Hoppa till innehåll
Anime.se

Anime vintern 2024


MathJuice
 Share

Rekommenderade inlägg

  • Lite intressant att se fler manwha-serier bli anime.
    • Det blir intressant att se om Solo Leveling kommer att bli en lika stor snackis som sin förlaga; den bjöd på hyfsad action, men jag tyckte personligen att den drog över tiden. Kanske animeversionen kan hitta ett effektivt fokus.
    • Min favorit inom formelmässiga manwha-genrer får jag nog säga är "koreanska återföds som adelsdam". Det är klyschigt, men fanimej om de inte överraskande konsekvent lyckas erbjuda inlevelsefull dramatik. Doctor Elise är en sådan, fast kanske lite mer kring mellanskiktet, om än doktorsvinkeln är intressant.
  • Isekai.
    • Jag vet inte varför jag gillar Tsuki ga Michibiku, men det gör jag. Samtidigt som jag villigt erkänner att det bara är ännu en isekai.
    • Mangaversionen av Sokushi Cheat gillade jag däremot inte. Kändes bara osmaklig och osympatisk.
    • Tales of Wedding Rings, från skaparen av Dusk Maiden of Amnesia, är en hyfsad hjältefantasy med haremvinkel: han behöver tjejer från olika fantasyfolk för att få kraften att besegra den stora ondskan. Viss sensualism.
    • The Wrong Way to Use Healing Magic är ganska medioker, fast den har en väldigt lockande central idé: huvudpersonen genomgår extrem, kroppsförstörande träning kombinerat med helande magi. Vad avundsvärt! Vi stackare i verkligheten som inte har sådan magi måste göra fjantiga saker som att "äta rätt" och "vila" mellan träningspassen!
    • Villainess Level 99: ambitionslös (den har sin lilla nisch i "japanska återföds som adelsdam"-genren och gör inget särskilt med den), men huvudpersonen har en tröghet och deadpan-reaktion till allt som blir lite charmig.
    • Isekai de Mofumofu: jag tror att jag har läst en del av den här. Om det är den jag tänker på så är det bara tomt tidsfördriv.
    • 7th Time Loop: The Villainess Enjoys a Carefree Life: jag har läst för många av den här sorten, jag vet inte ens om jag har läst den här.
    • Samma med onsen-isekai-serien. Är det baserat på den återfödd-som-onsen vars skräpmanga jag läst? Men jag måste nästan kolla in den om så bara för att en av röstskådisarna är en viss f.d. högprofilig vtubare som fick sparken från ett visst bolag för snart två år sedan...
  • Romantik!
    • Jag borde se ikapp The Dangers in My Heart...
    • Jag borde se Jaku-chara!
    • Yubisaki & Renren låter ju lite intressant, om en döv universitetstjej.
    • Hokkaido Gals Are Super Adorable är ganska go'! Särskilt huvudtjejen, hon är väldigt menkoi. Och som norrbottning känner jag en viss kamratanda med Hokkaidō.
    • The Foolish Angel Dances with the Devil är kul och söt, en sån där katt-och-hund-romcom... fast, ja, ängel-och-djävul då... där båda är ganska stora fåntrattar.
  • Fantasy.
    • Mato Seihei no Slave (engelsk titel: Chained Soldier; kanske för att amerikaner vill undvika ordet "slav"?) har jag aldrig läst, men jag har observerat dess... iögonfallande tankōbon-omslag. 🍈🍈
    • Nozomanu Fushi no Bōkensha är en sån där klyschfantasy med TV-spelslogik, men den tar sig på allvar, vilket gör att jag kan respektera den även om jag inte fängslas av den. Lite som Goblin Slayer, fast utan fokus på våldtäkt-av-troll.
    • The Strongest Tank's Labyrinth Raids visste jag inte ens skulle få en anime. Det är också en klyschfantasy med TV-spelslogik, men den har så jäkla lite för sig, som om författaren bara utvecklade premissen och sen hoppades på autopilot.
  • Komedi!
    • Mr. Villain's Day Off har jag läst en del av. Skurken typ i en sentaishow som gillar att gå på zoo när han är ledig. Lite fluff-fluff-komedi. Problemet är att han är en utomjordisk skurk som vill utrota mänskligheten, och jag är inte helt med på en fluff-fluff-komedi med rymd-Hitler.
    • 'Tis Time for "Torture," Princess är en ganska tom komedi. Som Sleepy Princess in the Demon Castle.
    • Snack Basue har så ful karaktärsdesign att jag känner mig manad att kolla in den.
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Luktar lågsäsong för mig med. Ett gäng serier som är uppföljare till sånt jag tänkt se, men inte kommit till skott med... Yubisaki Renren verkar lite intressant baserat på beskrivningen. Vad i helsike är 30-sai made Doutei dato Mahoutsukai ni Nareru Rashii egentligen? Beskrivningen är helt uppåt väggarna. Jag är med hela vägen till andra meningen, men när de börjar med "However..." så kastar de hela grejen med magiska krafter i soporna. Jag menar, jag var med på tåget, men nu tappar ni mig lite. Kommer förmodligen kika lite om den går på CR för att se vad den tar vägen.

