Vilken anime såg du klart senast?

[Klibbnisse]

För mer effektivt tittande och att undvika ointressanta/rakt av onödiga avsnitt använde jag mig av listan av avsnitt på Wikipedia.

Hur många avsnitt hoppade du över?

[Voffe]

Hur många avsnitt hoppade du över?

Jag hoppade inte över hela avsnitt, utan skummade igenom vissa för att se om jag missade något mot förmodan. Om det är bättre eller sämre... I överlag såg jag det mesta.

 

Att räkna avsnitt man kan hoppa över eller liknande är saker jag kommer på halvvägs in att jag kunde gjort och föra en sorts lista över. Jag förlitar mig på att andra gör sånt. ^^;

[Sceleris]

Man får ju inte hoppa över avsnitt, det är omoraliskt!

[idrougge]

Ofta är det genom att hoppa över tio avsnitt långa transportsträckor som jag undgått att kassera en bra serie för dess långsträckthet. Om serien i fråga är längre än 26 avsnitt är det ofta en nödvändighet.

[Hikari no Hohenheim]

Bättre sent än aldrig heter det ju, men i fallet FMP: Fumoffu vet jag inte om jag tror på det. Detta är Full Metal Panic minus allt som gör serien bra, plus medelmåttigt använda klyschor i drivor. Jag vet att Fumoffu är omtyckt av många, men personligen är humor som bygger på endimensionellt beteende (utan satiriska budskap) och Manlig-Huvudperson-Får-Stryk-Av-Snygg-Men-Elak-Tjej inte min kopp te, och jag känner lite grann att detta är en hyllning till mycket av det jag inte gillar med anime. Samtidigt måste jag medge att produktionsvärdet är inte alls illa, och att jag faktiskt skrattade vid ett flertal tillfällen åt Sousukes diverse hyss. Fumoffu är inget bottennapp som Chu-Bra eller Lillasyrran, men den balanserar farligt nära, och är ingenting som kommer få ta plats i min bokhylla.

 

Jag såg också nyligen klart en animelångfilm, den första på bra länge. Men inte någon klassiker som folk känner till, som Ghost in the Shell eller någon Ghibli, utan Professor Layton och den Evige Divan. Jag hade ingen aning om att det ens fanns en Professor Layton-film innan jag såg Blu-Ray-utgåvan på en brittisk nätbutik, och som inbiten Layton-fantasten är jag riktigt glad att jag beställde den. Filmen har allt man kan förvänta sig av Professorns äventyr: pussel, spännande handlig och pedagogisk gentleman-action, till och med orkestrerad musik från spelen; allt toppad med ypperlig animation och röstskådespeleri. Och ja, det är samma röster som i spel-serien, vilket är mer än nog anledning att välja engelska i första hand. Har man inte spelat Professor Layton förut är det fortfarande en bra film, men för fansen är det ren ögongodis och ett absolut måste måste.

[Volbla]

Efter att jag flyttat har jag varit utan internet i några dagar, så jag tog mig tid att se lite anime som jag skjutit upp. Here goes.

 

Tidigt när Ett Visst Magiskt Index först sändes så försökte jag ta mig en titt på det men la ner efter två i allmänhet tråkiga avsnitt. Seriens popularitet (bland annat) har dock motiverat mig till att se hela. Trots att det av allt jag hört lät som att den faktiskt inte var väl utförd så blev jag fascinerad av hur jag uppfattade universumet och karaktärernas relationer. Speciellt konceptet med Misakas "syster" tyckte jag lät intressant.

 

Och såhär i efterhand så har den uppfattningen bara bekräftats. En del någorlunda intressanta koncept i ett uruselt utförande. Det finns så mycket dumt med den här serien. Vi kan väl börja med att det inte finns någon övergripande handling. Varje arc i serien består av några få avsnitt, och alla har i stort sett samma utformning. Det händer något lustigt, karaktärerna springer runt lite och så avslutas det hela med en dålig fight. Touma hamnar på sjukthuset och vi är åter på status quo. Har man tur kommer man undan med en smula karaktärsutveckling. Ett fåtal gånger ser man en kille i en fisktank som pratar med någon annan om hur allt är keikaku doori, men det räknas knappt som en handling. Det blir aldrig riktigt någon spänning om man vet att ingenting spelar någon större roll i det långa loppet. Om allt det här bara är som en prolog till en större handling kanske det är ok, men det tror jag inte jag vill ta reda på.

