säsongstråd Anime sommaren 2024

[MathJuice]

[Sceleris]

Tja, öh, hm, Nokotan verkade ju knasig åtminstone.

[MathJuice]

Verkar bli ganska tunt ja...
 

Tokidoki Bosotto Russia-go de Dereru Tonari no Alya-san: Verkar riktigt söt, kommer följa den noggrant.

Isekai Suicide Squad: Visste mest om den eftersom Calli gjorde ED:n, men kan ironiskt nog bli bland de bättre grejer som DC släppt på ett tag. Vet inte om jag kommer följa den dock.

Shikanoko Nokonoko Koshitantan: Den har samma namn som memen?! Nåja, den ser riktigt kaotiskt ut så tror den kommer vara rolig att följa.

2.5-jgen no Ririsa: Vid första glans ser den rolig ut. Cosplay är också ett plus.

VTuber Legend: En serie om VTubers! Med Ayane Sakura! Wow!

Plus-Sized Elf: Visste inte om att den fick en adaption. Kan nog ge den en chans och se om den blir bra.

[Raccomunk]

2.5D Seduction, Shikanoko Nokonoko Koshitantan och Pseudo Harem måste ses! 2.5D kommer förmodligen folk droppa i början, och missa de otroligt starka arcen som kommer senare i mangan. Två cour för en ecchi-serie är insane.

Vi får dessutom sequels till Oshi no Ko och Sengoku Youko vilka är väldigt hype.

[Sceleris]

19 timmar sedan sa Raccomunk:

Sengoku Youko vilka är väldigt hype.

Är Sengoku Yōko bra menar du? Jag gillade Lucifer & Biscuit Hammer (originalmangan alltså), men Sengoku Yōko kändes trist baserat på förstaavsnittet. Jag har förvisso fördomar mot berättelser i japansk medeltid...

[Sceleris]

På tal om trist!

The Strongest Magician in the Demon Lord's Army Was a Human: töntfantasy utan överraskningar om mänsklig officer som hemligt uppfostrats av ansedd demon; efter strid där han visat nåd mot människorna blir han utsedd att administrera en intagen människostad. Givetvis kommer han att bli en fantastisk borgmästare som förenar monster och människor, vinna strider och vänner med sin kraftfulla magi och bestämt icke-demoniska medmänsklighet, hitta ledtrådar till den föregående höga civilisationen som förmodligen kan leda till fred på jorden, charma demonfursten som är en rödhårig flicka, bla bla, det gamla vanliga. Inte så dålig att jag inte hade gillat den för 20 år sedan, men för mig nu känns storyn trist – förstaavsnittet väcker ingen nyfikenhet hos mig. Också visuellt trist: mycket av avsnittet är i mörker, förmodligen för att dölja sedvanlig 3DCG-monsterkriganimation. Meh, 5/10.

[Raccomunk]

Den 2024-06-26 vid 21:17 sa Sceleris:

Är Sengoku Yōko bra menar du? Jag gillade Lucifer & Biscuit Hammer (originalmangan alltså), men Sengoku Yōko kändes trist baserat på förstaavsnittet. Jag har förvisso fördomar mot berättelser i japansk medeltid...

Definitivt en av de starkaste från säsongen den sändes i. Jag har varken läst eller sett Biscuit Hammer så svårt att jämföra, men den har definitivt inte de brister i produktionen som Biscuit Hammer:s adaptation gjorde sig känd för!

[MathJuice]

Koshitantan levererar hårt. Kanske inte helt oväntat men välkommet. Ririsa och Alya-san dock var över förväntan. Lite tropes här och var men med riktigt starka karaktärsinslag och nyfräsch humor. Jag blir bara glad och avslappnad när jag ser dom, ingen stress eller minicringe när man vanligtvis ser en romcom. Bara ren njutning helt enkelt.