I övriga nyheter, Pon no Michi är ytterligare en av massor av anime/manga som utspelar sig i den förhållandevis lilla hamnstaden Onomichi. Med undantag för Kamichu är samtliga andra serier relativt dåliga, men jag skulle ljuga om jag inte var nyfiken över hur de kommer avbilda staden den här gången. Jag vill förresten minnas att det finns någon slags subvention för media som "gör reklam" för staden så att säga, så det är ju inte orimligt att serier utspelar sig där ändå....... kommer nog att kika enkom för detta. Plus att beskrivngen säger något om en tjej som ska skapa någon slags fritidsgård eller något, och det är alltid kul med serier som handlar om folk som skapar grejer ihop.

Men i det stora hela, kommer nog bli lite paus på animefronten tills i vår. I alla fall aktuella grejer.

  • Gillar 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Isekai de Mofumofu är den jag tänkte på. Kvinna dör av överarbete och återföds som flicka som älskas av alla möjliga fantasydjur, så hon får fluff-fluff. Lika menlöst och hjärndött som det låter, men harmlöst – inget köpa-slavar-som-blir-kära-trams – men så meningslöst att mitt liv känns tommare av att ha sett det.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Den 2024-01-01 vid 21:10 sa Sceleris:

Isekai de Mofumofu är den jag tänkte på. Kvinna dör av överarbete och återföds som flicka som älskas av alla möjliga fantasydjur, så hon får fluff-fluff. Lika menlöst och hjärndött som det låter, men harmlöst – inget köpa-slavar-som-blir-kära-trams – men så meningslöst att mitt liv känns tommare av att ha sett det.

Jag väntade mig en mörk twist då hon älskas av 'alla djur förrutom människor', men icke.

  • Haha 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • Jag ser upp till magiska flickor: En sån där "komisk" "annorlunda" vinkel på mahō shōjo-genren, här med huvudperson som mot sin vilja tvingas bli en magisk skurk-flicka och bekämpa sina idoler med sexuellt våld (m.h.a. tentakler etc.). Jag kan inte utesluta att serien senare gör något intressant t.ex. med inkya-yōkya-dynamiken (typ kontrasterar de muntra magiska flickornas kompisgäng med de blygare, dystrare tjejerna som troligen kommer att utgöra sitt eget skurkgäng), men förstaavsnittet lade så lite fokus på det och så mycket mer fokus på omsorgsfullt animerade nakna fjortonåringar att jag inte känner mig intresserad av att ta reda på det.
     
  • Ishura: Torftig actionfantasy. En ung tjej har ett fint liv men allt förstörs av robotliknande golemer. En svärdsman från en främmande värld – en ung japan, förstår vi – kommer och besegrar alla golemer inklusive en kilometerstor en. Hon misstänker att det hände p.g.a. honom och erbjuder vägvisning i hopp om att en annan av världens starka dödar honom. Känns bara torftigt och ointressant, figurerna har inga personligheter, och storyn känns bara som löften om actionscener. Och jag bryr mig inte om de infrias.
     
