Varför gillar du animé?

[Båtsman]

Som rubriken lyder, varför gillar du animé? Vad är det som gör animé värt att kolla på?

Själv kan jag inte riktigt ge ut en förklaring, vissa serier är helt enkelt väldigt bra.

[Sceleris]

Lite svårt att sätta fingret på, men jag ska försöka.

 

Jag gillar animation som medium. Det är ett hedervärt hantverk som kräver insikt i hur varelser och saker rör sig. Animation ger också en fördel vad gäller vad man vill visa, för det är ju bara fantasin som sätter gränser: om man kan föreställa sig det så kan man teckna det. Man kan avbilda omöjliga situationer, omöjliga kameravinklar. När allt i bilden är tecknat så ger det dessutom en konsekvent bild som "otecknat" länge inte har kunnat reproducera, och fortfarande inte kan utan extrema insatser. Om jag ritar en flicka som rider en drake så är det lätt att få konsekvent, som att de finns i samma rum, även om jag så bara gör streckgubbar. Om flickan däremot är en skådespelare och draken är specialeffekter blir det en helt annan femma.

 

Jag gillar de japanska berättelserna, även de dumma. Sättet som animé har växt fram på har gett en starkt fantastisk prägel på det. Monster, robotar, magiska flickor, rymdskepp och så vidare, det är element som sticker ut från vardagsskildringar. Även den klyschigaste mahou shoujo-serien är mer intressant att följa än någon formelmässig amerikansk (eller svensk) familjesitcom. Men det fantastiska är inte det enda, det rör sig om ett annat förhållningssätt till berättandet än det man ser i väst, ett förhållningssätt jag personligen gillar, så även de mest realistiska historierna i animé kan vara mer tilldragande för mig. Och även om animé ofta är väldigt, ähem, "okultiverat", så är det i klass med de bästa andra "höga" underhållningsformerna när det verkligen är bra "på riktigt".

 

På ett sätt handlar det om vana: jag har vant mig med det japanska animerade bildspråket och deras klyschor. Och när man har lagt så här mycket tid på det nu så kan man ju inte bara lägga av, eller hur?

[Supreme]

Det som görs i anime kan inte göras i live filmer är nog största anledningen, Berserk t.ex. Sen finns det serier som Monster/LotGH liksom...

[Volbla]

det rör sig om ett annat förhållningssätt till berättandet än det man ser i väst

Jag tror jag håller med, men kan du utveckla? Det kan nog inte jag...

 

En grej som jag tycker anime - och japanska serier generellt vad jag vet - gör bättre än västerländska serier är att man inte fullt lika ofta ser en mjölkning av materialet. Inte om det är seriöst material i alla fall. En japansk serie sänds och det blir vad det blir. Av en amerikansk serie görs en säsong och om den blir framgångsrik så görs flera säsonger som egentligen inte var mer än vagt planerade från början. En ordentlig planering krävs nästan för att få till ett bra slut som knyter ihop allt på ett snyggt sätt. Det gör inte amerikanska serier sämre per se, men de har sämre förutsättningar.

 

Så kan man ju fråga sig implikationerna av att så mycket anime är adapterat från andra källor.

[Sceleris]

det rör sig om ett annat förhållningssätt till berättandet än det man ser i väst

Jag tror jag håller med, men kan du utveckla? Det kan nog inte jag...

Det är svårt att beskriva, men jag tänker på saker som vad man väljer att berätta, hur man berättar det, hur rollfigurer fungerar och beskrivs och utvecklas, samt även, som du säger, att man i större mån låser berättandet: en serie är en serie, planerad från start till slut, och man kan endast i liten mån ändra i en serie som sänds beroende på tittarrespons.

 

Det är inte bara att man väljer besynnerliga grundhistorier, utan vilka aspekter man tar upp. Det är hur man väljer att använda sin tid till olika sorts delar (introduktion, vardagsberättelser, karaktärsfördjupning, exposition/story, final). Det är blandningen/övergången mellan humor och allvar. Det är ett dynamiskt samspel mellan huvudpersoner och biroller.

 

Jag kan nog inte utveckla det mycket mer än så -- det är mer en känsla än en objektivt grundad uppfattning. Jag behöver lära mig mer narratologi.

 

Sen finns det serier som Monster/LotGH liksom...

Just Monster skulle jag gärna se otecknad, om den är filmad i Europa med alla språk intakta. :>

[Klibbnisse]

Tänkte just på detta häromveckan, och jag tror inte att det är just själva grejen att det är animerat som jag dras till mest. Jag gillar överlag när det finns en stark röd tråd, saker som händer i ett avsnitt, refereras till i ett annat. Detta ger serien en dimension av djup som man inte riktigt finner i serier där varje avsnitt är sin egna lilla värld.

 

Jag tror att det är den primära anledningen, detta efter att jag upptäckt att jag tycker om vissa otecknade serier med refererande handling minst lika bra som tecknade (anime eller ej).