 

Apropå fighterna så är det väldigt snällt att kalla dem för det. De består mestadels av en massa fruktlösa attacker medan någon pratar om något ointressant. Vare sig det är drama eller att försöka komma på hur man klår elakingen. Det är dumt och ointressant oavsett. Men det är inte alltid bara det som sägs som är dumt utan hur det meddelas till publiken. Jag vet inte om jag sett sämre exposition. Ta till exempel det allra första avsnittet när Misaka helt oprovocerat förklarar sin kraft och sedan flashar med den. Varför? För att hon inte ska behöva förklara den senare antar jag, men det hade nog varit bättre om det sparats. Det allra roligaste är när en personlighetsanalys görs med logiken "Det måste vara såhär, annars skulle du inte sagt så." När det sades kunde jag inte skilja det från all annan dålig exposition, så jag tycker det är lustigt när ursäkten görs "Om det inte är såhär så skulle det ju bara varit dålig exposition."

 

Jag skulle kunna prata länge om hur dumt allt dumt som sägs är, men det känns rätt onödigt och som att det skulle ta lång tid.

 

Något jag vill ge J.C. Staff komplimanger för dock är hur de tecknar blod. Det ser mäkta läskigt ut. Jag önskar bara att de värsta skadorna inte var utanför bild hela tiden.

 

En sista grej som jag mest bara tycker är lustig är varför Touma räknas som den svagaste espern när hans kraft trumfar alla andra krafter. Hela nivåbestämmandet verkar ju rätt godtyckligt i alla fall. Jag skulle nog inte störa mig så mycket på det om inte en hel plan baseras kring att han räknas som svagast. Det var en jävligt dum plan för övrigt :/

 

Nåja, nu ska jag gå och se på Railgun.

 

 

 

 

Summer Wars

 

Såhär direkt efter är jag överväldigad. Den var mmmmmmm~ marabou. Ett överflöd av karaktärer som alla nytjas bra i handlingen på sitt sätt. Karaktärerna känns ju också som, ni vet, riktiga människor, i motsats till den mesta anime jag ser. Förutom fiskaren kanske. Han kändes lite överdriven. Handlingen är... perfekt? Den tar så många svängar som ändå alla är fullt motiverade och fungerar utmärkt. Man kan väl klaga på lite småsaker om man verkligen vill vara nitisk, men det känner jag inte för. Jag vill dock peka ut två grejer som jag tycker är lite udda. De gör inte filmen sämre, snarare tvärtom i min mening, men är bara grejer jag lägger märke till. Det första är, som Scellan nämnde tidigare, visualiseringen av Oz-nätverket. Det är ju ingen virtuell verklighet för karaktärerna, de ser bara allt på en datorskärm, men ändå visas det för oss som en tredimensionell värld med intuitiva fysiska lagar. Lite udda, och jag kan förstå om man stör sig på det. Det andra är den lilla kärlekshistorien vid sidan. Såhär tänker jag alltid när kärlek blommar på grund av fantastiska och farliga händelser. Hur länge kommer en sådan kärlek vara? Vad händer när paret faktiskt lär känna varandra på riktigt och gör vanliga saker tillsammans? Det kanske bara är jag som är cynisk, men jag har alltid gillat att ställa den frågan :3

 

Väldigt spännande och väldigt fin.

 

 

 

 

Black Rock Shooter

 

Om jag bara kan sluta skratta åt slutet.

