Anime våren 2013

[Sceleris]

Higurashi Kaku blir sannolikt inte en TV-serie. Jag skulle gissa på en OVA. Men den har inget släppdatum. Inget nytt sedan

kom i mars.

[Sceleris]

Avsnitt 6 av Gargantia sändes i söndags, och det är nog dags att acceptera att serien inte är vad vi trodde att den skulle vara. Regissören har redan sagt i en ANN-intervju att hans budskap med serien är ett hoppfullt sådant till ungdomar på gränsen till vuxenvärlden och yrkeslivet, och det framgår ganska tydligt från de senaste avsnitten. Det handlar ju om

hur Ledo ska hitta ett sätt att bidra till samhället som han kan trivas med, och att hitta sådant som han själv gillar. Lägg märke till hur han i senaste avsnittet fjärmar sig från sin robot mer, och får upp ögonen allt mer för Amy. Lite gulligt, ju

. Det kanske inte är så mycket vilda äventyr som det är ett inre äventyr för Ledo, typ. Just därför tror jag inte att

"Hideuzen" i slutet av avsnitt är en utomjording. Det kanske var en vadenuhette som Bellows "varnade" honom för i avsnittet när han blev rädd för en bläckfisk

.

Sen kan man väl ha åsikter om fanservicedelarna av avsnitt 6. Min åsikt är att det var av tveksam karaktär (

flickorna ska ju vara ganska unga, va?

), men det var åtminstone mer kreativt än det i avsnitt 5. Och bättre animerat än

Morgianas magdans

i Magi. För den var ett jävla skämt.

[Misho]

Tyvärr är det ju så, synd då den vid avsnitt 2-3 såg ut att kunna bjuda på lite gott mecha-action med ett språkligt, kulturelt och politiskt handikapp. Jag hoppades dock, ända fram till förra avsnittet(5) då fanservicen och klicheérna drog igång, nu förstår jag också varför den endast får 12 avsnitt.

[Sceleris]

Nåja, Gen Urobuchi är trots allt chefsförfattare (även om han personligen bara skriver första och sista avsnittet), så nog blir det säkert lite allvar i slutändan också.

 

Jag ser också Arata Kangatari, men jag börjar efter avsnitt 6 bli lite less. Det har ju från start aldrig varit något banbrytande eller ens speciellt fantasifullt, men karaktärerna har hållit mig tillräckligt intresserad över deras öden för att fortsätta titta. Speciellt är

fantasy-Arata i moderna Tokyo

lite kul, så det skulle jag vilja se lite mer av i varje avsnitt. Men nu i senaste avsnittet så började det ta emot desto mer. Det var några strider med kass animation och koreografi, och handlingen fortsätter på tramsfantasyspåret. Allt med svärd och själar och skit. Världsuppbyggnad brukar höra till det viktigare i fantasy, och här är det väldigt svag sådan. Det blir ingen intressant helhet. Varenda ställe känns mest som en platt bakgrund, inte en realiserad plats. Och det är inte direkt nåt annat som är intressant. Tråkig design, och karaktärerna är inte direkt färgglada de heller.

[zimeon]

Poängen/problemet är att detta varken är eller ska vara speciellt trovärdigt som en "det här kan hända var som helst"-grej. Det är mer "symboliskt", eller åtminstone dramatiskt uppskruvat. Det kanske är svårare att svälja med rotoscoping?

Ja, det är nog det, tror jag. Rotoscopingen gör att ansiktsdetaljer sticker åt skogen, till exempel ser alla leenden bara extremt ansträngda ut.

 

Jag som inte läst mangan ser bara en person som mobbas, och dessutom trampar storyn på en öm tå: En person som dras in i lögner mer och mer och inte fattar NÄR DET ÄR DAGS ATT BARA SÄGA SOM DET ÄR. Jag irriterar mig till vansinne på det, och det drar ner hela upplevelsen. Om det nu är så att det är halvfrivilligt så vore det en annan sak, men det framgår inte.

