Attraherad av animekaraktärer?

[Pthia]

Detta har kanske tagits upp 10ggr innan men jag har iaf inte sätt det innan så.

 

Är det vanligt för folk som tittar på Anime att kunna känna sig attraherad av karaktärer i serier som man ser?

Inte bara utseende mässigt då utan att om man t.ex ser en lite längre serie så har jag iaf lätt för att liksom sugas in i serien och kan reletera till karaktärer i den.

T.ex om en karaktär känner sorg eller glädje så kan jag själv uppleva det.

 

I vissa fall så kan jag känna mig direkt attraherad till en karaktär i en serie, inte då på något sexuellt plan eller så utan mer generellt. Personligheten såväl som utseendet osv spelar sin roll i det hela.

Som om jag känner att jag egentligen skulle vilja träffa en karaktär ur en anime på riktigt.

 

Det är ju dock omöjligt så jag går ju inte och letar efter folk som beter sig precis som en anime karaktär men ändå.

Är det bara jag som kan känna så eller det e ett förekommande fenomen? :P

[Blå]

Jag tror de flesta här som kollar på anime känner så. Är det inte just att kunna känna att man dras med som gör att man kollar på anime läser manga och spelar visual novels tex? Det tror jag är en av huvudfaktorerna iaf.

[TheFluff]

Jag tror de flesta här som kollar på anime känner så.

även om grupperna "folk som kollar på anime" och "källarnördar utan liv men med massor av plastfigurer" överlappar till viss del anser jag inte att man bör bunta ihop de två, det finns nämligen betydande skillnader

 

lustig formulering förresten, "de flesta här som kollar på anime" antyder ju att det skulle finnas folk på det här animeforumet som inte kollar på anime

 

fast i och för sig det gör det ju, jag till exempel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

haha ni kollar på anime

[flaskis]

lustig formulering förresten, "de flesta här som kollar på anime" antyder ju att det skulle finnas folk på det här animeforumet som inte kollar på anime

 

fast i och för sig det gör det ju, jag till exempel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

haha ni kollar på anime

Nu handlar denna tråd inte om huruvida folk som kollar på anime har ett liv eller inte, eller om dina åsikter om animetittare, så lägg ner denna diskussion på en gång.

[Sceleris]

Det är inte så ovanligt att bli "kär" i animékaraktärer. Men det kanske borde vara det.

 

Att känna med animékaraktärer är väl inte (konceptuellt) konstigare än att känna med andra fiktiva karaktärer i böcker eller filmer. Det är ju vad inlevelse går ut på. Men attraktion till fiktiva karaktärer är inte riktigt samma sak som att känna empati för dem.

 

Det är klart, tecknade personer är ju abstraktioner av verkliga varelser, dvs de representerar sådant som faktiskt existerar. En tecknad kvinnas form påminner hjärnan om en verklig kvinnas form, och skulle man känna något sexuellt över det så är det kanske inte så mycket själva penseldragen som själva associationen. Se även: Madarames lysande förklaring från Genshiken.

 

Men animékaraktärer är oftast mer än bara abstraktioner av personer som skulle kunna finnas: oftast är de idealiserade karaktärer. Deras liv är spännande och kanske saknar de verkliga människors brister eller mångsidigheter eller till och med kroppsliga funktioner. Det här är väl också ett tankefel som många människor (även icke-nördar) gör angående verkliga människor också, att de sätter sitt kärleksobjekt (eller vad det kan vara) på piedestal.

 

Det går ibland så långt att bara antydan om en koppling till den smutsiga verkligheten som är mänskliga situationer och relationer får nördar att slå bakut: nyligen har det blivit kalabalik i japanska otaku-kretsar när det framkommit att Nagi i mangan och animén Kannagi har haft pojkvän. Nu är det säkert förvisso förstärkt av att hon ska vara en gudinna, men deras idealiserade bild av Nagi blev alltså "förorenad" av något så futtigt som en relation som mycket väl kan ha varit platonisk.

 

Att känna för karaktärer i animé tycker jag i allmänhet är bra, så länge man inte tar det för mer än vad det är: ett sätt att öka underhållningen av det man ser. Mer än så och det blir en verklighetsflykt, oproduktiv och kanske till och med skadlig. Fiktiva karaktärer erbjuder inget utbyte av tankar och känslor, och de kan inte ta riktiga vänners plats: en relation måste gå åt båda hållen.

