Cross Game

[Blå]

 

 

 

 

En ny säsong är här och nya serier har haft premiärer. En av dessa vårserier är Cross Game som är en blandning av gammalt och nytt skulle jag vilja påstå. Baseball-serier är något man aldrig kan få för mycket av enligt mig och här har vi alltså ytterligare en sådan.

 

Om det är någon som kan konsten att skriva baseball manga så är det Mitsuru Adachi. Med serier som Nine, Touch, H2, Idol Ace samt den senaste Cross Game som alla kretsar kring baseball så kan det nästan inte slå fel här. Mitsuru Adachi gillar att blanda komedi, kärlek samt sport i sina verk och har inte gjort några undantag denna gång. Adachi sitter även på en liten originell tecknarstil som är lätt att känna igen, så bli inte förvånad om du sett den tidigare. Adachi tecknarstil som kan verka lite barnslig är inget som man ska skrämmas för dock. Det kanske tar lite tid att komma in i den och acceptera den men det är det helt klart värt. För om det är en sak man ska veta så är det att herr Adachi kan skriva historier som intresserar och har karaktärer som känns intressanta för det mesta.

 

För mig personligen är det här något jag har längtat till. Jag gillar verkligen baseball manga samt anime och har försökt se på så många olika serier som innehåller dess tema för att få ut så mycket som möjligt av den annars, enligt mig, tråkiga sporten. Att skriva för mycket om handling skulle nog vara att förstöra en del för de som inte är bekanta med mangan eller serien överhuvudtaget sedan tidigare. Så för att fatta mig kort om dess bakgrund skriver jag detta:

 

Wakaba och Kō är barndomsvänner som delar samma födelsedag. Deras familjer har varit goda vänner i många år. Wakaba´s familj för övrigt är en stor sådan och består av fyra systrar samt en mamma och en pappa. De äger och driver ett batting center samt det lilla cafét Clover coffee shop. Kō´s familj äger och driver sport butiken Kitamura Sports. Wakaba´s syster Aoba gillar inte heller Kō speciellt mycket då hon anser att han stjäl för mycket av hennes tid.

 

Om man har sett eller läst några av Adachi´s tidigare verk så kommer man nog känna igen sig då många personligheter samt karaktärer återanvänds. Något som kanske kan verka en smula enformigt. Men då jag verkligen gillade karaktärerna i tex Touch samt H2 så har inte jag några problem att stifta bekantskap med dessa. Jag tror nog inte att många här kommer följa serien till dess slut av en anledning; baseball. Men tycker man ska ge denna ett försök. Se på första avsnittet är mitt tips till att börja med. Och om det nu skulle vara så att detta verkligen är något för dig så råder jag alla att även ge något av Adachi´s tidigare verk en chans också. Jag lovar att ni kommer älska dom.

[Hardan]

Woho, baseball <3

[Genma]

Trots att jag bara sett 21 episoder av Touch är det en av mina mesta favorit-TV-animéer, och trots att jag inte har sett klart den kommer jag nog ändå följa Cross Game när den börjar sändas. Jag kommer nog inne kunna låta bli, så varför kämpa emot?

 

Jag gillar Adachis stil, det ska bli spännande att se hur Cross Game blir till slut.

[Meatrose]

Trevligt skrivet Blå. Jag har aldrig sett en enda sportorienterad anime, men någon gång ska väl vara den första. Eller ja, Suzuka bör väl räknas.

[Gravskopan]

Jag gillar Major väldigt mycket, så jag skall helt klart ge denna en chans.

[phreak]

Hej alla Cross Game-älskare.

 

Jag älskar er!! :)

 

Animen har varit jättebra sa har langt...

[Klibbnisse]

Basebollanimer, guld! Kan bli intressant att se hur den här spelar ut sig gentemot Major, som enligt mig tappat lite på senare dagar... kan iofs bero lite på att avsnitten kommer ut lite för sällan <.