 

Större delen av den var faktiskt förvånansvärt värd. Vänskapshandlingen hanterades bra och det var nice hur det litegranna speglades i fightscenerna. Sen hände slutet.

slutet

Att införa nån magi i den vanliga världen var bara... konstigt. Jag ville aldrig att Shooters värld skulle interagera med våran. Det funkade ju bra som en enkel spegling. Sista repliken var kanske lite cool, men mest konstigt. Det borde fortsatt precis som resten. Mato hittar bruden samtidigt som Shooter renar hennes själ eller whatever i sin värld. Skulle det komma en uppföljare också? För då antar jag att snutten efter eftertexterna är ett intro till det. Not so subtle :3

Men jag gillade den. Bortsett från de korta konstigheterna så var den helt ok. Jag undrar om det hade varit bättre att göra en riktig story kring Black Rock Shooter eller om det här var bättre. Den förra skulle nog kräva mycket mer arbete och fantasi, åtminstone för att göra bra. I så fall är jag nöjd med som det blev.

 

Fast jag önskar att Shooters armkanon hade skjutit lite långsammare och maffigare.

 

 

 

 

Jag har också äntligen sett klart de fem sista avsnitten av Kimi ni Todoke. Har inget att tillägga. Får se om jag känner för att se klart Kobato nån gång i dagarna också.

[Sceleris]

Jaså, det är där du har hållit hus, gamle galosch!

 

Summer Wars

 

Såhär direkt efter är jag överväldigad. Den var mmmmmmm~ marabou. Ett överflöd av karaktärer som alla nytjas bra i handlingen på sitt sätt. Karaktärerna känns ju också som, ni vet, riktiga människor, i motsats till den mesta anime jag ser. Förutom fiskaren kanske. Han kändes lite överdriven. Handlingen är... perfekt? Den tar så många svängar som ändå alla är fullt motiverade och fungerar utmärkt. Man kan väl klaga på lite småsaker om man verkligen vill vara nitisk, men det känner jag inte för. Jag vill dock peka ut två grejer som jag tycker är lite udda. De gör inte filmen sämre, snarare tvärtom i min mening, men är bara grejer jag lägger märke till. Det första är, som Scellan nämnde tidigare, visualiseringen av Oz-nätverket. Det är ju ingen virtuell verklighet för karaktärerna, de ser bara allt på en datorskärm, men ändå visas det för oss som en tredimensionell värld med intuitiva fysiska lagar. Lite udda, och jag kan förstå om man stör sig på det. Det andra är den lilla kärlekshistorien vid sidan. Såhär tänker jag alltid när kärlek blommar på grund av fantastiska och farliga händelser. Hur länge kommer en sådan kärlek vara? Vad händer när paret faktiskt lär känna varandra på riktigt och gör vanliga saker tillsammans? Det kanske bara är jag som är cynisk, men jag har alltid gillat att ställa den frågan :3

Summer Wars-spoilarz

Spoiler

Just det, jag tänkte också på romansen när jag såg den. (Inte så svårt, den var ju så jäkla "in your face".) Att bli störtkära efter 2-3 dagar tillsammans känns lite väl plastigt, så jag tänker på det som att de trots allt hade något visst igång sedan tidigare, att de hade umgåtts en del på och genom skolan. Denna period blev en inkubator.

[Volbla]

Jaså, det är där du har hållit hus, gamle galosch!

Jajje bulle, din gamle hästrunkare.

 

Summer Wars-spoilarz

Just det, jag tänkte också på romansen när jag såg den. (Inte så svårt, den var ju så jäkla "in your face".) Att bli störtkära efter 2-3 dagar tillsammans känns lite väl plastigt, så jag tänker på det som att de trots allt hade något visst igång sedan tidigare, att de hade umgåtts en del på och genom skolan. Denna period blev en inkubator.

lite mera

Ja, det skulle ju passa fint. Fast de gick ju i olika årskurser, så jag undrar jag. De lär ju aldrig ha umgåtts någon längre stund. Det verkade också lite som att datornördarna var de sista hon kollade hos som potentiella fakepojkvänner. "Finns det ingen som har tid? :("

[Sceleris]

lite mera

Spoiler

Ja, det skulle ju passa fint. Fast de gick ju i olika årskurser, så jag undrar jag. De lär ju aldrig ha umgåtts någon längre stund. Det verkade också lite som att datornördarna var de sista hon kollade hos som potentiella fakepojkvänner. "Finns det ingen som har tid? :("

Summer Wars-spoilers

Spoiler

Eller vänta nu, det här är väl inte spoilers, det händer ju i början av filmen...