  • Sokushi Cheat: Isekai där skolklassen tvångsförflyttas, får förmågor, och tvingas på uppdrag – förutom huvudpersonen och huvudhjältinnan (och ett par figurer som dör direkt). De fick inga krafter, men huvudpersonen hade redan en förmåga: han kan döda vem/vad som helst med tanken. Och han har tydligen dödat sin egen personlighet, för han har ingen. Han går bara runt med halvöppna ögon och noll engagemang i omvärlden. Förvisso är omvärlden inte värd att engagera sig i, alla är sociopater. En hel skolklass som förflyttas till en fantasyvärld och ser folk sprängas framför ögonen på dem, accepterar den nya situationen och offrar sina kraftlösa kamrater på två minuter. (Detta gäller även huvudhjältinnan.) Seriens ton följer därefter, med riktigt töntig humor (hurrhurr fetknoppen är masochist).

    Så det är noll story, noll personlighet, noll drama, noll komedi, noll action. Bara osmakligt och uselt. "Satir" försöker fansen säga för att komma till undsättning, men jag är så jävla skeptisk. Jag tror att seriens skapare verkligen tycker att huvudpersonen är cool på riktigt och att skämten är roliga på riktigt.
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • Dungeon Meshi: Labyrintanime där ett gäng äventyrare måste äta monster för att spara pengar och skynda sig för att rädda en kompis. Matlagning i anime intresserar mig inte, så jag får säga att mina förväntningar var låga, och därefter erkänna att de överträffades. Åtminstone av första avsnittet, som har en smittande lekfullhet som framträder genom karaktärsanimationen och samröret mellan överraskande charmiga figurer. Matlagningen är fortfarande ointressant, men fungerar som upplägg för små "sketcher" om miljön i labyrinten och om äventyrsyrket.
     
  • Mato Seihei no Slave: shōnenserie med S&M-tematik. Det finns en parallell monstervärld vars frukter ger krafter till kvinnor men inte män, så uniformerade unga tjejer försvarar civilsamhället. Huvudperson är en menlös kille som råkar hamna i monstervärlden men visar sig kunna förvandlas av en av tjejerna, som hennes "slav", till ett kraftfullt monster, och erbjuds därför en chans att vara hjältemodig och hämnas sin systers död. Känns ganska typisk, bortsett från sadomasochist-slavgimmicken (han får göra sånt som att slicka hennes fötter för att förvandlas, och hon ger kroppsliga belöningar efteråt); man kan liksom tänka sig hur serien fortsätter: lite diverse blandade äventyr och icke-äventyr – de hittar nog ett sätt att klämma in ett baddräktsavsnitt –, fler introducerade figurer varav alla är kvinnor, generiska haremutvecklingar (efter en snäll handling för den sura tjejen så blir hon säkert småkär i honom), fienderna visar sig vara mer än bara dumma monster. Kanske systern som dödades av monster själv har blivit ett monster.

    Jag är kluven till om jag ska se mer. Det är mediokert, men lite av den sorts serie jag kan tänka mig se nu. Kanske jag borde kolla mangaoriginalet istället.
     
  • Monsterprinsen i huset Momochi: Föräldralös tjej ärver ett ensligt hus, men där bor det snygga spökmonster och deras snygga herre som vakar över gränslandet till spökmonstrens värld. Svagt manus och svag produktion. Kamisama Hajimemashita är bättre.
     
  • Fel sätt att använda läkemagi: Vanlig snubbe råkar följa med när skolans två främsta highspec-elever isekaias för att bli hjältar, men killen har ovanlig läkemagi och blir scoutad av kungadömets läkemagiker för att genomgå ultrahardcore-träning. Vill man se träningsavsnitt och generisk isekai (något liknande: fjolårets Seija Musō) så är det inte den sämsta: den har lite animehumor och Atsuko Tanaka som den militära läkemagikern.
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • Den starkaste tankens labyrinterövringar: Trist tevespelsfantasy (till vilket jag räknar allt där en figur kan tänkas säga "vad är din level?") i subgenren "utkastad ur bigshot-äventyrsgrupp som belastning men är egentligen den starkaste genom en okänd förmåga", här då om en "tank" som vill bota sin sjuka syster. Harmlöst och ärligt nog, men extremt slätstruket på alla sätt.
     
