Hoppa till innehåll
Anime.se

Vilken anime såg du klart senast?


Skatan Milla
 Share

Rekommenderade inlägg

The Skull Man

kOz6Y.jpg

 

Tydligen inledningen till serien Cyborg 009 och berättelsen om hur huvudantagonisten från nämnd serie är född. Jag såg ett par avsnitt för länge sedan men slopade den i brist på motivation. Jag bestämde mig för att avsluta det jag påbörjat. Bones står för animation, så inga klagomål på den fronten. Om än The Skull Man klarar sig på egna ben utan förkunskap när man ger sig in i den så känns den ändå medioker på flera fronter. Många knutar lämnas olösta. Inga plottwists överraskade mig, men det var kul att se en antihjälte i aktion. Slutet lämnade mycket rum för en uppföljare. Det var ett annorlunda slut (på ett bra sätt). 6/10 kammar den hem.

 

Toshokan Sensou

Dwq9s.jpg

 

En titel jag avfärdade när den sändes på grund av att jag dömde boken efter omslaget, och blev nu positivt överraskad.

 

Bibliotekskriget utspelar sig i en alternativ framtid där tung censur av böcker och annan media råder. För att kontra lagen är alla större bibliotek fullt utrustade med militära insatsstyrkor med syfte att försvara böcker och människors frihet att läsa tidsskrifter och dylikt. Vi får följa Kasahara Iku, den första kvinnan antagen till bibliotekets insatsstyrka. En saga som behandlar kärlek, krig och komedi.

 

Bra animationm och bakgrunder, snäppet över gränssnittet; som förväntat från Production I.G. Färgstarka och solida karaktärer, kul komik i måttliga mängder. Samt många interaktioner rollfugurer emellan känns mycket naturliga och framför en skön stämning. Letar man efter ett seriöst drama i Toshokan Sensou har man hittat fel. Likgiltigt gäller för renodlad komedi. Är man ute efter en blandning med en jordnära känsla så är detta rätt val. Trots det medger jag att det finns ett flertal kryphål i handlingen och händelserna, men jag har överseende och ger den avslutande 8/10.

  • Uppröstad 2
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Tales of the Abyss

rxFQ4.jpg

 

Äventyrsanimé med ett spel som bas. (Kanske värt att notera att jag inte spelat spelet.)

 

Luke fon Fabre, en bortskämda snorgärs och son till en adel i kungadömet Kimlasca-Lavaldear, som sedan sin kidnappning av det konkurrerande Malkuth Imperiet för sju år sedan vart inspärrad i hans fars herrgård. Luke har inga minnen av sitt liv före kidnappningen och då och då hör han en röst i sitt huvud ackompanjerat med huvudverk. En dag dyker en okänd kvinna vid namn Tear upp som försöker sig på Lukes lärares, Van Grants, liv. I stridens hetta transporteras Luke och Tear någonstans, långt bort ifrån Kimlasca-Lavaldear, och Luke erhåller den frihet han alltid längtat efter. Dock kommer världen utanför snart splittra allt han vet om sig själv och liv han levt.

 

Luke har en lång väg att vandra innan han är i närheten av att kallas hjälte. Han är den klyschade bortskämda sonen till punkt och pricka. Ingen sympati för sina medmänniskor, egoistiskt och har aldrig behövt betala för något i sitt liv; allt är serverat på silverfat. Karaktärsutvecklingskurvan drog på ett par avsnitt och Lukes barnsliga och irriterade beteende var vansinnesdrivande. I och med handlingens gång utecklades hans personlighet noterbart och blev inte lika nervpåfrestande. Utöver protagonistens historia fann jag intressanta biroller med substantiella bakgrunder. Speciellt antagonisternas anledningar och ideal för deras handlingar. De båda grupperna (huvudkaraktären & co vs. "ondingarnas" posse) strävar efter samma mål, men är oense om vägen dit. Som resultat drabbar de samman i strid för att rädda världen på sitt sätt.

 

Animationen är konstant med fluida rörelse i striderna tack vare Sunrise. Det negativa från mitt perspektiv är att striderna ofta är korta och antiklimaktiska. Handlingen är komplicerad ibland. Enstaka tidshopp är förvirrande och det händer också stundvis att tittaren inte riktigt greppar vart de är påväg eller anledningen till varför förrän i retrospekt.

