Hoppa till innehåll
drend

Skrivutmaningens återkomst

Rekommenderade inlägg

Jag mantlar med jubel den ärorika Skrivutmaningens comeback!
 

SKRIBENTER, HÖR UPP!

För en sisådär 713 dagar sedan anordnades en utmaning för anime.se's mest fyndiga ordkonstnärer. För en 690 dagar sedan, en varm (troligtvis blöt) 6:e juni dag 2012 kom så denna skrivarkamp tillbaka i och med en ny djärv utmaning för forumets alla textmästare. Men utmaningen måtte ha fått den mest tappra av skrivflinka att misströsta - för hör och häpna! INTE EN SATSSATSARE TORDES DELTA I ICKE-TÄVLINGEN OM ÄRA, HEDER OCH GRÖNA KNAPPTRYCK!   

Ur missförstånd och skam återvänder nu Skrivutmaningen i all sin prakt! Hör den ryta!
 

 

Vi förhåller oss någorlunda till följande: 
 

  • Berättelsen ryms i ett enskilt inlägg som postas direkt här i tråden
  • Omkring 1000 ord
  • Vi icke-tävlar om flest  :hiss:
  • 23.59 nästkommande söndag ska alla bidrag vara postade (4/5-14)
  • Icke-vinnaren med flest gröna knapptryck? DU bestämmer nyckelorden för den kommande BILDUTMANINGEN! 


Och vad ska vi skriva om, frågar du dig? Lite drygt två år har gått och något lämnades ogjort:

 

"Under berättelsens gång avgår en väletablerad ledare. Berättelsen måste involvera en prostituerad man. Berättelsen måste involvera en dödskalle i slutet. En av karaktärerna är törstig under merparten av berättelsen."

 


Så öppna dig ett nytt dokument, knäck knogarna och börja hacka tangenter som aldrig förr - NU SKRIVER VI! (☼Д☼) (☼Д☼)

 

(OBS! Döpte om teckningsutmaningen till bildutmaningen - för det är så jag rullar.) 

  • Uppröstad 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Hummm, kanske skulle försöka mig på att skriva något igen, var väl en sådär 5-6 år sedan, kan ju vara bra övning om jag någonsin påbörjar en serie XD

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Här kommer mitt bidrag:

Livets och dödens oas


I ett stort ökenlandskap, bestående av endast två oaser och sanddyner. I den ena oasen finns en liten stad, trots stadens storlek hände det där för bara ett par dagar sedan något mycket stort. Det finns inte mycket att säga om den andra oasen, få har varit där – och ännu färre har återvänt. Det sägs att giftormar och andra farliga djur lever där och att de klarar av detta i denna halvt döda oas på grund av att trötta vandrare slår läger här, att medan vandrarna försvarslöst sover sig igenom ökenlandets kalla nätter blir påhoppade av oasen hungrande invånare. Man säger att oasen är halvdöd på grund av trots det finns en stor vattenkälla har många träd och växter problem med att växa här. De mer vidskepliga invånarna i den första oasen brukar kalla oaserna för livets respektive dödens oas.

På väg bort från livets oas rör sig långsamt en törstig, gaska ung kvinna. Hennes kläder ser ut att ha varit av de finaste och dyraste materialen men är nu smutsiga och förstörda. Det är ovanligt att människor reser i öknen, öknen kan mycket väl vara världens största och på grund av dess storlek är det nästintill omöjligt att ta sig till ökenstaden utifrån eller ut ur öknen om man är i den. Enda vägen ut ur öknen sägs vara att passera dödens oas. Att vid denna tiden på dygnet se någon vandra runt i öknen, så långt bort från staden, överraskar många. Solen står som högst, sanden är som varmast och kvinnans brist på utrustning pekar på att något inte är som det ska. Allt eftersom tiden går och hon långsamt fortsätter sin vandring blir hon allt törstigare och törstigare.