  • Skurkinnan är nivå 99: Det var lite kul att de ägnade mer än halva första avsnittet åt att följa hjältinnan som i spelet, dels för att en sån här klyschig serie behöver något sätt att avvika åtminstone lite, men jag uppskattade det också för att det är "prep work". Jag tycker att klyschig animanga ofta känner att de kan hoppa över "sånt som alla redan känner till" för att, ja, alla redan känner till det, men bara för att något är uppenbart så är det inte nödvändigtvis bra att hoppa över det. (I ett påhittat extremexempel kan man tänka sig en berättelse som t.ex. hoppar över den slutgiltiga striden mellan hjälten och skurken eftersom alla redan förstår att hjälten vinner; det hade ju varit störtlöjligt.) Jag tror att förarbetet kan komprimeras, men inte hoppas över. Typ som avsnitt 1 av Sikta mot toppen: Gunbuster, som i princip är en damsportanime enligt modell Ace wo Nerae; vi behöver inte 25 avsnitt av träning och mobbning och långsamt uppbyggande rivalitet och vänskap med onéesama, men vi behöver åtminstone 25 skickliga minuter.

    Så jag uppskattar att serien börjar med att show-don't-tell-återberätta vad en sån här klyschig "hjältinnan börjar en magisk skola och träffar en prins och en riddare och en akademiker och mobbas av en skurkinna och räddar världen"-berättelse går ut på. Hjältinnan är till och med lite sympatisk!

    Fast sen går det över till skurkinnan, och de tappar bollen när det mest är exposition resten av avsnittet – Ai Fairouz som tänker "whelp, jag är reinkarnerad, bäst att bli stark". Faaast jag har en svaghet för animetjejer med långt svart hår och kronisk deadpan.
     
  • Skurkinnans sjunde loop: En ung adelsdam i exil har levt som köpman, läkare, piga, riddare etc. men dör alltid i en kejsares krig, och nu i sjunde livet har hon olyckligtvis fångat denna tyranns uppmärksamhet. Lite lustigt namn på serien, för tjejen är ju inte ens en skurkinna? Okej, alltså, hennes återställningspunkt är när prinsen gör slut på förlovningen p.g.a. påstådd mobbning från prinsens nya flamma, men det är bara en klyscha från (påhittade) otome-spel, men storyn här verkar inte vara ett otome-spel, och då är hon ju inte en skurkinna (bokstavligt "ond-roll-ung-dam" – hon har ingen diegetisk "roll").

    Hur som helst, den är oanmärkningsvärd, både produktion och story. Hennes olika liv känns mest avsedda för att ge henne några "och därför kan hon detta"-ursäkter senare; jag antar att jag mest hade velat ha lite mer grundläggande psykologiskt drama, något mer att arbeta med. Kanske en sann ånger över att ha blivit bortglömd av människor hon känt i fem år? Eller en existentiell kris över att en högre makt leker med henne? Inte bara lättheten i "oj, jag dog? Dags att pröva ett nytt liv!"
     
  • Den oönskade odödliga äventyraren: Labyrintfantasy där svaga äventyraren dör ensam i labyrint men blir ett monster (3DCG-skelett), men tjoho, monster kan bli starkare genom att döda andra monster, så nu har han en väg mot att bli en toppklassäventyrare. Inte så mycket mer att säga. Den är liksom inte spännande eller rolig eller engagerande, men jag skulle inte säga att den är "dålig". Hans tjejkompis har stora bröst, det är väl alltid något, förvisso.
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Jag har också försökt mig på Mato Seihei no Slave och Villainess 99. Slaven är nog en ganska snabb dropp, kanske ger Villainess en chans om det finns hopp om att det kan bli en situation likt Slime 300. Men en som verkligen fångade mig var Hokkaido Gals are Super Adorable! En lite klyschigare serie men med wholesome gyaru spelad av Ayane Sakura inte bara känns bra utan verkligen fångar det bonniga i det hela. Jag blev också intresserad av just vädret där jämfört med oss i Norrbotten, och efter en snabb efterforskning... så blev jag inte klokare. Vore intressant att se väderskillnaderna vintertid då vi har gyarus utan strumpbyxor och klassrum utan centralvärme så har nu två stabila knytpunkter i denna lilla sötsak! :colonthree:

  • Gillar 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • Pon no Michi: Trodde den skulle handla om nån som var pon ("klumpig"), men det är en småtaffligt producerad mahjonganime. Jag ogillade den inte, men dess förklaring av mahjong var halvhjärtad (och jag fick lägga en halvtimma eller två på att studera hur man spelar). Dialekten är lite ovanliga att höra, och Akio Ōtsuka talar i falsett. Jag tyckte också att det var lite kul att det verkade handla om vuxna kvinnor, meeen en bit in i den sena öppningsvinjetten så har de gymnasieskoluniformer på sig.
     