 

KILLEN FÅR IHOP DET MED TJEJEN I SLUTET! Så där ja.

 

Jag tyckte att det såg ut att vara tvärtom: det såg ut som att hon stormade till skolan enkomt för att fråga killarna i dataklubben. De såg inte förvånade ut över att hon kom instormande. Dessutom kallar de ju varandra vid förnamnen: Natsuki-senpai, Kenji-kun -- men hon kallar killen med glasögon vid efternamn, Sakuma-kun! (Hon känner dem tillräckligt väl för att uttala sig om hans punktlighet "Du kom precis på klockslaget. Det skulle nog inte Sakuma ha gjort.")

 

Kolla speciellt när hon försöker locka över dem med "det är ju mer en semester med mig än ett jobb".

 

 

Sakuma erbjuder sig först, och hon stannar upp.

 

 

Men så fort hon hör Kenji också erbjuda sig så blir hon glad!

 

 

Men en Sakuma är en Sakuma för mycket? Natsuki, din sluga räv!

[Voffe]

Har nu sett klart Pokémon Advance (192 avsnitt) som fortfarande handlar om Satoshi (eller mer känd som Ash) som är ute och reser i Hoenn med gamla och nya vänner. Nya äventyr, nya möten, nya pokémon, samma gamla koncept. May och Max är en fin addition till skaran, men jag saknar Misty. Till skillnad från Ash siktar May på att bli en toppklass koordinatör, vars mål är att samla fem band från tävlingar för att sedan tävla i en stor festival inte helt olikt pokémon ligorna för tränare. Gradvis överger Ash också sin arrogans, vilket är ett plus och var/är ett större irritationsmoment, men ibland visar sig dess fula nuna. Så, öh, karaktärsutveckling hurra!

 

Samt i den sista säsongen (9) reser de en stund i Kanto när Ash strider mot "Frontier Brains" i Battle Frontier-utmaningen. Och herregud, jag trodde 4Kids var botten, men när deras kontrakt gick ut och TAJ Productions tog över var jag mållös och längtade faktiskt tillbaks till 4Kids version. Det säger en hel del om dess kasshet. När jag tänker "dålig dubb" i fortsättningen kommer jag tänka tillbaks på det där första avsnittet.

 

Det är också så här långt jag kommit i spelen. Eftersom jag inte äger ett DS kom jag inte längre än generation III på GBA. Mycket nöje och nötande där. Mina planer är att skaffa ett 3DS när det släpps i slutet av mars(?) och spela igenom generation IV och V. Väldigt taggad (jag är trots allt lite av en utdaterad nöt inom ämnet). Men tills dess stegar jag vidare i Sinnoh med Ash.

 

Förutom Pokémon...

 

Yuri Seijin Naoko-san

Allt jag såg och hörde var Satomi Arai + yuri. Misuzu var mysig och animationen var fin annars. 6/10.

[idrougge]

Att Shin karate jigokuhen inte återutgivits på bluray eller dvd är... förståeligt. Det är en riktigt skit-OAV på två (?) delar, och det är väl därför den är sevärd. Ta alla Chuck Norris-serier som går mitt i natten på dåliga tv-kanaler och mosa in lite Bruce Lee och kampsportsetos så har du grunden. Krydda det sedan med exploativa sexskildringar à la sjuttiotalets nazikitschfilmer så har du en riktigt mumsig kalkon. Animationen är så risig att man hade skämts för den på 70-talet, och den här är utgiven 1990.

