Hoppa till innehåll
Skatan Milla

Vilken anime såg du klart senast?

Rekommenderade inlägg

Denpa Teki na Kanojo (men det är en OVA).

Det är lugnt. Huruvida en anime är en TV-serie, en OAV eller en film, gör inte att det inte är anime. Allt av det räknas, och kan nämnas här.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Det är lugnt. Huruvida en anime är en TV-serie, en OAV eller en film, gör inte att det inte är anime. Allt av det räknas, och kan nämnas här.

 

Filmer också? Då får jag väl lägga till Min Granne Totoro och Prinsessan Mononoke.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Nu har jag tagit mig igenom hela Accel World tv-serien, OVA:n har jag inte sett ännu.Det var en överlag väldigt trevlig serie och det är en serie jag rekommenderar andra att se. Den har definitivt goda utsikter att få en fortsättning i framtiden, hur snart beror nog på hur mycket material det finns kvar av lätt romanerna att täcka och hur ofta Reki Kawahara släpper nya volymer. Om man ser på wikipedia så verkar det vara 3-4 volymer per år vilket jag tycker låter rätt mycket då han även skriver Sword art online lätt romaner. Det blir att smälta serien lite innan jag sätter ett betyg, men som sagt jag kommer att rekommendera den till folk för den var väl värd att se.

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Det enda jag fick ut av att se hela Plastic nee-san (tolv avsnitt på 30 minuter, regi Tsutomu Mizushima) var att kunna säga att jag sett hela Plastic nee-san.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Hum, hum, hum. Eftersom det precis kom ut ett extraavsnitt kanske jag kan skriva något om Jag har nästan inga vänner. Första gången jag hörde seriens namn så blev jag faktiskt lite intresserad. En gymnasiekille som faktiskt mår dåligt av sin asocialitet och måste kämpa för att sluta vara ensam? Det låter ju hur smaskigt som helst. Jag kanske borde läsa Det är inte mitt fel att jag inte är poppis om jag faktiskt vill se det ämnet behandlas.

 

För så fort man ser promo-bilder för "Haganai" inser man att det inte är annat än generisk haremskit. Så sant som det var sagt; i första avsnittet skapar protagonisten och en söt tjej en klubb med syftet att hitta vänner åt sina medlemmar, och de enda som går med i klubben efter det är också söta tjejer. Förutom en kille som ser ut som en söt tjej... Vad haremserier gäller så är det i dummaste laget. Det finns flera ännu dummare saker med serien, men det vill jag inte gå in på för jag älskar den för mycket!

 

Jag vet inte om jag har en förkälek för snuskhumor, men Haganai har har en av de ballaste karaktärerna någonsin i form av RIka, och nog har hon ingen brist på snusk. Översexualiserade, söta flickor och humor och lolis som röstas av Hanazawa Kana på samma gång? Det tänker jag inte säga nej till.

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag håller med om att Haganai är haremskit, men att det är generisk haremskit kan jag inte skriva under på. Animéversionen gör i och för sig sitt bästa för att tvätta bort den cyniska tonen i böckerna, men som haremskitserie misslyckas Haganai genom att hela tiden gå till överdrift. Det är för mycket salt och för lite socker. Man ser hur de stoppar in det ena hareminslaget efter det andra, och så bara av farten råkar de ersätta de en av de söta flickorna med en pojke. Inte för att det gör Haganai bättre än andra haremserier, men den är bara konstig.

Sen hatar jag Rika, den plattaste och jobbigaste figuren av allihopa. Å andra sidan är hon bara ytterligare ett exempel på hur serien misslyckas med det den föresatt sig.

  • Uppröstad 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Då var det dags att ta sig i kragen och se Ghost in the Shell (originalet). Jag är inte mycket för att att skriva långa texter så det blir en kort sammanfattning av vad jag tyckte.

 

Först vill jag börja med att säga att den var helt olik vad jag föreställt mig, har alltid haft någon konstig tro om att det skulle vara en actionfilm med mycket pangpang och lite handling, varför vet jag inte dock för det visade sig inte stämma alls. Visst finns det pangpang men det är verkligen inte den delen av filmen som är viktigast men den imponerade rätt jäkla mycket! Animationen är nog bland det bästa jag sätt i både serie och film-väg, mjuka och realistiska rörelser med en detalj som imponerar enormt!