Under de senaste månaderna har det pågått en revolution i staden, så länge som invånarna kan minnas har den rika familjen Hardein styrt staden, de har aldrig varit speciellt omtyckta men när herr och fru Hardein blev begravda under sanden efter att ha överraskats av en plötslig sandstorm när de var ute och vandrade, inte långt från stadens utkanter, och när deras dotter, Armeila, blev stadens nya ledare blev det för mycket. En dryg vecka efter att Armeila började styra staden kom det första tecknet på en revolution. Huset som släkten Hardein styrt staden ifrån i flera generationer hade under natten utsatts för skadegörelse. Ett flertal fönster var krossade, husväggen, som bestod av sandsten, hade några människor gjort stora hål i (, troligen med verktyg tillhörande någon av hantverkarna i de närmaste husen). Det var inte säkert att bo kvar där. Armeila tog då och begav sig några kvarter längre västerut, bort till en familj som alltid stått på Hardeins sida för att under ett par dagar hålla sig gömt och förbereda en motattack, ett tal som hon hoppades skulle göra att familjens rykte i staden skulle bli bättre än någonsin förr och på så sätt få stopp på upproret.

Det är nu en liten stund in på eftermiddagen och hettan är inte längre lika intensiv, solen står inte längre mitt på himmeln, men det är fortfarande långt kvar innan den går ner. Kvinnan i öknen går snabbare nu än tidigare, kan det bero på att solen flyttat lite på sig och att det börjat blåsa en lätt vind som svalkar lite under den brännande solen? Kvinnan har blivit ännu törstigare men den lätta vinden verkar ha en positiv effekt och hon ökar på farten lite fast besluten att nå sitt mål innan det blir mörkt.

Armeila skulle precis gå iväg till stadens torg, solen hade nyss gått upp och hon gick nära vägen till husen på vänster sida för att hålla sig i skuggan och inte bli sedd lika lätt. Många sov fortfarande så det var ganska lugnt på gatorna. Hon funderade över vad sina föräldrar skulle gjort i hennes situation, de hade dött för bara en vecka sedan och att tänka på dem framkallade en tår som långsamt rann ner för hennes högra kind. När tåren runnit såpass långt att hon kunde sträcka ut tungan för att slicka upp den, för att kunna känna den salta smaken och sedan kunna släppa den tanken och återfå fokus, hon skulle ta sig till torget utan att bli sedd. Ett plötsligt ljud från en sidogata skrämde henne och hon bet sig i tungan innan hon han fånga sin tår. En liten bit längre fram kom två kvinnor ut från en sidogata till höger. De släpade en spinkig man efter sig, han var smutsig och kläderna var trasiga. Armeila tryckte sig mot den svala väggen och höll andan. Hon hade ingen aning om vem mannen var, bara att hon sett honom ligga hopkrupen inne på en sidogata på andra sidan staden någon gång. Hon hörde kvinnorna mumla något ohörbart och de släpade mannen vidare åt samma håll som hon skulle åt, hon följde långsamt efter dem i skydd av skuggorna närmast husväggarna och som tur var så var de fullt fokuserade på mannen och tittade inte mot henne.

I öknen blev skuggorna längre och längre, kvinnan kunde börja se sitt mål långt där borta framför henne, solen bränner hennes ryggen och tungan känns nästan som sandpapper. Så törstig. Hon börjar bli mycket trött nu men hennes mål är inom räckhåll. Hon kan se dödens oas längre fram.

Kvinnorna som andfått dragit mannen efter sig kom till slut fram till stadens torg och Armeila kom en liten bit efter. Människorna som redan var där hade samlats runt kvinnorna som högt talade om att han skulle bindas, halshuggas och sedan slängas ut genom norra stadsporten, ett straff som bara prostituerade tilldelades. Armeila hade aldrig tyckt om den bestraffningsmetoden och hade tänkt ändra den när hon blev ledare, men med allt ståhej i samband med att hennes föräldrar hade dött hade hon inte haft tid att göra det. Medan kvinnorna tjatade på om att mannen är prostituerad, att det är mot stadens regler och att han måste bestraffas, låg mannen medvetslös på marken bredvid dem hopkrupen helt oförmögen att försvara sig mot deras anklagelser. Armelia skyndade sig förbi den lilla gruppen människor som samlats runt kvinnorna, upp för en kort trappa till en upphöjning som låg vid den torgänden som vette mot sjön, för att hålla talet hon förberett.

Solen skulle närsomhelst nå horisonten och gå ner för dagen när den mycket mycket törstiga kvinnan nådde fram till dödens oas. Hon lade sig tungt ner på marken under ett av de höga smala träden vid oasens utkant. Hon orkade inte, vågade inte gå närmare vattnet så här nära natten trots att hon nära dör av törst. Rädslan av att bli äten av de beryktade farliga djuren i oasen är allt för stor.
Kvinnan lyckades somna strax innan de sista solstrålarna försvann bakom horisonten. Hon tänkte i gryningen dricka så mycket vatten från källan hon orkade för att sedan fortsätta i en lite mer sydligare riktning och förhoppningsvis ta sig ut ur öknen. Om några år kanske hon vågar sig tillbaka till staden.

