fall så att man har den samlad på ett ställe? Det här är för min del det intressantaste som diskuterats på länge i forumet. ^^

 

Det är i och för sig sant, men när det blir så väldigt abstrakt känns det som att antingen är jag för dum för att fatta den inneboende symboliken, eller så finns det inte någon symbolik och de försöker bara finta bort mig. :P

 

Det är lite synd att du känner så, för jag tror inte att abstrakta filmer och surrealism, som ju är så otroligt viktiga delar av filmhistorien, är till för att medvetet kollra bort folk. Man ska absolut inte känna sig dum för att man inte förstår, utan istället diskutera (som jag ju älskar) tills man förstår eller i alla fall kan börja greppa saker. Jag fick t.ex. själv jättemycket hjälp av mina mer erfarna filmvetarkompisar i början av mina studier när jag hade svårt att tolka symbolik.

 

Jag har respekt för experimenterande, men helst tycker jag nog att det ska vara för att experimentalisten känner att det förbättrar något annat -- exempelvis att tittaren får en djupare förståelse för berättelsen (eller, helt enkelt, att det är roligt). Jag känner inte riktigt att det finns någon meningen alls med mycket av konstigheterna i Yuasas verk. Därav "weirdness for weirdness' sake". Men jag vet inte, jag kanske bara är för konventionell och stel i mina uppfattningar. Absolut en möjlighet med tanke på hur många (och många smarta) som gillar dem.

 

Jag tyckte att det fanns en hel del intressant symbolik i Kaiba åtminstone. Jag har svårt att peka ut enstaka saker just nu, för jag har börjat glömma saker i serien och skulle nog behöva se om den. Ett starkt drag var väl att Yuuasa tog med många av de sju dödssynderna som tema i de olika avsnitten. Men över huvud taget minns jag inte direkt någon symbolik som jag tyckte kvalificerades som "weird for weirdness sake". Kanske blev det lite flummigt mot slutet, men jag ansåg redan vid det laget att serien hade varit som starkast i den första halvan.

 

Det starkaste draget var väl den underliggande berättelsen om hur våra kroppar har blivit en handelsvara, något utbytbart som kan ersättas med billiga, massproducerade dockor som tillverkas på löpande bandet i fabriken. Detta konstrasteras sedan med den oerhörda betydelsen av minnen och dess koppling till vår identitet, där minnen och tankar kan både lindra och såra de som förlorar dem eller får sina hemligheter avslöjade. Detta i sin tur får sedan sig en törn när vi ser hur vårdslöst folks minnen behandlas, som när spoiler avsnitt 3

Chronicos minnen hänsynslöst sprids ut i rymden.

 

Jag är fortfarande lite för yrvaken för att kunna gräva mig djupare in i serien än så här just nu, men det vore kul om vi kunde diskutera vidare lite, helst i en Kaiba-tråd, om t.ex. skildringen av de sju dödssyndernas i serien, mm.

[Sceleris]

Har vi ingen Kaiba-tråd? Skulle det gå att kunna flytta diskussionen dit i så fall så att man har den samlad på ett ställe? Det här är för min del det intressantaste som diskuterats på länge i forumet. ^^

Vi har en tråd. Jag skrev ungefär något liknande som jag gjorde här, där. Men eftersom det handlar lite mer om Yuasa och galenskaper i allmänhet än om Kaiba i synnerhet klipper jag inget nu. Och så är jag trött, kanske kommer på andra tankar senare. Kanske diskussionen till och med får en helt egen tråd, "symbolik och surrealism i animé" eller så. :P

 

[Red.:] Och så fick det bli.

 

Det är lite synd att du känner så, för jag tror inte att abstrakta filmer och surrealism, som ju är så otroligt viktiga delar av filmhistorien, är till för att medvetet kollra bort folk. Man ska absolut inte känna sig dum för att man inte förstår, utan istället diskutera (som jag ju älskar) tills man förstår eller i alla fall kan börja greppa saker. Jag fick t.ex. själv jättemycket hjälp av mina mer erfarna filmvetarkompisar i början av mina studier när jag hade svårt att tolka symbolik.

