Icke-Japanskt Animerat: en bortglömd värld

[Hikari no Hohenheim]

Att animevärlden har mycket att erbjuda är det svårt att säga emot. I sju år nu har jag varit fast, och min samling har nu nått två och en halv hyllmeter med enbart japantecknat. Det har liksom varit en självklarhet att detta medium i mångt och mycket klår vad resten av världen har att erbjuda i animationsväg; det innehåller ju allt som alla andra genrer har, plus lite till, och är ett skönt alternativ till Disneys barnfokuserande lullull. Men på senare år – kanske på grund av det magra utbudet, kanske för att jag började sukta efter något nytt – har jag börjat titta tillbaka på västvärlden, till de tecknade verken som trots allt utgjorde min barndom, och börjat inse att guld är inte allt som glimmar.

 

När jag återigen besökte de gamla Disney-klassikerna som Skönheten&Odjuret, Aladdin, Lejonkungen osv. mindes jag varför jag var så fäst vid dem i ung ålder. Det här var visuella underverk som få japanska verk kunde mäta sig med, och sångerna förstår jag nu tillförde något alldeles extra. Filmerna må vara menade för barn, men det är inte för intet de kallas familjefilmer; när jag var liten gillade jag dem för sina fantastiska äventyr, och som vuxen uppskattar jag det otroliga arbetet som lagds ner för att få till de mjuka och realistiska rörelserna, de känsloväckande sångerna och de kloka budskapen. De hjälper också att påminna sitt uppväxta jag att barnet fortfarande finns inom en, och att man inte bör låta de där oskyldiga drömmarna dö.

 

Disney är knappast heller de enda som sysslar med animation; Pixar, Dreamworks och många andra har under åren bjudit på ett flertal minnesvärda filmer. Nuförtiden finns en stor majoritet av dessa att plocka upp på reahyllorna för 50 spänn styck, och det har blivit lite av en hobby för mig att samla på mig dessa. Då knappt någon av dessa håller något nostaliskt värde för mig är det alltid en intressant upplevelse att se om de är något att ha, och hur de ställer sig mot animemediet vad gäller berättarteknik, musik, animation mm.

 

Ganska snabbt kan man konstatera att animationen känns mer levande och dynamisk än gemene anime, och att saker som munrörelser och subtila ansiktsändringar tillför mer än vad man tror. Berättarflödet kan ofta kännas lite hastigt och lustigt än vad man är van vid, då filmer har mer begränsade längder än serier, men också på grund av tendensen att dra ut de komiska scenerna, och att sånginslag kan vara laddade med mycket av karaktärernas känslor och utveckling. Musikstilen är kanske det som skiljer sig mest åt; medan japanska animationer föredrar soundtrack-vänliga låtar som kan lyssnas på oavsett sammanhang, gillar de amerikanska filmerna att forma musiken efter vad som händer på skärmen, att den blir flamsigare under korta komediinslag och vise versa.

 

Men även om det finns gott om filmer att upptäcka, var fallet inte alltid så när det gällde TV-serier. Många kanske har fina minnen av Disney’s klassiker som Piff&Puff, Darkwing Duck, Bumbibjörnarna, Luftens Hjältar osv, och visst fanns den ypperliga animationsnivån där, men stilen och berättandet var ofta tämligen neddummat ”för barn”. På Cartoon Network – som jag erkänner hade en period då jag vad fast vid – var standarden ännu lägre; de vidundren som visades där är var sådant som hjälpte skapa fördomen att tecknat var ett barnsligt och dumt medium, och det snyggaste och smartaste man kunde hitta var Scooby doo. Idag ser läget dock bättre ut, och jag kan tänka mig att det är tack vare influenserna från anime som man insett potentialen med tecknat istället för spelfilm. Visst kan man inte förneka att de flesta serierna jag hör talas om nuförtiden är komedi och/eller barnserier, men det tycks finnas kvalitet nu som inte fanns förut; under mina ungdomsår kunde vi bara drömma om att få se på serier som Kim Possible, Megas XLR, Futurama, och framför allt Avatar: The Last Airbender, som jag erhåller är bland de bästa animerade verk som någonsin skapats, anime inkluderat.

 

Samtidigt har jag bara börjat undersöka vad som finns på den amerikanska sidan av jordklotet, och kan inte tala för huruvida de jag nämnde är en minoritet eller ej. Men vem vet, kanske har jag bara skrapat på ytan, och upptäcker att det redan finns en uppsjö oupptäckta pärlor därute. Jag tror inte de är där än, men hoppas jag att Amerikas plats i animationsvärlden kommer fortsätta att växa, så att vi får fler välskrivna och fint tecknade serier som Avatar, kanske till och med bli ett lika lockande alternativ som anime för animationsälskare.