 

[Sceleris]

Nåja, det är åtminstone min tolkning av det. Sen är det ju inte ens säkert att animeversionen går samma väg – men om den inte gör det så gör det förvisso bara manuset dummare...

[Kidaw]

Det enda jag följer av vårsäsongens anime (i väntan på Higurashi no naku koro ni kaku som aldrig tycks vilja släppas) är Jättarna anfaller. Tycker Gigguk:s gör en spot on beskrivning hur jag känner mig för den serien.

Bör lägga till att videon innehåller spoilers från första avsnittet!!!

 

 

Haha, I bloody love gigguk. Föresten  har inte nya higurashi blivit uppsjuten?

[Sceleris]

Just nu är den serie vars nästa avsnitt jag ser mest fram emot faktiskt... Railgun S! Jag är så nyfiken på [spoiler=(avsnitt 4)]hur Misaka kommer att handskas med sin klon

! Men jag har svårt att minnas vad hennes roll var i Index när [spoiler=(Index säsong 1)]Tôma hjälpte "Sisters"-klonerna när de blev slaktade av Accelerator

. Hmm. Jag minns inte att vår kära rälskanon gjorde något alls!

Avsnitt fem av Railgun S var allt jag önskade och mer! Hela grejen med att

Misaka möter sin klon, de kommer oväntat bra och sött och komiskt överens – och sen kommer värstingen Accelerator och sliter benet av henne och krossar henne under ett lok

, gjorde det bästa av allt jag gillar med "Raildex": knasig men invecklad och icke-parodisk handling kring element av sci-fi och ockultism (det senare förvisso inte så mycket i Railgun), väl utförd "animu" (med vilket jag menar animehumor, moéröster, konstiga pratmönster, och andra grejer som känns som att de är så jäkla djupt nere i animeträsket) och actionscener, inte sällan brutala. Och så är ju Misaka en sådan angenäm huvudperson.

 

Apropå actionscener, visst är de bättre i Railgun? Jag kan tänka mig att det har med källmaterialet att göra: Index är lättroman, Railgun är spinoff-manga. Problemet med Index-animeserien var att Tōma alltid höll långa shōnen-monologer mitt i strider. Det borde väl passa en bok, men det är inte direkt spännande stoff för TV. Railgun är väl däremot mer visuellt inriktad från start, så då blir striderna det också.

 

Det är inte för inte som Railgun S avsnitt 6 var det jag såg fram emost mest nu i veckan som gått!

[Båtsman]

Måste man se Index innan man börjar kolla på Railgun? Eller går det bra att hoppa över direkt till Railgun och Railgun S?

[Sceleris]

Japp, man kan se Railgun och sedan Railgun S utan att ha sett något av Index.

 

Index handlar om en kille som heter Tōma, en gymnasiekille som bor i Akademistaden, en storstad med en massa forskning och utveckling kring parapsykiska förmågor och fenomen. ESP är vetenskap. Tōma är "nivå 0", vilket betyder att han inte har någon egen förmåga – förutom att han kan nollställa andras förmågor. Och han nollställer sin egen tur. "Vilken olycka" brukar han alltid säga för sig själv. Serien handlar om hur han träffar lilla flick-nunnan Index, och blir inblandad i magins hemliga värld, full med en massa galna konspirationer och komplotter. (Magi ställs alltså mot vetenskap.) En av alla de han träffar under seriens lopp är en tsundere-aktig tjej som har stadens tredje mäktigaste förmåga: Mikoto Misaka.

 

Railgun handlar om Mikoto "Railgun" Misaka, en "nivå 5"-esper med en känsla för rättvisa som, likt Tōma, leder henne att slåss mot skurkar och konspirationer. Till skillnad från Tōmas magiska-vetenskapliga äventyr, så är hennes äventyr dock i princip bara vetenskapliga, dvs att de handlar om knäppa scifi-koncept och om ESP, inte magi.