Inget hade gått som Armelia hade planerat. Hon hade hoppats att invånarna inte skulle döma mannen innan han hade fått chans att säga sitt, nu låg hans kvarlevor utanför norra porten och snart skulle de risiga kvarteren runtomkring fyllas av lukten hos ruttnande lik. Hon hade hoppats att vinna folkets förtroende och kunna leda staden bättre än sina föräldrar hade gjort, nu gick hon långsamt genom öknen, klädena var smutsiga och trasiga och törsten sved i halsen. Hon hade hoppats kunna lämna öknen, men innan solen går upp skulle bara hennes dödskalle finnas kvar, liggande i sanden vid dödens oas.
  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

RainyDay valde att ha med lite bilder till texten som han troligtvis har valt att rita själv. Kanske för att förstärka texten eller för att han tycker om att rita.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Här kommer min berättelse. 

(PS så älskade jag den här skrivutmaningen. Har gärna fler gånger! :) )

 

Den Irreparabla

Marcos fotsteg ekade i de långa korridorerna i palatset. Röda gardiner fladdrade efter honom. Vid en dörr, tre gånger hans höjd, stannade Marco tvärt. En lång och smal android i silverplåt vaktade dörren. Marco tilltalade androiden, han uttryckte varje stavelse högt och tydligt för att bli förstådd.
– Jag önskar att träffa Den Irreparabla! sa Marco.
– Livsform igenkänd: Marco. Hennes andliga höghet väntar på er, sa androiden med burkig röst.
Androiden tog tag i handtaget och drog kraftigt. Den tjocka trädörren, säkert hundra kilo tung, gnisslade högt medan den långsamt svängde upp. Framför Marcos ögon öppnades Papegojsalongen. En magnifik rotunda med vildvuxna träd längs väggarna och gäll fågelsång. Här luktade det olja. Varken träden med sina väldiga blad eller de mångfärgade fåglarna som flög tvärs över rummet var levande. Mitt i rummet satt en kvinna med blodröd klänning och hatt vid ett litet runt bord ackompanjerat med två stolar.
– Marco! utbrast kvinnan när hon såg honom.
– Bella! skrek Marco.
De flög i varandras armar och kysstes flämtande.
– Det är en hel vecka sen ditt senaste besök. Jag har knappt stått ut! sa Bella.
– Du vet att det är långt till palatset, sa Marco.
De kysstes igen. Sedan tittade Bella missnöjt mot dörren.
– Gå! sa Bella till androiden.
– Kommando inkomplett. Kan hennes andliga höghet Den Irreparabla omformulera kommando? sa androiden.
Bella lyfte sina händer mot ansiktet och skrek rakt ut.
– Jag orkar inte länge!
Marco höll om henne hårt, som för att skydda henne från hela världen. Han vinkade åt androiden att lyssna.
– Lämna salen och lämna oss ostörda. Dörren kan du lämna öppen, vi behöver frisk luft här, sa Marco.
– Kommando ogiltigt. Dörr kan inte lämnas öppen.
– Stäng då dörren, men lämna oss i fred! skrek Marco.
– Uppfattat, sa androiden.
Den väldiga dörren stängdes. Bella snyftade i Marcos famn. Han smekte hennes hår försiktigt. När hon lugnat sig lutade han sig bakåt några centimeter så att han kunde se hennes ansikte. Ansiktet var blekt och ögonen var rosa av att användas för gråt.
– Jag är här nu. Jag är här och allting är bra, sa Marco.
– Förlåt. Det är inte meningen att förstöra ditt besök, sa Bella.
Hon torkade ansiktet med händerna och återvann sin värdighet.
– Sitt ner med mig. Jag har bett köket förbereda inför ditt besök. De har gjort alla dina favoriträtter.
De satte sig på de vackert snidade stolarna. Bella tryckte en knapp mitt på bordet, en knapp gjord av glittrande rubiner. Den fick en marmorplatta på golvet att skjuta åt sidan och upp kom en hiss. Den var lastad med rostad kyckling, köttfärspaj och en salladsskål. Bella tog dessa till bordet och hissen försvann nedåt. Den återkom flera gånger. Snart var bordet dukat med vacker servis, där fanns rätter från alla hörn på planeten och märkliga frukter. En karaff av kristall var full med klar gyllene höstlönnsvin.
