Hoppa till innehåll
Anime.se

Vilken manga läser du just nu och vilken ser du fram emot?


Hikari no Hohenheim
 Share

Rekommenderade inlägg

9i6f.png

 

Jag läser många serier, och en av dem är Online, som man kan läsa (lagligt) på Mangabox. Det är en "sitta fast i dataspel"-berättelse, fast som syns på bilden ovan så har hon typ en PSP. Det är något magiskt över det: miljontals människor blir tvingade att spela, med sina liv som insats, och deras medvetande (eller hela personerna?) verkar transporteras någonstans när de ska utföra sina strider.

 

Den är hyfsat tecknad, och jag har inga klagomål; det enda jag tänkte anmärka på här var hur lustigt regelfokuserat det kändes. Det har bara kommit sex kapitel, men den är väldigt inne på... världsbyggande, kan man väl kalla det? Hon, huvudpersonen (som för övrigt inte har någon vidare stark personlighet, men verkar ganska kapabel), går runt i utstuderade spelmenyer och klickar, och det känns lite som om det är en serie som ska ackompanjera en verklig produkt. Eller att författaren har... ähem, överdriven detaljfokus.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 3 months later...
  • 3 weeks later...

Crunchyroll har översatt en japansk omröstning gällande de serier som kommer att slå stort år 2015.

 

  • My Hero Academia är en Shōnen Jump-serie – tillsammans med One Piece, Bleach och (tidigare) Naruto – som jag tycker att jag hör allt mer om. Jag är lite sugen på att börja läsa den. Kanske inte så mycket för hjältevinkeln, för jag har redan några oavverkade hjältetitlar på läslistan, som Ratman och One Punch-Man (samt den desto mörkare Zetman), utan kanske då mer för karaktären som har grodkrafter och ser lite så där knasig-gullig ut. Fast jag kan också tänka mig att den får en anime om 1-3 år, så det kanske inte är någon brådska.
  • Green Worldz vet jag inget mer om än omslaget, som får mig att känna det som att serien kommer kännas som Btooom fast med monster. Jag var inget större fan av Btooom, men Green Worldz går att läsa gratis och lagligt på Mangabox, så jag kanske borde kolla in den ändå.
  • Orange, som finns på Crunchyroll Manga, har jag, likt en del andra här på forumet, läst en del av. Det är bra shōjodrama, mycket rörande på sina ställen, men som jag minns det så läste jag tills att det kändes som att en av kärnpunkterna var någorlunda överstökad, och då var jag ganska nöjd, så jag har inte fortsatt. (Eller så minns jag helt fel och jag lade av för att det blev för tungt.)
  • Puberty Bitter Change tycker jag mycket om! Det finns många "gender bender"-serier (även specifikt med inriktningen på "kroppsbyte"), allt från pubertal sexkomedi typ Boku Girl till psykologiska mysterier som Boku wa Mari no Naka, och vad Shishunki Bitter Change för till bordet är att den utspelar sig under lång tid, för barn tidigt i puberteten, vilket helt klart för in en del nya vinklar till det gamla dilemmat. Lite intressant tecknad också: stilmässigt känns den lite som tecknad av Takako Shimura (Wandering Son), men varje sida är uppdelad i fem fullbreda rutor med stor marginal.
  • Himouto Umaru-chan är en sån där vardagskomediserie, om en 16-årig tjej som är perfekt och beundrad i skolan, men en riktigt slashasig nörd hemma. Hon bor med sin storebror som försöker att inte skämma bort henne för mycket. Inte så anmärkningsvärd. Har väl några söta figurer (en förlägen Ebina-chan!), men inte direkt några speciellt bra skämt. Har en gimmick där tjejen krymper till chibi-storlek i sin hemmiljö; det är osäkert att hon verkligen uppfattas så av sina medkaraktärer, men de som ser henne verkar åtminstone tro att det är ett yngre barn än vad hon egentligen är. Animeversion är på väg.
  • Takahashi is Listening läste jag ett kapitel av. Påminde mig lite om Tonari no Seki-kun. Kände mig inte manad att fortsätta.
  • Kumamiko: Girl Meets Bear läste jag också ett kapitel av, och samma där: kände mig inte manad att fortsätta. En gimmickserie där det mest anmärkningsvärda för mig var att Hanakana gjorde rösten i reklamfilmen för mangan.