  • Yubisaki to Renren: Den om döv 19-årig universitetstjej som träffar världsvan kille. Känns ljummen, men vinkeln är ju lite intressant, och den introducerar lite psykologi typ outsiderkänsla ("jag är den enda som inte hör"). Känns lite global...t intresserad. En del snack om utlänningar och om huruvida omvärlden är stor. Vid eftertexterna gick det upp ett ljus för mig: det är en serie av Suu Morishita, som skapade Hibi Chōchō, en shōjomanga jag läst. Den handlar om en supersöt tystlåten tjej som har en långsam romans med en ganska tystlåten kille. Extremt förglömlig och med huvudpersoner nästan helt utan personlighet.
     
  • Tales of Wedding Rings: Medelmåttig, men ANN hade bra poäng: huvudpersonen är aktiv. Han blir indragen för att han väljer det (och tjejen väljer honom). Det är lite typisk animetafatthet, men han väger stundom upp det med manlighet eller aktivitet, så det är inte så irriterande. Det är en rättfram "hjälten svingar svärd mot demonfursten"-fantasy utan skämtsamheten/otakumedvetenheten i något som How Not to Summon a Demon Lord, om det är något man vill se. Men med nakna bröst och sånt, om det är nåt man vill se.
     
  • Solo Leveling ("Endast jag kan levla upp"): Teckningarna är okej, och animationen är ibland fin, men färgläggningen känns lite fattig efter att ha läst originalet. (Jag såg öppningsvinjetten från avsnitt 2, och det var rätt sort.) Jag hade glömt att Hiroyuki Sawano skulle göra musiken; när jag läste originalet så lyssnade jag ibland på musik av Yūki Hayashi, så stilen är ju nära vad jag tänkte mig, fast Sawano låter lite oinspirerad. Expositionen är ibland klumpig och rent ut sagt värdelös (snacket om magiska stenar som användbara för elproduktion, vad fan) men inte den värsta.

    Miljön är lustigt icke-Korea – och icke-Japan. Originalet utspelar sig uttryckligen i Sydkorea. Ön i början är specifikt Sydkoreas ö Jeju. Senare i serien händer det lite saker i Tokyo. Men här så finns det i princip ingen läslig text nånstans, varken på byggnader eller på dataskärmar eller ens på matmenyer. Eller jo, i scenen med tjejen som stoppar en väsktjuv så ser man några generiska skyltar med alfabetet: "Manhattans", "Take out", "Martens", "Yoga pilates", "On cha". Är denna ursprungstvätt för internationalisering (kunna sälja som generisk miljö)? Eller för att undvika problem med nationalister? Eller för att inte trampa nån på tårna?
     
  • Skurkens lediga dag: Rymdhitler tittar på pandor, äter glass, tar god hand om bortsprungna barn – och tänker sen att han och hans folk kommer att mörda dem alla (om de lyckas besegra sentaigruppen som de slåss mot). Det är en ofrånkomlig tanke för mig. Men om jag lägger den åt sidan för stunden så är det också lite väl uppdelat. Eftersom det bygger på typ en Pixiv-serie. En sån där "här är ett koncept som vi visar ur en lite annorlunda vinkel i varje kapitel som är 6 sidor långt"-serie. Jag tror att jag vill gilla den, men jag kan inte.
     
  • Dags för tortyr, prinsessan: Välproducerad, men så riktningslös: bara små sketcher som vänder idén om "tortyr" på sin spets (tortyr = frånhållande av vardagliga nöjen och matlyckor). Alltså ännu en "här är ett koncept som vi visar ur en lite annorlunda vinkel i varje korta kapitel"-serie. Fin att se på med ögonen, men jag orkar inte med.
     
  • Hokkaidotjejer är jätte-menkoi: Hyfsad gyaru-romcom. Killen är måhända slätstruken (men harmlös), men gyaru-dosankon är ju viktigast, och hon är flörtig och charmigt öppen. Och lättklädd.

