Vilket spel klarade du senast?

[Brezals]

Shadow warrior under tiden jag inte hade internet.. 

OKey, story, bra humor, och köttigt.

Rekommenderar om du gillar old school fps, med svärd.

[Hikari no Hohenheim]

Man kan inte precis säga att PS Vita har ett överdrivet stort bibliotek med spel, men med det sagt bör man inte räkna bort den helt. Speciellt om man gillar lite udda japanska spel publicerade av NIS har man en hel del att gotta sig i, och ett av dessa som jag snabbt blev förtjust i var Danganronpa. Tänk Phoenix Wright, fast mörkare. Mycket mörkare. Premissen är att femton studenter bli fängslade i en skola, och deras enda hopp att komma ut är att döda någon och komma undan med det; annars får de gott stanna där resten av sina liv.

 

Handlingen är otäck, mörk... och helt sjukt medryckande. Phoenix Wright-delen kommer in när morden väl börjar inträffa (spoiler?), och man får ta del i rättegångar för att ta reda på vem som gjorde det. Till skillnad från Phoenix Wright är mörderen inte någon one-off-karaktär, utan en av huvudkaraktärerna som man får lära känna genom spelets gång. Man kan absolut säga att samtliga karaktärer är någon form av animeklyscha, men med en så stor skara blir detta istället ett bra knep att hålla reda på allihop, och ju längre man kommer in i spelet, desto mer börjar man fatta tycke för dem, vilket gör det ännu mer hjärtskärande när/om de dör.

 

Lite om slutet, men några mindre spoiler...

Personligen tycker jag att det här spelet har ett av de mest brillianta sluten jag har sett i ett spel på mycket, mycket länge. Den sista rättegången är över, och man får äntligen reda på varför man blev instängd, och vad huvudskurken hade i sinnet. Och det är en tvist som heter duga. Även under en spoilertagg vill jag inte avslöja slutet, för det skulle förstöra spelet totalt, så istället säger jag så här: det är ett slut som inte visar för mycket, som låter spelaren själv tänka ut vad som faktiskt hände, och vad som kommer att hända härnäst, utan att det för den sakens skull känns otillräckligt. Det är med en bitterljuv känsla i hjärtat jag stänger av mitt Vita och lämnar de överlevande karaktärerna som jag nu tillbringat nästan 33 timmar med.

 

Om det inte vore en viss "epilogscen" efter sluttexten skulle de kunnat lämna historien där. Men nu finns det en epilogtext, och det finns en uppföljare. Självklart kommer jag att spela det, och det kommer förmodligen att svara på en del frågor lämnades öppna... men jag kommer aldrig att glömma den upplevelsen jag hade med första Danganronpa-spelet, som fullständig historia betraktad.

[Xadlin]

har du provat de andra spelen från that game company flow och flowers ?

 

 

 

klarade själv av dragon age origins och dragon age 2 under jul och nyår och kör just nu dragon age inquisition

Hmm, nej? De är indie, det hör man på namnet. Vad för spel har de släppt? (Gärna öppen för mer artistiska spel)

[Sceleris]

Det var äntligen dags för mig att spela Telltales Walking Dead-spel (säsong 1), och klarade just spelet. Halva igår, halva idag. Ett nästan överväldigande spel, ett sånt där som verkligen slår huvudet på spiken när det gäller en av berättelsekonstens huvudmål: att öva upp empati.

 

Till storyspel där man väljer sin väg så har jag funnit att det inte är "jag" som är huvudpersonen. När jag spelade t.ex. Mass Effect så styrde jag hjälten oftast så som jag föreställde mig att han -- en redig karl med bred käke osv, en arketypisk amerikansk hjälte -- skulle ha gjort i en storbudgetscifirulle från Hollywood.