En hemvändande kamikazeflygare vandrar i ett utbombat Osaka där han rekryteras som maffiahantlangare för sina karatekunskaper. I ett konkurrerande gäng finner han en värdig baneman åt sig, men de skiljs åt under löfte att mötas när de finslipat sina respektive tekniker för att göra upp som bara två ädla kämpar kan. Hans opponent hamnar dock i fängelse, och Daitô möter istället en italiensk adelskvinna som ingår i en nazijägarorganisation. Hon vill hämnas på nazisterna som dödade hennes föräldrar och våldtog henne medan de grillade hennes syster över öppen eld. Sen blir det kamp mot nazisternas indianer i Sydamerikas djungel och en ny värdig motståndare, en kungfukämpe spelad av Kazuhiko Inoue.

Teckningarna är så stela och färgläggningen så färglös att den här rullen helt klart kvalar in på topp 3 över det värsta jag sett i animationsväg, men i OAV-formatet går det att stå ut med, inte minst för den horribla skildringen av nazistövergrepp som bara en riktig klåpare kan ro i land.

[doppler]

Sailor Moon S: Vältecknad, solid underhållning. Jag har svårt att hitta fler ord att beskriva den med, det är toppklass på allt. Rekommenderas mycket varmt. 9/10.

[2219]

Yosuga no sora

 

Underbart vackert ritad! Dock så är ddet lätt hentai-aktiga absolut inget för mig, sedan är jag nog lite för ung för att förstå allt inehåll också. Men den var sjukt vacker och så. Välgjord verkligen! :D

[Sceleris]

Yosuga no sora

 

Underbart vackert ritad! Dock så är ddet lätt hentai-aktiga absolut inget för mig, sedan är jag nog lite för ung för att förstå allt inehåll också.

Om du nu är så ung så kanske du inte borde titta på animéporr. :x

[Misho]

H*n sa ju faktiskt att det inte var för Honom/Henne :P

 

Inte lätt att veta vad man ger sig in i innan man börjar men Yosuga no Sora var ju fan ren hentai, nejtack !

[Sceleris]

Efter att ha sett och imponerats över deras OVA- och TV-serie Read or Die (och till viss mån Kamichu) såg jag fram emot regissören Masunaris och författaren Kuratas nästa samarbete. Och äntligen, efter tre år, är den här!

 

Vad skådar de för förunderligheter?

Få reda på svaret i...

 

Välkommen till Rymdshowen: äventyrsfull barn- och familjefilm om fem barn i en lantlig småstad som ska tillbringa en vecka tillsammans på ett litet sommarläger på skolan (som verkar vara så liten att dessa fem hör till de enda eleverna), och räddar livet på en utomjording. Som tack för hjälpen tar han dem med till rymden, men när hemresan till jorden blir inställd dras de in i ett äventyr större än vad någon annan människa nånsin varit med om.

 

Rymdshowen är i princip en barnfilm, och ur det perspektivet har jag inga invändningar. Man får se mängder av fantasirika miljöer och träffa myriader av konstiga rymdvarelser, medan barnen får visa viljestyrka och lära sig att ta hand om sig själva och att förlita sig på varandra. Mot slutet blir det även en hel del fartfylld action, med monster och "biljakter" och laserstrider och allt möjligt tjosan. Inte en fantastisk berättelse, men helt klart duglig.

 

En del har haft invändningar över en dålig fokus, som att man aldrig riktigt väljer en protagonist. Jag menar däremot att det är lämpligt, då varje barn har nästan lika mycket betydelse och tid i rampljuset, vilket passar ett av filmens budskap om "en för alla, alla för en". Även det att antagonisten och dennes plan är mer som en bakgrundshistoria under större delen av filmen känns ursäktligt -- jag tycker inte att det skadar filmen som barnfilm.

 

Det mest slående med filmen är fantasirikedomen. Bilden är fullspäckad av knäppa utomjordiska mojänger och varelser, och man vill nästan pausa för att titta på allt. Det känns inte alltid så himla logiskt, utan mer som att allt är gjort för att inte riktigt likna något annat (i och utanför filmen), men ändå. Vältecknad, med klara färger och fina bakgrunder. Det var även några knäppa scener, nästan Yuasa-tecknade, som när Rymdshowen introduceras. Ganska kul att se.

 

Nära på en åtta, men jag säger att det var en stark 7/10 istället.