 

Den 2024-01-10 vid 19:02 sa MathJuice:

Jag blev också intresserad av just vädret där jämfört med oss i Norrbotten, och efter en snabb efterforskning... så blev jag inte klokare. Vore intressant att se väderskillnaderna vintertid då vi har gyarus utan strumpbyxor och klassrum utan centralvärme så har nu två stabila knytpunkter i denna lilla sötsak! :colonthree:

Om det är till hjälp så läste jag om original-oneshot-kapitlet (första sju minuterna) som påpekade att det var -8 °C den dagen.

Och att nästa buss kom efter fyra timmar. 💦

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • Den dumma ängeln dansar med djävulen: OK övernaturlig romcom där huvudparet är som katt och hund (eller som ängel och djävul) och långsamt närmar sig varandra. I första avsnittet är det tjejen som har överhanden i princip hela tiden, ett grepp jag inte är så förtjust i, men jag vill minnas från originalmangan att maktbalansen skiftar en del fram och tillbaka.
     
  • Doktor Elise: En föräldralös japansk mästerkirurg minns och vill göra bot för sitt tidigare liv som skurkinna, men dör igen och hamnar åter i sitt första liv, fast ung igen. Jag har läst manhwa-versionen (original: koreansk webbroman), men jag hade glömt bort dubbelreinkarnationen – ett hyfsat sätt att komma bort från återfödd-i-tevespel-klyschan men ändå ha ett sätt att "minnas framtiden" och erhålla modern kunskap. Det är inte toppklass, men jag tycker att huvudpersonen är sympatisk som viger sitt liv åt botgörelse och räddar folk intill sista andetaget – samt växer upp i Japan som mobbad föräldralös (så att hon får extra uppskattning för sitt första livs familj?). Ja just, Japan. Originalet är koreanskt, och där heter hon Song Jihyeon istället för Aoi Takamoto. Intressant att se sån uttrycklig lokalisering i kontrast med Solo Leveling – i Doctor Elise så har de japansk onscreen-text.
     
  • Sengoku Yōko: 1500-talet. Samuraj-wannabe börjar haka efter en trollkarl och en rävflicka som försöker göra världen bättre. Visuellt hyfsad, men ointressant. Jag såg att den baseras på en manga som gick för flera år sedan (2007-2016), så det kändes ju lite konstigt – men sen såg jag att tecknaren är Satoshi Mizukami, som skapade Lucifer and the Biscuit Hammer och Planet With. Fan, nu kanske jag måste se den trots allt...
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • Sasaki & P-chan: Man köper en fågel som är en reinkarnerad trollkarl, spelad av Aoi Yūki med ännu en ny röst. Dålig ljudmixning och konstigt nonchalant attityd, men lite intressant? Isekai-delen är en typisk köpmannaisekai (typ Spara 80 000 guld till pensionen fast med en 39-årig man), men sen öppnas andra halvan upp till en hemlig-esper-polisorganisation-berättelse, alltså magi mot parapsykologiska förmågor. Minuspoäng för att alla potentiella kärleksintressen ska vara typ max 16 år, pluspoäng för att huvudpersonen inte verkar gå igång på dem. Avsnitt 3 har en helt förbluffande fuldesignad 3DCG-slutvinjett.
     
  • Oskulder som fyller 30 år blir trollkarlar: Loner-snubbe blir tankeläsare och får veta att snygga killen på jobbet är förälskad i honom. Hans förälskelse är lite söt, och avsnittet tyder kanske på lite psykologisk substans, meeen BL hör inte till "mina genrer".
     
  • Metallic Rouge: Blade Runner-inspirerat där en replikant (jag minns inte deras term) jobbar för en organisation (bortom gott och ont?) som jagar replikanter. Och så har de kraftdräkter eller nåt. Går kanske för långt åt andra hållet i frågan "exposition eller inte", så det blir en massa termer och namn som inte betyder något. Välproducerat och välanimerat men känns svagt på karaktärssidan: ingen verkar bry sig om något.
     
  • Häxor och odjur: Fantasyviktorianskt Europa med häxor, och ett par häxjägare? Också välanimerat. Också ett förstaavsnitt som känns som 100% yta.
     
  • Gekkan Mōsō Kagaku: En forskare som hittat typ-Atlantis och jagas av främmande organisation går till redaktionen för övernaturlighetsblaska. Medioker småknasig anime för folk som gillar manliga röstskådisar antar jag.
     