 

Filmens handling och världen den utspelar sig i tyckte jag var väldigt intressant, den ställer några frågor som jag själv har funderat på om hur framtiden kan se ut och om det egna "jaget", vad gör oss till medvetna om oss själva och var i oss finns själen?

 

Nu börjar jag ord-bajsa så jag bryter här med att säga att jag är jäkligt glad över att jag tog tag i det och såg denna nyfunna favorit!

  • Uppröstad 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Sen till partyt, jag har sett klart Tiger & Bunny. En japansk tolkning av klassiskt amerikanska superhjältar.

 

Ja

Seriens största styrker är handlingen och karaktärerna. När jag började titta var jag inte så värst imponerad, men under seriens gång tar handlingen en massa trevliga vändningar och är jämnt upplagd. Jag tyckte den lyckades väldigt snyggt med introduktion och hantering av skurkarna. Vi får lära känna dem på ett organiskt sätt, och de kan ha intressant inverkan på våra hjältar. De flesta hjältarna har någonting som pågår i deras liv utan att det känns inklämt för den sakens skull. Återigen vill jag säga organisk karaktärsbyggnad. Bara det faktum att huvudkaraktären är en medelålders man med barn är rätt ovanligt och intressant för den här genren. Det öppnar upp för trovärdiga konflikter som man sällan stöter på.

 

Jag tycker att 3d-animationen för suprhjältekostymerna fungerade bra. Det är inte alltid perfekt när de försöker smälta samman ett 2d-tecknat ansikte med en 3d-genererad dräkt, men i huvudsak tänkte jag knappt på att det var cg.

 

Nej

Den här serien har av någon anledning samma problem som Black Lagoon. I en superhjälteserie skulle man kunna tro att striderna är något av det som läggs störst vikt vid, men actionscenerna är jättedåliga. Det finns föga koreografi att tala om. Vad varje karaktärer kan göra är illa definierat. Till exempel finns en superhjälte vars kraft inte är stridsduglig alls, men när han är i en knipa lyckas han hoppa flera meter rakt upp i luften på ett tak. Hur ska ni ha det egentligen? Det är ofta långa stunder av att stå och prata mitt i striden, fastän de två viktigaste karaktärerna har en tidsgräns på sina superkrafter. Inte så mycket tanke lagt ner på denna action. Hälften av tiden önskade jag att jag såg på Darker than Black istället.

 

På tal om superkrafterna så är det den andra aspekten av superhjältar som traditionellt sett står i rampljuset, men inte här. Det finns några skurkar med smått intressanta krafter, men hjältarnas är inte bara fruktansvärt generiska, de används också väldigt fantasilöst. Jämför återigen med Darker than Black eller kanske X-Men. Där kan karaktärerna också ha simpla krafter, men de kan åtminstone användas på ett smart sätt för att få ett övertag i strid eller taktisk nytta i specifika situationer. I Tiger & Bunny har alla en tråkig kraft som används på ett tråkigt sätt, och dessutom används väldigt sällan. Flera gånger glömde jag bort vad någons superkraft var, och jag vet fortfarande inte vad Rock Bisons var.

 

Nu kanske man kan ursäkta det med att "Men skaparna ville inte göra en serie om superhjältar per se, de ville göra en serie om hur personer kan påverkas av att vara superhjältar, och vad för inverkan deras existens har på samhället." Det tycker jag är en bra poäng, och det var värt den uppoffringen om det gav oss allt som serien lyckades med. Jag bara önskar att vi kunde ha fått både och.

 

Mjao

Så i seriens värld, åtminstone i den stad det utspelar sig i, så är civil brottsbekämpning som vanligt olagligt, men med ett undantag! Man får vara en superhjälte-brottsbekämpare om man är det som anställd hos "Hero TV", en tvstation som ser över och rapporterar allt som superhjältarna gör i dräkt. Det här är en rätt intressant idé som kunde ha varit jätteintressant. Som enda ursäkt till att de får bekämpa brott så har tvkanalen en viss makt över superhjältarna, men deras mål är ju precis som alla tvstationer; att få tittare så att de kan tjäna pengar på reklam. Det är en intressant dynamik. Det är bara synd att serien inte utforskar den idén så mycket som den kunnat. Den gör det, men på ett subtilt sätt och inte riktigt till fullo. Jag hade velat se Hero TVs relation med regeringen, och speciellt polisen! Vi hör inte ett knyst från någon av dem under seriens gång. Hero TV är en väldigt cool idé, men jag ser så mycket mer potential i det än vad som utnytjades.