 

Tales of the Abyss är inte ett mästerverk och min åsikt är att den sanningsenligt inte har potentialen till det heller. Men det är en balanserad serie med positiva och negativa element, stundvis komplicerad men bra handling, trevliga karaktärer och intressant karaktärsutveckling. Med små hintar till romans och en skön öppningslåt (Karma av Bump of Chicken) förtjänar den en stabil 7/10.

  • Uppröstad 2
  • Nedröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Winter Sonata

dBqDx.png

 

Baserad på det Koreanska TV-dramat som behandlar en berättelse om två barndomsvänner och de tragiska händelser i deras liv och de runt i kring dem.

 

Jag tycker tempot var väldigt långsamt och de drog ut på många scener. De vackra bakgrunderna av snön som faller och samma ramsor av upprepning blev repetivt efter femtielfte gången. Överflödig med klyschor som gav mig känslan att jag sett allt förut. Men dock inom mina förväntningar: jag gav mig in i serien förväntandes ett klyschigt drama, och det var vad jag fick.

 

Jag älskade tecknarstilen, och bakgrunderna var väldigt vackert ritade. Stor del av handlingen var väldigt förutsägbar och kändes på något vis ihålig. Möjligen beror det på en viss brist av spänning samt sexuell spänning mellan motparterna. Jag fick den eggande känslan att jag vill veta vad som händer härnäst, men den saknade brådska. Rollfigurernas handlingar var i majoritet förståeliga med de omständigheter som givits dem och realistiskt utförda. Vad jag saknade var inre monolog; vad de tänkte och hur de tänkte. Som tittare fick jag endast följa dem i deras resor, varav tidsuppfattningen kan kännas bitvis rörig, och inte sätta mig in ordentligt i deras tankegång.

 

Att de pratade Koreanska besvärade mig inte alls, till min förvåning. Det var en liten nostalgitripp att behöva förlita sig helt på textningen igen. Angående det icke-animerade slutet så skulle jag kunnat klara mig bättre utan det. Det förstörde de euforistiska karaktärsbilderna från animén, och jag blev utjagad från Lalaland. Sanghyuks karaktär passade varann tecknad som otecknad. Joonsangs, ellerhurdetnustavas, karaktär från animén gentemot live-action figuren passade inte alls ihop, enligt mig. Samma gäller Yujin; visst var hon vacker otecknad, men jag föredrar försköningen.

 

Ung Yujin

OQV9t.png

 

:shappy:

 

[...] Hur som hälst så är det inte den traditionella love/drama animen, den känns mycket mognare och mer jordnära. Den är inte alls överdriven på samma sätt som jag upplever att många anime dramas kan vara.

Det instämmer jag med med 100%. Det är en jordnära berättelse och inte överdriven när det gäller interaktionen mellan karaktärerna. De hatar varandra, älskar varandra och umgås med varandra på ett verklighetstroget sätt. Vilket gör den här serien sevärd.

 

Är det romans och drama genomsyrat av tragedier är Winter Sonata ett utmärkt val. Med det sagt är Winter Sonata precis vad den utger sig att vara och får allt som allt 8/10.

  • Uppröstad 1
  • Nedröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Urusei Yatsura: Hinderbanesimtävlingen

VgiVt.jpg

 

18 år efter den sista filmen så dyker denna odditet upp; en kort OVA där många av de gamla röstskådisarna repriserar sina roller. Finns inte så mycket att säga egentligen, samma gamla UY i ny förpackning. Tomobikis lärare är lika morbida som vanligt, Lum elektrifierar hela gänget ett antal gånger och listan fortsätter. Härligt!

 

Det värsta var inledningen med alla Rumiko Takahashis Shônen Sunday-figurer. Takahashi är i grund och botten fruktansvärt enkelspårig, och de serier hon gjort efter Urusei yatsura saknar originalets klurighet och lever bara på att det tillkommer nya generationer läsare som inte läst UY.