Nog tror jag säkert att det ofta i surrealistisk film till viss del handlar om ett slags kodspråk eller ett visst sorts tänkande man måste lära in sig genom filmstudier (jag har faktiskt en hög med filmvetenskapsböcker jag har tänkt läsa i sommar) eller lista ut på egen hand, men sen kan man ju fundera på hur mycket som är avsiktligt innan man drar för hårda slutsatser om vad som faktiskt finns där. Vad innebär tidtagaruret i Utena? Representerar det människans övertilltro till vetenskapen? Eller är det för att ge en viss tidsättning till scenerna, som när man tidsätter animé i själva produktionsfasen? Eller ska det påvisa Mikis anspänning? Eller...

Spoiler

In hearing his audio commentary on the last three episodes of the show as well as in the movie, a lot of themes and symbols are there just because he thought it would be cool to put it in. Like that stopwatch. Oh, that stopwatch.

(Inte för att det är något FEL med det...)

 

Min poäng är inte att det inte finns något att diskutera, bara att man kanske inte ska utgå från att det finns någon avsiktlighet. Det bör kanske vara första diskussionspunkten.

 

Liksom, vad talar för och emot att konstigheterna i exempelvis Cat Soup har någon symbolisk (eller narrativ eller tematisk eller ...) poäng? Kattungarna spolas ut på ett världsomtäckande hav efter ett karnevaltält fylls med vatten. En gris på båten (nu är de på en båt helt plötsligt?) fångar fisk, men kattpojken vill inte äta fisk, för att fisken ätit bajs. En av fiskarna börjar leva och springa runt medan miljön förvandlas till ett rum där samurajer jagar och hugger fisken till sashimi.

 

Visst, diskuterar vi saken tillräckligt länge kommer vi säkert på en massa kloka saker om att det representerar att det traditionella Japan måste bekämpa sitt beroende av utländsk ekonomi och politik, eller vad som helst... men är det kanske inte lika eller mer troligt att det är ett mindtrip-resultat av ett helsjukt idékläckningsmöte, som i animén tar form av ett sorts stream-of-consciousness-narrativ? :)

 

Jag tyckte att det fanns en hel del intressant symbolik i Kaiba åtminstone. Jag har svårt att peka ut enstaka saker just nu, för jag har börjat glömma saker i serien och skulle nog behöva se om den. Ett starkt drag var väl att Yuuasa tog med många av de sju dödssynderna som tema i de olika avsnitten. Men över huvud taget minns jag inte direkt någon symbolik som jag tyckte kvalificerades som "weird for weirdness sake". Kanske blev det lite flummigt mot slutet, men jag ansåg redan vid det laget att serien hade varit som starkast i den första halvan.

Att de behandlar de sju dödssynderna är förstås en intressant poäng, men som du säger är det ju fråga om tema. (Ärligt talat är jag inte så imponerad av att köra på de sju dödssynderna som ramverk; inte bara för att det har gjorts många gånger förut, utan även för att det för mig inte har mer auktoritet i frågan om människans natur än, säg, Kalle Anka. Men det är att avvika från ämnet!) Vad jag invänder mig emot är att seriens främmande visuella stil och dess verklighetsfrånvända miljö (proportioner på fysiska saker och ting, närapå brist på intern logik) för min del inte gör symboliken mer mottaglig eller gör berättelsen mer rörande, utan distraherar från temat och berättelsen. Så det är inte narrativet jag har problem med.

 

Det starkaste draget var väl den underliggande berättelsen om hur våra kroppar har blivit en handelsvara, något utbytbart som kan ersättas med billiga, massproducerade dockor som tillverkas på löpande bandet i fabriken. Detta konstrasteras sedan med den oerhörda betydelsen av minnen och dess koppling till vår identitet, där minnen och tankar kan både lindra och såra de som förlorar dem eller får sina hemligheter avslöjade. Detta i sin tur får sedan sig en törn när vi ser hur vårdslöst folks minnen behandlas, som när spoiler avsnitt 3

Spoiler

Chronicos minnen hänsynslöst sprids ut i rymden.

