Hoppa till innehåll
Anime.se

30 dagar i animens tecken (2010)


Sceleris
 Share

Rekommenderade inlägg

Dag 16: Sorgligheter i anime

Så som vi alla har våra egna saker vi blir inspirerade av, skrattar åt och blir intresserade av i anime, har vi också olika saker som tänder våra sympatier. Berätta om dina svagheter, eller kanske någon speciell scen som fått ditt hjärta att brista. (Obs: Avslöja inte för mycket, och använd spoiler- eller hide-taggarna vid behov!)

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Dag 16: Sorgligheter i anime

 

Det finns många sorgligheter i anime som verkligen trycker på rätt knappar för att få tårarna att trilla eller värken att växa i bröstet som om det vore ens egen, men få öden har väl påverkat mig så mycket som Asukas och Misatos i Neon Genesis Evangelion.

 

Slutspoilers för TV-serien och första filmversionen

Framförallt är det när murarna som Asuka har byggt upp kring sina personliga trauma rasar, så att hon tvingas återuppleva mammans självmord och konfronteras med sitt eget inre mörker. Man ser hur hela hennes identitet suddas ut inom loppet av några sekunder, tills det nästan inte finns någonting kvar av henne alls längre. Det är liksom inte bara lite ångest och självömkan, utan hela hennes psyke brakar samman tills hon bara skriker, varefter hon blir helt katatonisk. Och när hon äntligen lyckas bryta sig ur sitt inre fängelse och tampas mot en hel flock äckliga, vita monster, vad händer då? De förstör hennes EVA och äter upp den, medan hon fortfarande är synkad med den! Ärligt talat, jag mår dåligt bara jag tänker på det.

 

I Misatos fall har jag alltid känt mig starkt påverkad av hennes personliga livsöde, hur hon försökte ta sig ur sin faders skugga och revoltera, bara för att inse att hon i slutändan omedvetet hade sökt sig till en man just för att han påminde henne om hennes far. Hennes problematiska identitetssökande, i kombination med hennes inre styrka, gjorde att man verkligen ville att det skulle gå bättre för henne än det i slutändan gjorde.

 

I båda fallen tycker jag att båda deras psykiska profiler är oerhört väl genomtänkta och slagkraftiga. Jag uppskattade att de hade en tydlig verklighetsanknytning. Att berättelsen som dessa karaktärer skildras i är scifi gör realismen i deras psyken mycket mer påtagliga, än om det hade varit diskbänksrealism jag såg.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

ZGOqH.png

 

När de sista tonerna av det nästan fem minuter långa avslutande outrot tystnade hade jag fortfarande inte hunnit smälta manusets genialiska sammanvävning av a tale of melodies, a tale of memories och a fairy tale of the two. Sedan kom insikten om hur allt hänger ihop, hur troget man har följt originalverket, hur enskilda handlingar och deras konsekvenser var så välplanerade och samtidigt så fjärran varandra. Jag överväldigades av denna uppenbarelse samt den empati som jag känner så sällan, till följd av vilket jag blev ett emotionellt vrak i två veckor. Det vände dock till en positiv känsla och ren motivation.

 

melodies-spoiler

Specifikt var det Yukos genomgående tragiska liv, från föräldralöshet, missbruk och misshandel till ett totalt meningslöst öde samt hennes självlöshet i både liv och död som framkallade en klump i min hals.

ef som ett komplett verk är enligt mitt nuvarande tankesätt det mest rörande jag har varit med om. Den första säsongen kändes ofullständig och kaotisk men melodies fyller i tomrummen och förklarar allt. Det var en upplevelse utan dess like. Många andra serier har berört mig genom igenkänningsfaktorn, önskedrömmar eller ren och skär tragedi men ingen hade samma långvariga effekt.

 

Ge den en chans.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

ICGrz.png

Att ha en starkt begränsad livslängd skulle göra allting mycket enklare.

Önskade du nyss dig själv någon slags dödlig sjukdom? :S

 

Dag 15: En animefigur du skulle vilja vara som

Svårt, kan inte alls svara på det där...

 

Dag 16: Sorgligheter i anime

 

Jag är otroligt svag för slut som innefattar att en karaktär "försvinner" på något sätt, vare sig denne dör eller reser iväg spelar inte någon större roll, bara han eller hon försvinner. Sedan kan karaktären komma tillbaka igen, det är inte så viktigt. Något som däremot är viktigt är att någon annan karaktär (som är kvar) skall minnas denne och gärna ha något slags romantiskt band (eller vänskapsband) med denne.