 

I Walking Dead-spelet tror jag att jag gjorde den sorts film som jag själv skulle vilja se. I min genomspelning var Lee en ångerfull, ömsint man som alltid ville tro på och sträcka ut en hand åt sina medmänniskor, och som skulle gå genom eld och lågor för Clementine.

 

Jag tror att för honom var flickan mycket. I en värld där både mänskligheten och medmänskligheten blivit allt mer sällsynt, var hon fortfarande ett oförstört barn, och att ta hand om henne var en motivation -- ett sätt att behålla sin mänsklighet och ett sätt att sona sitt förflutna genom att göra gott. Men han behandlade henne inte som ett objekt eller som ett dumt barn, utan med ärlighet och respekt, och utan att hålla ifrån henne synen av vad världen har blivit.

 

Jag ser mig inte som en gråtmild eller värst känslomässig person -- empatisk, men inte känslomässig --, men med en sådan inlevelse, och tack vare ett fantastiskt välskrivet manus, blev slutet fantastiskt rörande, mer rörande än jag upplevt av något annat på mycket länge. Men jag kunde hålla tillbaka tårarna. För hennes skull.

 

Det fanns val jag ångrade, som jag undrar om jag gjorde rätt med, så jag funderade på att spela om. Men det finns ändå inga andra slut att se, och även om det fanns så skulle jag nog ändå inte ha spelat om. Lee har gjort saker han hade kunnat göra bättre, men det går inte att spola tillbaka tiden. Man måste leva med och leva upp till vad man har gjort.

 

Jag antar att det är det som jag lärt mig av spelet.

[Sceleris]

Första säsongen var så stark och så självständig att den skulle fungera utan efterföljande säsonger, men jag kunde inte hålla mig:
 
Jag spelade klart Walking Dead säsong 2 i förrgår (samt "säsong 1½"-DLC:n 400 Days dagen innan). I min genomspelning (säsong 1-spoilers) hade Clementine blivit en luttrad och misstänksam flicka. En stark överlevare, men ändå ett barn, som försökte, utan att alltid lyckas, behålla spillror av sin och sin omgivnings mänsklighet. Hon försökte alltid leva efter vad Lee lärde henne.
 
Säsongen hade en del värmande stunder, till och med en del komiska(!), men i slutändan kändes det som att spelet ville visa hur fundamentalt trasiga människor och världen hade blivit när katastrofen väl sjunkit in. Och visa hur allt är meningslöst -- eller förgängligt, beroende på hur man ser det.
 
Jag glömde att skriva om det i förra inlägget, men eftersom spelen har talat om att spelarens val påverkar handlingen så har de fått en del kritik för att det finns många saker man inte kan ändra på, till exempel att en del karaktärer måste dö. Det är förstås så att man av resursskäl (budget) inte kan ha överdrivet många förgreningar med olika spelslut (10 slut i säsong 1, 10*10 slut i säsong 2 etc?), men sådan frihet skulle nog lätt ta ifrån berättelsens skapare det tema och den känsla de vill förmedla. Det skulle ta ifrån dem berättelsen som de vill förmedla.
 
Men det var aldrig ett problem för mig. För mig handlade det inte om utgångar, utan alltid om attityd. Antag att någon man inte riktigt gillar är i fara. Lämnar man personen till sin död, eller försöker man hjälpa den? Även om utfallet är detsamma i båda fallen (hjälpen misslyckas) så har valet all betydelse i världen för berättelsen, för det är karaktärerna som är berättelsen. Och det känns som att hela grejen har gett mig en knäpp på näsan för att påpeka att bra berättelser inte är något man ska suga åt sig som en svamp, utan att bra berättelser är något man ska ta aktiv ställning till, i hjärna och hjärta.
 
Säsong 3 år 2016 kan inte komma snart nog.

[Nikushimi]

Mafia 2

 

Väntar nu tålmodigt på Mafia 3

[Sceleris]

Ori and the Blind Forest, ett ganska Ghibliskt plattformsspel. Kul, med väldigt läckra actionsekvenser, men ibland extremt svårt. En del av sekvenserna kändes som såna där spel man bara kan klara på minne, genom att nöta in exakt hur man måste trycka för att klara sig ur en farlig situation.

