Hoppa till innehåll
Skatan Milla

Vilket spel klarade du senast?

Rekommenderade inlägg

För ett bra tag sen nu spelade jag igenom Rise of the Tomb Raider vilket nu är det andra spelet i den senaste serien. Jag har egentligen hundra saker jag skulle kunna säga om olika detaljer, mycket av det positivt faktiskt, men viktigast är att det mesta innehållet i spelet är förglömligt. Det fokuserar huvudsakligen på combat, och fastän det finns en hel del valmöjlighet när det gäller vapen och uppgraderingar så är det inget fantastiskt system. De flesta situationernar ser ut och utspelar sig väldigt lika. I huvudstoryn fanns det ett (1) riktigt klurigt pussel (det var nog det enda pusslet) och en minnesvärd fight-situation där man dog väldigt snabbt om man inte gömde sig i vatten och smög sig på fienderna. Det roligaste jag hade, precis som i första spelet, var när jag plundrade gravar vilka alla är helt valfria, är bara ett enda stort pussel och ger dig en gratis uppgradering som belöning. De kändes som hinder som jag behövde komma över medan storyn var lite för strömlinjeformad.

Jag vet inte hur de gamla Tomb Raider-spelen var för jag har aldrig spelat dem (de var väl till Playstation?), men jag skulle vilja ha ett spel som är kanske 80% pussel och utforskning och resten combat. För pusslena var ändå ganska bra. Tänk om skattjagarhandlingen hade kunnat byggas runt det istället för pappadrama och ondskefulla organisationer ´д`

Redigerad av Volbla
  • Gillar 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
6 timmar sedan sa Volbla:

Jag vet inte hur de gamla Tomb Raider-spelen var för jag har aldrig spelat dem (de var väl till Playstation?), men jag skulle vilja ha ett spel som är kanske 80% pussel och utforskning och resten combat. För pusslena var ändå ganska bra. Tänk om skattjagarhandlingen hade kunnat byggas runt det istället för pappadrama och ondskefulla organisationer ´д`

De riktigt gamla var PC-spel! Jag vet, för jag var ett stort fan när jag var 11-12 år. (Tillräckligt för att göra ett fanfictionspel som jag kallade Tomb Defender.) ? Så vitt jag minns dem så var de kanske 92 % pussel och utforskning. Man ska hitta gångar och artefakt, och hoppa och klättra rätt, och undvika fällor, och endast ibland, 5 %, träffar man på fiender att skjuta på: tigrar, infödingar med giftpilar, dinosaurier… Sen resten är 1 % handling (korta förrenderade videor) och 2 % att titta på Lara Crofts kropp.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Häromstundas fick jag ett infall att spela ett nytt spel. Jag gick igenom min steam-lista och märkte "Batman Arkham Asylum? Det vill jag ju spela." Så jag värmde upp mikrochippen och la i växel och öppnade det första spelet jag spelat i den här serien.

Jag hade inge roligt. Det var kanske lite dumt av mig att välja högsta svårighetsgraden, men jag fick ingen känsla för slagsmålsystemet. Jag förstod att man ska hoppa fram och tillbaka mellan skurkar och blockera dem när det behövs, men jag fann inte tempot och jag märkte inte vad fienderna gjorde. Dessutom var handlingen väldigt linjär och handhållande, åtminstone den första timmen.

Så jag skippade den idén och körde igång Mirror's Edge Catalyst istället, för nu har jag ett grafikkort som inte får krampanfall av det spelet. Haja detta! I Batman när man behövde ta ner ett galler för att krypa igenom en lufttrumma så behöver man sparka på gallret tre gånger. I Mirror's Edge så öppnas på direkten när du trycker på knappen.

Jag älskade första Mirror's Edge och jag älskade det här. Man spelar en prisjägare/frihetskämpe/gerillamygga som försöker slå käppar i hjulet för den totalitära regeringen, och man gör det genom att springa parkour på hustaken i en jättestor stad. Det finns en handling som man kan ledas igenom när man vill, men det är samtidigt en öppen värld med hundra små sidomål på kartan. Uppgifter som "spring den här vändan så fort du kan" och "ta dig till punkt B på utsatt tid" och "hitta till det här gömda området". Jag tycker det är ett utmärkt sätt att utforma det här spelet för jag älskar mekaniken. Det här är ett system där jag hittar tempot! Jag älskar hur det känns att springa och hoppa och kullerbytta sig fram för att vara så effektiv/snabb som möjligt eller för att undvika eller knocka polissoldaterna.

En liten sak jag vill klaga på är levelsystemet. Allteftersom man spelar får man poäng att sätta i ett fåtal nya färdigheter, men ett par av dem var saker man kunde direkt i första spelet. Jag fick sakna dem i nån timme. Några av de färdigheterna är dessutom fullständigt nödvändiga sent i spelet. Du kommer inte sakna poäng vid det laget, men jag tycker ändå att det kunde gjorts mera strömlinjeformat och mindre rollspeligt.

Handlingen är förunderlig i ett avseende. Detta ska halvt om halvt föreställa en prequel med en ung Faith som i början av spelet blir släppt från en ungdomsanstalt. En bit in blir dock Faiths syster en viktig spelare i storyn, och hon är fullständigt annorlunda från hur hon var i första spelet. Så jag antar att det här är en helt annan canon?? Om man är nyfiken på Mirror's Edge kan man alltså strunta i första spelet och börja här om man så vill.

Men handlingen i stort gillade jag starkt, vilket är en uppgradering från första spelet som jag minns att jag inte brydde mig om alls. Det finns några riktigt färgstarka karaktärer med jättebra kroppsspråk och röstinsats. Hon Faith får gå igenom en del känslomässiga grejor.