Just de där bitarna har jag förstått. Det finns en viss tankvärdhet i dem, men när det kommer till kritan tycker jag inte att de är så klipska eller unika eller relevanta att jag kan bli speciellt imponerad. Om vi tar det på olika nivåer av innebörd (jag har fortfarande inte studerat narratologi, så ni får ge er till tåls utan inarbetade termer):

* På den första nivån, what-you-see-is-what-you-get-nivån, så ger det en god grund för en scifi-berättelse. Och sinnen-i-chip och minnesmanipulation öppnar för intressanta narrativa val, som kroppsbyte och möjlighet att visa samma scener i annorlunda ljus. (Men jag tycker alltså att den grunden i mycket kommer bort, på grund av experimentella artistiska val.)

* På den nivå som direkt anspelar på sådant i människans praktiska liv, känner jag inte att abstraktionen och manipulationen av minnen, varuhandel med kroppar, och den totala frånkopplingen av kroppen från sinnet har någon betydelse, varken nu eller inom en framtid som gör det relevant att prata om.

* På den symboliska nivå som indirekt anspelar på människans natur skulle det exempelvis kunna vara att sinne-kropp-uppdelningen har något att säga om hur människor lever idag, typ om att människor på nätet bara är sinnen utan kroppar. Eller vara ett angrepp på utseendefixeringen (ideal, plastikoperationer, etc). Men något sådant ser jag inte heller.

 

Finalen är ett utmärkt exempel. Jag ser inget annat än att de ger en upplösning av fabeln på ett väldigt utsmyckat och distraherande sätt, utan symbolik -- det jag menar är "weird for weirdness sake".

 

Men det som gör att jag vacklar är att serien ändå är så jävla finstämd och välgjord, att det känns som att det BÖR vara mer eftertanke än vad jag kan se. :P

[Stealther]

Poängen om avsiktlighet är mycket bra. Man hittar ju alltid mer saker ju mer man analyserar, och just lite "konstigare verk" kan man ju hitta hur mycket som helst på grund av dess ambivalens.

Därmed är det inte sagt att det har mindre betydelse på grund av att det inte har en avsiktlighet från skaparen. Om du inte är tvungen att absolut förstå författaren och endast fokuserar på verket är det du som ger det mening, även om den inte fanns där från början.

 

Annars håller jag ju med i sig att de olika teman i Kaiba knappast är originella, spekulationer om minnen och allt vad det var, finns i varannan sci-fi bok. Det som skiljer är just det narrativa, däri inkluderad den speciella teckningsstilen och underbara musiken i Kaiba. Själv tyckte jag att öppningssången med animation är en underbar historia i sig, hur de visar barnliknande figurer i olika skepnader/liv som är lite ihopkrupna till att räcka sig mot varandra av längtan och kärlek.

 

Narrativen är stark och annorlunda, framför allt på det visuella planet. Det känns kraftfullare, om än bara för att det är originellt, att man inte blivit avtrubbad mot det. Precis som vad som helst inom anime kändes originellt i början. Detta är kanske tydligast i Mind Game. Viljan som skildras där är exceptionell, och jag tror inte för en sekund att en "vanlig animation" hade kunnat göra den till vad den är.

 

Vad jag invänder mig emot är att seriens främmande visuella stil och dess verklighetsfrånvända miljö (proportioner på fysiska saker och ting, närapå brist på intern logik) för min del inte gör symboliken mer mottaglig eller gör berättelsen mer rörande, utan distraherar från temat och berättelsen. Så det är inte narrativet jag har problem med.

Det visuella är en del av narrativet, och för min del tycker jag att han använder det på ett bra sätt. Det jag gillar med Yuasas senare verk, och verk som exempelvis Arete Hime, är att det tänjer på min imaginära gräns utan att passera den, som exempelvis Cat Soup gör. Eller som exempelvis Boogiepop Phantom och Kino no Tabi som jag till större delen förstår, men som jag ändå tycker är överskattade (av de "elitister" jag normalt hänger med), för även om de är originella, intressanta och spekulativa (något som jag älskar) så tycker jag att de brister i underhållningsvärde, värde i att personligen gripa mig.

 

"Weirdness for weirdness sake" behöver inte har ett symboliskt värde, men det har ett effektivt värde om än bara för att originalitet gör att vi tar oss an ett verk annorlunda.

Liknande används till exempel placebo-medicin, som har ett reell funktion i att den triggar kroppens interna system om du bara tror att den fungerar.

