Shigatsu wa Kimi no Uso

[Sceleris]

Jag pausar efter fem minuter i senaste avsnittet för att skapa denna tråd – om en sedelärande anime om ett 14-årigt föredetta musikaliskt underbarn som träffar en bohemisk violinist som ger honom nya perspektiv, inte helt olikt Nodame Cantabile –, för att nämna en sak:

 

Avsnitt 5 är toppenanimerat. Det har varit några väldigt bra scener tidigare, men avsnitt 5 tog priset så här långt.

 

...

 

Det var allt.

 

(Se Viewster för laglig ström.)

[savepoint]

Håller verkligen med. Det är verkligen en fröjd att se på. Vissa händelser har varit lite förutsägbara, men allt annat är så bra så det gör inget. En favorit den här säsongen.

[Najica]

Men att dom är 14år? Njaaaeeeehhhhh~ Tveksamt med den mentaliteten som dom har :O

[Sceleris]

Singeln till öppningslåten är ute, så här är gruppen när de spelar den.

 

 

Det är något med sången i refrängen som är så gullig...

[Sceleris]

Avsnitt 7

Spoiler

 

Haha, han var alltså 12 år där? Jag trodde han skulle föreställa typ 7 år.

[savepoint]

Episode 11;

 

Den här serien så underbar. Men kroppen tar stryk av bergodalbanan i känslor..

[Sceleris]

Ojoj, avsnitt 12. Är det nu det händer? Ni-vet-vad?

[Sceleris]

Chattdiskussion om hur serien har utvecklats de senaste 7-10 avsnitten eller så.

Spoiler

[22:30:39] <&Sceleris> Shitgatsudags.
[22:46:05] <&Sceleris> Shigatsu wa Kimi no Uso känns lite som... som om någon har en present åt en, och personen är helt "åååh... det här är en sån bra present... du har ingen aning om vad det är, jag lovar... men du får inte öppna den ännu... inte ännu..." och presenten ser ut så här. http://i.imgur.com/pHx9yL4.jpg
[22:46:21] < Zeedox> Ja.
[22:47:30] <&Sceleris> Och det känns så uppenbart att man måste undra om de inte luras.
[22:47:40] <+doppler> Ja, så känner jag.
[22:47:43] < Zeedox> Nja.
[22:47:57] <+doppler> Iofs kände jag likadant med Clannad AS.
[22:48:42] <+doppler> Fast där var ju presenten ett straff.
[22:49:04] <&Sceleris> Det är det väl här också. ´-`
[22:49:10] <&Sceleris> Eller du kanske menade hela serien.
[22:49:15] < Zeedox> Slutar inte den tragiskt?
[22:49:18] <+doppler> Ja.
[22:49:25] < Zeedox> Då är det väl inget straff?
[22:49:40] < hampe> Hur kan det inte vara ett straff?
[22:49:44] < hampe> Eller va
[22:49:51] <&Sceleris> Jag fattar ingenting.
[22:49:53] < Zeedox> Tragiska slut är ju nice. :)
[22:50:03] <+doppler> Ja, eller kan vara.
[22:50:04] < hampe> Jag fattar ingenting heller.
[22:50:22] < hampe> Jag vet bara att tragiska slut á Now and then, here and there får mig bara att må dåligt.
[22:50:42] < iDrougge> Shitgatsu lider ju av Tjechovs gevär.
[22:50:43] <&Sceleris> Det var mer bitterljuvt än tragiskt imho.
[22:51:06] <+doppler> Slutet var ju inte ens bitterljuvt.
[22:51:13] < Zeedox> Bitterljuvt, sötsurt, njutånger.
[22:51:17] <&Sceleris> doppler: I Now & Then?
[22:51:21] <+doppler> Ah, nej.
[22:51:50] < iDrougge> Åh, vet ni vad Shitgatsu är?
[22:51:56] < iDrougge> Det är Ace o nerae, fast tvärtom.
[22:52:00] <&Sceleris> Jag tyckte förresten att det här uppenbara funkade bättre i Clannad. Kanske för att manuset var sämre, så det kändes mer på sin plats.
[22:52:10] <&Sceleris> Sätt en joker!
[22:52:18] < Zeedox> Manuset i Shigatsu är väl knappast strålande.
[22:52:43] <&Sceleris> Zeedox: Nä, men det är pretentiöst.
[22:53:06] <+doppler> iDrougge: Vad är omvänt?
[22:53:58] <+doppler> Jag vet iofs inte hur Ace wo Nerae slutar.
[22:54:21] <&Sceleris> Jag vet hur Ace slutar men jag vet inte vad han menar med omvänt.
[22:54:52] < iDrougge> doppler: Här är tränaren en ung tjej istf en äldre man.
[22:56:59] < iDrougge> Hade man verkligen ett så djupt själsliv när man var fjorton som i Shigatsu?
[22:57:25] <&Sceleris> Alla fjortonåringar tror väl att de är djupa.
[22:58:10] < Zeedox> Brydde man sig verkligen så mycket om SEISHUN när man var fjorton?
[22:58:54] <&Sceleris> Hur som helst, vad jag ville komma till var att det hade varit bättre om de fick de här uppenbarheterna ur vägen så att de kunde göra något fint och ärligt med konsekvenserna istället. Jag älskar överraskningar, men då ska det ju vara överraskningar och inte konstant teasing i flera timmar.
[22:59:21] <+doppler> När de drar ut på det så här trissar det mina förväntningar.
[23:00:05] <&Sceleris> Så du tycker att det blir bättre?
[23:00:20] <+doppler> Nej, troligtvis kommer jag tycka sämre om det när det väl händer.
[23:00:29] <&Sceleris> Aha, du menar så.
[23:01:04] < Zeedox> Plotsjuka försvagar alltid ett drama.
[23:01:40] <&Sceleris> Det är väl det som gör Eldflugornas grav så bra.
[23:01:59] <&Sceleris> De är döda i början av filmen!
[23:02:16] <&Sceleris> Och sen är resten så ärligt berättat.
[23:02:21] < Zeedox> Och dör av vettiga skäl.
[23:03:36] <&Sceleris> Lite som att läsa Anne Franks dagbok.
[23:04:31] <&Sceleris> Innan hon blev en häxa.
[23:14:18] <&Sceleris> Alltså, seriöst, vad drygt! Shigatsu skulle kunna vara nästan precis som den är även om den hade röjt "överraskningen" ur vägen!
[23:14:51] < Zeedox> Åh, en "överraskning".
[23:14:56] <&Sceleris> Alla karaktärer hade kunnat göra och säga precis vad de gör och säger.
[23:15:04] <&Sceleris> Men tittaren hade haft det bekräftat.
[23:15:35] <&Sceleris> Och då hade vi kunnat lägga mer betydelse i vad personerna gör och säger istället för att störa oss på att skaparna har en överraskning som vi redan vet vad det är.
[23:16:45] <&Sceleris> Egentligen är det mer än en sak också.