 

Någon som kollat in de andra serierna och vet om de är läsvärda?

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 5 months later...

Efter att ha sett båda säsongerna och de olika OVA-avsnitten av Nisekoi så läste jag ikapp originalmangan på ett par dagar. Animen är ju en sån där klyschig, fånig haremhistoria med tsunderehjältinna och vaniljhuvudperson och med en story där saker sker inte av logisk anledning, utan för att de måste ske så för att maximera fanservice och komedidrama -- ingen får ju bekänna sin kärlek i förtid! Men jag gillade den. Dels för att jag helt enkelt har dålig smak, men också för att det är något betryggande förutsägbart med en klyschig haremhistoria. Sen kan jag inte dölja min förtjusning i seriens olika störtgulliga och komiska ansiktsuttryck, medan hjältinnorna i sig kan vara alldeles bedårande gulliga, inte lite tack vare bra genreröstskådespeleri.

 

Mangaversionen är ju också klyschig -- eller, snarare, animeversionen är källmaterialet troget -- men efter kanske 100-120 kapitel eller så, så börjar figurerna kännas mer som karaktärer än som utklippta kartongbitar. Inte som levande människor, men åtminstone som karaktärer. Jag gillade särskilt när en kris närmade sig och deras reaktioner och lösningar var ganska tonårslika. Och överlag började det kännas som att deras våndor blev mer mänskliga. För mig kom Onoderas karakterisering som något mer än ett rodnande knippe gullighet sent i berättelsen, men Chitoge, seriens primära våldsamma tsundere, fick lite mer djup ännu senare, när hon börjat bli lite mjukare i kanterna. Fan, till och med bräckliga rikemansdotter Marika med sina superstarka kärleksoffensiver får poäng. Allt detta medan Onodera börjar närma sig mangalegendariska nivåer av gullighet och flickvänsideal.

 

Ibland känns det som att serien förkroppsligar uttrycket "två steg framåt, ett steg bakåt", men går man så så kommer man åtminstone framåt, och nu när jag är a jour så får jag svettas lite. Shit is getting real. Kanske. Hoppas jag.

  • Uppröstad 2
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Håller på att följa ett antal serier på Crunchyroll nu och flera av dem är riktigt bra. Det enda jag kan sura lite över är utgivningstakten. Jag vill ju ha mer! NU! :XD:

 

Takahashi is Listening som Sceleris var inne på ovan kollade jag också in men den var helt intetsägande faktiskt och droppades kvickt.

Mina favoriter där är A Silent Voice som berör otroligt mycket. (Döv flicka börjar ny skola men blir mobbad av en kille som mest inte förstår eller vill förstå och inte tänker längre än näsan räcker. Men sen vänder steken och han blir den utfryste och mobbade och hon byter skola. Ett par år senare stöter de på varandra igen och han vill försöka reparera skadan sen tidigare)
Läste piloten när den dök upp och gillade den och tänkte inte mer på det men så dök den här upp av en slump och jag trodde först att det var samma men icke, här var det "all in" så att säga. Mycket mer utfylld, och med ett djup och berättelse som berör helt klart. Dessutom så gillar jag tecknarstilen vilket inte alltid är så självklart alla gånger.

 

King's Game: Origin är creepy men bra och man undrar hela tiden vart det hela ska ta vägen och hur det ska sluta. Lite som "10 små negerpojkar" i bymiljö fast med en twist.

 

Fuuka är också en av mina favoriter just nu som pågår för fullt. Det känns som det är en lång väg kvar dessutom.
Musikdrama som till viss mån påminner om NANA, men den här gången är det en kille det handlar om och hans väg in i musikbranschen. Fuuka är (såklart) tjejen han möter och kärar ner sig i och börjar fundera på att bilda ett band men det är där dramat och överraskningarna börjar. Full med oväntade vändningar som lätt håller en intresserad och ett lagom tempo. (om de bara ville ge ut den lite fortare...)

 

Den senaste jag påbörjade häromkvällen och inte kunde släppa förrän jag läst alla kapitel som kommit ut hittills var Princess Jellyfish. En helt klart bisarr boy-meets-girl-serie om en inåtvänd tjej som bor i ett tjejkollektiv (The Sisterhood) där alla män är förbjudna. De är en bunt geeks och nördar som dessutom är socialt handikappade på alla sätt. :jhappy: Enter cool modemedveten och stylish crossdressingkille som bor i närheten och har rika och inflytelserika föräldrar. Nu börjar kaoset. Men det är förvånansvärt kul och dråpligt att se hur den här galna komedin utvecklar sig och invecklar sig. Kan glatt rekommendera denna! Jag trodde aldrig att jag skulle gilla en crossdressing-serie men här sitter jag och skrattar och är mer än lovligt underhållen.