 

Iblard Jikan och 5 cm per second är två andra verk som i mycket hög grad är beroende av det visuella som ett verktyg till det narrativa, på två vitt skilda sätt. Har du problem med dessa, trots att det fundamentalt är samma sak att använda ett annorlunda teckningssätt i Kaiba som en del av historien?

[Sceleris]

(Nu ville jag vänta ett tag för att kanske få in fler reflektioner, så det inte blir något slags jag-mot-alla, men, eh, orken. Ni hade er chans!)

 

Poängen om avsiktlighet är mycket bra. Man hittar ju alltid mer saker ju mer man analyserar, och just lite "konstigare verk" kan man ju hitta hur mycket som helst på grund av dess ambivalens.

Därmed är det inte sagt att det har mindre betydelse på grund av att det inte har en avsiktlighet från skaparen. Om du inte är tvungen att absolut förstå författaren och endast fokuserar på verket är det du som ger det mening, även om den inte fanns där från början.

 

Nej, precis. Avsiktligheten är bara viktig beroende på utgångspunkten, huruvida diskussionen är till för att utröna en innebörd, eller att skapa en. Och om det är tal om ett avsiktslöst verk där exempelvis jag inte finner någon personlig innebörd heller, så är det väl kanske inte så mycket att diskutera -- det blir en fråga om smak och personliga upplevelser. (Alltså: om det inte visar sig att jag bara missförstått det jag retat mig på och inte finner något personligt värde, så är det i nuläget inte troligt att jag ändrar uppfattning.)

 

Annars håller jag ju med i sig att de olika teman i Kaiba knappast är originella, spekulationer om minnen och allt vad det var, finns i varannan sci-fi bok. Det som skiljer är just det narrativa, däri inkluderad den speciella teckningsstilen och underbara musiken i Kaiba. Själv tyckte jag att öppningssången med animation är en underbar historia i sig, hur de visar barnliknande figurer i olika skepnader/liv som är lite ihopkrupna till att räcka sig mot varandra av längtan och kärlek.

 

Narrativen är stark och annorlunda, framför allt på det visuella planet. Det känns kraftfullare, om än bara för att det är originellt, att man inte blivit avtrubbad mot det. Precis som vad som helst inom anime kändes originellt i början. Detta är kanske tydligast i Mind Game. Viljan som skildras där är exceptionell, och jag tror inte för en sekund att en "vanlig animation" hade kunnat göra den till vad den är.

 

Det där är en bra, mycket bra förklaring till en alternativ åskådning! Jag kan inte påstå att jag känner att det villkorslöst fungerar på det sättet för mig, men förståelsen är mer än tillräcklig.

 

(Jag kan lägga till att jag tyckte om Mind Game: visst, den var också konstig, men där kom konstigheterna till sin rätta och förstärkte den där känslan av jakt och allmän "fucked-up-ness". Filmen hade i mina ögon inte någon speciellt allvarlig ton som kunde distraheras.)

 

Det visuella är en del av narrativet, och för min del tycker jag att han använder det på ett bra sätt. Det jag gillar med Yuasas senare verk, och verk som exempelvis Arete Hime, är att det tänjer på min imaginära gräns utan att passera den, som exempelvis Cat Soup gör. Eller som exempelvis Boogiepop Phantom och Kino no Tabi som jag till större delen förstår, men som jag ändå tycker är överskattade (av de "elitister" jag normalt hänger med), för även om de är originella, intressanta och spekulativa (något som jag älskar) så tycker jag att de brister i underhållningsvärde, värde i att personligen gripa mig.

 

Intressanta exempel. Kino no Tabi hade jag också problem med -- det var en filosofisk serie, men jag såg inte att serien tog upp något som var relevant för mig -- själva berättarstilen hade jag inga problem med. Egentligen gillade jag den, den var stämningsfull, men som med Kaiba kände jag inte att den gjorde budskapen bättre, mer förståeliga eller mer relevanta. (Fotnot: Vi diskuterade Kino no Tabi i dessa banor i Månadens anime-tråden.)

 

Berättarstilen i Boogiepop Phantom ser jag däremot som ganska lyckad. Jag fick inget intryck av att skaparna försökte förmedla budskap, istället var det bara ett försök att framställa historien på ett mer mystiskt och direkt förvillande sätt, vilket i princip fungerade.

 

Men jag tyckte inte heller att någon av dem var speciellt stark.