Alltså, Kaoru är (1) döende, och (2) kär i Arima. Eller så är hon inte det, men det börjar bli väldigt enformigt att se serien som åtminstone vill att vi ska tro bådadera.

 

Det hade funkat bättre om den åtminstone hade avslöjat båda punkterna för oss tittare. Karaktärerna hade som jag skrev kunnat fortsätta som tidigare, men skillnaden hade varit att vi kunde läsa Kaorus tårar och ord för vad de egentligen betyder, och vi hade kunnat känna den dramatiska ironin tydligare. "Hon är kär i min kompis" och så vidare.

[Soverejn]

Shigatsu wa kimi no uso

Psycho Pass S2

Parasyte

Shirobako

Akame ga Kill

[Sceleris]

Hehu, senaste avsnittet täckte upp till kapitel 36 av originalmangan, så det blir alltså två kapitel per avsnitt. Och hela serien blir 22 avsnitt lång, och kapitel 44 är det sista.

 

Väldigt trevligt med mangabaserad anime som får ordentliga slut.

[Komichi3]

Kimi no Uso är nog den mest vackraste anime jag stött på     

[Brezals]

 

Shigatsu wa kimi no uso

 

kollar på serien nu, jupp jupp.

[Sceleris]

そうだったか… Det var alltså det som var den beryktade lögnen i april...

 

Sista avsnittet.

Spoiler

Sista avsnittet lyckades toppa mina förväntningar. Jag hade förvisso inte så höga förväntningar: jag tycker att den har känts förutsägbar (Kaoris sjukdom var uppenbar så fort hon började prata om att hon inte ville bli bortglömd, om inte tidigare). Jag tycker att den har haft lite väl mycket fjortispoesi, typ

 

En hög med stål, som ett stjärnfall.

Redan att se samma himmel som du

får bekanta miljöer att verka annorlunda.

Jag växlar mellan hopp och förtvivlan vid din minsta gest,

och mitt hjärta börjar spela en melodi.