 

Och, tja, jag spelade klart (kanske 95+ % av allt) på 12 timmar och 5 minuter, och dog säkert 500 gånger. (Det finns en dödsräknare, men när man väl klarat spelet så kan man inte ta sig in igen och kolla...) Fan, kanske 100 gånger bara i slutet.

 

Lyckligtvis går det jättejättefort att börja om igen, typ en halv sekund. Men det kan fortfarande blir frustrerande.

[Volbla]

The Talos Principle är ett 3d pusselspel där du spelar som en robot som vaknar upp i en trädgård och hör en röst som kallar sig Elohim instruera dig att lösa olika pussel, och om du visar dig värdig kommer du bli belönad med evigt liv.

Författarna till det här spelet är väl belästa inom filosofi. Genom spelets gång stöter man på dataterminaler där man kan läsa en massa fluff och prata med en AI. Fluffet är i form av myter, bokutdrag, brev och chattloggar. En del av det berör bakgrundshandling till världen du är i. En del av det är ren filosofi eller metaforer. Det pratas mycket om maskiner, AI och medvetande. AIn du kan interagera med tar också upp väldigt intressanta ämnen. Om jag har en kritik så är det att ibland tycker jag inte svarsalternativen är tillräckligt nyanserade. Men vad vet jag, det kanske är meningen. Meningen att man inte bara ska välja ett av svaren som står framför en utan fortsätta tänka ännu längre utanför spelet. Oavsätt så uppskattar jag att djupare frågor tas upp för en kanske lite större publik.

Som pusselspel blir det gradvis svårare och introducerar flera mekaniker efterhand. Precis som det ska vara. Jag var nöjd med svårighetsgraden, och jag belv hänförd av handlingen. Och spelet var långt! Jag vet inte hur stor del som gick åt att läsa fluff och diskutera livet, universum och allting, men jag skulle inte råda någon att avstå från det.

Ett gott val av pusselspel om man gillar sånt.

[Sceleris]

Pga Volblas varma ord så spelade jag också The Talos Principle. Jag håller med om det mesta ovan. Ett par klagomål jag har är dock dels att spelet kändes lite repetativt mot slutet, förmodligen för att det var så väldigt, väldigt många flodkorsarpussel. Sen, kanske besläktat med Volblas kommentar om svarsalternativen, så tyckte jag inte att svarsalternativen i dialogen var representativa. Typ som om man väljer ett alternativ som man tycker är ett "ja" (starkt positivt), men som tolkas av spelet som "nja" (svagt negativt). Mer specifikt så [spoiler=(egentligen inga spoilers)]blir man förhörd om sina filosofiska ståndpunkter, och när jag ville förmedla att jag liksom är en nihilist fast med riktlinjer, så togs jag som en dogmatiker

, vilket kändes väldigt irriterande.

 

Sen vill jag också säga att jag av Volblas minirecension underskattade handlingen, för jag tycker att den är mycket, mycket mer än fluff! När man går runt och läser mejl och chattloggar och webbsidor och lyssnar på ljudmeddelanden så får man en överraskande realistisk och rörande version av en sorts berättelse vi fått i många andra, mer konventionella former. Mycket tänkvärt.

[Dark-Zakiya]

Lost Dimension Och Murdered: Soul Suspect tog båda Platinum trophys

 

Lost Dimension va väldigt kul spel med skaplig lätta trophys fast fick köra igenom det 3 gånger för får True Victor trophys pga en av traitors var en som jag inte hade bondat med -_-

skulle vara bra om Sony kunde släppa ut fler spelen på konsolerna också o inte bara har vita excluvsiva titlar.