 

Iblard Jikan och 5 cm per second är två andra verk som i mycket hög grad är beroende av det visuella som ett verktyg till det narrativa, på två vitt skilda sätt. Har du problem med dessa, trots att det fundamentalt är samma sak att använda ett annorlunda teckningssätt i Kaiba som en del av historien?

 

Iblard Jikan är fortfarande på väntelistan, men 5 cm/s har jag sett ett par gånger. Nu tyckte jag inte att 5 cm/s var något slags mästerverk, men nog tyckte jag om den. Ett par skillnader mot Kaiba (om vi då säger att likheterna är betoningen på det visuella för att bära handlingen) är att den förstnämnda inte ger något intryck att vara, eller vilja vara, mycket mer än en romantisering av ungdomskärlek och kanske en kommentar om förlorad kärlek. I det avseendet tycker jag att den sköna, bitterljuva bilden förstärker både berättelsen och berättandet och deras effekter på tittaren -- mig.

[Highbrow]

Oh my fucking god! Här är man borta i blott två, tre dagar och man har så mycket man vill skriva! Det här får bli första batchen så att jag i alla fall kommer igång igen. Jag vill bara uppmärksamma er om att det är tre stycken A4 som ni fyllt upp med bara de tre senaste inläggen (jag var tvungen att lägga in allt i ett dokument för att få översikt)! :D Nedanstående får ses som lite fristående från diskussionen i sig, jag återkommer med mer relevans senare när jag orkar. I alla fall! Som (typ) svar på:

 

Nog tror jag säkert att det ofta i surrealistisk film till viss del handlar om ett slags kodspråk eller ett visst sorts tänkande man måste lära in sig genom filmstudier (jag har faktiskt en hög med filmvetenskapsböcker jag har tänkt läsa i sommar) eller lista ut på egen hand, men sen kan man ju fundera på hur mycket som är avsiktligt innan man drar för hårda slutsatser om vad som faktiskt finns där.

 

och

 

Gillar Mind Game, Kemonozume samt Kaiba, men avskyr Cat Soup. Den var alldeles för konstig bara, gick över min gräns. Om det är konst så hoppas jag att jag aldrig kommer gilla sånt.

 

Kodspråk hit och filmstudier dit, det finns ingenting i sådana här verk som man inte kan ta reda på utan högre utbildning! Det finns alltid någonting runtomkring själva verket som gör det mycket mer förståeligt (som man i högre utbildning kallar parafrasering ;))! Det jag menar är att om man bara läser premisserna någonstans, på baksidan av DVD:n eller vad som helst, så får man plötsligt en något sånär förståelig kontext för historien, oavsett hur over the top den är. Premisserna till Cat Soup till exempel tar ned den på jorden nästan omedelbums. Plötsligt blir den bara en historia om hur två unga syskon som tillsammans ger sig ut i världen och under resans gång får uppleva hur stor, fantastisk och farlig världen kan vara, samtidigt som de har ett bestämt mål; att få systerns själ intakt igen. Den kontexten är ju inte så mycket konstigare än annan anime vi har sett, att den är lite klurig stilistisk är en sak för sig och gör att historien byggs på ett annat sätt. Det surrealistiska ställer lite mer krav bara, vilket inte alltid är någonting dåligt eftersom jag har svårt att tänka mig att det är många skapare som vill exkludera någon. Det handlar bara om att lägga till lite extra djup, hur ytligt detta "djup" än må vara.

 

Om man missar koder, schiffer, gåtor och mystiska ting (etc) i en film är de delarna inte riktat till dig, eller så uppfattar du dem nästa gång du tar dig en titt. Frågan är och kommer alltid att vara vad just du får ut av ett verk. Det intressanta med mer lekfulla och vågade anime är just det vi gör nu, att vi KAN diskutera vad vi får ut av det hela. Andra mer enkelspåriga verk är mer gissningtävlingar och att lära sig känna igen narrativa grepp och förlopp, som absolut också kan vara njutbart, bara på ett annat sätt. Vi skulle liksom inte kunnat göra det vi gör nu med exempelvis Naruto (som jag för övrigt älskar). Eller jo, det skulle vi kunna göra, men inte utan att det blev fånigt då det är så uppenbart att de som ligger bakom serien bara vill underhålla.