[MathJuice]

Så jag verkar inte ha fastnat för VTuber Legend och kommer nog inte fortsätta följa den, men det finns en del saker som jag gillar:

• Att de har Live2D modeller för sina VTubers. En fin detalj och ger mer inlevelse.
• Att Kobayashi Yuu är med. Älskar hennes röst och hennes VTuber modell är så läcker.
• Att de hade med Getting Over It. Ganska lustig crossover med tanke på hur många som har rageat över det spelet (Mumei *host host*).

[Sceleris]

Jag fick ganska fullt upp när alla serier började, men nu har jag tid. Jag provar en ny approach: istället för att försöka se 40 förstaavsnitt och tappa livslusten för att det känns så meningslöst och oengagerande, så ser jag 120 avsnitt 1-3! Det gör nog susen!

Min sarkasm är mestadels på skämt, jag tänker att om jag ser mer än ett förstaavsnitt så får jag inte bara en bättre uppfattning om vad producenterna av en serie försöker uppnå, vilket får det att kännas mindre meningslöst (slöseri med tid), utan också en bättre chans att hitta något jag faktiskt tycker om. Jag är inte en person som blir kär i en serie efter ett enda avsnitt – eller egentligen ens börjar empatisera med karaktärerna efter ett enda avsnitt, om det inte är fenomenalt skrivet.

Så först ut...

A Nobody's Way Up to an Exploration Hero #1-3: En sån där fjantfantasy där labyrinter mystiskt uppstått och moderna människor börjat utforska dem. Huvudpersonen är en vek grabb som utforskar en labyrint (det är ganska avslappnat, ungefär som att ha ett litet extraknäck) men får förmågan att frammana två tjänare, en gud och en djävul, i form av två käcka små flickor (antydning: de har egentligen vuxen form men är små nu p.g.a. låg "level"). Det är odramatiskt och slätstruket; grabben är oanmärkningsvärd, vill löst "bli en hjälte", och har en halvförälskelse i sin barndomstjejkompis (som har en i honom, vilket han inte lägger märke till).

Jag har tidigare läst ett antal kapitel av mangaversionen; jag vet inte om den (jämfört med animeversionen) är mer eller mindre trogen originalet, men den hade några skillnader som jag tänkte på. En skillnad är karaktärsdesignen på tjänarna, särskilt Sylphy (spelad av Kana Hanazawa med mycket pipig röst). I animeversionen så verkar det som att hon ska se ut som ett barn typ, jag vet inte, 6-10 år. I mangaversionen så har hon en stor byst och kurvor och liksom en bullig form typ för stora handskar) som jag tänker ska se ut mer som ett slags liten kvinna av proportioner som liksom inte existerar. (Det skulle finnas skäl i det, då hennes sanna jag verkligen har en fullvuxen form.)

En desto viktigare skillnad är ett överlag bättre dramatiskt och expositionsmässigt upplägg. T.ex. när killen i animeversionen får djävulsflickan så... bara får han henne tidigt, och efter hon varit lite "snorunge" för att visa att hon är djävul, så kommer alla tre fort överens och börjar slåss mot monster ihop. I mangaversionen så är situationen mycket mer invecklad: det är mer jobb att få henne, många fler situationer och utvidgningar av världen sker mellan frammanandet av gudinnan och frammanandet av djävulsflickan, och när djävulsflickan väl frammanas så kommer hon från en värld där hon mystiskt fängslats i ett träd, och uppträder (till skillnad från Sylphy) först i sin vuxna form med en gren som växer ut ur ögat, och är psykotisk och våldsam (och masochistisk), tills hon med stor miljöförstörelse får på nöten, tappar minnet, och blir en liten snäll(are) flicka som Sylphy. Det var ett mycket mer intressant händelseförlopp, som också ger frågor som varför hon fängslats, och om risken finns att hon blir ond igen.

Nu vill jag inte att @Klibbnisse ska tro att jag rekommenderar mangaversionen bara för att jag skriver allt detta – jag rekommenderar den inte! Den är kvalitetsmässigt typ på isekai-nivå. Jag tänkte bara nedteckna mina reflektioner och funderingar: varför väljer man att göra det odramatiskt?

Båda hamnar på 5/10 för mig, vilket här betyder: "inget jag avskyr, inget jag gillar, ganska trist".