 

Och jag tycker att den har känts som att den hade kunnat vara kortare (hela grejen med Nagi – även om jag gillade Nagi), förmodligen till stor del pga förutsägbarheten.

 

Men sista avsnittet funkade för mig! Det var lite på sätt och vis på en plats där serien har två alternativ, och inget låter speciellt tillfredsställande. Om Kaori dör så blir det lätt manipulativt tragiskt, och om hon lever så klingar det lätt falskt som ett sagoslut. Och om hon inte dör så kan det kännas som att förebuden, alla "dödsflaggor" i de senaste 20 avsnitten, varit i onödan – men om hon dör, vad var då ens poängen med att hon skulle få hopp och satsa på en operation?

 

Men serien gjorde sitt val, och genomförde det över förväntningarna. I efterhand känns operationen mest funktionell, som att den behövdes för att förlägga hennes död till Kōseis spelning. Visst, lite klyschigt (chimpu desu!), men mer trovärdigt än om hon skulle råka dö i en sjukhussäng just då. Fast det gjorde också berättelsen lite mer oförutsägbar. Jag sa att det var tydligt väldigt tidigt att Kaori var obotligt sjuk, men operationen gjorde mig faktiskt osäker in i sista stund.

 

Avsnittets höjdpunkt var förstås avskedsscenen. Och det var hur den gjordes som fick avsnittet att fungera. Vacker musik och bild, förstås, men den höll tillbaka. Det var sparsamt med inklipp från operationssalen. Vi såg inte pulsen på hjärtmonitorn plana ut, vi såg inte panikslagna läkare, vi såg inte hennes föräldrar reagera.

 

Och i epilogen så var det nästan mer underförstått än uttalat att Kaori är död. Man ser Kōsei och föräldrarna på kyrkogården, men vi slipper se Kōsei stå och prata direkt till hennes grav. Vi slapp se hennes minnesstund. Vi slapp se karaktärerna få höra om och direkt hantera hennes bortgång. Och vi slapp fjortispoesi.

 

Det gjorde att avsnittet kändes ärligare. Vi såg redan det viktigaste: Kōsei hantera hennes bortgång intuitivt. Han blir förkrossad, men hon hade lärt honom att se uppåt, och att lära känna henne hade gjort honom starkare.

 

Avsnittet fäste budskapet om betydelsen av att leva i nuet och värdesätta sina medmänniskor. Den säger att ingen lever för alltid, och vissa av oss lever inte ens länge, men våra liv har betydelse för varandra, för när man verkligen knyter an till någon så formar man dem, och formas av dem.

 

Det är kärlek, hörni.

[Soverejn]

Kan inte skriva, ser så suddigt just nu, bara nickar och snyftar när jag läser igenom sceleris inlägg         

Årets bästa anime.

[Brezals]

[doppler]

Sista avsnittet.

Jag håller med Sceleris om att serien försatt sig i en lite tråkig sits genom att så tidigt antyda Kaoris öde. Men konsert/operationsscenen var ändå väldigt snyggt gjord tycker jag, helt klart effektfull.

Däremot tyckte jag hela grejen med 'lögnen' föll lite platt och saboterade min uppskattning för resten av serien. Jag gillade idén med att de träffats mer eller mindre av en slump snarare än animéklyschan att de träffats i barndomen. Som jag upplevt Kaori tidigare kändes förvandlingen i tillbakablicken liksom påklistrad.

[Sceleris]

Sista avsnittet.

Spoiler

Jag håller med Sceleris om att serien försatt sig i en lite tråkig sits genom att så tidigt antyda Kaoris öde. Men konsert/operationsscenen var ändå väldigt snyggt gjord tycker jag, helt klart effektfull.

 

Däremot tyckte jag hela grejen med 'lögnen' föll lite platt och saboterade min uppskattning för resten av serien. Jag gillade idén med att de träffats mer eller mindre av en slump snarare än animéklyschan att de träffats i barndomen. Som jag upplevt Kaori tidigare kändes förvandlingen i tillbakablicken liksom påklistrad.

 

Hm, intressant!

 

Lögnen...

Spoiler

Jag tyckte inte att sanningen om lögnen och Kaoris bakgrund var ett avslöjande lika mycket som det var ett bekräftande. Jag tycker att det länge var tydligt att Kaori hade speciella känslor för Kōsei. Den exakta formen på känslorna var kanske inte känd, men hon visade alltid mer entusiasm för Kōsei än för Watari – "kompis A", pyttsan! –, och det var tydligt exempelvis på hennes föräldrar att hon hade sett upp till honom ett längre tag. Fast visst, just det att hon varit hans fan i 10 år, som Emi, det var väl kanske lite mycket – fast å andra sidan så hade han ju inte spelat i ett par år, och innan det så var han ju en marionett. Det hade inte riktigt funkat om det var marionettpianisten som hon tyckte om.