 

Storymässigt så är faktiskt Railgun till större delarna en prequel. Till exempel så känner Tōma och Mikoto varandra i början av Index, men inte i början av Railgun. Det är några få berättelser som överlappar (fast berättat ur olika perspektiv), och ibland är Tōma med på ett hörn, likt hur Mikoto är med i Index. (Faaast, Mikoto är viktigare i Index än vad Tōma är i Railgun.)

 

I stort sett är de sina egna serier, så ja, det går nog alldeles prima att se Railgun utan att ha sett Index.

[Gravskopan]

Tänkte fråga efter folks åsikt kring Valverave the Liberator, är den bra eller anus?

[Sceleris]

Valvrave är "dålig" i det att figurerna är fjantar som man inte bryr sig om och att handlingen är en störtlöjlig soppa, men Valvrave är "bra" i det att det är så löjligt att det blir underhållande.

[Blå]

men Valvrave är "bra" i det att det är så löjligt att det blir underhållande.

Det är en konst i sig att lyckas med det. 

[Misho]

Gargantia går på det förutsedda spåret, tråkigt att det blev en så generisk serie när den i början såg ut som lite mer genomtänk och presenterade intressanta problem m.m. Ett par avsnitt kvar där något kan hända men då inte ens avsnitt 9 överraskade en med "twisten" så finns det inte mycket att hoppas över.

 

Å andra sidan börjar Titanerna dra igång på riktigt med en seg start så händer nu äntligen lite och på förhand ser nästa avsnitt väldigt spännande ut med

möjlig info om jättarna och faderns försvinnande

.

[Gravskopan]

Mja, då fortsätter jag att stå över och tittar på något annat istället.

[Sceleris]

Iggy är väl för ödmjuk för att länka själv, så här är hans utvärdering.

[zimeon]

Jag hade just också tänkt att revidera efter en 7--9 gångna avsnitt (av det jag har i huvudet)

 

Gargantia: Började fräsigt, tappade i mitten, och tja, visst, varför inte. Inte precis så att jag baxnar, men den håller.

 

Jättarna anfaller: Finns inte så mycket att säga. Maken till uppmärksammad animé får man leta efter. Mangan är ju som den är, men jag är ändå förvånad. Det känns som om animéstudion tyckte att "nu jävlar ska vi återta något av vår förlorade respekt". Om det sen är ett lyckat försök eller inte tål väl att tänkas på, men vilken rök de har rört upp.

 

Det ondas blomma: Började som en "cool WTF!" och sen blev jag med tiden bara asirriterad på huvudpersonen och hans velande vel där han ljuger för att dölja att han ljuger för att dölja att han ljuger för att dölja att han ljuger och jag bara ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHH!!! Men nu har jag vant mig lite, och det går inte att komma undan: Den är ju verkligen ascool.

 

Såsom Blixten Sötnosar: Vad är det här för skit? Varför kollar jag på det? Var är kvalitén från Hayate, Stridsbutlern någonstans?

 

Slingra hit, fröken Nyarko W: Precis som förra säsongen. Jag älskar huvudrollsinnehavaren och skulle vilja gifta mig med hennes röst. Jag hänger inte med i allt nördsnack även om jag skulle vilja, men det är kul när jag lyckas haka på.

 

Muromi: Var roligare i början än senare. Skämten blir lite uttjatade.

 

Majestätisk prins: Dussinrobotar. Inget att hänga i julgran. Min enda behållning är Index… jag menar Maria… jag menar äsch. Fast i den här är hon mest jobbig.

 

Quarneval: I ärlighetens namn erkänner jag att jag inte fattar ett endaste dugg av den här serien. Varje avsnitt är "Va? Var är de nu? Varför är de där? Vem är det där? Och var fan är Karoku? Och var är Gareki?" Och sen kommer någon och säger NAJJ och det blir kul.

 

Pretty Rhythm Rainbow Live: Första avsnitten var kul bara för att det var så mycket shojo-knark. Nu är den mest shojo-snark.