[My]

Dels för att jag alltid har älskat tecknad film oavsett ursprungsland, dels för att jag gillar känslan av att man inte behöver koppla samman en karaktär med dess skådespelare. I Evangelion är Shinji och alla de andra mycket mer levande för mig än tex karaktärerna i Pretty Woman, som är Richard Gere och Julia Roberts för mig innan de är Edward och Viviane. Denna insikt är något som jag upptäckte redan tidigt i mitt animetittande och har hängt med sedan dess, så det är nog mitt starkaste argument.

[Volbla]

Du tycker inte det kan bli lite samma sak när fler karaktärer har samma röstskådespelare då? Det är något jag stör mig på ibland. Typ Kugumiya Rie som en tsundere loli. Även där blir det för mig Rie innan det är Shana, Louise eller Taiga. Det lägger man kanske inte märke till lika ofta, men ändå samma grej.

[Gravskopan]

Du tycker inte det kan bli lite samma sak när fler karaktärer har samma röstskådespelare då? Det är något jag stör mig på ibland. Typ Kugumiya Rie som en tsundere loli. Även där blir det för mig Rie innan det är Shana, Louise eller Taiga. Det lägger man kanske inte märke till lika ofta, men ändå samma grej.

 

Det samma gäller ju Japanska filmer, de mjölkar och mjölkar och mjölkar lite till. Tror jag sett en brud i samma typ av roll i 3 olika filmer. Detta tycker jag är skittråkigt faktiskt.

[My]

Jo, det där med röstskådisarna kommer ju efter ett tag, när man lär sig känna igen dem. Jag har t.ex. väldigt svårt att ta Takehito Koyasu på allvar numera. Men så länge de är duktiga och får varierande roller har jag inte alls upplevt samma problem som med skådisar som man känner igen på utseendet.

[Hikari no Hohenheim]

Precis som Sceleris och My är jag mycket förtjust i Animation i sig, något jag faktiskt inte insåg förrän jag började titta på anime. Man kan säga att det visade mig vägen tillbaka till det tecknade mediet efter att ha genomgått en period (vi snackar pre-tonårstid) av Tecknat-Är-För-Barnsligt-För-Mig-mentalitet, och där har jag stannat sedan dess.

 

Att peka på just vad som gör Japanskt tecknat så speciellt är som sagt inte det lättaste, men det som fångade mig när jag först började var väl att figurerna inte såg ut som i Turtles eller Räddningspatrullen, utan som riktiga människor, och att storyn kunde vara kul och allvarlig på samma gång. Dessutom var det på ett främmande språk, vilket gjorde det ännu mer coolt och exotiskt. Men det som jag både då och nu anser vara en avgörande faktor är hur karaktärerna framförs; anime har tendensen att låta tittaren komma de nära om hjärtat med saker som inre monolog och inzoomade ansiktsuttryck. Det ges mer uttrymme för tittaren att själv försöka tolka dessa människor, till skillnad från många västerländska verk där deras personlighet och avsikt ofta sägs berättas rakt ut.

 

I dagsläget har jag varit intresserad av japanskt tecknat i ungefär åtta år, och har därav blivit kräsnare och forlorat mycket av glittret jag hade i ögonen på den tiden. Jag har mycket lättre för att känna igen klyschor och är inte lika förlåtande till mediokra serier (tycker till exempel inte längre att Scrapped Princess är det mästerverk jag först tyckte det var). Med det inte sagt att jag övergett min kärlek för mediet -- varför skulle jag annars plugga japanska? -- bara att min smak har ändrats en aning. Det finns fortfarande kvalitet där ute, även om serier som Chu-Bra och K-On invaderat stora delar av marknaden. Och om inte annat kan man ju alltid variera med Danny Phantom.

 

 

Angående röstskådespelarna är det precis samma problem i dubbar, både anime och spel. Hur mycket jag än gillar de klassiska rösterna av Crispin Freeman och Wendee Lee, önskar jag att de inte fanns precis överallt. Som tur är har de flesta röstskådisar av rang flera olika röstlägen att välja bland, men det hindrar mig inte från att känna igen dem när jag hör dem, som nu senast i Valkyria Chronicles. Å andra sidan håller dubbar på dö ut, så man får väl vara glada om om hör dem överhuvudtaget.

 

Kugimiya Rie associerar jag för övrigt med Alphonse Elric och Kagura från Gintama, så nog har hon mer än bara tsundere-röster ^^

[doppler]

Det finns en anledning större än de andra.

[flaskis]

Vadå, räcker Motokos ände som motiverare för dig?

[Volbla]

Det är inte bara Motoko!

[Negi]

Vadå, räcker Motokos ände som motiverare för dig?

nsfw!

...bättre?

 

Körde in en hide-tag /flaskis

[flaskis]

haha =D

[My]

Kan vi komma överens om att alla såna bilder ska döljas med "hide"-funktionen?

[McDunk]

Jadu. OM man ändå kunde säga varför. har alltid gillat TECKNAT över huvudtaget ;p

 

Och boobs är ju alltid välkomna ^^ Men jag är mera för Romance Serier en boobi ones ;P

[flaskis]

Kan vi komma överens om att alla såna bilder ska döljas med "hide"-funktionen?

Faktiskt.