 

För mig förvandlades inte Kaori i avsnittet – hon humaniserades. I början kändes hon som en manic pixie dream girl, och sen under mestadelen av serien kändes hon som en manic pixie dream girl korsad med en Key-hjältinna: hon var där dels för att rädda Kōsei, dels för att dö så att vi tittare kunde få snyfta lite. Men i och med det sista (och kanske näst sista) avsnittet så visade hon svagheter och känslor som var hennes. Det tyckte jag att hon, och serien, behövde. Först genom att göra henne till en riktig karaktär fungerar temat.

[Brezals]

animen var full av klysheér, men dem var placerade på ett väldigt bra sätt.

[doppler]

Hm, intressant!

 

Lögnen...

Jag tyckte inte att sanningen om lögnen och Kaoris bakgrund var ett avslöjande lika mycket som det var ett bekräftande. Jag tycker att det länge var tydligt att Kaori hade speciella känslor för Kōsei. Den exakta formen på känslorna var kanske inte känd, men hon visade alltid mer entusiasm för Kōsei än för Watari – "kompis A", pyttsan! –, och det var tydligt exempelvis på hennes föräldrar att hon hade sett upp till honom ett längre tag. Fast visst, just det att hon varit hans fan i 10 år, som Emi, det var väl kanske lite mycket – fast å andra sidan så hade han ju inte spelat i ett par år, och innan det så var han ju en marionett. Det hade inte riktigt funkat om det var marionettpianisten som hon tyckte om.

 

För mig förvandlades inte Kaori i avsnittet – hon humaniserades. I början kändes hon som en manic pixie dream girl, och sen under mestadelen av serien kändes hon som en manic pixie dream girl korsad med en Key-hjältinna: hon var där dels för att rädda Kōsei, dels för att dö så att vi tittare kunde få snyfta lite. Men i och med det sista (och kanske näst sista) avsnittet så visade hon svagheter och känslor som var hennes. Det tyckte jag att hon, och serien, behövde. Först genom att göra henne till en riktig karaktär fungerar temat.

 

Lögnen. Lögnen i april.

Jag håller med om att det var först i sista avsnittet som Kaori blev en fullständig figur istället för en funktion för att låta saker hända Kousei.

 

Under seriens gång så upplevde jag det hela tiden som att Kaori verkligen var mer intresserad av Watari, eller åtminstone inte hade några romantiska känslor för Kousei till en början. Men att det utvecklades i takt med att de umgicks, vid några tillfällen kändes det som att det tagit lite tid för Kaori själv att inse det. Därför blev jag lite brydd över lögnen i slutet. Det gick från att vara en historia om en växande vänskap till något annat.

[Sceleris]

Lögnen. Lögnen i april.

Spoiler

Jag håller med om att det var först i sista avsnittet som Kaori blev en fullständig figur istället för en funktion för att låta saker hända Kousei.

 

Under seriens gång så upplevde jag det hela tiden som att Kaori verkligen var mer intresserad av Watari, eller åtminstone inte hade några romantiska känslor för Kousei till en början. Men att det utvecklades i takt med att de umgicks, vid några tillfällen kändes det som att det tagit lite tid för Kaori själv att inse det. Därför blev jag lite brydd över lögnen i slutet. Det gick från att vara en historia om en växande vänskap till något annat.

 

Åh, det hade kunnat vara en bättre berättelse!

 

Avsnitt 22

Spoiler

Alltså, vi har ju klagat en del på att serien höll för länge på sin "vändning" om Kaoris sjukdom och så vidare, men när det kommer till kritan så lyckades de använda det till något. Kaori fick hopp igen (även om det inte blev till hennes fördel), och Kōsei fick mer förtröstan i sina relationer till sina nära och kära, levande såväl som inte. Vi ville ha mer konsekvenser, men skaparna ville låta hennes död vara slutklämmen som var det sista provet, och det var väl bättre än inget. (Och jag menar absolut inte att jag skulle vilja se allt som hände från Kaoris död till tio år senare!)