 

Vi lever i en postmodern värld trots allt :)

[Stealther]

Ursprungligen var frågan nog mer "varför har vissa animeer medvetet förvirrande komponenter som vi inte förstår". Som sagt måste man börja med avsiktligheten.

 

Om det är oavsiktligt och dess enda poäng är att addera en udda stil/originell touch (som iofs har en reell effekt som jag nämde tidigare) för att skapa mindfuck-känslan, så har vi väl hamnat till Sceleris första undran, weirdness for weirdness sake. Jag kan personligen inte komma på någon annan orsak varför man gör det om det inte tillhör historien.

 

Om det är avsiktligt däremot, att de medvetet är lite luddiga i sitt budskap, och vi inte förstår, så kanske vi brister i kunnande (eller skaparna för den delen).

 

Det svåra är ju att säga om det är avsiktligt eller oavsiktligt. Personligen bryr jag mig inte om det är avsiktligt eller inte, det är vad jag får ut av det som spelar roll. Därför är det svårt att diskutera detta i generella drag utan något fäste i något verk. Om vi tar Kaiba så tycker jag det gav en fantastisk (som i fantasy) känsla och där var det visuella en stor bidragande faktor, utan att dess världs inbördes logik förstördes, även om slutet var lite abstraktare. Weirdness här är inte weirdness enligt mig utan har ett syfte. Weirdness i Cat Soup tycker jag att den gav en surrealistisk och ibland direkt stötande känsla, och så tolkar jag dess weirdness. Negativ känsla, har det nån mening?

 

Om vi ska vara riktigt filosofiska kan vi fråga oss om surrealism är mindre värt än realism och logik. Personligen tycker jag så då jag är mer den sortens person, men varför skulle inte andra kunna tycka tvärtom? En del har säkert en förkärlek för mindfuck-känslan och surrealismstilen.

[Sceleris]

Ett litet försök till fler röster i tråden men inget napp. :P

Och My är väl på vift i Japan och har inte tid att sitta vid datorn.

 

Nåja!

 

Det finns alltid någonting runtomkring själva verket som gör det mycket mer förståeligt [...] Det surrealistiska ställer lite mer krav bara, vilket inte alltid är någonting dåligt eftersom jag har svårt att tänka mig att det är många skapare som vill exkludera någon. Det handlar bara om att lägga till lite extra djup, hur ytligt detta "djup" än må vara.

Ja, förvisso går det oftast att få rätsida på vad som händer i verket man ser utan att vricka hjärnan, men jag tänker mer på när det gäller att analysera eventuella "dolda meningar". Ungefär som när man ibland i animé behöver känna till vissa kulturella detaljer (till exempel vad det kan innebära att gå från att använda efternamn till förnamn) för att tolka en situation på rätt sätt, kan jag tänka mig att det skulle finnas återkommande stilknep eller åtminstone tankegångar även i ett väldigt surrealistiskt verk som man hade haft nytta av att kunna. Det är vad jag menar med kodspråk.

 

Frågan är och kommer alltid att vara vad just du får ut av ett verk. Det intressanta med mer lekfulla och vågade anime är just det vi gör nu, att vi KAN diskutera vad vi får ut av det hela. Andra mer enkelspåriga verk är mer gissningtävlingar och att lära sig känna igen narrativa grepp och förlopp, som absolut också kan vara njutbart, bara på ett annat sätt.

För mig personligen är ofta frågan om vad verket och dess skapare säger mer intressant än vilka personliga tolkningar betraktarna kan ha, även om de också är intressanta (dels i sig själva, och dels för att även ens subjektiva intryck återspeglar på verket). Man kommer förstås inte ifrån att även ett försök till "objektivitet" påverkas av ens egna erfarenheter, men det känns som att man får en lite mer central diskussion.

 

Och sen tycker jag att det finns ett ganska stort värde i att diskutera enklare verk utifrån fler perspektiv än narrativ och sådant, som jag skrev några ord om här. :)

 

Om det är oavsiktligt och dess enda poäng är att addera en udda stil/originell touch (som iofs har en reell effekt som jag nämde tidigare) för att skapa mindfuck-känslan, så har vi väl hamnat till Sceleris första undran, weirdness for weirdness sake. Jag kan personligen inte komma på någon annan orsak varför man gör det om det inte tillhör historien.