 

Det finns en del andra småsaker som jag gillade eller ogillade, men överlag tyckte jag väldigt bra om Tiger & Bunny. Om skaparna helt enkelt inte hade tid eller råd att lägga till allt som jag önskar så är jag ändå nöjd med slutprodukten. Jag skulle välkomna en andra säsong med öppna armar.

  • Uppröstad 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag såg nyss klart Kyoukaisenjou no Horizon och jag måste säga att det nog är en av de rörigaste anime-serier jag sett, jag har väldigt svårt att summera vad jag sett, men det känns som jag sett något sjukt awesome. Det är en serie med väldigt mycket av allt, robotstrider, magiska flickor, varelser som jag inte vet vad de kallas om de ens har ett namn. Märkliga regler för strider som jag är väldigt fundersam över... ja, det är en serie med sjukt mycket att ta till sig och kommer nog ta ett tag att smälta. Horizon är den typen av serie som växer ju mer man ser av den, men efter att ha sett första säsongen så råder det inte någon tvivel om att jag ska se andra säsongen. Jag tror inte andra säsongen kommer vara mindre rörig och jag är väldigt tveksam till om den kommer ge svar på många av de frågorna jag har om världen serien utspelar sig i. Men jag ser framemot att se mer Horizon!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

School Days gjorde mig arg.

 

Spoilers för School Days.

Det värsta var hur starkt porrspelsgrunden lyser genom animéfonden. "Här får spelaren välja vilken av brudarna han vill dansa folkdans med, här får spelaren välja om han ska följa efter brud A eller stanna hos brud B". Det är bara det att protagonisten knappt gör några val, och besluten han tar ges ingen som helst motivation.

Sade jag att porrspelsgrunden var det värsta? Den kan omöjligen vara värre än hur hemsk huvudrollsinnehavaren är. Jag kan uppskatta ett äkta ärkesvin som behandlar andra människor som skit för sitt eget höga nöjes skull, men Makoto tycks inte göra ens det. Han bara är ett fullkomligt as mot alla utan att förstå det. Han kanske lider av någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning?

Ändå vill naturligtvis varenda tjej i skolan ligga med honom.

Tack och lov så får han åtminstone vad han förtjänar på slutet.

 

Usch. Nu måste jag titta på lite kattungar ett tag för att lugna ner mig.

  • Uppröstad 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Helt okay. Serial var väldigt komplex med jag fattade det mesta.... tror jag. Sayonara och Azumanga var väldigt roliga.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Inga speciella scener. Men bästa karaktären i Azumanga måste nog vara Sakaki och från Sayonara är det nog hon som alltid är positiv.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Danshi Koukousei no Nichijou och Shiki tror jag var de senaste jag såg klart.

Shiki: Tyckte det var en trevlig överraskning som var mycket bättre än vad jag först trodde. Älskar iden om att man får följa båda sidorna (människorna och vampyrerna) vilket skapar en viss oklarhet vilken sida som man ansåg var god/ond och vilken sida man "hejade" på.

Danshi Koukousei no Nichijou: Helt underbar vriden humor som fick mig att skratta varje episod. Utan tvekan den roligaste anime jag sett. Rekommenderas starkt!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Såg precis Strike Witches filmen.

Den var bra, så pass att jag blir sugen att plocka upp serien, någon som sett båda?

Musiken kändes ruggigt bra, pampig full-orkester musik till "militära manövrar" passade in riktigt bra.

Den var dock lite rörig, känns som att den hade behövt varit lite länge för att jag skulle kunna greppa alla karaktärer (det är många).

Men värst var att 30% av skärmtiden bestod av trosor.... VARFÖR?!

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Har haft en med mina mått mätt manisk animekonsumption på sistone då jag har varit sjuk till och från och kunde förmodligen skrivit några spaltmeter i denna tråd om jag varit lite bättre på att uttrycka mig samt analysera det jag tittar på. Överlag har denna period bjudit på en hel del lyckträffar. Jag träffade fel ett par gånger också givetvis, men jag avslutar aldrig serier som framstår som slöseri med tid. En del serier hamnar på andra sidan av skalan och blir kära vänner som jag kan återvända till om och om igen utan att någonsin tröttna. Förra året bjöd på inte mindre än tre sådana serier för mig: Nichijou, Steins;Gate samt Mahou Shoujo Madoka Magica. Eftersom vi lever i en del av världen där man föredrar att licensiera verk som Dreameater Merry och Baka Testo 2 framför Steins;Gate så är bara den sistnämnda utgiven i vår kodning än så länge. Madoka var en anledning att jag gav upp mitt teknologimotstånd och gick över till BluRay, men trots att skivorna legat på rumsbordet i över en månad så har jag inte tagit mig an att titta om serien förrän nu. Jag vågade inte för jag mindes vad Madoka gjorde med min stackars lilla hjärna 2011 när jag såg den första gången.