 

Murdered: Soul Suspect va väl inget märk värdigt va bara följa en guide fast fick lite helvete när man fick gå runt å leta efter artifact som man missade lite här o där.

men annars var spelet OK.

[Cadis Etrama Di Raizel]

The Witcher 3 för någon månad sedan, riktigt bra spel! Rekommenderat!

[Swiff]

Det är kusligt hur många spel jag inte har klarat ut. Såg tråden och tänkte efter. Dom senaste spelen jag spelat har jag spelat till sista arean/leveln/bossen.

 

Senast var Hitman blood money(gav upp och kännde mig nöjd efter några misslyckade försök på sista banan).

 

Före det FF XIII-2 där jag dog på [spoiler=ev. sista bossen i ffxiii2]trippel drakarna

(tror det är sista bossen, åtminstånde väldigt nära slutet), och sedan började "farma" bättre monster och lvla upp dem, vart less och gav upp.

 

Kan nog göra listan lång, men min poäng är väl att storyn kanske inte fastnat tillräckligt bra för mig att ligga i hela vägen.

Det sista spelet jag körde igenom "huvud" questen till slutet är nog Skyrim, för några år sedan.

[Volbla]

Efter att ha sett en rekommendation så har jag spelat ett mobilspel som heter The Room. Det är ett pusselspel där man försöker öppna ett väldigt komplicerat kassaskrin. Det gäller att hitta alla gömda skrymslen, stoppa nycklarna i rätt hål och trycka på rätt knappar. Egentligen finns det inte så mycket svåra pussel i spelet, utan svårigheten ligger i att inse vad du måste göra för att gå vidare, och inse vad i världen som du kan manipulera. Kanske mera av ett "utforskningsspel" än ett pusselspel per se. Jag tyckte fortfarande det var kul, om än stundvis frustrerande. Trevligt att ligga i sängen och spela en nivå av. 10 kronor eller nåt till android och ios.

Det finns en uppföljare som är i stort sett mer av samma, men det har ett tillägg som jag tycker är lite negativt. Istället för att ha bara en låda att undersöka så utspelar sig varje nivå i ett rum med flera objekt. Jag tyckte det var jobbigt, när jag satt fast, att behöva zooma ut och gå till varje enskilt område för att se vad jag hade missat. Det tog lite extra tid. Det kändes också som att spelet blev mindre detaljrikt till följd, men andra kanske föredrar det här formatet. Det större utrymmet tillåter mer bombastiska filmsekvenser. Uppföljaren försökte också vara lite läskig, vilket jag inte tyckte spelet behövde. Fortfarande i huvudsak samma grej, och längre än första.

Jag skulle råda någon som tar en titt på spelen att först gå till menyn och stänga av tipsen. De är rätt subtila, men "vill du ha lite hjälp?"-bollen dyker upp väldigt snabbt när man tittar runt. Jag hade i alla fall själv svårt ett tag att inte ta hjälp när jag visste att den fanns. Jag hade roligare när det inte störde.

[Volbla]

Ori and the Blind Forest.

´д`

Det förvånade mig hur jäklarns många förmågor man fick en bit in i spelet, och hur svårt det kunde vara. Och hur vacket det var. Fast jag behöver nog skaffa en ny dator snart. Den hade stora problem att spela upp filmsekvenserna i själva spelet. Jag fick gå genom menyn för att se dem ordentligt.

Det är en sak jag inte vet vad jag tycker om. Metroidviset att kunna se ett område innan man kan ta sig till det. Å ena sidan så känns det rätt kul när man får en ny förmåga och inser att "Ååh. Nu kan jag komma upp dit!" Å andra sidan så får det mig att ifrågasätta spelet. Ibland så är jag inte säker på om det är meningen att jag ska gå en viss väg och bara gör någonting fel, eller om det är meningen att jag ska komma tillbaka dit senare. Något av ett tveeggat svärd, eller så är jag kanske bara inte van vid det.