Marco tog för sig med en gaffel. Det fanns alltför mycket mat, men han ville smaka allt.
– Marco, minns du när vi var små och fattiga? sa Bella.
Hennes ögon glänste som pärlor.
– Jag är fortfarande fattig, sa Marco.
– Jag vet, förlåt. Jag är så självcentrerad, sa Bella.
Hon betraktade Marco med ett leende. Trots att hon själv inte åt var hon belåten av att se Marco få i sig tillräckligt med mat.
– Vill du ha vin? sa Marco och lyfte karaffen.
– Det är bra tack.
Marco hällde upp åt sig själv. Vinet var gjort av sav från lönnar och rann därför långsamt som flytande honung.
– Du är aldrig törstig eller hungrig när jag ser dig. Du har blivit mager. Jag blir orolig när jag ser dig så här, sa Marco.
– Jag är visst törstig. Men det jag törstar efter kan jag inte få.
Marco tömde glaset och reste sig. Han ställde sig bakom Bella och smekte hennes axlar. De var tunna. Han kunde känna ben unden skinnet han smekte.
– Min fågelunge, viskade Marco.
Han hukade sig under hennes hattbrätte och kysste henne i nacken.
– Jag ska få dig att glömma allt en stund, viskade Marco.
Bella skakade på huvudet.
– Jag har kommit till en punkt där jag inte behöver något längre, sa hon.
Hon vände sig om på stolen.
– Det enda jag behövde var att få se ditt ansikte igen. Marco. Alltid du, Marco. Ända sedan vi var små.
– Se inte ut så där. Du skrämmer mig, sa Marco.
Bella tryckte bort fukten från sina ögon.
– Jag har kommit fram till att jag ska abdikera, sa Bella.
Marco rynkade pannan.
– Vad menar du? Den Irreparabla kan inte avgå. Den väljs för en livstid.
– Jag vet, sa Bella.
Hon smekte hans kind. Då började en melodi att klämta. Vackra toner, som från en speldosa, fladdrade genom palatset. Kugghjul började att ticka. Golvet vibrerade när en av väggarna i rotundan gled åt sidan och solljuset majestätiskt fyllde salen.
Tunna mekaniska röster hördes från fjärran.
– Den Irreparabla. Den Irreparabla, mässade rösterna.
Bella tryckte hårdhänt sina läppar mot hans.
– Det har blivit dags för min gudstjänst, sa hon.
– Låt mig få se dig, sa Marco.
– Gärna. Dina ögon kommer att ge mig mod.
De tog varandra i hand. Marco fördes av Bella till glipan i väggen. En ramp av vit marmor ledde rakt ut i luften. Marco vågade bara ta ett steg på rampen, sedan gjorde svindeln att han tog tag i väggen. 50 meter nedanför honom öppnade sig torget utanför palatset. En hop av androider glänste som dankar. När de såg Bella kliva ut på rampen, ända längst ut, hurrade dem.
– Den Irreparabla är här!
Bella vände ryggen åt hopen och tittade på Marco. Hennes röda klänning fladdrade i vinden.
– De älskar allt jag gör. Minsta sak som är ologisk eller saknar funktion vill de dyrka!
Bella lyfte ena benet så att hon balanserade på bara höger ben. Det vänstra sköt hon åt sidan. Reaktionen från torget var öronbedövande. Androiderna hurrade och blippade hejdlöst.
Tårar strilade nerför Bellas kinder.
– Är det inte fånigt?
Marco ville torka tårarna från hennes ansikte, men höjdskräcken hindrade honom från att kliva fram på rampen.
– Varför skulle jag vilja ha något mer? snyftade Bella.
Marco sträckte ut en arm.
– Bella ta min hand! Kom hit så pratar vi!
Bella log medan ansiktet ryckte av snyftningar. Hon sträckte ut armarna åt sidorna. Vinden fick klänningen att vidga upp sig som en flygdrake.
– En sista ologisk handling, sa Bella.
Sedan lutade hon sig åt sidan. Föll. Försvann från Marcos synfält. Androiderna skrek hejdlöst från nedan. Det visslade och tjöt smärtsamt i Marcos huvud, han var tvungen att täppa för öronen med händerna. Ändå kunde han tydligt höra dem skrika.
– Irreparabelt! Irreparabelt! tjöt androiderna i kör.
Marco sjönk ihop i en pöl på golvet.
Överallt på palatsets väggar tändes tv-skärmar med Bellas porträtt. Proträttet bleknade och istället sågs ett röntgat människokranium. Händelsen firades som en högstidsdag i hela riket.