 

För mig var behållningen med Hinderbanesimtävlingen att höra att de klassiska röstskådespelarna, inklusive Toshio Furukawa och Fumi Hirano, fortfarande är vid liv, samt Lums baddräkt. Konstigt, Lum går alltid klädd i bikini, men ändå är det något särskilt när hon byter om till baddräkt.

 

Lite trist att det enda man har kvar när det kommer till animerad Urusei Yatsura är femte filmen.

 

Hihi, det är lite extra trist när det är bruksregissören Satoshi Dezaki som står bakom. Samme man som gav oss Toward the Terra.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Shakugan no Shana S är färdig. Första avsnittet, som jag såg för ganska länge sen nu, var rätt löjligt men acceptabelt. Andra avsnittet var ok. Rätt trevligt. Tredje och fjärde var beströdda med långa utläggningar om vad det innebär att vara en torch och om Shanas oförmåga att förstå sig på mänskliga relationer. Väldigt onödigt om man sett serien, vilket jag antar att de flesta som ser det här har gjort. Vissa monologer kunde kortats ner rejält eller tagits bort helt. Bortsett från det var de sista två avsnitten en ganska fin historia tills slutet. Den försökte dra på hjärtesträngarna som både gick emot seriens regler och var mycket mer ytligt än om det gjorts "ordentligt". Kanske en liten grej, men jag hade mycket hellre sett det göras annorlunda. Dessutom var tårarna väldigt dåligt animerade av någon anledning.

 

I slutändan rätt ok för att vara sidohistorier, men också helt onödiga då de inte påverkar den större handlingen på något sätt. Inget jag skulle rekomendera till någon som inte verkligen gillar Shana.

 

Shana-tan-specialerna som följde med varje avsnitt var av varierande kvalitet, men kunde vara hysteriskt roliga, speciellt avsnitt två.

 

Det är det. Ge mig säsong 3.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Macross Frontier: Den falska sångerskan. Första delen av två(?) i filmomstöpningen av TV-serien. (Se den tråden för beskrivning av handlingen.)

 

Det är inte så mycket återanvänd animation (åtminstone inte så vitt jag kan minnas), och det är ett plus. I vissa aspekter var filmen en förbättring. Vissa saker gavs lite fördjupning, så som det första anfallets påverkan på folket. Sheryls nya konserter är inte alltid så lyckade, men de kändes lite mer futuristiska än i TV-serien (åtminstone så vitt jag kan minnas). Framtidskonserter kommer säkert att vara lika odrägligt jobbiga med holografi!

 

Negativt var att det antagna filmformatet tydligen anmanade dem att slänga in några fula expositionsscener, samt att det var många nya fjantigheter, typ pubertala skämt och utvecklingar i klass med "falla på tjejens bröst". (Kan de inte göra en Macross om och för vuxna igen? :wink:)

 

I allmänhet kan jag inte säga att det var så himla annorlunda. Visst, det var något ombytta roller i vissa händelser, och medan Alto och Sheryl var lite mer odrägliga så var Ranka mindre jobbigt fjortis och ego än förut. Men även om scenerna och händelserna spelar ut annorlunda så är det i grund och botten samma berättelse, så pass att jag undrar varför de ens gjorde filmen (åtminstone så fort -- de utannonserade den ju efter sista avsnittet!)...

 

Av TV-serien och filmen kan jag inte riktigt rekommendera den ena över den andra. Båda är bristfälliga berättelser -- men personligen gillar jag musiken, och actionscenerna var spännande, så för mig landar den på en svag 7/10.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Tokyo Magnitude 8.0

Handlar om en storasyster och en lillebror som besöker ett robot konvent på Odaiba när en jordbävning helt plötsligt bryter ut och förstör stora delar av Tokyo. Det blir en hård kamp för de båda syskonen att ta sig hem genom det raserade Tokyo men lyckligtvis får de hjälp av en ung kvinna.

 

Något jag gillar med serien är att man känner sig väldigt nära och kan enkelt sätta sig in och förstå sig på personerna i serien, både huvudpersonerna samt de de stöter på under resan. I och med att jag själv har en storasyster så kan jag relatera en hel del till serien och det finns ett par likheter mellan mig, min syster och syskonen i serien som förstärker tittarupplevelsen.