 

Så hur är det med er? Finns det något intresse för det animerade utanför japan, och vad kan i så fall rekommenderas? Vad gillas och ogillas med respektive form? Skulle ni vilja se mer serier från västvärlden, eller borde de hålla sig vid högbudgetfilmer?

[Ashaz]

Oj. Orkade inte mer än skumma texten, men jag kan svara på din fråga iallafall. :)

 

Då 99% av västerländskt tecknat fortfarande riktar sig till barn, är det inget som intresserar mig, tyvärr.

 

Fast det finns givetvis undantag. The tripplets of belville t.ex var riktigt bra.

Futurama och family guy funkar som billig underhållning, men längre än billig underhållning når det aldrig.

[Kenzoku]

Jag vet inte riktigt om jag gillar Disney de senaste åren, men tidigare projekt de skapat totalälskar jag. Hela min barndom är präglad av Disney, och även annat animerat. Disney är ju förövrigt en jätteinfluens i Japan, speciellt bland manga/anime-tecknare.

[Sceleris]

Jag har alltid gillat tecknat. Likt många andra såg jag en väldig massa tecknat som liten, men olikt många andra slutade jag aldrig. När jag upptäckte animé när jag var 14 så kombinerades ett intresse av tecknad film med ett intresse av film i allmänhet: färgrik 2D-animation som användes på ett helt annat sätt än det man var van med, i berättelser som faktiskt rörde på sig och använde ett mer cinematiskt bildspråk. Det tog mer och mer över, och nu ser jag högst en handfull västerländska långfilmer per år medan mitt intag av det västerländska tecknade begränsar sig till en mindre mängd humorserier.

 

Det tycker jag är okej -- givetvis finns det många ickejapanska tecknade guldkorn och sevärdheter, men man har ju inte tid med allt. Därför koncentrerar jag mig på animé. (Till skillnad från Ashaz kan jag inte skylla på att det är barnprogram, så mycket sådant japanskt jag tittar på.)

 

Disney har jag inte sett sedan Lejonkungen och Mulan (men de var bra!), men någon Pixar slinker ner ibland. Några förglömliga filmer som Titan A.E. har man råkat ut för. Järnjätten är ju ett mindre mästerverk. Och någon regnig dag ska jag få tummen ur och se The Thief and the Cobbler. Avatar har jag planerat att kolla in ett tag nu... (Sen skulle man kunna göra kortfilmer till ett ämne i sig, det är ju bland dem man verkligen kommer bort från barntecknat.)

 

Vad jag skulle vilja se från västerländsk animation är fler följetonger. Det är det som mest fick mig intresserad av det japanska till att börja med, att de faktiskt kunde ha ett tydligt definierat slut utan att göra avkall på den kommersiella biten. Amerikanska serier brukar ju oftast bestå av självständiga avsnitt som inte ställer krav på tittaren så att TV-zappare kan råka se något avsnitt tillräckligt länge för att reklamsponsorerna får lite avkastning. Jag vill också se serier som har ett slut planerat från start, som inte ändras beroende på publikmottagning. Detta har med otecknad amerikansk TV blivit en viss ändring de senaste åren med serier som Lost, men det är en bit kvar. Samtidigt är det väl en motsatt tendens som nu råder i animé, med alla dessa serier som bygger på oavslutade originalverk.

[My]

Åh, Järnjätten var jättebra. Den skulle jag till och med kunna tänka mig att se om någon gång.

 

I övrigt gillar jag de äldre disneyfilmerna väldigt mycket. Såg om en hel trave inför arbetet på Kindom Hearts. Herkules hade jag t.ex. aldrig sett förut innan dess, men den blev något av en ny favorit. Mycket bra!

 

Men den bästa animerade filmen jag sett under de senaste åren var nog Persepolis. Den var lite smått fantastisk!

[Zeedox]

Åh, Persepolis. Den var inte alls dum den! Tyvärr är den oerhört svår att sprida till andra. Folk verkar fastna kring inledningen.

 

Västerlänsk animation absolut lika bra som den japanska, oavsett land eller tidsperiod. De äldre filmerna är förstås mer barn eller tonårsinriktade, men det är majoriteten av det gamla från Japan också. Inte för att det behöver vara dåligt, för både Batman, Ducktales och Asterix går att se med behållning även idag. Ack, Asterix. Men som liten var nog det bästa jag någonsin såg Brisby och NIMHs hemlighet. Filmen är inte mindre än ett mästerverk.