[Hikari no Hohenheim]

Efter den avgrundsdjupa besvikelse som var Assassin's Creed 3 bestämdejag mig för att aldrig mer köpa ett Assassin's Creed-spel, och om jag gjorde det så skulle jag köpa det begagnat; Ubisoft skulle banne mig inte få mina pengar. Men sedan kom AC Unity, vilket trots buggarna verkade vara ett, om inte annat, ett mycket vackert spel, och AC Syndicate, som många recensenter verkade lovorda. Jag blev nyfiken helt enkelt. Därför gav jag mig ut på en ny Assassin's Creed-resa, ett projekt att spela igenom alla de spel i serien (ej inräknat 2D-spelen) som jag ännu inte spelat. För att göra historien kort...

 

Assassin's Creed 3: Liberation

Förmodligen det sämsta spelet i serien. Bilduppdatering från helvetet och fejka franska accenter likaså, med en story som vägrade greppa tag i mig.

 

Assassin's Creed: Freedom Cry

Baserat på fyran, och fyran var ju ett bra spel, så det här var också roligt. Lite kort, men så betalade jag också 60 spänn för det.

 

Assassin's Creed: Rogue

Assassin's Creed 4-2, i princip. Det hade behövts filas lite, men annars var spelmekaniken skaplig. Tyvärr kan jag inte säga detsamma om storyn som lider av ett svårt fall av "allting hade löst sig om de bara hade PRATAT MED VARANDRA!"-sjukan.

för att inte tala om slutet, där...

...det visar sig att de ondas plan var att visa dem att en av deras förfäder bytte sida en gång, och på så sätt beröva dem vilja att kämpa. För ingenting är så förkrossande för en hemlig organisation som funnits i över tusen år än att få reda på att någon av dem någon gång i historien inte tyckt som dem, eller?

 

Assassin's Creed: Unity Jag är besviken. Jag såg inte ett enda glitchat ansikte. I själva verket kunde jag spela spelet så gott som buggfritt efter den 6.5GB stora patchen. Dock är jag desto mer besviken på den överdrivna (och förutsägbara) storyn, den oacceptablelt sladdriga kontrollen, de högst förglömliga karaktärerna och att meta-storyn som sträcker sig över alla spel i stort sätt ignorerats. Paris är dock ruskigt vackert.

 

Och sedan den stora elefanten i rummet, det spelet jag vill prata om mest: Assassin's Creed: Syndicate. Var ska man ens börja? Besvikelse på sådant här djup har jag inte känt sedan del tre. Folk berömmer spelets setting, och de små men beydelsefulla inovationerna såsom änterhaken man använder för att klättra upp för byggnader snabbare. Jag vill dock mena att för varje förbättring som de lagt till har Ubisoft valt att ta bort en sak som gav serien sin identitet.

 

Kommer ni ihåg Altair, som blev tvingad att ifrågasäta sin order och därmed växa som person? Eller Ezio, som gick från pojkspoling till hämdlysten man till respekterad mästare? Till och med Connor, som har ungefär lika mycket personlighet som godtycklig höstack man stöter på genom serien, hade ett par scener där han var tvungen att tänka igenom sin världssyn. Syndicate's hjältar, Jacob och Evie Frye, får Connor - och höstackarna - att framstå som en välutvecklad karaktärer skapad av självaste JK Rowling. Maken till enspåriga figurer var det länge sedan jag såg i ett spel, speciellt från en serie som brukade vara ett praktexempel på bra story i spel. Syndicate's story kommer tyvärr upp i samma klass som karaktärerna själva, och kan sammanfattas ungefär som "Hej, vi är Jacob och Evie Frye, och vi ska frigöra London från tempelriddarnas klor. Nu har vi frigjort London från tempelriddarnas klor, hurra!"