 

Så även om man kan känna igen drag i animékaraktärer som man skulle vilja se i en verklig vän eller älskare, så bör man förutom "bildernas förräderi", att det man ser faktiskt inte existerar, också komma ihåg att deras personligheter eller situationer faktiskt inte heller existerar.

[Hikari no Hohenheim]

Du ska veta vilken dragning jag kände till Sakaki i Azumanga Daioh. Hon var vacker men gick aldrig ut med det på ett irriterande sätt, och hon hade nästan exakt samma katt-komplex som jag (minus bitandet). Under den period jag samlade på DVDerna var det en av mina absoluta favoritkaraktärer, alla tider.

 

Det som generellt sätt får mig att dras till en karaktär är helt enkelt om denna har karaktärsdrag eller livssituation med mig själv. Visst är det ett plus om han har stållemmar och kan utöva alkemi, men jag ser hellre att jag kan identifiera med dem på ett djupare plan. Konata och hennes nördbravader i all ära, men det är Kagami och hennes ensamhetsbekymmer som verkligen berör. Och Ed kanske har känt smärtan av att förlora sin familj, men han vet inte hur det känns att bli mobbad i skolan a la Naruto. Det blir mer än bara en verklighetsflykt, då man kan känna sympati för dessa människor bakom skärmen, och ibland till och med dra inspiration från hur de handskas med situationerna.

 

Som ni kanske märker har jag en förkärlek för angst, men långt ifrån alla karaktärer jag gillar har det svårt. Till exempel Sakaki som sagt, eller varför inte just Konata? Eller Tamahome från Fushigi Yuugi? Det finns ett myller av karaktärer därute, och det är som sagt förmodligen varför så många tittar på anime.

[zimeon]

Har hänt ett par gånger, men kanske inte så många som man skulle kunna tro. Jag kan givetvis snabbt känna snabbt att jag gillar eller inte gillar en figur i en animé (Nagi i Kannagi, till exempel, märker jag direkt att jag inte gillar), men vid några tillfällen har jag märkt att jag känt extra starkt för någon specifik animéfigur, verkligen på allvar.

 

Man kan inte precis påstå att jag i mitt liv varit begåvad med lycka när det gäller romantiska upplevelser, så ett tag trodde jag faktiskt, eller var rädd för, att det bara var fiktiva figurer jag kunde få sådana känslor för. Men sen kom det något och bet mig, och då märkte jag att det var massiv skillnad. Så nu kan jag inte riktigt ställa mig bakom påståendet att det alls skulle vara samma sorts känslor. Besläktade, kanske.

[Volbla]

Den stora skillnaden imo mellan fiktiv karaktär och person är att dom inte har kontroll över sina egna personligheter. Dom är helt fabrikerade av någon/några andra och är as such i många fall gjorda för att tyckas om. I think that matters.

 

Också så får man ju ofta i en serie 'gå djupare' hos en karaktär än vad man kanske får hos de flesta personer i sin omgivning, och tex höra deras tankar eller se dom när dom är ensama eller pratar om whatever personliga grejer. Vi har mycket lättare att få reda på hur dom verkligen är utan att egentligen själva göra nåt för att ta reda på det.

[Hikari no Hohenheim]

Den stora skillnaden imo mellan fiktiv karaktär och person är att dom inte har kontroll över sina egna personligheter. Dom är helt fabrikerade av någon/några andra och är as such i många fall gjorda för att tyckas om. I think that matters.

Så kanske sunt förnuft vill antyda, men det är inte helt sant. Jag har själv märkt i mina egna historier att karaktärerna inte alltid gör som jag vill, utan går och bestämmer sina egna öden. Visst är det jag som "skapar" dem, men det betyder inte på långa vägar att jag vet allt om dem; i min syn kan karaktärer vara precis lika komplexa som en "riktig" människa, och inget gör mig gladare som författare än att se andra människor upptäcka saker om dem som jag själv inte hade en aning om.

 

Det finns helt enkelt inte tillräckligt med vetenskap för att förklara fenomenet.

[Pthia]

Oj då det här fick bättre respons än vad jag hade hoppats på.

 

Att känna för karaktärer i animé tycker jag i allmänhet är bra, så länge man inte tar det för mer än vad det är: ett sätt att öka underhållningen av det man ser.

Det där håller jag med om och det är just det som det gör. Det förstärker nöjet att titta på en serie tycker jag när man kan känna för det man ser.