Det viktiga är förstås om det funkar, om det gör verket bättre, men om det inte finns någon tanke bakom kan det kännas lite oseriöst (som att skaparen leker utan att ta hänsyn till verket i helhet) eller i värsta fall oärligt (som att skaparen försöker få verket att framstå som något förmer än vad det är).

 

Därmed absolut inte sagt att jag menar att Yuasa är något slags dilettant. ^^;

 

Om vi ska vara riktigt filosofiska kan vi fråga oss om surrealism är mindre värt än realism och logik.

Det beror väl på utgångsläget (och huruvida vi ens vill tala om kulturellt 'värde' i objektiva termer). Värdesätter vi konstnärlighet, eller budskapsförmedlingsförmåga, eller kulturpåverkan, eller något annat? Ur ett personligt underhållningsperspektiv lutar jag uppenbarligen mot det mer konventionella.

 

Men konstighet kan vara jävligt lyckat även för mig. En animé jag gärna pratar om i tid och otid är Evangelion. Det är en i diskussionssammanhanget förvisso väldigt icke-surrealistisk serie, men slutet är väl onekligen ganska experimentellt, och i mina ögon makalöst för att det fungerar så väl på olika symboliska nivåer. Konstigheterna har en faktisk funktion i handlingen. Det som händer är vad huvudpersonerna upplever, och skeendet kan motiveras ganska logiskt. Men ännu viktigare, åtminstone för diskussionen, är att konstigheterna avsiktligen är till för -- och lyckas med -- att förstärka ett budskap (som både är ett uttalande om människans betingelse och ett personligt budskap åt tittarna). Där tyckte jag det var välmotiverade och välanvända konstigheter.

[My]

Ett litet försök till fler röster i tråden men inget napp. :P

Och My är väl på vift i Japan och har inte tid att sitta vid datorn.

 

Njae, jag har haft internetanslutning lite då och då, men jag måste jobba en massa under resan (eftersom mina redaktörer inte har semester samtidigt som mig) så har jag varit upptagen (och dödstrött). Och så fort jag ens försöker läsa de här tråden smälter min hjärna sönder och samman. Vet ej varför.

 

Dessutom är jag lite irriterad över att mitt förslag att diskutera olika saker i Kaiba avfärdades med ett simultant "Jag är trött på de sju dödssynderna". Jag gör ett nytt försök när jag har återvänt till Svea rike och vilat upp mig lite efter semestern.

[Sceleris]

Hjärnsmälta kanske beror på att forumet är... "suboptimalt" vad gäller presentation av stora textmassor. Kanske det hjälper att göra som Highbrow och kopiera över till en texteditor eller till och med skriva ut.

 

Dessutom är jag lite irriterad över att mitt förslag att diskutera olika saker i Kaiba avfärdades med ett simultant "Jag är trött på de sju dödssynderna".

Förlåt, det var inte riktigt så jag menade. :(

Du nämnde Kaibas symbolik och teman, med de sju dödssynderna som exempel, i samband med "weird for weirdness sake", så jag (det var jag som drog upp termen) ville bara förklara att det inte var seriernas teman jag tyckte var konstiga. Parentesen var en liten fotnot om att jag tycker att dödssynderna inte längre är så märkvärdigt att bygga en berättelse på, dels för att det gjorts så ofta och dels för att jag är väldigt anti-religiös. Det var inte ett fördömande av det som diskussionsämne, tvärtom välkomnar jag det.

 

Den här tråden blev ju om experimentella och surrealistiska intryck, om hur de används för att ge en effekt, och om intentioner. Det är bara min personliga utgångspunkt att surrealismen i Kaiba kan diskuteras fristående från dess teman, för att de är oberoende av varandra, så en temadiskussion hade varit lite vid sidan av... men om du anser att det är falskt, att surrealismen bygger upp seriens teman (eller för den skull att symboliken och tematan i serien är experimentell), har det i allra högsta grad en plats här. Annars är ju Kaiba-tråden öppen, eller så kan vi starta en ny tråd om symbolik, allegorier, teman och annan underliggande mening i allmänhet. Jag vet att jag hade varit eld och lågor!

 

I varje fall, om du vill diskutera det är det fritt fram att skriva och se vem som svarar!