 

Som en ytterligare förolämpling har de dessutom valt att slänga in några lösa scener från nutidsberättelsen, och dessa är faktiskt riktigt intressanta, men inte tillräckligt mycket att hänga i julgranen för att det ska vara värt att spela spelet för det. Aldrig har det varit mer uppenbart att de inte bryr sig om story längre. De orkar inte ens vara konsekventa; mellan varje kapitel får vi se (vad man generöst kan kalla) berättelsen ur skurkarna perspektiv, vilket de tycks glömt bort är omöjligt i spelets sammanhang, eftersom syftet med animusen är att låta användaren se just förfädernas minnen.

 

Vänta nu... om Jacob och Evie är tvillingar... och Animusen låter dig se förfädernas minnen... åh herregud!

 

Alltså. Assassin's Creed är, tyvärr, död och begraven i mina ögon. Jag kommer förmodligen att förtsätta köpa spelen begagnat för billiga penningar, men att serien skulle plötsligt komma ihåg vad det var som gjorde den så populär - spännande story, härlig atmosfär - är vid det här laget lika troligt som att Half-Life 3 skulle komma ut och vara exklusivt till 3DS. Och det tror jag inte att ett års paus från serien kan ändra på, även om det uppskattas. Ubisoft skyr story som elden nuförtiden, och för en serie som levde på sin story kan det inte sluta bra. Men vem vet.

[Sceleris]

Vänta nu... om Jacob och Evie är tvillingar... och Animusen låter dig se förfädernas minnen... åh herregud!

 

Du skämtar, förstås, men min första tanke går inte omedelbart till incest, utan att man faktiskt kan ha förfäder som var nära släkt. Att man faktiskt måste ha det, om man bara går tillräckligt långt tillbaka. :-) Jag själv upptäckte att en av mina morföräldraföräldraföräldraföräldrar var syskon till en av mina farföräldraföräldraföräldraföräldrar, så att jag bara har 62 unika föräldraföräldraföräldraföräldraföräldraföräldrar istället för 64 (om jag minns rätt). Och det var ju bara 150-240 år sedan eller så!

[Volbla]

meta-storyn som sträcker sig över alla spel

 

Som någon som aldrig har spelat ett Assassin's Creed-spel så är det här - handlingen som kopplar ihop alla olika lönnmördare från olika tidsperioder - något jag inte förstår vad poängen är med eller vad det tillför. Men det är nog bara för att jag blivit van vid hur japanerna gör, vilket är med avsikt raka motsatsen. Det är inget som direkt behöver koppla ihop den ena Precure med den andra utöver grundläggande stil och idéer. Eller vad sägs om Final Fantasy. Och vad mycket folk har diskuterat om Zelda utan att det har haft någon inverkan på spelens enskilda handling eller njutbarhet.

 

Om de enskilda franchise-instanserna inte ska dela karaktärer eller konflikt så låter det både enklare och smartare att inte ens försöka koppla ihop dem mer än spirituellt. Men då har jag som sagt aldrig spelat Assassin's Creed

[Hikari no Hohenheim]

Jag kan tillägga att jag är ett stort fan av ramberättelser. Berättelser som ger sammanhang till andra berättelser. Dessutom är jag kontinuitetsnörd. Om de inte hade gjort det till att börja med hade jag inte klagat, men när de faktiskt tar sig tid att skapa något så medryckande som AC var vid ettan och tvåan, tär det i mig när de helt plötsligt bestämmer sig för att "nej, folk vill inte ha detta, vi lägger av", utan att ens avslutar historien först. De låtsas att de gör det i AC3, men ingen människa med två hjärnceller kan beskriva det slutet som tillfredställande.

[noragami]

Spelade ut The Cat Lady inatt som är ett indie spel som är ett psykologiskt horror. Och jo, det är inte lämpligt för de under 18 år. Ett litet pusselspel kan man väl säga. Men var lite sne på hur det slutade för min del då jag inte riktigt kände mig "klar" efter att ha spelat i omkring 10 timmar och inte fått göra det som själva spelet går ut på.. så jag var rätt besviken. Men spelet i sig var rätt ok för 15kr som jag köpte på rea i vintras.