 

Serien håller sig på en bra nivå men jag måste säga att jag gillar den andra delen mer än den första halvan, en av anledningarna är säkert Mirais (storasystern) attityd i början även om man förstår lite grann varför.

 

En helt klart bra serien som skildrar en naturkatastrof bra. Skulle gissa på att serien fungerar bättre om man har ett syskon så att man kan relatera till sig själv, 7/10 förtjänar den.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Konstigt nog tyckte jag mer om första hälften av Tokyo magnitude. Den bästa biten är nog skildringen av Tokyo, det blir starkare om man har bott och gått i de kvarteren som serien utspelar sig i.

 

Spoiler för slutet av Tokyo Magnitude

... var ingen älskare av hela det här övernaturliga spökeriet som blev av helt plötsligt... :/
Redigerad av Sceleris
Omarkerad spoiler. Se forumreglerna punkt 1G.
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Spoiler för slutet av Tokyo Magnitude

... var ingen älskare av hela det här övernaturliga spökeriet som blev av helt plötsligt... :/

Tokyo magnitude

Jag tycker det funkade rätt bra, åtminstone när den första chocken lagt sig och efter att han försvunnit. Sista avsnittet gillade jag starkt. Visst var det rätt billigt, men också effektfullt, och det fungerade bättre än om vi hela tiden vetat att han dött eller om han dött i slutet istället.
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Spoiler för slutet av Tokyo Magnitude

... var ingen älskare av hela det här övernaturliga spökeriet som blev av helt plötsligt... :/

Tokyo Magnitude

Själv tolkade jag det som att det var Mirais syner snarare att Yuuki kom tillbaka som ett spöke men det hela är väl en tolkningsfråga. Slutet var ju helt klart det bästa i serien och det är tack vare det jag fortfarande sitter och väger mellan 7 eller 8 i betyg, tror nämligen att slutet påverkar mig lite för mycket.
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Tokyo Magnitude

Själv tolkade jag det som att det var Mirais syner snarare att Yuuki kom tillbaka som ett spöke men det hela är väl en tolkningsfråga. Slutet var ju helt klart det bästa i serien och det är tack vare det jag fortfarande sitter och väger mellan 7 eller 8 i betyg, tror nämligen att slutet påverkar mig lite för mycket.

 

Tokyo Magnitude

Mja exakt. Vill minnas nu i efterhand att det var hallucinationer hon såg hela tiden, är ju troligare än spöken... samt att det bara var hon som såg honom. Men men, personligen tycker jag att serien skulle varit bättre om man fokuserade lite mer på katastrofen som sådan och lite mindre på hennes synvillor <.<
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Tokyo Magnitude

Vad jag minns gjorde det rätt klart att det faktiskt var ett spöke. Inte för att jag minns så tydligt, men åtminstone hans "jag tror att jag är död"-tal tycker jag är en stark markering.

svar om Tokyo magnitude

Som jag förstod det var det mer "förlåt att jag dog och jag skulle ha sagt det tidgare" för som det verkade så visste han om det hela tiden och valde att berätta det efter att de lämnat Mari. När de kom hem däremot och när Yuuki kom tillbaka och satt sig i sin säng och sa att han älskade sin syster osv så kändes det mer att han var ett spöke faktiskt. Hur som helst är det nog en tolkningsfråga vad man väljer att tro på, tror ingen teori är fel faktiskt.

 

Förövrig såg jag klart Fate/stay night: unlimited blade works. Mycket bra film som påminner mycket om serien men som ändå känns nytt och annorlunda. Figurerna såg väldigt bra ut med den nya animeringen och striderna flöt som rinnande vatten. Kan varmt rekommendera filmen till alla dem som sett serien. 8/10.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Golgo 13

Serien som har med en av de absolut hårdaste karaktärerna jag någonsin har stött på, så fort han var i bild så hyste man respekt för honom och i större delar av avsnitten satt jag och smålog hela tiden. Uppdragen Golgo 13 fick var oftast mycket intressanta och underhållande och jag gillar verkligen thriller känslan man fick i stort sätt alla avsnitt då man inte får veta vad han tänker.