Det enda riktigt besvickande med både handling och spelning är klimaxet. Det kändes förhastat och konstlat, vilket även hände i första spelet. Det kanske är svårt att skapa en "slutboss" när spelmekaniken är parkour och "fiended" är väggarna och taken man springer på. Fast... nivån precis innan det riktiga klimaxet tyckte jag kändes som en utmärkt final, åtminstone spelmässigt, men så kommer det en väldigt långsam och enkel nivå efter det. Jag förstår inte riktigt vitsen. Det kanske var meningen att ha en långsam stämning i slutet istället för en actionstämning, men jag tror jag hade gillat slutet mycket bättre om sista nivån tagits bort eller gjorts om drastiskt och handlingen finjusterad för att passa.

Överlag ett jättekul spel med några skavanker. Om det kommer fler uppföljare i den här serien så kommer jag definitivt spela dem, men jag vet inte om jag vågar ha några förhoppningar om det. De verkar inte ha varit de största snackisarna. Fast å andra sidan gick det åtta år mellan första spelet och det här, så jag kanske har något att se fram emot när jag är 40 :colonthree:

Redigerad av Volbla

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Första Arkham-spelet är linjärt och mycket backtracking, men det är bra fokus och riktigt väl flytande i handling/gameplay. Vill du har en mer öppen värld så finns Arkham City, utöver det så är det väldigt likt första. Synd att du inte tyckte om första då det var i min mening favoriten.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Under jul och nyår kände jag ett sug för shooters, men med fokus på single player. Så jag spelade igenom första F.E.A.R. igen. Du är en soldat i ett specialförband som hanterar "speciella fall". Detta innebär en psykiskt begåvad individ som kontrollerar en arme av kloner...plus att en liten flicka från The Ring spökar runt och dödar allt och alla. Gameplayet håller än och jag klarade även expansionerna Extraction Point och Perseus Mandate. Det bästa spelen i serien och ger en utmaning med stark A.I. som kan flankera en. Du kan även använda bullet time för extra Matrix-effekter. Grafikmässigt ser den lite gammal ut, men den har support för moderna maskiner. Skjutandet håller dock riktigt väl.

Sen provade jag Metro 2033. Efter ett atomkrig så är Ryssland obeboeligt så befolkningen har sökt sig ner till tunnelbanorna. Som Artyom lever du i blandad misär där faror lurar överallt som mutanter, demoner, förorenad luft, banditer och även nazister. Det är gammalt men håller ändå bra standard, plus att det har en reduxversion för bättre grafik. Det har även två uppföljare och en till på väg. Eftersom du lever mitt under en atomvinter så gäller det att spara och söka efter resurser så gott det går. I denna värld så används ammunition av militärstandard som valuta, så du kan välja att förhandla med dom eller skjuta med dom för extra skada. En ovanlig men intressant mekanik så att säga. Spelmässigt, grafikmässigt och storymässigt så är detta en fullträff. Rekommenderar starkt för dig som söker en single player- upplevelse.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Blev för några dagar sedan "klar" med The Witcher 3, Hearts of Stone och Blood and Wine expansionerna. 116 timmar landade jag på och det finns fortfarande en hel del grejor att hitta på men jag är iallafall färdig med alla side och main quests och jag känner mig ganska så nöjd där. Det är en ganska imponerande skala på spelet speciellt om man spelar Blood and Wine expansionen också. CD Projekt har lyckats väldigt bra med röstskådespelare och ansiktsanimationer och det tillsammans med en gedigen story som är väldigt bra berättad, vackra landskap och härlig musik ger verkligen en bra inlevelse. Efter att ha spelat både The Witcher 1 och 2 så var det verkligen en fröjd att spela 3:an. Jag är otroligt imponerad på hur pass bra dom lyckades med helheten, finns som inget att klaga på. Inte konstigt att spelet vunnit så mycket priser och att det fortfarande är en best seller än idag. Dags att läsa böckerna av Andrzej Sapkowski nu i väntan på Netflix serien.

Rekommenderas! Spelet får 39/39 Soverejn-bananer. https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_accolades_received_by_The_Witcher_3:_Wild_Hunt

 

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Klar med Alien:Isolation. En direkt uppföljare till James Camerons första film i skräckserien, du spelar som Ripleys dotter. Hon hör om en svart låda från Nostromo som hittats och förts till rymdstationen Sevastopol. Men när hon kommer dit får hon se en station i full anarki där plundring och aggresiva droider är vardag. Och självfallet finns det ett monster där...

Spelet prickar den exakta känslan från filmen med sin estetik och alla manicker. Det känns riktigt autentiskt för att sedan bli riktigt tematiskt när musiken går igång. Gameplay-mässigt kan det beskrivas som avancerad kurragömma a-la Outlast. Du måste ibland hantera människor, ibland droider, ibland en xenomorph, med varierande känsla. Människor kan se en rätt bra och brukar skjuta först och ställa frågor senare. Man kan dra detta till sin fördel med att lura dom till att skjuta vilt bara för att låta xenomorphen komma från ventilationen och äta upp deras ansikten. Droiderna är nog de svåraste att smyga igenom och får de väl vittring på en så är det i princip omöjligt att fly från dom. Xenomorphen är den mest varierande. Oftast kan han beskrivas som den där ungen när man lekte burkas ("kurragömma med dunk") som aldrig sprang ifrån dunken utan vaktade som en hök. I vissa fall känns det som att han borde se en men gör det inte. Oftast så är han dock genomgående i sitt sökande.

Skräckfaktorn är off the charts. Det är inte samma om man ser på via en video, man måste prova själv för att verkligen känna på skräcken. Från de rödglödande droidögonen till xenomorphens aggressiva raptorbeteénde, det är intensivt, skapar paranoia av alla ljud och verkligen skrämmer upp en.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt community. Det är enkelt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

×