[Nikushimi]

Spelade ut The Witcher häromdagen. Håller på att spela igenom Witcher 2 just nu så att jag äntligen kan införskaffa mig Witcher 3.

[Volbla]

För nåt år sen så spenderade jag en dag med att spela Tomb Raider: The Tomb Raider (2013) och jag kom nog igenom tre fjärdedelar av handlingen. Idag kände jag för att fortsätta spela. När jag var klar med handlingen gjorde jag lite sidogrejer.

 

Jag har lyssnat ganska mycket på folk som tycker att moderna spel håller din hand för mycket eller har för mycket fokus på handling snarare än tv-spelande. Jag tror jag själv ligger mellan dem och... vanliga människor (för sådana spel är ändå väldigt populära). Jag tyckte Tomb Raider var ok. Det kan vara något utmanande när man måste klura ut hur man tar sig vidare i nivån, eller när man måste skjuta ihjäl två dussin fiender, men det känns inte lika tillfredställande som ett Half Life eller Portal (mina exempel av Skjutare och Pusslare). Det känns inte som jag måste bli bra på samma sätt för att vinna i Tomb Raider.

 

Jag skulle kunna peta på en massa smådetaljer, men jag vill bara nämna en sak om blandandet av spel och film. Det var inte mycket av handlingen jag brydde mig så värst om, men en del minns jag tydligare än resten.

Efter att jag knegat mig igenom hundra soldater och hittat all utrustning jag behöver och klättrat upp i en radiomast för att skicka ett SOS så bemöts jag av planet som kommer för att rädda oss... bara för att se det störta.

All annan drama är sånt som händer andra karaktärer som man tittar på, vilket inte är så bra drama för jag känner dem knappt. Det här kändes som en personlig skymf. Det var jag som jobbade som en gnu till ingen nytta. Och det är väl det som är det viktiga när det gäller handlingar i tvspel. Att det är spelaren som är huvudkaraktären.

 

Men jag tyckte, som sagt, ändå att det var ok. Springa runt och skjuta på saker. Funkar rätt bra. När jag köpte mitt nya grafikkort fick jag uppföljaren Rise of the Tomb Raider på köpet. Jag sätter mig nog ner och spelar det om ett halvår eller så.

[Sceleris]

Jag och mina brorsor har spelat co-op på sistone, men vi började bli less på Left 4 Dead 2 (det börjar kanske bli lite väl gammalt...), så vi köpte Dying Light, nån "enhanced edition", när det gick på halva priset kring Halloweenrean. Storyn är att ett zombievirus brytit ut i slummen i en stad i Mellanöstern; världen satte hela staden (eller åtminstone berörda stadsdelar) under karantän, och man spelar en agent som infiltrerar stället för att typ hitta nån terrorist.

 

Det är ett spel i förstapersonsvy. Man springer och parkour-klättrar runt i den stora, öppna ödelagda stan och gör story- och sidouppdrag åt överlevarna ("hämta väskan jag glömde i min bil", "döda alla zombier i området"), och slår zombier och banditer tills deras skallar spricker. Det är kul! Man får hoppa mellan hustak och lära sig zombiemördartekniker, fly till säkra områden från monsterzombier på nattetid, bygga exploderande kaststjärnor.

 

Lite RPG-stuk med nivåer och reparerbara och uppgraderingsbara vapen och sånt. Typ, man har ett järnrör, men varför inte bygga in en sprayburk med tändargas, så att zombier du slår börjar brinna? Eller sätta fast ett batteri så att de får elchocker när du slår dem? Fan, varför inte både och! Vapen är endera snabba och korta (ex. köttknivar), eller långa och långsamma (ex. släggor), men senare också skjutvapen. Och så kan man ha kastvapen, som kaststjärnor -- vilket gick himla bra med min valbara ninjadräkt som jag körde med hela spelet. Ninjasparkar, kaststjärnor och katana.