Så även om man kan känna igen drag i animékaraktärer som man skulle vilja se i en verklig vän eller älskare, så bör man förutom "bildernas förräderi", att det man ser faktiskt inte existerar, också komma ihåg att deras personligheter eller situationer faktiskt inte heller existerar.

Jag är medveten om detta också. Även om jag känner att jag egentligen skulle vilja träffa en karaktär ur en anime så är jag medveten om att det inte är något som kommer att hända. Så jag ser inte en relation till en fiktiv karaktär som något som skulle kunna ersätta en verklig sådan. Men det påstod du ju inte heller ^^

 

Man kan inte precis påstå att jag i mitt liv varit begåvad med lycka när det gäller romantiska upplevelser, så ett tag trodde jag faktiskt, eller var rädd för, att det bara var fiktiva figurer jag kunde få sådana känslor för.

Det där är lite farligt tänkande så det är bra du insåg att så inte var fallet, men jag kan hålla med dig faktiskt.

Om man har lätt för att få känslor för en fiktiv person som är skapad i princip för att bli omtyckt och har fått sina negativa sidor fråntagna så är det nog lätt att det är det man letar efter i verkliga livet. Så om man träffar en potensiell partner så märks det ju rätt omgående att hon inte alls är lika perfekt som de personerna man vanligtvis faller för (dvs de fiktiva) så då är det lätt att man inte tar chansen i och med att personen man träffat inte tilltalar en tillräckligt mycket vid första intrycket.

 

 

Jag är tacksam för alla svar här det var roligt att se så många begåvade svar =p

[Volbla]

Stuff

...

 

......

 

Jag försöker komma på något vettigt att säga men får inte fram nåt. Får jag be om ett exempel :O

[Hikari no Hohenheim]

Får jag be om ett exempel :O

Det närmaste ett exempel jag kan komma är när min mor skrev en fanfic, och hon hade planerat ett scenario när en av karaktärerna skulle säga något, men istället kom en annan karaktär och sa något annat vid just det tillfället. Karaktärerna levde loppan i hennes huvud och struntade fullständigt i vad hon hade planerat.

 

Det enda sättet att verkligen förstå resonemanget är att sätta sig ner och börja skriva själv. Det kommer dock alltid finnas folk som förnekar det, och säger att det är författarens egna känslosvängar som styr; i slutändan beror det vilken livsfilosofi man har.

 

 

Så har jag blivit kär i någon av mina egna karaktärer? Nej, inte än i alla fall. Nog för att jag skulle vilja möta några av dem i vår värld, men ingen i det kvinnliga karaktärsgalleriet har varit riktigt min typ.

[zimeon]

Om man har lätt för att få känslor för en fiktiv person som är skapad i princip för att bli omtyckt och har fått sina negativa sidor fråntagna så är det nog lätt att det är det man letar efter i verkliga livet. Så om man träffar en potensiell partner så märks det ju rätt omgående att hon inte alls är lika perfekt som de personerna man vanligtvis faller för (dvs de fiktiva) så då är det lätt att man inte tar chansen i och med att personen man träffat inte tilltalar en tillräckligt mycket vid första intrycket.

Det ligger nog något i det, men i mitt fall handlade det nog snarare om att jag aldrig riktigt varit med om the real thing, och därför inte hade något att jämföra med. Mitt tycke för mina älsklingsfigurer sjönk inte bara för att jag fick verklighetsfokus, snarare var det så att jag insåg att det var ett sidosteg, samma känsla fast i en annan riktning. Typ lite som skillnaden mellan att vilja krama sitt barn eller krama en snygg tjej, eller krama en vän. Viljan att krama är stark i alla lägen, men den springer ur helt olika saker.

 

Men! I alla fall alla mina älsklingsfigurer är ju kvinnliga, så det är väl rimligt att anta att det i alla fall är besläktat med attraktion till det motsatta könet. Ska jag beskriva det idag när jag vet mer, är det väl snarare en dragningskraft till vissa personlighetsdrag, vissa ideal, när de är kopplade till den halva av mänskligheten man är mest attraherad av. Och även ett visst utseende, kan jag tänka (men för animéfigurer brukar ju utseendet gå hand i hand med beteendet, så det kan ju vara svårt att säga).