 

Annat bra på Crunchyroll just nu som jag läser (har läst) är: 

Inuyashiki (58-årig döende herre som ingen bryr sig om blir "superhjälte")

Girl May Kill (Vad skulle du göra om du mötte en 14-årig söt liten flicka som är lönnmördare?)

Inside Mari (Pervers men väldigt underhållande och tänkvärd)

Is this girl for real!? (Kul och invecklad komedi med kärlek och åldersskillnad)

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 3 weeks later...

Funderat på Hunter x Hunter ett tag, men inte orkat ge mig in i den. Låt mig veta vad du tycker när du kommit en bit! :D

Well, jag har redan sett tv-serien(som jag älskar) och tror inte att mangan skiljer sig så mycket från animeserien, den har i vilket fall samma story och karaktärer så tror nog att mangan är minst lika bra. Men kan säga att Hunter X Hunter har en riktigt bra story med starka och komplexa karaktärer som alla har enorm karaktärsutveckling.

 

Skulle starkt rekommendera den och är helt klart värt det :D

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 2 months later...

Har just läst femte kapitlet av Yuki no Shita no Qualia av Kii Kanna.

Den är en shounen ai med bra karaktärer! De är intressanta och deras beteenden kan förklaras av något djupare än bara "nu gör de så här för att det passar bra för serien."

Serien är vackert tecknad och har en långsamhet som känns poetisk. 

Mycket shounen ai håller ju inte riktigt måttet. För den som känt sig avskräckt av genren pga låg kvalitet kan testa att läsa denna. (Obs, den är en slice of life.)

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 2 weeks later...

Jag läste nyligen ikapp en manga, Re:Monster. Den handlar om en snubbe i ett modernt samhälle (vårt samhälle eller som vårt samhälle?) som blir knivmördad och återföds i en fantasyrollspelsliknande värld -- med "levels" etc. --, som ett småtroll (eng. goblin): kortväxt, grön och dum. Snarare är alla andra dumma, för han behåller nämligen sina minnen och sitt förstånd. Eftersom småtrollen växer upp fort hinner han börja använda sina förmågor inom dagar.

 

Det är nu det börjar gå åt ett håll som jag tycker är ganska avvikande. Det visar sig nämligen att den förra världen hade övernaturliga förmågor, som svävning och teleportering och tankeläsning, och han hade en förmåga att absorbera andras förmågor vilken han använt till att bli typ världens starkaste. Han har inte kvar de absorberade förmågorna, men han har kvar absorberingsförmågan, så nu som småtroll springer han och hans hejdukar runt i skogen och fångar mordiska kaniner och giftormar och vättar och vargmän som han äter för att få förmågor som ett sjätte sinne mot överfall, giftimmunitet, språkförmåga, trollförmåga och så vidare. Med de nya förmågorna rustar han upp sin tillvaro och går efter större byten och får mäktigare förmågor och går upp i "level" tills han når nästa form (småtroll -> stortroll -> ...), skölj och upprepa.

 

Det blir en maktfantasi (powerfantasy) i dubbel bemärkelse. Han möter liksom aldrig motstånd. En fiende tar en nagel och han tar fiendens liv och förmågor, och blir mäktigare, bättre, starkare, smartare, charmigare, sexigare, rikare, snyggare. En sån berättelse utmanar "berättelse" som koncept; det händer massor, men det händer inget. Det är ingen dramatisk kurva. (På ett sätt påminde den mig om Robinson Crusoe.) Varför läser man ens en sådan berättelse? Den är ganska populär just nu, tror jag, och det är inte den enda i sitt slag -- är inte Mahōka åt det där Ayn Rand-hållet?