Redigerad juli 26 av Sceleris

[Sceleris]

Failure Frame: I Became the Strongest and Annihilated Everything With Low-Level Spells #1-3: klassen blir isekaiad av självutnämnd gudinna och den svagaste av dem – utfryst från klassen – förkastas till sin död, till klassens passiva eller påhejande åskådande, vilket väcker snubbens inre vrede och hämndbegär. Väl övergiven så visar det sig förstås att hans förlamnings-och-förgiftningsförmåga inte är sämst, utan bäst. Det finns lite ekon av positiva teman typ "ge inte upp", men mest känns det bittert och cyniskt och, förstås, fantasilöst eftersom det gjorts så många gånger förut. Därtill: för mörk bild, och sedvanligt sorglig 3DCG. Jag är inte helt säker, men jag undrar om jag måste ge den 4/10.

2.5 Dimensional Seduction #1-3: Nörd i gymnasiet är trogen sin 2D-waifu, men börjar vackla när mangaklubben får en ny medlem: en bystig men sexuellt omedveten kōhai som gillar samma waifu och cosplay därav. De får doki-doki för varandra, och snart kommer killens barndomstjejkompis, en modell som vill göra sin gamla ensidiga förälskelse till ömsesidig. Verkar vara en kärlekstriangelromcom med cosplaytema.

Det första som verkligen stack ut var att animeversionen är något avsnuskad. Originalet har inte bara ännu mer (och naknare) bröst och mer anspelningar och situationer (ex. bröstvårtestimulering; slicka glasspinne...), utan jag såg också andra ändringar, som när cosplaytjejen mumlar om trosorna på en figur: i animeversionen griper hon kjolen i kanten, och i mangaversionen griper hon kjolen masturbativt i skrevet. Jag vet dock inte om jag tycker att avsnuskningen är bra eller dålig. Alltså, jag gillar ju fanservice (det är nog knepigt att vara animefan utan att göra det!), men egentligen är jag inte så mycket för animanga som går hårt in på "cocktease". (En viss mängd "utmanande material" går dock bra, särskilt om det kan länkas till någons uppmärksamhet, d.v.s. att bildens sexuella fokus representerar en karaktärs fokus – vilket förvisso denna berättelse kan sägas göra.)

Det är något som skiljer sig men jag kan inte sätta fingret på det... 🤔🤔🤔

Till avsnuskandets nackdel kan dock sägas att serien inte verkar ha så mycket mer på gång, åtminstone inte ännu. De tre karaktärerna är ganska platta, killen har en del patetiska näsblod-romcom-tendenser, och de två tjejerna känns mest som önsketänkandefigurer – "ack, den som hade en naiv tjej som bytte om inför ens ögon!" "ack, den som bekvämligt hade en modelltjej som var kär i en!". Efter tre avsnitt har de ingen intressant karaktärsdynamik att tala om, och jag känner ingen styrka i varken cosplay- eller otaku-temat. (Två starkare serier med sådana teman är Bisque Doll och Genshiken.) Så vad återstår då om inte lättklädda gymnasieflickor med rosiga kinder och fuktiga ögon?

Jag tror det ligger på 5/10 för mig i nuläget. Jag tänker dock hänga kvar, eftersom @Raccomunk har utlovat "otroligt starka arcs"!

[Raccomunk]

Mangan har själv dragit ner på snusket rätt kraftigt i senare volymer. Numera är det nätt och jämt så att man kan kalla den ecchi, och är istället mycket mer fokuserad på karaktärerna (vilka fortfarande cosplayar i lättklädda utstyrslar).

[Sceleris]

8 timmar sedan sa Raccomunk:

Mangan har själv dragit ner på snusket rätt kraftigt i senare volymer. Numera är det nätt och jämt så att man kan kalla den ecchi, och är istället mycket mer fokuserad på karaktärerna (vilka fortfarande cosplayar i lättklädda utstyrslar).

Ack ja, "the old switcheroo" – locka dem med T&A men ge dem rafflande karaktärsdrama!