  • Svagaste tämjaren: Folk har rankade förmågor, flicka är orankad och därför vill folk döda henne, så hon flyr. Förstaavsnittet är i princip bara en lång monolog där hon pratar med sig själv (inklusive en intern röst – som vi aldrig hör – från sitt tidigare liv på nåt sätt, så det är typ isekai?). Oväntat finstämmigt förstaavsnitt för vad det är.
     
  • Snack Basue: Sketchbaserad bar-anime med vidrig karikatyrliknande karaktärsdesign: gäster kommer in och har dumma rappa dialoger med värdinnorna. Ofta konstigt, ibland på snudd till lustigt.
     
  • Isekai no Yu: Fyraminutersanime om isekaiad snubbe som badar. Nakna bröst. Inget annat hinner ske.
     
  • Bucchigiri: Yankee-slagsmålsserie med arabiskinspirerade motiv (tänk: Tusen och en natt) om en (straight)sexdesperat kille som flyttar tillbaka till barndomsstaden där en barndomskompis fortfarande ser upp till honom, men stan har en massa gängrivalitet, och klassens enda sötnos är suspekt. Småkul och välanimerat, så där med grova 70-talslinjer runt muskulösa armar som välförtjänt slår nån på käften.
     
  • Bang Bravern: Bisarr superrobotanime: först är det en sån där realistisk militärrobotanime om en militärövning som urartar när överlägsna utomjordingar anfaller jorden... sen landar superroboten och räddar dagen och spelar sin egen diegetiska superrobotmusik! Ser OK ut, men ofta för tjock celshading-linjering i 3D:n så att det tappar detaljer. Det kan bli kul att se om figurerna fortsätter att tycka att det är lika bisarrt som vi gör. I skrivande stund blev jag påmind om Samurai Flamenco.

Puh, jag tror att det var allt! (Förutom uppföljare.)

(Red.) Fan, när jag kollade igenom listan så såg jag att jag hade missat en, Meiji Gekken: 1874. (Egentligen har det också börjat några fler kortavsnittsserier och typ barnanime, men de räknar jag inte in.)

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

En idé från IRC:

<@doppler> Hokkaidobruden var väl oväntat gullig.
<~Sceleris> Idé: fandubbning med norrlänningar.
<@doppler> Jag tänkte just att jag ville ha några roligare översättningar på det dialektala.
<~Sceleris> Lokaliserad till Kiruna eller Gällivare.
<~Sceleris> Kiruna har en snöfestival, perfa.
<@doppler> Jag gillart.

Det hade varit nåt.

Jag hade inte velat titta på det själv, men det hade varit nåt.

 

Tanke om Skurkens lediga dag: Nao Tōyama är så behaglig att höra som peppig snabbköpsanställd – det har fina ekon av Karen i Kin'iro Mosaic. I övrigt vill jag sluta se serien, men jag vill också först se ett avsnitt med sentai-tjejen med stort, vågigt hår. Jag gillar vågigt hår. Så jag dumpar nog serien efter nästa avsnitt (#5).

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Den här säsongen var så ointressant så man kan ibland undra vad de håller på med där borta i öster? 
Den enda serie jag tänkte slötitta på är Hokkaidotjejen då jag läser mangan och då mest för att se vad det gör utav den. 

Det känns som en säsong som gjord för att titta ikapp på sånt jag har kvar från förra året. 👍😊

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Instämmer. Långsam säsong just nu. Det enda som faktiskt kollas på varje vecka är andra hälften av Frieren. Suverän serie för övrigt, mycket överraskad då jag först ignorerat den flera gånger men sedan satte på den efter att ha läst blurben lite lätt. Utöver det betas det av gamla grejer här istället. Såg relativt nyss klart To Your Eternity säsong 2, och det var ju rent skräp tyvärr. Betar av andra säsongen av A Certain Magical Index sakta men säkert just nu istället.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Svara på detta ämne…

×   Inklistrat som formaterad text.   Klistra istället in som oformaterad text

  Endast maximalt 75 uttryckssymboler tillåts.

×   Din länk har automatiskt inbäddats.   Visa som en länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa editor

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder med URL.

 Share

×
×
  • Skapa nytt...