 

Jag tycker själv att det är lite underhållande att se honom rulla fram i världen och krossa allt i sin väg, men det känns som att det tilltalar en dålig del av oss. Någon sorts del med mindervärdeskomplex, en del i oss som vill utkräva hämnd mot världen för att vi inte får allt som vi vill och för att allt inte går som vi vill. En dröm att läsa för att förtränga vårt eget ansvar över våra liv. Lite verklighetsflykt är väl en sak, men jag föredrar "berättelse = konflikt" och tanken på berättelser som övningar i empati genom motgångar. "Man beundrar en figur mer för att försöka än att lyckas", liksom. Jag vet inte var serien är på väg, men det hade inte överraskat mig om han så småningom kommer att äta upp en gud.

 

Serien blir inte bättre av sina sexuella inslag. I början förklarar den att småtroll förökar sig så långtsamt att de brukar kidnappa och våldta människokvinnor. Det känns här som att serien vill visa huvudpersonens medmänsklighet, eftersom han är så snäll att han smyger in lite gift åt dem så att de kan begå självmord. Och när serien får nya människokvinnor (och andra arter) så är han så snäll att han inte våldtar någon av dem, och förbjuder alla andra från att göra det också. Ännu senare blir alla förstås (romantiskt eller/och sexuellt) förtjusta i honom.

 

Det gör att jag får intrycket att man inte bara ska drömma sig in i rollen och känna "ha haa, där får du, skitvärld, för alla motgångar! Nu är det jag han som styr och ställer", utan också "ha haa, där får ni, kvinnosläkte, för alla nedskjutningar vid flörtande jag inte vågat göra! Men jag han är en så bra människa att jag han avstår från att nyttja sin rätt över er, av ren välvilja!" Ännu senare i serien kommer sexslaveriet tillbaka, men nu i form av "frivilligt" sexslaveri genom bruket av kärleksdroger på fångar. Verkligen humanistiskt alltså.

 

Re:Monster. En lättsam, underhållande liten serie som berör mig illa.

  • Uppröstad 3
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 1 month later...

Jag läste nyligen ikapp en manga, Re:Monster. Den handlar om en snubbe i ett modernt samhälle (vårt samhälle eller som vårt samhälle?) som blir knivmördad och återföds i en fantasyrollspelsliknande värld -- med "levels" etc. --, som ett småtroll (eng. goblin): kortväxt, grön och dum. Snarare är alla andra dumma, för han behåller nämligen sina minnen och sitt förstånd. Eftersom småtrollen växer upp fort hinner han börja använda sina förmågor inom dagar.

 

[...] (På ett sätt påminde den mig om Robinson Crusoe.) Varför läser man ens en sådan berättelse? Den är ganska populär just nu, tror jag, och det är inte den enda i sitt slag -- är inte Mahōka åt det där Ayn Rand-hållet? [...]

 

Nej, Re:Monster är minsann inte den enda i sitt slag. Reinkarnationsgenren (tensei) är väldigt trendig nu, verkar det som.

 

Jag vet inte riktigt om den räknas exakt eftersom det inte är så han förflyttas, men Re:Zero Kara Hajimeru Isekai Seikatsu (Att börja från noll i en annan värld) handlar om en kille, något av en ligist, som en kväll knallar hem från närbutiken när han mitt i ett steg förflyttas till en generisk fantasyvärld. När förvirringen har lagt sig blir han snabbt indragen i en händelse: en vacker tjej har blivit bestulen, och tillsammans försöker de hitta föremålet. Det verkar gå bra en stund -- tills vår hjälte blir brutalt dödad. Nästa gång han öppnar sina ögon är han i början av staden igen.

 

En hyfsad historia, och en gnutta guro i mangan. Upplägget är lite go' mystik -- vem var mördaren, och varför? Huvudpersonen prövar olika saker och lär sig och så vidare. Huvudpersonen är mycket mindre OP än i Re:Monster, så redan det gör det mer spännande, och så har serien en mycket mer positiv människosyn.

 

Det kommer en animeversion:

 

 

Jag ser fram emot den; jag väntar mig något i kvalitetsnivå med Ere okej att ragga brudar i en "dungeon".

 

En annan serie är Gunota ga Mahou Sekai ni Tensei Shitara, Gendai Heiki de Guntai Harem o Tsukucchaimashita!? (Återföddes en vapennörd i en magisk värld och använde moderna vapen för att grunda en haremarmé!?), där huvudpersonen en gång hoppade av gymnasiet och levde livet som hikikomori. Till slut tog han sig ur sin isolering och började jobba på en vapenfabrik, ett hårt men givande arbete -- tills han blev våldsamt knivmördad av en f.d.(?) mobbare från gymnasietiden.