[Sceleris]

Atri: My Dear Moments #1-3: Världshaven steg plötsligt och begravde mycket. En grabb som traumatiskt tappade benet som barn (vid den första havsstigningen?) är något frånvänd. En skum ung kvinna lejer honom att leta skatt i hans nyligen döda forskarfarmors hus, men de hittar en robottjej Atri som är knasig och barnslig och saknar viktiga minnen som vad hon har för uppgift. Killens barndomstjejkompis lockar dem till skolan som hon driver för några föräldralösa barn; jag gissar att de löser lite olika praktiska problem i sitt nedgångna och döende samhälle, det kommer någon hotfull antagonist, och det uppstår olika mysterier och svar. (OP innehåller månen som motiv, och de pratar om att skjuta upp en rymdraket för att forska om klimatförändringen, så jag tänker mig att problemet har något att göra med att månen närmar sig jorden.) Den knasiga roboten som kommer och ställer huvudpersonens liv upp och ner fick mig att tänka på Mahoromatic, och jag undrar om det inte var en regelrätt referens när Atri säger (ljuger) att hon är dålig på hushållssysslor för att hon egentligen är en krigsrobot från ett krig som är över. Och i slutet tänker jag mig att det blir något slags självuppoffringsscen.

Jag känner dock ingen nyfikenhet som driver mig att ta reda på det. Atris knasighet är inte särskilt lustig, och serien har inte introducerat något som jag finner spännande eller medryckande. Dumpar med betyg 5/10.

Red.: Jag kollade lite på mangaversionen och ser att det verkar vara ett "multimediaprojekt", vilket jag hade missat. Jag trodde att det var en manga i original, men det är något som Aniplex hittat på. Mangaversionen hade många ändringar. Inte de stora dragen, men många detaljer är annorlunda (exempel: i animeversionen återvänder de till skolan på natten för att Atri glömt en anteckningsbok; i mangaversionen har Atri glömt sina skor), förmodligen för att mangatecknaren fått halvfria händer. Mangaversionen är lite slit-och-släng, men den känns mindre torr. Hur som helst, det antyder ju att animeversionen kan få ett faktiskt slut, och inte ett mangareklamslut vilket jag hade utgått från att den skulle få. Det ger den ett litet plus i pluskolumnen, men jag är ändå inte såld på den, så jag får se hur jag gör.

Redigerad augusti 1 av Sceleris

[Sceleris]

Bye Bye, Earth #1-3: En tjej är ensam människa i en fantasyvärld med olika humanoida fantasyraser (vargöron, kentaurer, minotaurer, kaniner...), upplärd i svärdskonst av en man som tog sig an henne när hon stal ett svärd som talade till henne; hon bestämmer sig för att bli en nomad för att finna tillhörighet i en värld där hon är ständig outsider, men för att få bli nomad måste hon genomgå prövningar. Världen är bisarr och annorlunda – blommor är monster, man får sitt vatten från kristaller, svärd växer ur jorden, man spelar musik för att odla – men det blir för mycket, och expositionen är för tjock. De måste till och med ge onscreentext för att visa termer med gikun-furigana från originalböckerna. Det är samtidigt fullt med mysterier, såna där scener med mystiska personer folk som talar obegripliga ord. Efteråt såg jag att originalet är en Tow Ubukata-berättelse, så då föll bitarna på plats. Jag finner nämligen hans verk pretentiösa och överbearbetade, fast jag vill också ge honom lite props för att han verkligen arbetar med teman och symbolik. Jag känner bara inget organiskt intresse för det – det blir mest ytligt. Det närmaste en känslomässig kärna i avsnitten här var när flickan träffade sina styvföräldrar. Svag 5/10.