 

Saint Seiya Omega: Första och andra sviten (avsnitt 1--51) var så jävla bra att jag var on fire i varje avsnitt. Det bestämde sig skaparna att ta igen genom att från och med avsnitt 52 göra något som man, om man vrider ner volymen helt och hållet, nästan kan höra ljudet av ingen som bryr sig om. Maken till själlösare tomrum får man leta efter. Min enda livlina är att stålhelgonet spelas av Creamy Mamis pojkvän och att en av skurkarna spelas av Yusaku Godai. Men i senaste avsnittet var de inte ens med. Istället var min absoluta favorit från första serien, och inte ens det hjälpte. Då är det illa. Mycket, mycket illa.

 

Pervoprinsen och surkatten: Den verkar inte bry sig om det där med "motivera den röda tråden". Serien börjar, sen spikar den bara fast "alla är kära i huvudpersonen, så, då är det avklarat" utan något som helst som skulle kunna stödja det. Jag har problem med den här serien, för den trycker på alla knappar som får mig att moéra. Både Tsutsukakushi och Azuki är så söta att jag smälter bort.

 

Jag VISSTE att det är något fel på min ungdomsromanskomedi: Dussinanimé av den här sorten. Varken mer eller mindre.

 

Utrotningshotad flicka: I ärlighetens namn erkänner jag att jag hänger dåligt med i den här också. Grundkonceptet sitter men jag är alltid förvirrad i början av varje avsnitt ändå. Den tar sig själv på lite för stort allvar samtidigt som den inte riktigt lyckas med det, tycker jag. Bra, men inte så bra som den utgör sig för att vara.

 

Akibaranger säsong aj: Räckte det inte med en säsong? Det här är bara sämre. Nördskämten är för tilltagna, och den känns mindre spontan än den första säsongen som faktiskt var helkul. Men den säsongen gjorde liksom allt, så det funkar inte när man försöker fortsätta.

 

Aiura: krabbakrabbakrabbakrabbakrabbakrabbakrabbakrabba ät en krabba! Snygga nyckelbilder, men det är typ allt.

 

Jag har säkert glömt någon.

 

 

 

 

 

 

 

 

[Sceleris]

Akibaranger säsong aj: Räckte det inte med en säsong? Det här är bara sämre. Nördskämten är för tilltagna, och den känns mindre spontan än den första säsongen som faktiskt var helkul. Men den säsongen gjorde liksom allt, så det funkar inte när man försöker fortsätta.

Eller hur. Jag tappade intresset efter två avsnitt. (Men vänta nu, det där är ju otecknat!)

[zimeon]

Jag hade glömt en:

Separationsavklippningens Brottsudd: Lika misslyckad som sin titel. Inget att se här, bara att gå vidare.

[Sceleris]

Valvrave [spoiler=avsnitt 10:]Konceptet de introducerade denna gång var alltså att vampyrerna inte är hungriga efter blod, utan... sex! Jag borde ha förstått att de skulle skriva in mer direkta sexuella grejer i serien – den där smågulliga styrsystemavataren i Harutos Valvrave har ju varit väldigt sexintresserad. Jag tyckte att det var en kul grej att väva in i karaktärssamspelen och relationerna. Men var det våldtäkt? Han var vild, men Rukino ville ju ha Haruto (och gärna ha en fördel över Shōko), och de hade ju sammanflätade händer, symbolen för "att älska"... Jag tänker nog att Rukino tänkte "hjälp, han är ju som besatt! Jag... Ahaaa! Han vill ha sex! ...Inte mig emot! " och då får jag inte så dåligt samvete över att tycka om det.

 

 

 

I vilket fall kommer väl fortsättningen att vara att Haruto måste "ta ansvar" för vad han gjorde utan kontroll, vilket i princip betyder "bli ihop med Rukino" fastän han är kär i Shōko.