 

- ICP

  • Uppröstad 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Och här kommer mitt bidrag med flera timmar till godo!

 

SAGAN OM EN ARG LITEN MAN SOM FANN KÄRLEKEN OCH FÖRSVANN
Det fanns fortfarande för mycket kvar för honom att göra. För mycket som lämnats ogjort! Lämnats i högar på mahognybordets spegelblanka yta. Ouppklarade oförrätter, förbisedda böner, negligerade förväntningar hos dom som lastat honom med plikt och ansvar.
   Det förbannade bordet. Det förbannade maktsätet! Hans förbannade liv. Och där uppepå samma fyrbenta blodröda, blodfödda torn! - det förbannade glaset.
   Han kände sig yr. Illamående och kall. Han var arg.
   Dörren på glänt och han kunde höra deras vältaliga och alltid artiga viskningar genom strama läppar, över kluvna tungor. Beklagliga röster; bedrövliga människor.
   Och Bo Ackermann.
   Fanskapet tornade upp sig inför honom som en betongmur, en brölande avelstjur. Besteg honom resolut och potent. Armen som föll över hans nacke var stark och fast, bringan som han klämdes upp mot bred och kraftfull. Den andefattiga kondoleansen spetsad med lättnad på en andedräkt dränkt i rusmedel.
   Bo Ackermann - en härskare bland kungar.
   Han forslades ut ur rummet med en överhängande känsla av jäkt. Ut ur det krympande, luftfattiga utrymmet nu besudlat av närvaron Ackermann. Fraktades in i folkmassan av empati svältande, sympati svulstande bekantskaper till applåder, jubel och vattenverk. I smäktande tillbakablickar speglades en plikttrogen man, en effektiv pragmatist, en skoningslös regelryttare - en ledare.
   "Gott jobb, gamle räv!", väste svulsten som tyngde hans axlar.
   Det bjöds på tårta men det var halsen som brände.
   Det gäckande törstsläckande alltid precis utom hans räckhåll.
   Med titanoboan kring sin hals likt en åtdragen snara och glasögonen uppmosade i ett hopskrynklat ansikte rött och beklämt, dundrade den självklara vägen till upprättelse plötsligt ned i honom: 
   Bo Ackermann måste dö.
 