[Sceleris]

Dungeon People #1-3: Fantasytjuvtjej, upplärd av sin pappa till att bli överlägsen soloäventyrare, ger sig in i labyrinten där hennes far försvann några år tidigare, men i en strid mot ett monster så råkar de riva en vägg som avslöjar för henne att labyrinten hålls igång med folk bakom kulisserna, och nu blir hon rekryterad av labyrintchefen (en magikerflicka med falsettröst) att hjälpa till. Moéstil och moékänsla – jag började tänka på serier som Saving 80,000 Gold in Another World for My Retirement och Kuma Kuma Kuma Bear – som får enstaka hårdare element, som hand- och halshuggningar och prat om våldtäkt, att sticka ut. Menlös, men den verkar ha lite varierade situationer som gör att det blir avslappnat tittande utan att det blir för tråkigt. Jag kan tänka mig att se mer. 5/10.

[Sceleris]

Plus-Sized Elf ("Alven kan inte bli smal") #1-3: Fetma- och överviktsfetischism om osteopat som hjälper olika fantasykvinnor att gå ner i vikt. Inte ett dåligt budskap i en värld som blir allt fetare, men det är synd att den är fulladdad med pseudovetenskap och dåliga träningsidéer, som att jogga för viktnedgång, öka sin metabolism genom att bada, spot reduction etc. (Och osteopati, lol.) Det ger också en dålig bild när alvtjejen verkar gå från 45% kroppsfett till 15% kroppsfett på en månad vilket tycks antyda att hon gick ner mer än ett kilo per dag – orimligt mycket. Dåliga budskap och medioker humor lämnar väldigt lite till över om man inte är väldigt förtjust i att titta på nakna tjockisar. 5/10? 4/10? Jag är inte säker.

Quality Assurance in Another World #1-3: Fastnat-i-ett-VR-spel, fast istället för spelare handlar det om en speltestare som måste ta uti med de speltestare som tappat tålamodet och börjat missbruka debugkonsolen. En del spelutvecklingsskämt, typ väggar man kan gå igenom, och NPC med T-pos. Förstaavsnittet berättas från en NPC:s perspektiv vilket ger en liten "twist"; jag gillade upplägget. Lite klyschig, och premissen är lite tvivelaktig, men den har en riktning, en användbar gimmick, och designen är lite småsöt på ett annorlunda sätt. 5/10.

Jag ger allt 5/10. Jag har nog blivit för snål.

[Sceleris]

Days with My Stepsister #1-3: Två sjuttonåringar blir bror och syster när föräldrarna plötsligt gifter om sig. Killen är... en kille, medan tjejen är en något utfryst gyaru med dåligt rykte, men de tu är egentligen sansade och omtänksamma och skyr både att behöva förlita sig på andra och att bli förlitad på av andra – och vi kommer förstås att se dem behöva varandra allt mer. Bra karaktärsanimation, vilket nog är ett regival typ en önskan att avbilda en naturalistisk vardag och små, meningsfulla rörelser och handlingar. Men deras temperament är så kallt och dialogen så pladdrig att jag har svårt att förstå deras inre känslor eller vad producenterna vill att man ska tänka och känna. Liksom, när tjejen säger "min klädsel är pansar som hjälper mig att överleva samhället", ska man då ta henne på orden, eller ska man förstå det som att det är hennes yttre förevändning för en inre motivation som hon inte själv förstår?

Samt då att det är en osannolik replik från en tonårstjej vid middagsbordet. Det är på snudd att jag vill kalla det för pretentiöst – kanske det fungerar bättre i romanform. (Originalet är visst en Youtube-kanal med olika personers manus, men skaparen skriver lättromanen.) Alltså, det är givetvis så att karaktärer är inte människor, och drama är inte verkligheten, men jag tycker att man för drama oftast bör sträva efter en scen som känns realistisk utan att faktiskt vara det (d.v.s. minimalt med mummel och "och typ, öh, eh, liksom"). Med andra ord, för all del, behåll andemeningen, men klä det i mer karaktärsfärgat språk och beteende ("jag antar att mina kläder är som pansar" "som pansar? mot vadå?" "samhället kanske"), eller försök säga det mer visuellt och genom subtext; och, visst, ibland, vid enstaka scener med extra förtrolig konversation, tala mer sofistikerat och direkt. (Alternativt motivera att karaktären talar tillgjort, ex. är litteraturnörd.)