 

Madoka lämnade få oberörda när den gjorde SHAFT ekonomiskt oberoende förra året. Många höjde den till skyarna och tillfogade serien svåra ord som de kanske inte riktigt visste innebörden av eller jämförde den med idoliserade, svarta mechaskildringar från 90-talet. Det fanns motreaktioner också givetvis; kanske mot fanboyismerna mer än mot själva produktionen i sig (jag har inte hört någon säga att de tyckte Madoka var uppriktigt dålig). Personligen var jag i lägret som hyllade Madoka, fast i tysthet och utan att använda byggindustritermer. Den hade allt jag älskar med anime: plot twists, tragedi, djärv animation, lysande röstisar och ett brutalt soundtrack. Jag minns att serien var snudd på mentalt påfrestande att smälta och att jag blev närmast hypnotiserad i ett euforiskt tillstånd efteråt ungefär som efter jag kollade på EoE eller Mind Game. Min motvilja att återbesöka den här världen var till viss del arbetsinsatsen det skulle innebära med den 'mentala påfrestningen' igen men även risken att bli besviken i fall jag inte skulle få uppleva samma tillstånd av eufori. Om jag skulle börja upptäcka fel och brister och rasera mitt initiala intryck. Hm, kanske inte den bästa beskrivningen, men jag hoppas lite av andemeningen går fram.

 

Till slut, denna vecka, dök jag i. Visst, Madokas manus kanske hade sina brister: Är det inte tittarens känslor för Homura som projiceras på Madoka när hon gör sin uppoffring? Vi har ju sett hela historien utvecklas, Madoka själv har inte det. Och var det verkligen speciellt verklighetstroget av Madokas mamma att släppa ut sin tonårsdotter på skakiga grunder i en livsfarlig tyfon? Är karaktärsdesignen konstnärlig eller ekonomisk?

 

När jag återupplevde Madoka så lade jag kanske märke till småfel och detaljer som hade passerat mig första gången, men när de hade byggt upp momentum inför den tredje och sista BluDiscen så sket jag fullständigt i dessa problem och lät mig åka med på vågen, för detta är banne mig något av det bästa som har gjorts.

 

Slutet gott, allting gott. Jag oroade mig i onödan, som vanligt.

  • Uppröstad 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

K-on filmen. Lång, för lång i min mening. Serien passar sig bättre för dessa flickor. 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Såg just klart Ano Hi Mita Hana no Namae o Bokutachi wa Mada Shiranai och jag fullkomligt älska den. Kan med handen på hjärtat säga att det är en av dem bästa serierna jag har sett!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Hmm, såg klar Say "I Love You" och "My Little Monster". Två hjärtvärmande slice of life:ar varav den senare har bra inslag av humor. Rekommenderar starkt.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Tari Tari handlar om en gymnasieflicka som inte får vara med och sjunga i skolans kör-klubb, för senast hon sjöng med dem offentligt så sjabblade hon bort alltsammans och lyckades bara skämma ut sig. Men ska hon sluta upp med att sjunga bara för det? Inte då. Hon startar en egen kör-klubb och bestämmer sig för att visa att hon inte är sämre än någon i den "riktiga" kören. Hon lyckas till och med samla ihop några vänner som alla blir beslutsamma att inte avfärdas som amatör-kören.

Men det händer mer än så i Tari Tari. Två saker tycker jag är väldigt anmärkningsvärda i den här serien. Den första är att karaktärerna känns ovanligt mycket som verkliga människor. Inte bara det, utan hela världen känns väldigt verklig och levandes. Jag kanske bara har Kokoro Connect i för färskt minne fortfarande, men Tari Tari imponerade verkligen både när det gäller manus och regi.