 

Grejen är dock att karaktären måste vara tillräckligt utvecklad att man skall kunna tänka tillbaka på dennes handlingar och stunder i animen, en bonus är dessutom om serien utvecklat på ett så bra sätt att man kan sätta sig in i karaktärens känslor och tankesätt. Sedan när serien är slut (för det skall gärna hända just i slutet) så sitter man stirrandes in i skärmen och tänker.

 

Dock så är all min "sorg" på något sätt positiv, ni vet sånna där slut där folk dör, men när det ändå är ett slags "happy ending". Dramatiska slut där någon dör och se sitter gråtandes i regnet medan någon skriker "VARFÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!" och kollar upp mot molnen rör mig inte något nämnvärt.

 

Pluspoäng däremot om slutet spelar någon för serien viktig melodi och kör ett montage, mycket gärna varvat med klipp på den andra karaktären (den som inte försvinner) som springer (och letar efter den första?). Efter alltsammans skall det jättegärna komma ett slags "vad hände sedan"-klipp som förklarar hur karaktärerna går vidare med sina liv/knyter samman trådarna/visar vad som hänt/karaktärsutveckar ut i det sista, detta till en fin låt spelad på piano, akustisk gitarr eller liknande.

 

Några exempel på serier som rört mig på detta vis, varning för slut-spoilers dock... dessutom är texterna skriva för folk som sett serierna, så förvänta er inget utförligt.

 

I My Me! Strawberry Eggs

En tidig serie jag såg och även den första med just det här slutet som berörde mig ordentligt, fortfarande en utav de bättre serier jag sett!

 

Läraren är ju han som försvinner, kort sagt. Och han gör det med stil stående på ett hustak med enorma högtalare innan han försvinner och hans elever springer skrikande efter honom. Fuuko (den andra karaktären) har tillsammans med skolklassen fått upp ögonen för hur bra läraren egentligen var och kärleksfulla tal hålls, montage visas över vad de alla har gjort och kort sagt är hela slutet av serien ett slags ego-smek för läraren.

 

Serien har dock ingen riktig "vad händer sen", utan man får ana lite. Tumme upp från mig i vilket fall!

 

Full moon o Sagashite

En annan serie som utforskar samma typ av känslomässiga berg-och-dal-bana. Mot slutet kör huvudpersonen Mitsuki (den andra karaktären) sin sista konsert inför en enorm publik, och när hennes "tid är ute" och det anordnats att hon skall dö kan man kort och gott säga att Takuto (han som försvinner) offrar sig i hennes ställe i plötslig dramatik.

 

Sedan opereras Mitsuki mot sin halscancer och man har "lurat" döden, grejer händer, tidig musik spelar, Mitsuki springer, Meroko förhandlar med någon slags gud, Takuto får tillbaka sitt stumma liv (men skall inte minnas någonting) och allt det där, sedan träffas de två, Takuto verkar få tillbaka sina minnen.

 

I sista avsnittet händer båda dessa grejerna på ett fin-dramatiskt vis med bra musik och alltsammans, vad-händer-sedan-avsnittet fixas också till ganska fint och det blir ett lyckligt slut. Utan lösa trådar dessutom, riktigt bra!

 

Chrno Crusade

I slutet när Chrono och Nunnan dör på sin veranda, för att sedan strax bli upphittade av sina gamla vänner är A och O i sorglighet! Dels för att man som tittare sett "allt de varit med om under seriens gång" samt hört om "allt de gjort innan serien". Detta förstärks sedan när någon läser Nunnas dagboksblad(?)/sista ord om hennes och Chronos tid tillsammans i sitt lilla hus där de levt sin sista tid i sin idyll, båda fullt vetande om deras öde. Tragiskt, sorgset men samtidigt också väldigt bra.

 

Pluspoäng för att någon magisk kraft INTE återupplivade eller gav nunnan förlängt liv på något vis, utan att man höll på "reglerna" att amuletten minskar hennes livslängd, punkt slut. Sedan kan nunnan sitta och gråta bäst hon vill, hon dör ändå och det finns inget hon kan göra åt det. Just detta säkerställde att serien blev så förbannat bra som den blev!

 

Hmm... efter att ha skrivit de där tre... kort sagt skall någon dö i slutet för att serien skall bli rent guld!