Serien i helhet är lika lidelsefull som sina karaktärer, d.v.s. det känns mest ljummet. Typ om-de-inte-bryr-sig-varför-ska-jag-bry-mig-ljummet. Fast samtidigt kan jag uppskatta att killen inte rodnar och stammar "u-u-u-underkläder" när han råkar se en behå. 5/10.

Pseudo Harem #1-3: Teaterklubbtjej gillar sin senpai och agerar olika personligheter för att maskera sin genans och komma honom närmare. Tjejens dere-dere är gullig, och hon spelas duktigt av Hayami Saori (spela en kär tjej som spelar) som också sjunger slutlåten "in character", medan öppningslåten är en lämplig duett. Typ 99% av vad jag sett är fokuserat på deras korta interaktioner, med minimalt med teaterklubbgrejer och andra perspektiv; jag ser detta som både gott och ont: intvingade bifigurer och B-handlingar känns som att stöpa allt i samma form, så fokuset ger särprägel – men variation bryter monotoni, och om det görs rätt så kan det stärka huvudhandlingen. Jag känner mig inte starkt dragen till denna, men om jag ens överväger att ge 5/10 till alvserien så måste jag nog ge 6/10 till denna.

[Klibbnisse]

Nu har även jag börjat beta av den nya säsongen, och det gick rätt fort för mig att inse att det kanske inte var så mycket intressant nu i sommar ändå.

Shikanoko Nokonoko Koshitantan klarade jag knappt en avsnitt av. Tunn och tråkig. Jag ville gilla den, introlåten är ju skojig, men trots ett bra upplägg för absurdism så blir varken serien eller karaktärerna djupare än det pappersblad de skrevs på.

Narenare såg jag specifikt för att P.A. Works producerade, men här kom jag på sin höjd bara en kvart eller så in i avsnittet innan jag helt zonat ut. Igen fylls skärmen av platta och personlighetslösa karaktärer, det enda som sticker ut är en person som parkourar till och från skolan. Kul att se, men det tillförde ingenting av substans till handlingen.

Giji Harem verkade skojig på pappret. Romantisk skolkomedi med en tvist. De har satt stämningen, men seriens pacing är lidande av att den allt för tydligt följer ett sketchupplägg där varje avsnitt består av en serie scener som alla är separata från varandra. Visst, älskar man konceptet och kan se varianter av samma skämt spelas upp i tolv avsnitt utan karaktärsutveckling så är ju detta prima, men för egen del vill jag gärna att handlingen skall leda någonstans. Fortsätter långsamt att kolla på den dock utifall att det skulle hända något. Annars bra serie att somna till.

Alya Sometimes Hides Her Feelings in Russian var inledningsvis rätt kul, men efter ett par avsnitt är den alltmer ojämn. Inte minst när de försöker sig på drama och handling. Killens lillasyster känns grovt malplacerad sett till seriens ton i övrigt, men avsnitten där hon figurerar är även de avsnitt där Alya är som bäst. Just nu är serien rätt medioker imo, men jag tittar väl vidare ändå.

Mayonaka Punch är den andra serien av P.A.Works och denna verkar vara väsentligt mer i stil med vad jag förväntar mig från studion. Välanimerat och högt tempo. Har bara sett ett avsnitt, och även om jag själv har lite svårt för denna typen av YouTubare som serien handlar om (inte minst känner jag att målgruppen för serien egentligen inte innefattar mig) så skulle det inte förvåna mig att PA får det att gå ihop. Starkare start än cheerleading-serien, utan tvekan!

Makeine - Too many losing heroines! Är nog säsongens höjdpunkt än så länge. På tok för höga produktionsvärden, långt bättre än serien förmodligen förtjänar. Första avsnkrtets intro påminner mer om en film än en skolkomedi om över dramatiska tonårsrelationer. För tankarna till Gamers! och andra serier med komplicerade relationsdiagram, underhållande. Serien är inte bara snygg och underhållande, utan majoriteten av karaktärerna är färgstarka med relativt naturlig dialog, samt att upplägget till handlingen genomsyras av småskalighet och dumhet vilket ger en SOL-altig feeling.