Ett luggslitet hotellrum senare och Liemannen vände sig till honom i ett vimmelkantigt dis. 
   "Två papp."
   "Tvåtusen? Är det allt vad ett människoliv är värt nu för tiden?"
   "Lyckligtvis så."
   "Säger då det, bedrövligt är vad det är! Bedrövligt...!"
   Medan han grävde sig ned i kavajfickan, i plånboken och till sist i den behändiga bråkdel som representerade förtjänsten av hans livsleda kom absuridteten som var samtiden smygande. Kvällen som hade fallit över staden efter dom oppurtunistiska gamarnas köttfest kunde inte ha lett honom till att agera mer främmande. Under bara ett fåtal mörkertimmar hade han lyckats söka sig till kvarter som en beigekostymerad hedersman inte hade i att göra, jobbat avsevärt på sin vämjeliga törst samt funnit vad infall fordrat honom att finna.
   Han var helt klart villrådig i affärer som dessa men långt ifrån obekväm. 
   "Hör nu här, den sluge skurken planterade glaset. Planterade karaffen! Jag är nästan helt säker på det. Små, plirande reptilögon och en bestial hunger! En opportunist! Opportunister allihopa! Det var min byrå, det där. Min byrå! Efter femton år. Femton långa, uttorkade år! Inte en droppe. Inte en droppe ska du veta! Och just där då, inför en sådan viktig - oöverträffat viktig! - uppgörelse mellan maktmän? En sammansvärjning mellan de ohederliga, de sluga och de angelägna. En konspiration, säger jag!" 
   Samtidigt slog sig Döden ned på sängen och började sålunda dra av sig sina kläder.
   "Va-vad gör du nu?"
   "Vad?"
   "Öhh, nej, nej. Fortsätt för all del", han skyfflade sig besvärat undan och höjde så det stickande fräna, den samvetsblidkande och kristallklara toxinen till sina läppar.
   Femton år. Femton år åt helvete!
   Skål.
   "Ackermann", muttrade han på. "Inte utan sina favörer. Inte helt utan sina styrkor och nyttor. Ormen är vass och hård, ska du veta! Huvudet inte illa laddat. Nej, det är moralen jag ifrågasätter. Och lojaliteten! Ackermann, lismare!"
   "En vän?"
   Legoknekten lutade sig in över honom. 
   "Ackermann? Nej, nej, självfallet inte... nej!", han dröjde. "Är det vanligt, det där? Att hyra din sort till att ta tag i... bekanta, så att säga?"
   "Vanligare än motsatsen."
   "Jag säger då det!", muttrade han och höjde återigen det blixtrande transparenta för att dränka svårmod när han så påträffade avrättningsmannen i sina byxor. 
   "O'HEJ! Vänta! Vänta lite nu här! Vad är detta?", ropade han bestört medan den andre tålmodigt blickade upp från hans generade grenverk. 
   "Vad menar du?"
   "Vad...? Jag menar, med all respekt. Jag trodde du och de dina inte ödslade tid, gick rak på sak, så att säga! Det här var inte - och jag understryker - inte vad jag hade förväntat mig!", kved han. "Det ska erkännas, tjänster som dessa hör inte till vardagen och jag menar inte att kritisera ert tillvägagångssätt, yrkesheder eller att ifrågasätta ert motiv men det här min herre, det beklämmer mig!"
   Dråparen stirrade på honom. Satte sig ned på knä och lät ut ett tröttsamt stön.
   "Ja du, vad hade du förväntat dig då?"
   Han sken upp, ställde undan styrkedrycken på nattduksbordet och lutade sig fram till den beaktande bödeln.
   "Förnedring! Fullständig och definitiv förödmjukning. Ja, något rent ut sagt smaklöst! Gör ni sådant nu för tiden? Eller är det bara PANG och BOOM!, så att säga?"
   Och banemannen blinkade.
   Och banemannen log.
   "Det... kan vi nog ordna."
   "Åh, det vore fint det!"
   Belåtet lutade han sig tillbaka. Slappnade av. Det hade varit en lång dag efter ett par eller tre förskräckliga månader. Sitt livsverk och goda anseende skulle han inte komma att få tillbaka. Nej, den karaktärsfasta man han en gång hade varit var död nu; en blåögd skalle på en hög brutna ben.
   Han sträckte sig efter eldvattnet men skulle inte komma att nå det. Rankor med blomstrande blommor i ett rosskimrande töcken kom att dölja det lusinfesterade rummets skavanker och benåda läsarens sensibla tankeverkstad för vad som snart skulle komma ske två lidelse-o'-fulla främlingar emellan.
  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

HUR LÄNGE/ PÅ HUR MÅNGA BIDRAG FÅR JAG RÖSTA?

 

För denna omgång tänker jag att vi håller omröstningen öppen 24 timmar efter... eller låt oss säga, 20 timmar efter det att klockan slagit 23.59 ikväll. D.v.s, du kan rösta upp dina favoriter (plural) och rösta ned dina mindre favoriserade bidrag fram till och med i morgon, måndag 5/5 kl. 20.00 då jag sammanställer flest gröna knapptryck.
 

Men till nästa gång kanske det vore vågat skoj att belöna dom av oss som postar snabbt? D.v.s, sista bidraget in 23.59, tävlingen avslutas 00.00. Det här skulle betyda att någon som postar sitt bidrag på torsdag har hela fredagen, lördagen och söndagen på sig att samla ihop knapptryck medan den som väntade in i det sista får mindre tid att samla ihop värdefulla gröna. Eftersom vi också tillåter nedröstningar kan det såklart också finnas en risk för rivaler att sabotera ett snabbt postat bidrag - men det gör väl bara det hela mer nervkittlande, ELLER?