 

Och så återföds han alltså i en fantasyvärld. Till skillnad från Re:Monster så föds han som människa. Hans första nya upplevelse -- och han har sina minnen och sin personlighet från spädbarnsåldern -- är att han ligger bredvid en flickbäbis med vargöron. Med tiden lär han sig språket och orientera i sin nya värld. Han och vargflickan växer upp på ett barnhem för övergivna barn av olika raser och lär sig om magi etc. Hon har stor talang, men han har liten. Vad han saknar kompenserar han med djupa kunskaper om skjutvapen, för när man har magi så behöver man inte metallsvarvar och sånt för att bygga en revolver! (Bara tålamod och en uppfinnarådra.)

 

Ja, det är alltså en serie om en vapennörd som blir återfödd och bygger skjutvapen att använda mot troll och demoner och sånt. (En koppling till Gate kan nog göras.) Vid sin sida har han sin tillgivna barndomsvän vargflickan, och man kan gissa sig till att han senare utvidgar sitt harem. Så långt har dock inte jag läst.

 

Serien är ganska klumpigt tecknad och berättad, men vapendetaljerna är lite intressanta, och berättelsen är ganska snäll; de är lite gulliga ihop, nörden och vargflickan. Och så är han lite av en "underdog" eftersom han är dålig på magi, en faktor som stark påverkar framgång i deras samhälle.

 

Den senaste jag börjat läsa är mangaversionen av Mushoku Tensei: Isekai Ittara Honki Dasu (Arbetslös återfödsel: kommer jag till en annan värld ger jag mitt allt). Det här känns som något av en gigant i sammanhanget. Var och varstans ser jag nördar som läst originalböckerna (webbpublicerade) -- serien avslutad efter 24 böcker eller så -- och menar att det är bland det absolut bästa som någonsin skrivits i lättromanväg.

 

Mushoku Tensei handlar om en 34-årig hikikomori. Han är fet, han är ful, och nu när hans föräldrar just har dött och släktingarna kastar ut honom så är han hemlös. Men hans sista gärning blir att knuffa några skolungdomar ur vägen för en rusande lastbil. Sen blir han förstås återfödd i en fantasyvärld. Lille Rudy -- hans nya namn -- har en lycklig liten överklassfamilj. Hans nya mor är magiker och hans nya far en skicklig svärdskämpe. Med sitt vuxna psyke lär han sig snabbt om världen, och när det kommer fram att treårige Rudy lärt sig magi på egen hand så får han en privatlärare. "Rudy" väljer att lägga manken till i sitt nya liv, för han vill inte ångra något igen.

 

Och på den vägen går det. Han blir bättre i magi och svärdskonst, och behåller ett analytiskt sinne och ett varmt hjärta (och lite gubbsnuskighet). Han lär känna olika figurer i olika situationer och vinner deras förtroenden under årens lopp.

 

Som jag uppfattar det så är det, bortsett från hans "bad-ass"-het (likt Re:Monster m.fl.) bland annat dessa två saker som lättromanläsarna älskar med originalserien: dels att serien täcker hans nya liv i en lång, kronologisk ordning, och dels att serien lägger mycket krut på att vidareutveckla hans relationer, inte minst de romantiska. Det är alltså inte ett statiskt harem i 24 volymer varefter han väljer fel tjej i slutet (eller ännu värre, inte väljer någon tjej alls).

 

Men jag är ändå skeptisk till att det är så jäkla bra för det. Det är säkert en skoj berättelse, men jag har inte sett någon skriva om hur bra dialog det är, eller hur kraftfulla teman som avhandlas, eller nåt sånt.

 

Mangan är då inte fantastisk, inte mer än de andra jag skrivit om. Seven Seas började ge ut den i USA för en månad sedan. Här är en kort reklamfilm för mangavolym 8:

 

 

Jag är inte imponerad, men jag måste erkänna att jag är nyfiken på lättromanerna. Men helst hade jag nog sett en animeversion. Ska man våga hoppas på en?