Det andra egenskapen, som dessutom tilltalar mig väldigt mycket personligen, är att det inte blandas in någon tafflig kärlekshistoria. Tari Tari behandlar i allmänhet inte gymnasiet som den största och viktigaste perioden en person genomlever. Det här är väldigt tydligt bara ett steg i karaktärernas liv, och de allvarliga problem några av dem har är problem jag köper kan vara väldigt allvarliga i den åldern, och som det är troligt att någon i den åldern har till att börja med.

Tempot, karaktäriserienen, realismen. Det är så många nivåer jag vill lovprisa Tar Tari på. Jag tycker utan tvekan att den är bättre än både Ano Hana och Sakamichi no Apollon. Bästa dramaserien 2012.

  • Uppröstad 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
Tari Tari handlar om en gymnasieflicka som inte får vara med och sjunga i skolans kör-klubb, för senast hon sjöng med dem offentligt så sjabblade hon bort alltsammans och lyckades bara skämma ut sig. Men ska hon sluta upp med att sjunga bara för det? Inte då. Hon startar en egen kör-klubb och bestämmer sig för att visa att hon inte är sämre än någon i den "riktiga" kören. Hon lyckas till och med samla ihop några vänner som alla blir beslutsamma att inte avfärdas som amatör-kören.

 

Men det händer mer än så i Tari Tari. Två saker tycker jag är väldigt anmärkningsvärda i den här serien. Den första är att karaktärerna känns ovanligt mycket som verkliga människor. Inte bara det, utan hela världen känns väldigt verklig och levandes. Jag kanske bara har Kokoro Connect i för färskt minne fortfarande, men Tari Tari imponerade verkligen både när det gäller manus och regi.

 

Det andra egenskapen, som dessutom tilltalar mig väldigt mycket personligen, är att det inte blandas in någon tafflig kärlekshistoria. Tari Tari behandlar i allmänhet inte gymnasiet som den största och viktigaste perioden en person genomlever. Det här är väldigt tydligt bara ett steg i karaktärernas liv, och de allvarliga problem några av dem har är problem jag köper kan vara väldigt allvarliga i den åldern, och som det är troligt att någon i den åldern har till att börja med.

 

Tempot, karaktäriserienen, realismen. Det är så många nivåer jag vill lovprisa Tar Tari på. Jag tycker utan tvekan att den är bättre än både Ano Hana och Sakamichi no Apollon. Bästa dramaserien 2012.

Bra recension, låter intressant. Får helt enkelt ta och se den!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Kortfattat handlar Game of thorn om en epidemi som tar kål på större delen av jordens befolkning och där huvudpersonen (en tonårsflicka vid namn Kasumi) och 159 andra valts ut att gå in i en sorts artificiell dvala  tills det att ett botemedel hittas. Men när de vaknar så har världen förändrats drastiskt. Anläggningen där de har legat i har fallit sönder och stora mystiska rötter har trängt igenom väggar och tak. Och inte nog med det så strövar det några slags massiva monster genom anläggningen.

Kan inte säga att jag tyckte att Game of thorn var speciellt bra, snarare långtråkig i längden. Dock har den sina stunder med sina twistar men i slutändan blir det nästan lite för mycket.
Hela filmen påminner något om de gammal alien filmerna med en sorts psykologisk twist.
Visuellt sätt så är det snyggt gjort förutom "action scenerna" som då går över till någon annan form av animation som liknar de man kan se i black rock shooter och tokyo magnitude. Detta är antagligen för att scenerna ska se mer levande ut men för mig så förstörde det hela stämningen.
Om man skulle sätta ett betyg skulle Game of thorn få 5,5/10

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag har semester så jag har sett ca en miljard timmars animé, senast Aoi Hana och Hourou Musuko. Båda kännetecknas av att de hade varit väldigt ointressanta om det inte var för HBTQ-temat. Aoi Hana hade en dynamisk relation i början, men när fokuset flyttades från den blev det faktiskt rätt segt, men fortfarande mysigt. Hourou Musuko var gullig, men rätt oklar i sin framställning av transpersonernas transighet ibland. Båda tänker jag hur som rekommendera till folk som inte har koll på animé, men är intresserade av HBTQ-film. De är mysiga att se på och inte dåliga, och det är ju inte så att man kan begära så mycket mer om man vill se på queer feelgood.

 

Nu tänkte jag fortsätta lite på temat men ta nåt jag vet är bra och se om Lady Oscar. Hittills har Oscar åkt på väldigt mycket spö.

  • Uppröstad 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt community. Det är enkelt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

×