Vad tänker DU om saken? Låter det skit eller skitbra eller vad? Vädra din åsikt, kamrat! 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

 

Men till nästa gång kanske det vore vågat skoj att belöna dom av oss som postar snabbt? D.v.s, sista bidraget in 23.59, tävlingen avslutas 00.00. Det här skulle betyda att någon som postar sitt bidrag på torsdag har hela fredagen, lördagen och söndagen på sig att samla ihop knapptryck medan den som väntade in i det sista får mindre tid att samla ihop värdefulla gröna. Eftersom vi också tillåter nedröstningar kan det såklart också finnas en risk för rivaler att sabotera ett snabbt postat bidrag - men det gör väl bara det hela mer nervkittlande, ELLER?

 

Vad tänker DU om saken? Låter det skit eller skitbra eller vad? Vädra din åsikt, kamrat! 

 

Jag tycker idén är sådär. För personer som har lite knökigt med tid blir det svårt att sätta sig och skriva exakt samma dag som utmaningen postas. Jag föredrar att man har tre-fyra dagar på sig att klämma in skrivtid.

Men oavsett hur reglerna blir i slutändan så är idén med skrivutmaning skoj. :)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Ner, upp, ner

  • Uppröstad 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Om man inte vill belöna de som är tidigt ute, så kan man göra så att man måste posta sin berättelse under en begränsad tidsperiod. Typ att man får en vecka på sig att skriva, men är man klar första dagen så måste man ändå vänta sex dagar innan man får posta den.

 

Fast, nåja, det är ju mindre viktigt. Det viktiga är att man skriver! Alla får medalj!

 

(Åsså delade jag tråden.)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Nu har jag läst era! Tänkte nämna ett par grejer som jag gillade.

  • Vi var odödliga: plus för att den kändes mest mänsklig och grundad av berättelserna, och mest lyrisk; men minus för att du inte postade den direkt i tråden som alla andra. :pout:;)
  • Livets och dödens oas: av den fick jag en parabelkänsla som jag gillade, och vad gäller strukturen (nu-då-nu-då-nu-då-nu) var det den som stack ut mest.
  • Den irreparabla: denna kändes som den mest kompletta kortberättelsen, och det var också den mest intressanta grundidén! (Jag tänkte på det lite som om Moebius hade gjort en del i Robot Carnival.) Också mest välskrivna dialogen.
  • Sagan om en arg liten man som fann kärleken och försvann: det mest avancerade ordsmideriet, helt klart! Bisarr berättelse, och roligt att läsa en sådan svulstig stil, med många lysande formuleringar (

    "fanskapet tornade upp sig inför honom som en betongmur, en brölande avelstjur"

    , för fan!) – skulle vilja se drend skriva en allitererad berättelse. Men det blev också lite för mycket, svårläst. Förvirrande att följa – liksom, vem gjorde vad, var, när, hur.

Jag vet ännu inte riktigt vilken eller vilka berättelser jag vill hissa, den saken ska jag sova på, men jag ska åtminstone inte dissa någon av dem, så mycket är säkert!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Citat: "Under berättelsens gång avgår en väletablerad ledare. Berättelsen måste involvera en prostituerad man. Berättelsen måste involvera en dödskalle i slutet. En av karaktärerna är törstig under merparten av berättelsen."

 

Hur viktigt var det att följa dessa riktlinjer? Jag fattade det som att alla var tvugna att vara med, men när jag läst vad ni andra skrivit så verkar det som jag fattat det fel.

Var är den prostituerade mannen?

 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag har bara skummat igenom de flesta texterna, tänkte hinna med att läsa dem mer ordentligt under dagen innan jag börjar trycka på de gröna knapparna =)

 

Men av det jag läst så verkar alla följa de riktlinjer som gavs, vissa kanske mer subtilt än andra.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Storyn i min är att

en korrupt amerikansk senator med perversa böjelser brukade frekventera en högklassprostituerad man, men när senatorns samvete blev för tungt så bestämde sig senatorns "chefer", de rika männen bakom hans framgångar, att göra sig av med honom innan han avslöjade något. De tvingade senatorn att avgå, och kanske har de eller kommer de att döda honom. För säkerhets skull kollar de också upp att han inte berättat något för den prostituerade mannen. Men mannen hade fått höra något som ledde honom till en plats där någon dumpat ett lik (förmodligen av en politisk motståndare eller någon som var senatorns chefer till besvär)

.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Sen kan man ju bedöma berättelserna på flera sätt, typ övergripande handling/idé, hur väl implementerar man alla riktlinjer etc. Men det är ju upp till var och en =)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Citat: "Under berättelsens gång avgår en väletablerad ledare. Berättelsen måste involvera en prostituerad man. Berättelsen måste involvera en dödskalle i slutet. En av karaktärerna är törstig under merparten av berättelsen."