 

Så nog kan det stämma för de som går snäppet längre; se bara hur otaku (av båda könen) i i alla fall skämtserier ofta kommer med repliken "riktiga tjejer/killar är ju äckliga!". Det fanns inte i skämten för tio år sen.

 

Hur som helst, om man nu ska dra det till sin spets, att figurerna inte har några negativa sidor behöver ju inte stämma. Ta bara alla tsundere (måste komma på någon bra svensk glosa för det en gång för alla) som är ett typiskt exempel. Typ alla i Evangelion hade ju problem, men de blev omtyckta ändå. Men nog stämmer de att de är skapta för att bli omtyckta. (I vissa flickserier kan man undra om de där svinen verkligen är skapta för att bli omtyckta, men de verkar ju bli det ändå…) Jag tror det handlar om att man, som sagt, får chansen att se in i dem på ett sätt som man sällan får i verkligheten.

 

Men jag ser inte attraktion till animéfigurer som mer allvarligt än attraktion till filmstjärnor eller sångartister. Tusentals tjejer blir kära i Jack Sparrow. Visst, filmen är fotad, och Johnny Depp finns på riktigt, men Jack Sparrow gör ju knappast det.

 

Jag försöker komma på något vettigt att säga men får inte fram nåt. Får jag be om ett exempel :O

De få gånger som jag har skapat serier med figurer i har jag ofta märkt att figurerna formar sig själva ur den mall man gjort. I en kortis jag skissade på for en av bifigurerna ut och tog nästan för mycket plats. Huvudpersonen kändes platt i jämförelse, för den hade jag för mycket strikta planer för. Det var då jag kom på att det kanske vore bättre att bara ha bifigurer som fick leva sina egna liv.

[Volbla]

Det närmaste ett exempel jag kan komma är när min mor skrev en fanfic, och hon hade planerat ett scenario när en av karaktärerna skulle säga något, men istället kom en annan karaktär och sa något annat vid just det tillfället. Karaktärerna levde loppan i hennes huvud och struntade fullständigt i vad hon hade planerat.

Hmm? Men att det inte går som man från början planerade behöver väl inte betyda att karaktärerna lever sitt eget liv? I mitt huvud låter det mer plausible att man kommer på/upptäcker något och ens intresse styr en åt ett annat håll.

 

Asså... i dont get it :/

[Sceleris]

Asså... i dont get it :/

Nog förstår du. Att "karaktärer lever sitt eget liv" är bara en romantisering av att skaparen medvetet eller halvmedvetet vid (t.ex.) skrivstunden börjar föra saker åt ett annat håll än i förväg planerat. Det är ingen magi över det, bara ett mystifierande av kreativt skapande, eller möjligtvis en oförmåga till att förklara.

 

(Att "tappa kontrollen" (en eufemism) kan för en frisk människa knappast vara helt omedvetet, för denne bör ju inse att idéerna kommer från ens eget huvud, och att det är dennes egna händer som sätter idéerna på papper.)

[Avathar]

Börja inte gå offtopic nu, är inte en diskussion om konsten att skriva och karaktärsskapande. :)

[Hikari no Hohenheim]

(Att "tappa kontrollen" (en eufemism) kan för en frisk människa knappast vara helt omedvetet, för denne bör ju inse att idéerna kommer från ens eget huvud, och att det är dennes egna händer som sätter idéerna på papper.)

Nog att jag inser att karaktärerna kommer från mitt eget huvud -- det är där de föds och frodas -- men sedan börjar de själva ta kontrollen över mitt psyke; kalla det en sorts schizofreni om ni vill, där de delar av hjärnan som tänker upp karaktärerna separeras från resten och börjar köra sitt eget race. Som den man av pseudovetenskap jag är vill jag ogärna förklara författarkonsten med semantiska termer. Det var någon på något forum som uttryckte det perfekt: att vara författare är helt enkelt en allmänt accepterad form av personlighetsklyvning.

 

Men hur man än vill förklara det blir det resultatet detsamma i mina ögon: karaktärer är människor (eller liknande), inte figment av författarens undermedvetna. Givetvis kommer det alltid finnas folk som argumenterar det motsatta; det tycks till och med som att litteraturstudier är uppdelat efter de som studerar karaktärerna/historien och de som studerar författaren. Jag blir alltid lika ledsen när jag hör folk säga "du måste komma ihåg att det här inte är på riktigt"; såklart man vet skillnaden mellan karaktärer och folk som bor i verkligheten, men inte vill man ha det utpekat för sig. Är lite romantiska drömmar för mycket att begära?