 

Och fler serier finns, med titlar som Spirit Migration (kropp- och minneslös ande som lånar kroppar, tror jag), Bocchi Tensei-ki (misantrop reinkarneras i lågadelfamilj, tror jag), Din no Monshô (ströjobbare dör i olycka, reinkarneras i f.d. adelfamilj), Parallel World Pharmacy (medicinforskare arbetar ihjäl sig, reinkarneras i fantasyvärld och blir mästerlig ung apotekare), och varför inte Ore ga Isekai Dungeon da! Tensei Shitara Karada ga Dungeon to Kashiteita (Jag är en monsterhåla i en annan värld! Efter jag återfötts blev min kropp en monsterhåla), serien som handlar om en vanlig kontorsarbetare som dör i en olycka och återföds som en monsterhåla.

 

:ambivalentdrop:

  • Uppröstad 3
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

En till i reinkarnationgenren, som jag läser: Bokura no Kiseki

 

Jag såg titeln i mina efterforskningar, men när jag tänker på trenden om reinkarnation så tänker jag mer att det är nollor som får en ny start i en annan värld, med spännande magi och vackra damer och stor framgång på alla sätt. Vissa drag av eskapism, alltså. :)

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 5 weeks later...

Jag började läsa Rin av Harold Sakuishi, han som gjorde Beck (eller Beck: Mongolian Chop Squad). Rin handlar om en 16-åring som börjar slå sig in på en karriär som professionell mangatecknare. På den vägen är det ganska mycket som Bakuman: mangarivalitet, att försöka med olika serier, arbeta tills man svimmar osv. Men utöver det har den också en övernaturlig sida, i Rin, en 16-årig tjej med en förmåga att se sådant som andra inte ser, vilket oftast betyder att folk ber henne utröna framtiden. Under seriens gång utvecklas också ett tema om drömvärldar eller tidigare liv.

 

På ett sätt känns det lite latt att göra en mangaserie om att teckna manga, men mer allmänt är det egentligen en berättelse om berättarkonsten. I huvudhandlingen ser vi det om att utvecklas eller att stagnera, om att arbeta hårt och så vidare, men det speciellt intressanta är drömmarna och de tidigare liven -- och serier-i-serien-verk med samma tema (huvudpersonens rival gör en serie om en gangster som tar droger som låter honom drömma om hans interaktioner med andra människor, fast ur den andra personens ögon, medan huvudpersonen själv gör en serie om en handikappad kille som på vetenskaplig väg måste infiltrera diverse drömvärldar för att rädda en genialisk kvinnlig fysiker) -- som berör inspiration och berättarkonstens grundläggande funktion och värde: tillfället att se världen ur en annan människas ögon.

 

En ganska bra serie som går en bra balansgång mellan seriös berättelse om att utvecklas som människa och mer komiska inslag, samt kawaiikos (typ som Beck då!), och intressanta teman.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Har just läst klart Orange av Ichigo Takano. För den som gillar drama-genren så är Orange jättebra.

 

 

Men läsningen får mig att vilja ta upp detta med pairings.  I Orange fick jag starka sympatier för karaktär X och ville att den skulle få bli ihop med Y. Så blev det inte. Y blev ihop med någon annan i slutet. (Obs egentligen mer komplicerat än så.)

 

På MAL läser jag att andra personer som också är fans av karaktär X blev ledsna, grät, osv. Själv blev jag jättebesviken. Orange handlar om att gå tillbaka i tiden och förbättra människors öden. När X blev ratad i slutet, så känns det därför dubbelt orättvist.
Men min poäng är snarare en fråga: Hur sjutton lyckas mangatecknare skapa så stor fandom kring pairings? Om folk gråter för att fel person blev ihop på slutet, så måste de blivit djupt berörda av parets öde.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Fast det är inget unikt för manga. Film- och TV-historien är full av exempel ("ååh varför kan inte Carrie få ihop det med Mr. Big nån gång då!"), och jag kan tänka mig att litterära relationer rört upp stämningar under ännu längre tid. Och så har det ju "shippats" även i verkligheten, som när (de facto) fans som läser skvallerpressen har investerat sig i kända människors relationer. Så vad är det i våra psyken som gör oss så påverkade av något -- främlingars förhållanden -- som inte borde ha någon påverkan?

 

I grunden tror jag att det hänger på en underliggande önskan om att bra människor ska vara med om bra saker. Jag tror alltså inte att det bara är "självisk empati", typ "jag vill att den här personen ska få vara glad, för jag sätter mig själv i dennes skor", utan att det är en mer osjälvisk ådra. (Jag tror att människan i sitt "standardutförande" har kapacitet för altruism.)