 

Bra vuxet är The Maxx. Lite halvtypisk amerikans dystopi och psykoanalys. Animationen är oortodox och väldigt trevlig, rösterna även dem av högsta klass. Poäng får The Maxx också för att skurken verkligen är osympatisk - han är serievåldtäktsman och svartkonstnär.

[Erika]

Jag tycker mycket om animerade tv-serier som "Det var en gång... Rymden", "Clémentine", "Ducktales", "Les Mondes Engloutis", "Les Jumeaux du Bout du Monde", "Sophie och Virginie", "Pirater i mörka vatten" och ett gäng till.

 

Jag gillar även animerade långfilmer som "Asterix och britterna", "Les Maîtres du Temps", "Gandahar", "Den vilda planeten", "Fågeln och tyrannen" och "Aladdin", men det är animerade tv-serier som jag alltid har tyckt mest om att titta på.

[Kenzoku]

"Asterix och britterna"

 

Jag skrattar än när jag ser den. Den är helt fantastisk!

[Volbla]

Har ingen nämnt Prinsen av Egypten?

 

För den är rätt mumzig.

[Hikari no Hohenheim]

under mina ungdomsår kunde vi bara drömma om att få se på serier som Kim Possible [...]

Nu efter att jag har sett klart på samtliga avsnitt och filmer i serien vill jag bara understryka detta faktum. Risken är stor att folk försummar den här serien på grund av att den går på Disney Channel, inte är anime och är gjord för barn, men faktum är att denna serie är av det slag att det än en gång bevisar att barnprogram inte på något vis behöver vara intelligensbefriade.

 

För trots den simpla tecknarstilen och den lama ordleken i protagonistens namn gör Kim Possible nästan allting rätt för att leverera både humor och värme. Här skrattar vi inte åt skaparna för deras inkompetens, a la Turtles, utan med dem när de från första avsnitt öser på med vitsig dialog (på engelska; kan inte tala för den svenska versionen), interna parodiskämt och till och med kulturella referenser. De tar hela konceptet med Gymnasie-Flicka-Som-Egentligen-Är-Hjälte till en ny nivå; ta bara en sån grej att hon inte kör med någon hemlig identitet, och alla runt om henne anser hennes hobby helt normal.

 

Till skillnad från många andra Disney-serier jag sett (vilket i och för sig är långt ifrån alla) är denna skapad med kärlek och omsorg, kryddad med härliga karaktärer, grym animation och smart handling som både gör narr av och hyllar det traditionella receptet med en hjälte som besegrar skurken och spränger dess bas. Allting är gjort med glimten i ögat, och osten flödar under noggrann uppsikt; skurkarna är medvetet överdrivna, utan att gå över gränsen till löjlighet, och den "vetenskapliga" terminologin är bisarr not att tävla med Star Trek. Samtidigt glöms inte bort att Kim faktiskt går i skolan mellan skurkjakterna, vilket ger oss mer jordnära bekymmer om vänskap och läxstress; det hela bildar en bra balans som inte bara öppnar upp för alla möjliga bisarra situationer, utan också ger djup till karaktärerna och världen de lever i.

 

Karaktärerna i synnerlighet känns mycket mer mänskliga än vad man är van vid i en serie av den här typen. Kim är inte den perfekta hjälteflickan, utan visar gott om ytlighet och fjortistendenser, vilket dock vägs upp av hennes bästis/sidekick, som kör med en mer lättsam och stollig attityd men är inte alls lika ansvarsfull. Gänget kompletteras med en sprallig nakenmus och en tioårig superhacker. Seriens "huvudskurkar" är även de karaktärsfyllda och och bjuder på en del härliga skratt.

 

Jag kan inte påstå att serien är perfekt; vissa skämt kan kännas ofärdiga, och ibland snubblar handlingen och börjar glida mot Turtles-logik. Dessutom har jag anmärkningar på de senare delarna av säsong fyra. Men i slutändan är det petitesser i en serie som har så gott som allt man kan önska från en komediserie. Det här är ett verk som kan uppskattas på både barnslig och vuxen nivå, och vet du med dig att du fortfarande har en glimt av barnslig entusiasm i dig kan jag inte rekommendera den nog. Så ta gärna en pause från animetittandet och ge denna bortglömda pärla en chans.