 

[Marbil]

Ny trailer till Higurashi kaku!:D

[TheFluff]

Jag kollade lite på Valvrave i helgen för att jag hade tråkigt; det var den första anime jag sett på flera år. Det var nog rätt bra att jag gjorde det, för nu minns jag varför jag hatar anime. Bara första avsnittet (Nana Mizuki, TM Revolution, angela, mechas, en huvudperson med en personlighet som en urvriden disktrasa, osv) gör att det omedelbart känns som att året är 2004 och jag går i gymnasiet. Sen blir det bara värre; alla karaktärer utom någon enstaka är uppenbart idioter, handlingen är otroligt ologisk och hänger inte ihop, hela rasket utspelar sig såklart på ett gymnasium och ja, jag tror inte jag sett en anime som är så otroligt klichéeartat anime någonsin.

 

Det där med att handlingen är virrig har dock den positiva sidan att det är lite kul att kolla bara för att se vartåt i hela fridens namn det barkar egentligen, eftersom det är omöjligt att förutsäga.

[Sceleris]

Valvrave är fantastisk. Inte på något bra sätt, men det är just det som gör den så underhållande. På ett sätt vill jag tro att den är skriven lite med glimten i ögat, så att de faktiskt inte verkligen tror att de lyckats med något slags djupsinnigt karaktärs- och världsbyggande. Jag vill tro att de siktat på att göra underhållning, även om det inte blir speciellt trovärdigt eller sammanhängande eller "konstnärligt". Jag kände samma sak när jag såg Code Geass, som ju hade samma författare. (Bland annat.) Valvrave är då en bättre/mer underhållande Geass-wannabe än Guilty Crown, som åtminstone på första avsnittet såg ut att ta sig på alldeles för stort allvar. Eller "såg ut att överskatta sig självt" kanske jag ska säga.

 

Jag bara måste tro att Valvrave-producenterna har något slags självinsikt om hur löjligt det är. Alternativet är för deprimerande.

[Sceleris]

Demonknegarn avsnitt 12 var en höjdare! Serien hade tappat en del. Den hade en nästan fläckfri start, men det började kännas lite... som att den satt fast "i gamla hjulspår" (fastän den är så kort). Fortfarande kul, men ingen finess. Avsnitt 12 var en dock formförbättring, en riktigt bra balans av ball action, humor och handling.

[Sceleris]

Arata Kangatari är så dåligt! Avsnitt 11

Spoiler

Serien handlar ju om en mobbad kille, Arata₁, som byter plats med en snubbe från en fantasyvärld; vi kan kalla honom Arata₂. Arata₁ mobbades av en före detta vän, Kadowaki. Kadowaki hatar Arata₁ (speciellt Arata₂ som han ju tror är Arata₁) så mycket att även han till slut blir tagen till fantasyvärlden av några andra fantasysnubbar. Där konsumeras han av sitt hat så mycket att han blir herre över ett demonsvärd och till och med offrar sitt öga för att bli starkare. "Jag måste besegra [Arata₁]!" ryter han. Oj oj, hårda bud i Mellerud!

 

Men alltså... Kadowaki hatar Arata₁ för att när de tränade banlöpning ihop och var bästa vänner, så var Arata₁ bättre av dem. Och en dag... håll i er nu... så lät Arata₁ honom vinna!! Vilken förnedring!

 

Det är omöjligt att ta kontroversen på allvar när fantasyvärlden har mord (av män, kvinnor och barn) och förräderi och trollkonster och slaveri och sånt, medan vår (Arata₁s) värld har... skolmobbing. Det blir så löjligt när en unge från fantasyvärlden berättar sin snyfthistoria om föräldrar som dog i sjukdom och lämnade honom fattig och utsatt, och det följs upp av Arata₁ som får berätta att han också har haft det svårt: hans bästa kompis blev hans ovän! Och sedan dess kan han inte lita på någon! (;_;) (;_;) (;_;)

 

Störtlöjligt.