 

Men ja! Tänk om den hade fokuserat mer på att visa en växande vänskap från bådas perspektiv. Varför inte att hon hade fascinerats av honom som barn men sedan glömt bort honom, och sen när hon började högstadiet och mådde psykiskt dåligt för sin hälsa så kanske hon blev medveten om honom igen och började långsamt få upp intresset för honom? "Arima Kōsei, var har jag hört det namnet... Var det inte han som...! Vad gör han nu då, han som är en musiker som jag?"

 

Kaori skulle gott kunna ha en lätt fjortisförälskelse i coola snygga Watari samtidigt som hon blir allt mer intresserad av Kōsei på avstånd, och lär känna Tsubaki och ber om att få träffa Watari osv osv. Men den skulle visa tidigt att det såg mörkt ut för Kaori. Visa henne hemma med medicinpiller på sitt nattygsbord, typ. Visa hennes dödsångest och depression (utan att vältra sig i det, förstås).

 

Och den hade kunnat växlat mellan att visa Kōseis svårigheter och Kaoris svårigheter, och visa hur de hjälper varandra att växa, med musik som koppling. Istället för att hon, som hon skrev i sitt brev, en dag förstod att hon skulle dö och därför helt plötsligt bestämde sig för att leva fritt, så är hennes acceptans för sitt öde, och sina sista önskningar (att bli ihågkommen), något som hon kommer fram till genom sin vänskap med Kōsei.

 

Och vi följer henne psykologiskt medan hon blir starkare, och hennes fjortisförälskelse i Watari blir en mer förankrad kärlek till Kōsei – medan vi då också följer Kōsei som tar uti med sin handikappande skuld över sin mor och lär sig öppna upp för andra människor och knyta band till nya vänner, rivaler, lärare, lärjungar. (I början verkade Kōsei bara ha två andra personer i sitt liv: Watari och Tsubaki, som han känt sedan barnsben, så något problem verkade han ju ha, och det hade serien kunnat visa lite mer av.)

 

Hade serien varit mer åt det hållet så hade vi haft mer material för 22 avsnitt. Som det var nu var det en del som kändes som utfyllnad, som Aiza och Nagi – fast i efterhand så visar de åtminstone något på temat om att påverka och påverkas av andra människor. Aiza såg upp till Kōsei som en hjälte medan Kōsei fick en välbehövd rivalitet, och Nagi behövde mogna som människa och pianist under Kōseis mentorskap medan Kōsei fick mogna som mentor.

 

Det hade egentligen inte behövt ändra så mycket på berättelsen som den är. Kaori hade kunnat hålla sin hälsa hemlig större delen av tiden – det viktiga är att om vi ska veta att hon är sjuk, så ska det ha någon påverkan på någon, även om det bara är hon själv.

 

Fast jag tycker nog ändå också att slutfasen hade kunnat få ett par avsnitt till. Kōsei får reda på att hon är mycket, mycket sjuk, och hon kanske säger att hon accepterar sitt öde, och det får dem att gräla en bit, drama bla bla, Kōsei deppar, men hon kommer fram till att hon vill försöka trots allt, medan Kōsei finner att han har fler människor i sitt liv... och sista avsnittet är i stort sett som det blev.

[Zeedox]

Måste säga att det jag hör om slutet här gör mig väldigt sugen på att se serien! Den verkar så snygg också, så när man väl satt sig in i sportmangastämningen flyter det säkert på bättre.

[Sceleris]

Måste säga att det jag hör om slutet här gör mig väldigt sugen på att se serien! Den verkar så snygg också, så när man väl satt sig in i sportmangastämningen flyter det säkert på bättre.

 

Hm, jag tycker nog inte att det är mer sportmanga-fast-med-musik än vad exempelvis Nodame Cantabile var sportmanga-fast-med-musik.

[Zeedox]

Hm, jag tycker nog inte att det är mer sportmanga-fast-med-musik än vad exempelvis Nodame Cantabile var sportmanga-fast-med-musik.

 

Fast Nodame Cantabile hade färre scener där rivaler stirrar intenstivt på huvudpersoner som spelar musik och för en inre monolog som kommenterar varenda rörelse de gör.

[lolcatinti]

Ah… Vågar inte läsa era posts pga rädd för spoilers!!! Men det här känns som bra grejer alltså!!

 

(Ser avsnitt fem. Och anar ju vad lögnen i april kommer vara. Men shit pomfritt om det blir så.)

[Brezals]

Ah… Vågar inte läsa era posts pga rädd för spoilers!!! Men det här känns som bra grejer alltså!!

 

(Ser avsnitt fem. Och anar ju vad lögnen i april kommer vara. Men shit pomfritt om det blir så.)

Du kommer inte bli besviken. :)