 

Det är det jag hunnit med den här säsongen, hittills. Jag såg precis färdigt på Railgun T och Sound Euphonium och kan inte annat än att jämföra karaktärerna med denna säsongens, och det är svårt för nykomlingarna att mäta sig. Var även besviken över PA och deras cheerleading, började istället se om Hanasaku Iroha vilket är väsentligt bättre underhållning.

[Ebhen]

Jag har försökt se om sommaren hade något att erbjuda en stressad själ, men som vanligt så verkar det mesta vara av sämre kvalitet som vanligt. 

NareNare gav jag mig på då den hade viss potential tänkte jag när jag läste om den, men huvva vad jag irriterade mig på den. Storymässigt verkade den plattare än vad synopsiset lovade men spiken i kistan var ju utseendet och färgsättningen på serien. PA-Works trodde jag hade huvudet väl fastskruvat och hade koll på saker och ting, men uppenbarligen så fanns det någon som fått ett nytt ritprogram i julklapp och ville testa alla färgerna på paletten... Nä, den fick respass efter ett par avsnitt. 

De ryska språklektionerna i denna något krystade romcom svarade inte upp till förväntningarna heller, de var iofs inte direkt höga men jag hade ju trots allt läst mangan något och tyckte den skulle ev. kunna vara intressant men om de aldrig kom nånvart så är det ju bara än tråkigare... Nä, dosvedanja till den med.

My wife have no emotion var nog säsongens kräkmedel av de jag såg. Jag tyckte mangan hade viss potential den med men animen gjorde det totalt omöjligt för sig genom att glömma bort att ge MC några hjärnceller... Att börja tro att maskinen i fråga ska börja ha känslor och bry sig om och bete sig som en fjortistjej i alla lägen bara för att MC är mentalt på den nivån och reagerar därefter är långt i från självklart. Jag är fasen allergisk mot sådär otroligt korkade karaktärer som får en viss orange ex-president att framstå som smart. Det här får ju Chobits att verka som en intelligent och djup serie... Inget ont om Chobits dock, det var en av mina favoriter för många år sen. Nä, den här snubben får försöka känslorna hos den vandrande mikrovågsugnen på egen hand utan mig. 

Atri har jag inte hunnit så långt i än men den känns rätt intressant så här långt men vi får väl se om de lyckas ro iland det hela... ;) hehe... Det måste ju vila på en bra berättelse för att alla hittills skumma karaktärer ska få vettigt utlopp under säsongens gång. Men vi får se som sagt... 

2.5 dimensionens förförelse har jag kikat lite på mangan och tappade väl intresset även där efter ett tag då det aldrig blev nån vidare utveckling av storyn. Det var mycket "boing boing" och det tilltalar väl en del, men det blir fort tröttsamt och om animen (som jag bara sett första avsnittet av) inte ens kommer leverera det i någon utsträckning så är det nog inte värt att fortsätta där heller. 

Pseudo Harem gav jag upp nästan direkt då den kändes väldigt ytligt och hoppig och jag kände att det nog inte var min kopp te denna gång heller. 

Som Klibbnisse också är inne på så är min stora behållning denna säsong Makine: To many loosing Heroines. A-1 Pictures har gjort en mycket snygg produktion som jag skrattat gott åt ända sen första avsnittet. Jag gillar den lätt skruvade Yanami och hennes underfundiga humor och reaktioner. Och det är nog det som serien vinner på i längden, den tycks inte ta sig själv på största allvar utan har kryddat med div. wierdos och skumma karaktärer som bjuder på skratt både själva och indirekt då de får våra huvudroller att reagera på kul vis. MC är väl lite den som håller samman den ändå väldigt lösa storyn men som sagt, det är underhållande och skruvat samt väldigt snyggt gjort och jag kan i de läget köpa en tunn story. Däremot fick OP temat mig att få flashbacks till NareNare vilket inte var helt okej men något som däremot fick mig att höja på ögonbrynen var just musiken som var väldigt lik K-On! OP "Go Go Maniac". Undrar om det är samma låtmakare som ligger bakom? Måste kollas upp.