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Full moon o Sagashite

En annan serie som utforskar samma typ av känslomässiga berg-och-dal-bana. Mot slutet kör huvudpersonen Mitsuki (den andra karaktären) sin sista konsert inför en enorm publik, och när hennes "tid är ute" och det anordnats att hon skall dö kan man kort och gott säga att Takuto (han som försvinner) offrar sig i hennes ställe i plötslig dramatik.

 

Sedan opereras Mitsuki mot sin halscancer och man har "lurat" döden, grejer händer, tidig musik spelar, Mitsuki springer, Meroko förhandlar med någon slags gud, Takuto får tillbaka sitt stumma liv (men skall inte minnas någonting) och allt det där, sedan träffas de två, Takuto verkar få tillbaka sina minnen.

 

I sista avsnittet händer båda dessa grejerna på ett fin-dramatiskt vis med bra musik och alltsammans, vad-händer-sedan-avsnittet fixas också till ganska fint och det blir ett lyckligt slut. Utan lösa trådar dessutom, riktigt bra!

 

Den biten som du pratar om tyckte jag inte var så värst sorglig, men det fick mig att minnas en annan bit i animen som verkligen förvånade mig när jag såg den en gång i tiden.

 

Stor fet spoiler för mitten av Fullmoon wo Sagashite

Mitsuki bestämde sig för att bli sångerska för att hon trodde att det skulle hjälpa henne i sökandet efter sin barndomsvän, Eichi. Eftersom jag inte var helt härdad av de japanska animeseriernas grymhet trodde jag förstås att serien skulle sluta med att hon hittade honom, men vad händer? Hon upptäcker inte bara att han är död, utan att han har varit död i flera år! Avsnitten där detta avslöjades fick mig verkligen att tappa hakan. Otroligt sorgligt! Efter det blev serien aldrig lika bra igen.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Den biten som du pratar om tyckte jag inte var så värst sorglig, men det fick mig att minnas en annan bit i animen som verkligen förvånade mig när jag såg den en gång i tiden.

 

Stor fet spoiler för mitten av Fullmoon wo Sagashite

Mitsuki bestämde sig för att bli sångerska för att hon trodde att det skulle hjälpa henne i sökandet efter sin barndomsvän, Eichi. Eftersom jag inte var helt härdad av de japanska animeseriernas grymhet trodde jag förstås att serien skulle sluta med att hon hittade honom, men vad händer? Hon upptäcker inte bara att han är död, utan att han har varit död i flera år! Avsnitten där detta avslöjades fick mig verkligen att tappa hakan. Otroligt sorgligt! Efter det blev serien aldrig lika bra igen.

 

Inte någon jättestor spoiler av Full Moon jämfört med de tidigare två

Det här är roligt på ett sätt, dels för att jag när jag såg just den delen tyckte jag att det var klyftigt, oväntat och inte minst intressant, men jag kan inte minnas att jag tyckte det var tårdrypande sorgligt.

 

Sedan är det ju också möjligt att jag kanske är inne och spelar för mycket på "gladsorg", och inte tragisk sorg ^^;

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Dag 16: Sorgligheter i anime

Den senaste animen som fick mig att böla som en unge var Air.

Mamman hade äntligen lyckas få ihop det med sin dotter igen. Efter mycket om och men, gräl och yttre problem, var de äntligen tillsammans, som äkta mor och barn. Det är då döden ingriper; dotterns dagar är slut, hennes sjukdom måste få spela sin roll. Hela situationen är så hjärtskärande, så skoningslös och brutal, och det tog sin tull på hjärtat den kvällen.
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Dag 16: Sorgligheter i anime

En sak (av flera) som jag tycker kan vara väldigt rörande är när djupa split inom familjer lagas, till exempel när barn som tror att de är hatade eller förkastade av sina föräldrar får tröst och komma på bättre tankar. Extra rörande kan det bli när personerna inte är biologiskt besläktade, som i Air. Liksom, då behöver de ju inte ens älska varandra -- men de gör det ändå. :') Fruits Basket är också ett bra exempel, där är ju dåliga familjeförhållanden i princip seriens tema.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Dag 17: Din bästa shoujoanime

Shoujo är, i korta ordalag, målgruppen "flickor", och shoujoanime är sådan anime gjord för en sådan målgrupp. Det finns inga regler för det som genre, men de delar ofta stil, teman och historia som gör att man kan tala om dem i dessa termer. Så berätta om din bästa shoujoanime!