 

Mycket underhållande och så här i efterhand känns det lite surt att det inte blir nå mer Golgo 13, fast filmen och mangan finns ju förstås fortfarande kvar.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

School Days

12 avsnitt

 

Handling

Itou Makoto har i en tid varit kär i en tjej som åker samma tåg som han till skolan, Katsura Kotonoha. En tjej i hans klass, Saionji Sekai, bestämmer sig för att hjälpa honom att bli tillsammans med Katsura. Men saker blir mer komplicerade än så.

 

Genrer

Drama, Romans, Harem

 

Tankar

I början gillade jag verkligen kärlekshistorien. Karaktärerna är inte mer än man förväntar sig av en vanlig anime, men det har jag mer eller mindre vant mig vid. No hard feelings. Det som var bra var att det hela tiden hände någonting, sakta men säkert. Jag var konstant nyfiken. Speciellt Setsuna gav en behaglig krydda till anrättningen. Man fick hela tiden gissa vad hon egentligen tänkte, för det gjordes inte klart från början.

 

Men sen kom triangeldramat. Allt blir en enda stor clusterfuck. Man blir konstant frustrerad över vad karaktärerna gör och inte gör, för man tycker att det skulle vara självklara och enkla val. Det var något avsnitt emot slutet som jag tyckte gaskade upp sig lite, men större delen av serien var rätt ovärd. Jag fann mig själv väldigt ofta skratta åt hur absurda koncept serien kastade mot oss. Frasen "män är bara ute efter en enda sak" har aldrig varit bättre illustrerad.

 

Och så det ökända slutet. Det var... :|

 

Jag hade förväntat mig att det skulle vara mer ironiskt, men det var...

 

... eeew. Hela Sekai-business var riktigt bra, men jag gillade inte helt vad som hände med Kotonoha. Hennes handlingar gjorde väl slutet bättre, men jag kunde inte förmå mig att köpa vad som hände med henne. Det verkar lite väl långsökt.

 

Sååå... Jag har ingen aning om vad jag ska ge den här serien för betyg. Att den är väldigt speciell är det minsta man kan säga. Den förtjänar applåder bara därför.

 

20471l.jpg

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Shounen Onmyouji

hcGvo.jpg

 

I mina ögon har Shounen Onmyouji stor potential men når inte ända fram. Jag tyckte om relationsutvecklingen mellan Masahiro och Mokkun, men det var också dem allt fokuserades på. Det lämnades knappt rum för andra karaktärer och när det väl finns utspelas det på ett halvdant sätt. Handlingen är bra men antiklimaktiskt. Stark 7/10.

 

Grave of the Fireflies

cGYTd.jpg

 

Mina förväntningar var skyhöga, dock blev en vinge träffad. När folk pratar om Eldflugornas Grav talar de om hur tragisk den är att de är fulla av gråt. Visst, den överflödar av tragedi, men jag förväntade mig något hjärtegripande, något extra. För många kanske den här filmen just är det, men inte för mig. Jag hade ingen förmåga att sätta mig in i filmen, däremot kan jag förstå händelserna. Samt är dramafilmer av den här genren inte min kopp av té. Men även jag kan uppskatta en bra film när jag ser den. Eldflugornas Grav speglar de tuffa tiderna under andra världskriget elegant och ger ett större intryck efter att filmen är slut och man reflekterar på vad som faktiskt hände. Från ett objektivt perspektiv: 8/10. Subjektivt: 7/10.

 

Angel's Egg

vIuRJ.jpg

 

Wow. Bara wow. Från sammanfattningen att döma tycks den vara väldigt blek, men under ytan döljer sig så enormt mycket. Det är ett psyokologisk drama som utspelar sig i en postapokalyptisk fantasivärld och handlar om en liten flicka som bär på ett ägg vart hon än går. En dag möter hon en mystisk man och hennes liv förändras. Med den tillsynes minimala dialogen berättas en förträfflig berättelse med hjälp av de fantastiska illustrationerna. Fråga på fråga ställs och det är upp till dig att lista ut svaren. 10/10. Oshii vet hur man gör filmer.