 

Vi blir i vilket fall berörda av de vi förstår. Som det sägs i artikeln här, så får vi förstås använda vår mänskliga förmåga att fylla i tomrum för att förstå, men fiktion ger mycket information om figurer som vi annars inte skulle ha haft, vilket hjälper oss komma närmare, fortare. Manga -- ofta shôjomanga, som Orange -- kan ju vara väldigt duktiga på att lägga tonvikt på att diskutera känslor mer än att trycka handlingen vidare. Tänk alla interna monologer. Och så tror jag att gullig mangadesign hjälper. Mangafigurer som kan vara attraktiva i våra fantasier och som är välutvecklade vinner våra sympatier.

 

Empati för två figurer är väl förstås inte exakt samma sak som att vara besatt av att två specifika figurer måste finna varandra och inga andra. Jag tror att grunden där är samma, men att de (man) "hjärntvättats" till den "romantiska" idén om att en människa bara har en enda annan människa som de hör ihop med. Så är det ju inte. Ett lyckligt liv skulle kunna vänta även den favoritfigur som fått nobben till förmån för en annan -- men om man inte tänker på det så, ja, då kan det nog slå hårt när paret som "borde" bli ihop inte blir det.

 

Men fler möjligheter finns, som att (och detta hoppas jag är väldigt sällsynt) man gjort lite för mycket självinsättning till den grad att man blir ledsen för att "man" inte fått bli ihop med sin favoritfigur. Eller då hellre att besvikelsen infinner sig för att man inte känner att berättaren hållit sitt löfte. En berättare och en lyssnare (läsare, tittare, spelare, ...) har ett slags avtal sinsemellan: lyssnaren lovar att ge sin tid och känslomässiga investering, och berättaren lovar att leva upp till förväntningarna. Här menar jag förväntningar som att figuren som man följer under en inte obetydlig del av berättelsen faktiskt ska vara central, eller mer relevant, förväntningen om att berättelsen ska knytas ihop. Det kanske är där som skon klämmer, att det känns som att den där figuren inte fått ett ordentligt slut?

 

Tål att tänkas på.

  • Uppröstad 2
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

I grunden tror jag att det hänger på en underliggande önskan om att bra människor ska vara med om bra saker. Jag tror alltså inte att det bara är "självisk empati", typ "jag vill att den här personen ska få vara glad, för jag sätter mig själv i dennes skor", utan att det är en mer osjälvisk ådra. (Jag tror att människan i sitt "standardutförande" har kapacitet för altruism.)

 

 

Du har rätt i detta fall. Karaktären 

Suwa
är en mkt fin fiktiv person, och det är ju därför som jag tycker att hen förtjänar att få sluta bra. Det blir liksom orättvist om en karaktär gör massa fina saker, bryr sig om andra, tar hand om dem, prioriterar att de ska må bra, och sen så blir den dissad av sin stora kärlek!

 

En berättare och en lyssnare (läsare, tittare, spelare, ...) har ett slags avtal sinsemellan: lyssnaren lovar att ge sin tid och känslomässiga investering, och berättaren lovar att leva upp till förväntningarna. Här menar jag förväntningar som att figuren som man följer under en inte obetydlig del av berättelsen faktiskt ska vara central, eller mer relevant, förväntningen om att berättelsen ska knytas ihop. Det kanske är där som skon klämmer, att det känns som att den där figuren inte fått ett ordentligt slut?

 

 

Här tror jag mkt att Orange-fansens frustrationer ligger. Det är en shojo, därmed förväntar sig läsaren automatiskt serveras ett fint kärleks-slut. Om läsaren inte får det slut den önskar sig, då "sviker" tecknaren de förväntningar som finns på shojomanga.

 

Men också utförandet spelar roll. Egentligen kan Orange läsas så att oavsett vilket par man hejar på, så vinner man. Det finns nämligen flera tidsplan och parallella verkligheter. I teorin skulle alla fans bli nöjda. Men helt fel, istället blir man missnöjd därför att det spelar ingen roll att ens pairing får varandra i ett annat tidsplan, det som spelar roll i shojo-logiken är ju vem som är den "äkta" kärleken. Och i och med att Y först väljer Z framför X i den mest "perfekta" världen, så blir X dissad och blir bara en reservplan på kärleksfronten. Alltså blir hen inte den högst värderade äkta kärleken.