[Volbla]

Gainax Moe Cars

 

Som egentligen är magiska flickor i rymden.

 

... Jag insåg precis hur coolt det låter.

 

Så en storslagen handling om magiska flickor och en tragisk hermafrodit ska berättas på 22 minuter. Det blir alltså bara dumheter där inget förklaras och det inte finns något att bry sig om. Den hade väl fin animation, men what the what! Direkt efter ett vi fått en hastigt förklarad macguffin kastad mot oss dyker en elaking abrupt upp och vill ta den ifrån flickorna. Det är som ett avsnitt av Girl-chan. När man är allvarlig men har samma struktur som en parodi kanske man borde tänka om.

 

Fast det var kanske inte så värst allvarligt. Jag blir ändå lite fundersam över varför Subaru ville ha något sånt här att sätta sitt namn på.

[idrougge]

Att Subaru vill ha en reklamfilm är väl förståeligt, även om en som handlade om bilar som sladdade genom kurvor hade varit bättre. Men att Gainax lånar sig till sånt är bara ännu ett tecken på att den studion är körd för all framtid. Gainax har blivit otaku-Sanrio, ett företag som producerar merchandise och en och annan tecknad film för att sälja ännu mer krimskrams.

[Volbla]

Att Subaru vill ha en reklamfilm är väl förståeligt, även om en som handlade om bilar som sladdade genom kurvor hade varit bättre.

Eller hur. Jag blev inte så värst intresserad av deras bilproduktion efter att ha sett... vad nu det här var. Deras flygande pinnar hade visserligen bil-ljud, men det fick mig mer att tänka på en bensindriven dildo. Det kanska bara var jag...

[Negi]

Code Geass: Lelouch of the Rebellion

Avsnitt: 25 | År: 2006-2007 | Studio: Sunrise | Genre: Mecha, Action

 

Återigen är man bara ett par år efter alla andra. Återigen får man ångra sitt val med att vänta så pass länge för Geass är bra, riktigt bra.

 

Förvånansvärt riktad och välplanerad handling, håller sig på ett rakt spår och alla animekliché episoder förvisas till bilddrama-specialer eller vävs in i det pågående narrativet istället för att fungera som en paus mellan två avsnitt. Det bjuds på fanservice utan att det känns påklistrat, det hålls en skolfestival utan att serien förvandlas till ett naivt gymnasiedrama och små kärlekshistorier som aldrig blir mer än just små. Imponerande att de kunde hålla fingrarna i styr. Något annat imponerande var hur öväntade vändningar handlingen tog. Istället för att allt skulle gå precis som Lelouch hade planerat så gick det ibland åt ett helt annat håll men även fast det inträffade så var inte planen förlorad. Allt var inte uppenbart svart eller vitt.

 

Karaktärer, här är serien otroligt splittrad. Hälften utav karaktärerna är stereotyper som lyckats bryta sig ifrån deras stereotyp medan resten bara är platta stereotyper som behåller samma generiska karaktär som de inledningsvis hade. Tänker inte spoila men om man bortser från den utveckling som screentime för med sig så anser jag att Suzaku den karaktär som kom längst och vars utveckling skiljde sig från övriga karaktärer.

 

Designen från CLAMP finner jag väldigt estetiskt tilltalande och den adapterats till animation på ett imponerande sätt, särskilt med tanke på hur fel det kan gå med sådana märkliga proportioner. Snygg karaktärsdesign i alla ära men kanske viktigast; tecknade mechor! Känns lite konstigt att man ska behöva bli exalterad utav något sådant men med övergången mot CGI i allt fler serier är väldigt tråkig. Tur att Sunrise kan visa vart skåptet ska stå. Överlag så håller animationer och design en väldigt hög nivå hela serien igenom.

 

Om jag skulle likna Code Geass med någon annan serie jag sett nyligen så skulle det vara Umineko no Naku Koro Ni. Båda försöker vara sofistikerade och smarta men faller på att sättet de försöker uppnå detta på ibland är allt annat än smart. Detta är något som skulle förstöra serien för andra men själv så föredrar jag oftast att min anime har substans utan att vara tokseriös och överväldigande svårtittad. En bra anime behöver inte vara perfekt men den blir bättre om den kan dölja sina brister, i det anseendet så lyckas Code Geass mycket bättre än Umineko och hamnar på 8/10 som gränsar till en nia.