 

Ett nivåsystem gäller för strids och flyktförmåga; poäng man får av att lösa uppdrag och döda zombier kan användas till att lära sig fallteknik, eller en zombiebenbrytarteknik, eller få mer hälsa, eller kunna springa längre utan att bli andfådd. Eller få en änterhake! Man känner sig nästan som i Attack on Titan minus titaner när man använder änterhaken. Den gjorde spelet minst 33,3 % bättre.

 

Vi spelade igenom hela storyn i co-op. Det blir lite lustigt när storyn säger att vi är en person fastän vi ser att vi är flera identiska personer (agent Kyle Crane), men det är en förståelig lösning. Nästan alla uppdrag kan spelas i grupp (vi var fyra), men det är också roligt nog att bara springa runt som ett gatugäng och misshandla zombier tillsammans.

 

Med uppföljarexpansionen The Following så fick jag ut typ 78 timmar speltid, med 69 % upplåsta Steam-prestationer, och då har jag inte ens provat PvP-läget (men det kommer jag nog inte att göra). Spelet var jävligt värt de 260 kr som det kostade!

 

Jag ger spelet fyra Psyduck av fem möjliga. :psyduck: :psyduck:

[Sceleris]

Spelat igenom Splinter Cell: Blacklist, det sjätte i serien. Jag skrev om det här, men tänkte bara tillägga att jag tyckte att det höll rakt igenom. Ett mycket bra, fritt spionsmygarspel. How Long to Beat listar spelet som ~10 timmar långt; för mig tog det 20 timmar, i stealth-läge + högsta svårighetsgraden (inga extrabanor). Ibland frustrerande, men roligt, och intressanta banor. Vad sägs t.ex. om

att bryta sig ur Guantanamofängelset

? En lustig bugg gjorde så att slutscenen inte gick att se, men den finns som tur är på Youtube.

[MathJuice]

Mass Effect, sci-fi epic som fyller tio år i år. Efter att ha startat med tvåan och sedan dominerat trean för att sedan skratta åt vad Andromeda höll på med, så beslöt jag mig för att köra klart historien om Shepards resa genom galaxen och i hans kamp mot klockan för att stoppa den snedvridne Saren och hans infernaliska plan att förinta universum.
 
Spelmässigt så är det mer RPG än i senare delar, vilket märks då skjutardelen är väldigt simpel men klumpig. Grafiskt sett har den inte direkt åldrats väl förutom det imponerande miljöer och skyboxes man bjuds på. Även om spelet i stora delar är mer öppnare än senare spel så är dessa miljöer väldigt tomma. Hade det fyllts med lite mer rekvisita och/eller liv så hade det varit en mycket bättre upplevelse. Själva köttet finns då i berättandet och det är riktigt roligt att se vad jag missat. Dock bör påpekas att spelet bygger inte upp karaktärers bakgrund lika bra som tvåan, vilket gjorde att mina crewmembers kändes ganska 2D. Överlag var det en intressant resa om än med vissa klumpar i vägen. Dags att importera Shepard till tvåan!
 
Shameless plugg: Jag körde parallellt en let's play så man kan få en inblick i hur spelet ser ut och vilka val jag tog inför nästa spel i serien. Spellista finns här.

[MathJuice]

Titanfall 2 hade en demo som jag provade, var nöjd med det jag provade så jag köpte det då det var på rea. Gillade första spelet och gillade kampanjen i tvåan. Du bondar med en Titan som en fallen kamrad överlåt till dig. Nu är det upp till dig och din nya kompanjon att slutföra uppdraget på planeten du hamnat nu. Mycket parkoursegment blandat med Titan action här och var. Är sugen på lite multiplayer nu, men vet inte om jag orkar med Playstation Plus bara för att spela online. Snåljävlar... =(