[Sceleris]

Fan vad bra Cross Game är, egentligen. Det är inte så att jag är otroligt fascinerad av karaktärer eller handling (man skulle kunna säga att karaktärerna är handlingen) -- det är mest att den är så fläckfri. Många animéer jag tycker om är ojämna men har något som tilltalar mig så starkt att jag tycker att det överskuggar dess svagheter.

 

Cross Game har typ inga svagheter så här långt. Andelen "story" som varje avsnitt berättar är varken för lite eller för mycket. Takten i avsnitten är inte för snabb eller för långsam. Kameravinklar, bakgrundsmusik, animationen (som passar så ypperligt för Adachis stil)... Allt tillför berättandet utan att överrösta. Allt är så proportionerligt!

 

Lätt en av de bästa serierna som går nu.

[Blå]

Någon som följer den här serien fortfarande?

 

Avsnitt 29

Kanske lite för förutsägbart att de inte skulle vinna den där matchen. Men den var riktigt underhållande för det och de förlorade på ett aningen slumpartat sätt. Själv trodde jag mer på att Mishima skulle slå en homerun.

 

Serien har varit riktigt underhållande så här långt och håller en lagom takt hela tiden. Från tiden med den elaka coachen tills nu har det hela tiden varit som små minihandlingar i det stora hela och gått över från det ena till det andra på ett riktigt bra sätt.

 

Nu är matchen slut och nästa lilla handling tar plats med en återuppstående Wakaba. Ska bli intressant att se om inte Aoba kan göra sin karaktär lite mer intressant för Ko nu när ett kärlekshot verkar ha traskat in i handlingen.

[Sceleris]

Någon som följer den här serien fortfarande?

Absolut!

 

Avsnitt 29.

Spoiler

Jag är lite tvärtom. Jag förstod att Kou skulle begå något misstag eftersom de hade antytt att han hade blivit (tillfälligt) utmattad i handen, men jag trodde inte att de skulle förlora.

 

Wakaba-kopian kändes malplacerad. Okej om de har en tjej som Kou tycker ser ut som Wakaba för ett ögonblick, men att låta henne vara "en tvilling med andra föräldrar" anstränger trovärdigheten något. (Nu kanske jag läser lite väl mycket ur den korta sekvensen, så man får väl se.)

 

Men jag ser ändå fram emot nästa avsnitt. Förhandsvisningen spelade första slutlåten Koikogarete Mita Yume, så det såg ut att bli en känslomässig tillbakablick till första avsnittet som ju verkligen var helt fenomenalt (och förmodligen ett av de bästa första animéavsnitten någonsin). Mitsuru Adachis serier är inte främlingar för tragiska händelser, men dess karaktärer vältrar sig aldrig i sorg. Just hur första avsnittet presenterade det var så väldigt taktfullt, nästan diskret, vilket var absolut lysande eftersom det lätt blir distanserat när man inte är så fäst vid karaktärerna. Nu så här efter 30 avsnitt tycker jag dock att serien har tillräckligt med karaktärsmässigt kapital för att en mer explicit hantering av tragedin de bär med sig skulle kunna bli riktigt, riktigt rörande.

[Klibbnisse]

Jag har inte haft plats till att börja kolla på den ännu, så det blir väl ett maraton senare skulle jag tro <.

[Blå]

Avsnitt trettioett var ett bra avsnitt måste jag säga fyllt med känslor av olika slag.

 

Lite smått om avsnittet

Ska Kou verkligen falla för denna spegelbild av Wakaba? Allt beror väl på hur hon är som person också, men jag antar att något kommer att hända här. Frågan är bara hur Aoba kan tänkas reagera på detta eller om hon kanske kommer gå tillbaka till sitt barndoms-jag och försöka skydda henne från Kou och försöka få en slags relation som hon hade till sin bortkomne syster.

[Ecke]

Snabb fråga är animen hela mangan?

[Sceleris]

Snabb fråga är animen hela mangan?

Snabbt svar: japp. De är väldigt lika, fram till sista rutan.

[Klibbnisse]

Jag måste verkligen få tummen ur och se på den här, började på några avsnitt men tappade serien igen på grund av en alldeles för dålig form av uppspelningsanordning.