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Dag 16: Sorgligheter i anime

 

Jag är inne på Klibbnisses spår, när ett par eller vänner blir separerade mot slutet, det kan vara att någon dör av dem eller helt enkelt måste åka iväg av olika anledningar. Det är ett grymt öde som de har fått men ändå ler de och tänker tillbaka på allt som de han med tillsammans och med ett leende så säger de att de är nöjd med vad som hände utan någon som helst bitter ton. När de får till ett sånt slut på ett bra sätt så får jag ofta en klump i halsen och ibland så känns det som att helt plötsligt har fått skräp i ögat.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Dag 17: Din bästa shoujoanime

Jag har sett alldeles för lite shoujo. Så vinnaren blir väl, föga förvånande, Lovely Complex. Jag gillar att takten som huvudkaraktärerna blir kära i varandra känns väldigt oplanerat. Jag gillar att huvudpersonerna inte är så snygga, åtminstone Risa. Så tycker jag förstås att den var väldigt rolig också :)

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Dag 17: Din bästa shoujoanime

 

Eftersom "shoujoanime" är mer en målgrupp och inte någon form av genre, dvs innehåller så otroligt många olika sorters verk, har jag svårt att välja ett enda verk. Nana, Cardcaptor Sakura och Candy Candy får istället stå som exempel på vilken slags shoujoserier jag gillar.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Dag 17: Din bästa shoujoanime

 

Ouran High School Host Club och Bokura ga Ita är de första som dyker upp när jag läser rubriken och några av de tidigaste inom genren jag sett. Ouran introducerade mig till genren och än idag tycker jag att den är något av de bättre som gjorts i det stora havet av animé. Jag kommer ihåg att jag storgarvade åt varje avsnitt. Bra tider.

Bokura ga Ita är andra sidan av myntet. Den drog mig in för dramat och den blommande romansen vilket ledde till att jag riktigt fastnade i shoujo-träsket.

 

En kommentar om gårdagens ämne (spoilers inkluderade)

Separation. Emotionella avsked. Karaktärer som byggt upp starka relationer känslomässigt till varann och som tittaren känner starkt för som sedan måste ta adjö mot slutkvisten som Klona var inne på. Slutet av animén Bokura ga Ita är bittersött och är en av de få som lyckats få mig att fälla en tår. Men just för att det är så sorgligt gör den även så mycket mer minnesvärd och lämnar stort intryck.

 

JndCf.png

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Dag 17: Din bästa shoujoanime

Fushigi Yugi får helt klart min röst. Nostalgi spelar visserligen in, men jag känner fortfarande att den har allt man kan önska från en bra historia: grym action, rörande romans, bra karaktärer (minus möjligtvis Miaka) och handling. Animen må lida från halv-dassigt produktionsvärde, men oavsett version är det en klassiker alla bör se eller läsa.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Dag 17: Din bästa shoujoanime

 

För min del står valet mellan mina favoriter Bokura ga Ita och Honey and Clover. Jag kan omöjligtvis välja en av dem, de har uppnått samma nivå av perfektion och realism i två olika miljöer, alltså romantik i gymnasiet respektive högskolan. Man kan inte låta bli att gilla figurerna, deras egenheter och brister och hur dessa påverkar de första tafatta förhållanden i skolåldern. Det är två väldigt trovärdiga historier om helt normala människors uppväxt (Morita undantagen), mognad och tillhörande bekymmer.

 

post-3324-067326300 1285106776_thumb.png

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Dag 18: Din favoritskoluniform

 

Som de flesta animefans vet använder japanska elever skoluniformer. Vanliga element är en vit skjorta hos killarna och kjol hos tjejerna, i övrigt kan deras utseende variera. Denna variation når dock knappast upp till den fantasifullhet som uppvisas i seriernas olika skolor. Uniformerna kan sträcka sig från som tagna ur verkligheten till ren extravagans och kjolarnas längd brukar avgöras av hur mycket serien stöttar sig på fanservice.

 

Dagens ämne är därför att redogöra för sin favorituniform, självklart är bildexempel ett plus.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Dag 18: Din favoritskoluniform

 

Clamp har inte designat en enda ful uniform, ja, de är helt vansinnigt bra på att klä sina karaktärer i spännande kläder för varje tidsanda. Men uniformerna i X TV är nog deras allra bästa och tycks ha inspirerat många mangatecknare som debuterade efter dem. Tittar man igenom deras konstböcker är det kul att se hur de gärna varierar uniformerna genom att göra om dem i kinesisk stil och liknande.

 

kamui_uniform.jpg

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Gäst
Detta ämne är nu stängt för ytterligare svar.
 Share

×
×
  • Skapa nytt...