 

Millennium Actress

2oN9W.jpg

 

För att fira sin studios 70:e födelsedag ska filmskaparen Genya Tachibana göra en dokumentär om sin ungdomsidol. Han letar reda på Chiyoko Fujiwara som var studions ledande aktris i 30 år för att hålla en intervju. Medan Chiyoko går ner för nostalgitrappan finner sig Tachibana och hans kameraman på en knasig resa genom tid och rum och återupplever Chiyokos minnen.

 

Helt underbar film. Och förträffande resa. Det var svårt att urskilja verklighet och det förflutna mången gången, men det är helt klart inte ett minus. Tvärtom stärker det känslan att man är med på resan genom tiden. Roliga incidenter, kul humor, snygg animation och enastående musik. Resorna genom filmens gång var superba, men de sista minuterna var ändå nådastöten. Budskapet i slutet passade in helt perfekt, som en sista pusselbit i ett tusenbitarspusssen. Det var inte så att jag inte förväntade mig det, men jag blev ändå rörd. 9/10.

 

Fate/stay night: Unlimited Blade Works

zW656.jpg

 

Ett alternativ till serien... men bygger ändå mycket på att man har sett den. Jag har inte så mycket att säga förutom att den har riktigt skarp animation och ett värdigt ljudspår. Karaktärerna däremot hade jag ganska svårt för att greppa. Handlingen har också sina hål men trots bristerna njöt jag till fullo. En anledning till varför är att jag bara sett serien och inte spelat den visuella romanen (som för övrigt ligger på min att-göra-lista (jag har till och med den installerad sedan en tid tillbaks)) och har ett hum om vad som pågår. För den oinvigde i Fate/stay night-universumet framstår filmen säkerligen som obegriplig. Ytterligare, har man spelat spelet upplever man nog att det saknas en hel del element. Filmen må ha sina brister men får ändå 8/10 från mig.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Jag håller med om att Eldflugornas grav ligger farligt nära melodramen. Det är en fin historia, men åtminstone jag känner inte med figurerna som jag (ibland) kan göra i mer konventionell animé. Eldflugornas grav känns mer som om den försöker trycka på känsloknappar och förväntar sig en automatisk reaktion.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Kungen av rom-coms är tillbaka!

 

Som grädden på moset sitter jag här med eftertårar pga avslutandet av Clannad. Jag har läst mycket bös om den här och på annat håll (IRC) men aldrig tagit mig tiden. Så nu, drygt 2 år sedan jag senast tittade japantecknat, så har jag äntligen sett den. MUY GRANDE! SUGOI DESU!

 

Nu vill jag se mer, MER och MER romantik. Funderar på säsong 2 av just nämnd serie..

 

 

Hur som helst vet jag inte riktigt vart Clannad hamnar i min betygshylla men 4/5 tror jag allt. Så fort den sockersöta romantiken finns med blir jag genast partisk och förblindad.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Kungen av rom-coms är tillbaka!

 

Som grädden på moset sitter jag här med eftertårar pga avslutandet av Clannad. Jag har läst mycket bös om den här och på annat håll (IRC) men aldrig tagit mig tiden. Så nu, drygt 2 år sedan jag senast tittade japantecknat, så har jag äntligen sett den. MUY GRANDE! SUGOI DESU!

 

Nu vill jag se mer, MER och MER romantik. Funderar på säsong 2 av just nämnd serie..

 

 

Hur som helst vet jag inte riktigt vart Clannad hamnar i min betygshylla men 4/5 tror jag allt. Så fort den sockersöta romantiken finns med blir jag genast partisk och förblindad.

 

Du MÅSTE se säsong 2 (After Story) isåfall! Den är ju ett mästerverk!

Dessutom bör du också se Kanon och Air som också är två KyoAni-serier baserade på visual novels av KEY, precis som CLANNAD är.

Dessutom skulle jag rekommendera bl.a. Kimi ga Nozomu Eien.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Svara på detta ämne…

×   Inklistrat som formaterad text.   Klistra istället in som oformaterad text

  Endast maximalt 75 uttryckssymboler tillåts.

×   Din länk har automatiskt inbäddats.   Visa som en länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa editor

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder med URL.

 Share

×
×
  • Skapa nytt...