 

Den här meningen i artikeln du länkar till är relevant:

 

 

 

when it comes to really distilling down to what makes us really, really, really love a character, it’s not so much that we think of them as our fictional counterpart, but that we’d like to be friends with them.

 

AFK är jag en extremt lojal person mot mina vänner. Så fort en av mina kompisar blir dissad eller dumpad av den som hen är kär i, så börjar jag avsky personen. Jag ogillar mina kompisars ex långt mer än vad mina kompisar själva gör! 

 

Om artikeln har rätt och känslan fansen har gentemot karaktären är att vilja bli vän med den, så är det väldigt i linje med mitt verkliga beteende gentemot vänner, att bli allvarligt besviken ifall hen blir bortvald av sitt kärleksintresse.

 

Hur som helst. Jag håller på en del med shipping, men det är mer något som jag själv gör aktivt för att det är kul och gör läsningen mer intressant, till exempel i fallet Sasuke/Naruto. (Omöjligt orka läsa 600 kapitel Naruto om jag inte shippar...) I fallet med Orange är det väldigt annorlunda. Där har jag inte aktivt valt att shippa, istället har berättelsen trängt in i mig och fått mig engagerad på ett sätt som ingen klarat av på flera år. Det är häftigt/läskigt...

 

Och vad sjutton ska jag nu läsa?

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 7 months later...

Precis läst klart den svenska utgivningen av Princess AI

 

Jag gillade den.

AI vaknar upp i Tokyo och vet inte hur hon kom dit, medan hon sakta försöker återfå sina minnen så upptäcker en stor musikstudio hennes sångtalang och försöker göra henne till nästa stora stjärna. Musik och kärlek.

 

Blev lite överraskad när jag såg att sångerna var specialskrivna för mangan och ännu mer överraskad när jag såg att de finns bland annat på Spotify och med musikvideo på förlagets Youtube-kanal 

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Precis läst klart den svenska utgivningen av Princess AI

 

Jag gillade den.

AI vaknar upp i Tokyo och vet inte hur hon kom dit, medan hon sakta försöker återfå sina minnen så upptäcker en stor musikstudio hennes sångtalang och försöker göra henne till nästa stora stjärna. Musik och kärlek.

 

Blev lite överraskad när jag såg att sångerna var specialskrivna för mangan och ännu mer överraskad när jag såg att de finns bland annat på Spotify och med musikvideo på förlagets Youtube-kanal 

 

Princess Ai var väl mangan som Stu Levy (grundaren av Tokyopop förlaget) skrev manuset till under pseudonymen DJ Milky.
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 3 months later...

Och i dagens "Manga vars enda värde är en bisarr grundidé": Elf-san wa yaserarenai ("jag kan inte göra alven smal"), en icke-porrmanga från en porrmangatecknare. Det handlar om en seitai-terapeut (seitai är japansk "alternativ medicin" typ osteopati/kiropraktik) som får en patient som visar sig vara en alv från en annan värld. Hon kom till jorden för att äta pommes strips och blev för tjock för att återvända. Jag vet inte varför hon går till en (typ) osteopat istället för en dietist, men tydligen kan terapeuten inte få alven att gå ner i vikt, för serien heter ju så.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Följer en ganska ny webb-/lättromanbaserad manga som heter För min dotters skull kan jag nog kunna besegra självaste Demonfursten (Uchi no musume no tame naraba, ore wa moshikashitara maou mo taoseru kamo shirenai), en fantasyserie om en äventyrare (18 år) som hittar en söt liten övergiven demonflicka (5-6 år) i skogen och börjar ta hand om henne.

 

Det är inte bra, men det lever upp till den där grundnivån av gullighet som praktiskt taget garanteras av närvaron av ett oskyldigt, försiktigt stackars barn.

 

Problemet som framkommit är bara det att eftersom det är från Japan så händer det visst i originalet att

deras platonska adoptivfar-adoptivdotter-relation utvecklas till en romantisk förbindelse

. :tireddrop:

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Svara på detta ämne…

×   Inklistrat som formaterad text.   Klistra istället in som oformaterad text

  Endast maximalt 75 uttryckssymboler tillåts.

×   Din länk har automatiskt inbäddats.   Visa som en länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa editor

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder med URL.

 Share

×
×
  • Skapa nytt...