 

Men så länge folk inte tar upp det alltför mycket (eller åtminstone säger det på ett sätt som lämnar det öppet för spekulationer) är det hur kul som helst att studera litteratur och annan fandom. För när allt kommer kring är det inte förrän karaktärerna hamnar på pappret som de verkligen får egna liv. Något måste de ju syssla med när de inte är i bild.

 

 

...som sagt, det börjar gå lite offtopic nu. Tillbaka till ämnet.

[Pthia]

Det ligger nog något i det, men i mitt fall handlade det nog snarare om att jag aldrig riktigt varit med om the real thing, och därför inte hade något att jämföra med. Mitt tycke för mina älsklingsfigurer sjönk inte bara för att jag fick verklighetsfokus, snarare var det så att jag insåg att det var ett sidosteg, samma känsla fast i en annan riktning.

 

Det där är nästan det motsatta mot mig. Jag har alltid haft lätt för att tycka om folk irl och även om jag kanske inte varit med lika många som snittet i sig ännu så fick jag rätt tidigt erfarenhet med "the real thing" så att säga.

Det är mer på senare tid som jag tycker att folk jag träffar är mindre och mindre intressanta.

En farlig tanke det där men jag är ju fullt medveten om att jag aldrig kommer träffa någon fiktiv person i verkligheten så så jag har ju inga planer på att utesluta "the real thing"

 

Hur som helst, om man nu ska dra det till sin spets, att figurerna inte har några negativa sidor behöver ju inte stämma. Ta bara alla tsundere (måste komma på någon bra svensk glosa för det en gång för alla) som är ett typiskt exempel. Typ alla i Evangelion hade ju problem, men de blev omtyckta ändå. Men nog stämmer de att de är skapta för att bli omtyckta. (I vissa flickserier kan man undra om de där svinen verkligen är skapta för att bli omtyckta, men de verkar ju bli det ändå…) Jag tror det handlar om att man, som sagt, får chansen att se in i dem på ett sätt som man sällan får i verkligheten.

 

Nä absolut fiktiva karaktärer har också negativa sidor men generellt sätt så är de negativa sidorna inte såpass negativa i slutändan eftersom man fastnar vid dem lika mycket som de possitiva.

En karaktär skapas ju iaf alltid utifrån att folk ska kunna reletera till den eller känna någon slags dragning till den så att den blir omtyckt. Ingen skapar en hel drös rötegg som läsaren känner avsky för för isf hade boken eller serien eller vad det nu än handlar inte blivit läst.

Alla egenskaper hos en fiktiv karaktär finns ju där för att på något sätt attrahera läsaren.

[Klona]

Det skapas faktiskt fiktiva personer som man hatar så mycket att man önskar att de vore levande så att man kunde banka in lite vett i dem. Ett lysande exempel är school days där man riktigt kände ilska, i och för sig så var väl det meningen så de lyckades ju med det de ville.

[My]

Det är klart en intressant diskussion (Sceleris, jag har varit dålig på att uttrycka min beundran för dig, men jag blir ofta imponerad av dina inlägg, så även här).

 

Själv har jag aldrig upplevt särskilt starka känslor för tecknade karaktärer, men däremot har jag tillbringat mycket tid med att sucka över (rock)musiker, som ofta bygger upp sin image till en karaktär helt skild från deras egentliga personlighet. Det ligger klart mycket nära det som diskuteras här.

 

Sedan har jag ju alltid varit lite besatt av Link i Zelda-spelen, något som till och med min sambo har kommenterat lite sedan jag började spela Twilight Princess tidigare i år. ;)

[Sceleris]

Det är klart en intressant diskussion (Sceleris, jag har varit dålig på att uttrycka min beundran för dig, men jag blir ofta imponerad av dina inlägg, så även här).

S-sluta, jag rodnar ju...

[zimeon]

Det där är nästan det motsatta mot mig. Jag har alltid haft lätt för att tycka om folk irl och även om jag kanske inte varit med lika många som snittet i sig ännu så fick jag rätt tidigt erfarenhet med "the real thing" så att säga.

Ha. Jag är 35 och ingen av mina "oj hon är söt" eller värre har lett till något annat än "stick och brinn", så för min del är det väl inte så konstigt att jag letar substitut.

*rant off*