 

Hur viktigt var det att följa dessa riktlinjer? Jag fattade det som att alla var tvugna att vara med, men när jag läst vad ni andra skrivit så verkar det som jag fattat det fel.

Var är den prostituerade mannen?

 

 

Är det någon speciell text du tänker på? Jag tycker att den prostituerade mannen var med i alla texter. Angående min egen text fanns det inte plats att förklara allt om Marco och Bella och det märkliga riket de bodde i, läsaren får själv läsa in bakgrunden.

 

----

 

Nu har jag röstat på mina favoriter. :)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag tycker idén är sådär. För personer som har lite knökigt med tid blir det svårt att sätta sig och skriva exakt samma dag som utmaningen postas. Jag föredrar att man har tre-fyra dagar på sig att klämma in skrivtid.

Men oavsett hur reglerna blir i slutändan så är idén med skrivutmaning skoj. :)

 

Ahh ja, det tänkte jag inte ens på. Kom nu själv att tänka att det kanske inte är så kul att klämma in skrivtid med hela veckan uppbokad med jobb : s

 

Om man inte vill belöna de som är tidigt ute, så kan man göra så att man måste posta sin berättelse under en begränsad tidsperiod. Typ att man får en vecka på sig att skriva, men är man klar första dagen så måste man ändå vänta sex dagar innan man får posta den.

 

Fast, nåja, det är ju mindre viktigt. Det viktiga är att man skriver! Alla får medalj!

 

(Åsså delade jag tråden.)

 

Det skulle ju förstås vara en idé så att alla bidrag får samma "tid i ljuset" så att säga. Gött! Och fin fin sammanfattning om våra bidrag du gjorde! Kul (och nyttigt!) att läsa! : D

 

Citat: "Under berättelsens gång avgår en väletablerad ledare. Berättelsen måste involvera en prostituerad man. Berättelsen måste involvera en dödskalle i slutet. En av karaktärerna är törstig under merparten av berättelsen."

 

Hur viktigt var det att följa dessa riktlinjer? Jag fattade det som att alla var tvugna att vara med, men när jag läst vad ni andra skrivit så verkar det som jag fattat det fel.

Var är den prostituerade mannen?

 

 

Det är nog en av dom riktlinjer som väger tyngst. Men nu tycker jag ändå att vi alla klämde in elementen mer eller mindre tydligt (min dödskalle var en

metafor, en "blåögd skalle på en hög brutna ben

, till exempel) så för min del är allt gött och godkänt! Men ja, det fanns ett bidrag som gränsade till otydligheten lite mer än andra i ett avseende.. *sneglar på du-vet-vem-du-är-med-kärlek* MEN O' ACK, bidraget i sin helhet tyckte jag nog gav utrymme för denna detalj-specifika tolkning - om ändå i stöd av anvisningarna.

 

Frågan som vi kan ställa oss till nästa omgång är huruvida vi godkänner bidrag vars element enbart kan göras synliga i stöd av riktlinjerna och alltså inte förstås i sitt separata textflöde. Men för denna omgång bestämmer jag att alla bidrag är fantastiska, godkända och redo att röstas på i lite mindre än EN OCH EN HALV TIMME TILL! woot woot woooot (☉ε ⊙ノ)ノ

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Kan tycka att "riktlinjerna" inte alltid behöver vara så tydliga, själv föredrar jag när man inte får allt jättetydligt förklarat för sig. Men om man tycker att något fattas, eller om man tycker att man kanske bara klämt in något för att det ska vara med, så kan man ju alltid trycka på den röda pilen =)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Kan tycka att "riktlinjerna" inte alltid behöver vara så tydliga, själv föredrar jag när man inte får allt jättetydligt förklarat för sig. Men om man tycker att något fattas, eller om man tycker att man kanske bara klämt in något för att det ska vara med, så kan man ju alltid trycka på den röda pilen =)

 

Det är ju förstås riktigt tänkt! Men då är det ju heller inte mycket till (skriv)utmaning om man egentligen inte behöver beakta riktlinjer som begränsar en från att skriva vad man vill, hur man vill.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt community. Det är enkelt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

×