Jordgubbs-marshmallow

[zimeon]

Jag köpte de fyra första böckerna för någon miljard år sen (läs: mer än 4 år sen) och fick tag på bok 5 och 6 i somras, och läste om lite grann. Nu är inte det här någon fantastisk superhistoria som förtjänar nobelpriset, men jag kunde inte låta bli att jämföra i huvudet med K-on, och det känns som om Marshmallow är det som K-on ville vara. Och ja, visst, jag vet att K-on har charmen med att innehålla elgitarrer och sånt som känns extra kul, och den har ju den osvikligt bra effekten att den faktiskt inspirerat folk till något kreativt (ta upp musik), men rent seriemässigt känns Marshmallow som om den skåpar skiten ur K-on. Nu är Marshmallow ingen fyrrutsstripp, utan snarare korta kapitel som Yotsuba&!, men det är samma skämtseriestuk, och det är samma "fyra tjejer dummar sig och är söta"-idén, men figuridéerna är på något sätt så mycket klockrenare. Några saker jag konstaterade:

 

* Den faller inte för klyschan att nödvändigtvis utspela sig i skolan. Den varierar inte ens plats; istället utspelar den sig i samma inrutade hemmamiljö där man inte har tillgång till några oväntade figurer som bara dyker upp.

* Den har en tydlig dumbom-anmärkare (boke-tsukkomi) men det är ständigt dumbommen som rör sig. Och delar av hennes dumbommeri är att hon anmärker på andra saker som inte är dumma. Det är säkert ett urgammalt trick, men för mig kändes det nytt.

* Och framförallt gillar jag när man får tolka in saker man inte ser. Nu kanske jag är ute och cyklar, men Marshmallow är fan ta mig sorglig. Det är riktigt synd om Miu hela tiden. Hon stojar sig som en pajas konstant och det enda hon får är spe. Nu ska man inte försöka göra en psykologisk analys av en seriefigur, men man får i stort sett aldrig se Miu hemma hos sig själv, hon är nästan alltid hemma hos Chii, och det är nästan alltid hon som är initiativtagaren till något idiotiskt upptåg. Stackarn är ju bara sällskapssjuk och vill ha uppmärksamhet, och får bara skit för det jämt. Många av skämten går ju ut på det, men satta en efter en känns de riktigt tragiskt. När de snackar ekologi och Miu glatt menar att hon ju sparar el eftersom hon aldrig är hemma i sitt rum, Chii påpekar att "du behöver inte vara här jämt, jag lovar" och Miu med sin normala intet-min säger "låt mig stanna här" är det inte utan att djup sorg glimtar till.

 

Visst, det är bara jag som läser in det jag vill, men att serien lyckas med det fast det bara är en jämrans dumbom-serie tycker jag är värt mycket. Det är sällan jag blir imponerad av stereotyper numer, men skämtseriemässigt känns Marshmallow som en oväntat fräsch fläkt.

[Sceleris]

Jag har nyligen (läs: i år) sett animéversionen och inte läst mangan -- som jag vill minnas att jag hört är mer "lolicon" i t.ex. synvinklar --, men det är intressanta observationer och jag håller med om att Miu känns lite som en tragisk clown ibland. Hon är den som verkar bli mest genuint ledsen till exempel när hon är rädd för att tappa Nobues gunst.

 

(

)

[zimeon]

Jag har inte sett animén och känt att jag är tämligen ointresserad av att göra det också. Humorn i mangan går mycket ut på stillbilder och jag kan inte se att det jag får ut av den kan göras annat än sämre i animerad version.

 

Att mangan skulle vara lolicon-fokuserad känns främmande. Klart tjejerna är skitsöta, men det är knappast så att de kör med sexiga trosglimtar bara för att de kan. Det är bland annat det jag tycker är bra med den, och var orolig för att animén skulle köra stenhårt på.

[Sceleris]

Nä, asså, jag ska inte komma här och propagera för animén. Den kan nog mycket väl vara tristare. Jag tyckte att det var lättare att gilla figurerna i den än att skratta åt skämten (som med Lucky Star och en del andra "komedi"-animéer).

 

Jag har heller ingen källa på att mangan är mer lolicon. Lite motsägelsefullt nog läser jag en del som säger att det inte är sexuellt nog för att vara lolicon, samtidigt som de säger att mangan blev nedtonad i animéversionen. (Vad är det då som blev nedtonat? Nobue var förvisso i myndig rökarålder, men det är väl inte relaterat.)

[Klibbnisse]

Vill minnas att karaktärerna i animeversionen hanterades i enlighet med vanliga "söta små barn utan någon som helst anknytning till sexualitet". Vanliga oskyldiga kompisrelationer där barnen må vara förbannat söta men i övrigt skulle sexualiseras på samma vis som exempelvis barnen i Yotsuba&!... nämligen inte alls.

[zimeon]

Det är min uppfattning av mangan också. Jag bläddrade igenom de första böckerna, och hittade några scener där skämten gick ut på att badet var trasigt och att de skulle till ett allmänbad och att Miu löjlade sig genom att halka på tvålen med flit. Men ingen sexualisering av dem; så jag vete tusan vad som tonats ner. Jag får känslan av att det är ett sådant där "sexualisering av explicit döljande", på samma sätt som en bikiniöverdel på en femåring sexualiserar något som från början inte var sexuellt alls, genom att försöka dölja något som inte finns.

[idrougge]

Allt jag kan tillföra är att skaparen även varit bidragsgivare till allas favorittidning Gekkan Watashi no onii-chan.

[Volbla]

Miu nämner en gång något om "sekushii" baddräkter och ställer sig i en pose som del av sin uppläxning av Chika för att hon använder sin tråkiga skolbaddräkt. Ett skämt. Jag håller med om att det inte finns några sexuella toner till det hela.

 

Animen är en personlig favorit för att jag älskar dumbommar och tycker att Miu är den bästa framställningen av en dumbom jag sett. Nästan all humor utgår ju från henne också. Att mangan inte är 4koma gör mig ganska intresserad. Jag kanske ska ta och beställa de fem volymer som finns ute på civilicerat språk.

[zimeon]

Min favorit är när skaparen beskriver hur serien kom till:

 

Barasis kompis: "Hörru du Barasi, det är någon här som har en tävling i loli-moe"

Barasi: "En uppgift för mig."

[Dark-Zakiya]

hade tur med dem dvd:erna för det va dem sista exen som dem hade på webhallen efter geneon hade lagt ner