[Voffe]

Pokémon Diamond & Pearl

Förutom att det är nytt territorium för mig (nya pokémon) finns inte mycket att tillägga om serien. Samma gamla visa, fast med en ny kamrat med egna ambitioner -- och ganska platt personlighet. Jag har läst till och från att folk tycker att Dawn är jobbig, och från mitt perspektiv är hon varken eller, bara... smaklös. Ett litet steg bakåt nästan från May som åtminstone hade lite karaktär. Ett stort plus, däremot, var Sinnoh Ligan mot slutet där rivalerna strider om platsen på topp. Väldigt spännande och klart den bästa hittills.

 

Designen av nya pokémon går stadigt nedåt efter generation III i mina ögon. Generation I hade originalitet på sin sida, generation II byggde på med nya idéer likaså och sedan kom generation III som inte såg helt fel ut och gick att smälta. Efter det kom generation IV, och skiten drabbade samman med fläkten. Jag får inte fram ord hur jag ska beskriva det, men tacka vet jag att jag föddes på 90-talet och inte behövde växa upp med den här idétorkan till skräp-design. (Generation V ser inte bättre ut.)

[Gravskopan]

Tänkte att jag skulle börja kika på lite anime igen.

 

Denpateki no Kanojo

Den här lilla OVA:n gillade jag väldigt mycket. Följer en kille och en tjej som löser två stycken udda mysterier lite dektektivmässigt. Formulan var densamma genom de båda avsnitten och tvist, vändningar och andra element som rör storyn var väl kanske inte speciellt avancerade men jag hade gärna sett tio avsnitt till.

 

Noiseman Sound Insect

En kortis av Studio 4°C där en livsform skapad av en vetenskapsman tar över staden och tar bort en del av allt ljud. Intressant att se på men inte så mycket mer, har man femton minuter över någon dag så tycker jag man kan ta sig en titt. (Eller på någon annan kortis från Studio 4°C).

[Jico]

Gintama , måste säga i början hade jag lust att lägga ner denna serie men tyckte den blev sjukt mycket roligare när man lärde känna alla karaktärena.Blev även mycket förvånad för känndes lite seriös då och då och inte bara humor. inte mycket mer att säga förutom att jag gillade denna serie starkt 9/10

 

Umineko no Naku Koro ni, den första halvan av serien var mycket underhållande men sen gick den neråt enligt mig blev en aning enformig och dom hade kunnat korta ner den lite. 6/10

 

K-on!! , tyckte första säsongen var bättre men inte mycket att klaga på var ungefär vad jag förväntade mig av serien. 6/10

 

Genshiken, läste mangan för ett bra tag sen och gillade den skarpt och serien var världigt lik, men på något sätt svag för anime om otaku's 7/10

 

 

The world only god knows why , skön serie om en kille som är alltför intresserad av 2d tjejer, som får en utmaning till sin psp.hade inget speciellt att påpeka skön serie 7/10

[Kidaw]

Såg ganska nyss klart.

Monster (75 avsnitt) mycket sevärd men ibland så gick det lite långsamt.

Durarara (26 avsnitt)härligt animerad och en anime med många karaktärer.

[Voffe]

Ayakashi - Japanese Classic Horror

Tre klassiska spökhistorier på elva avsnitt. Skön stämning i alla tre, men jag gillar helt klart den andra bäst som handlar om förbjuden kärlek mellan en gudinna och en människa.

 

Mononoke

En spin-off på 12 avsnitt från den sista spökhistorien i Ayakashi vid namnet "Bakeneko" (= "Spök Katt"). Handlar kort om en medicinsäljare som reser runt i feodala Japan för att utplåna andar, eller "Mononoke" som de kallas, med sin kunskap och ett antal verktyg i en säregen animationsstil.