Vilken anime såg du klart senast?

[MathJuice]

Gick igenom Strike Witches 1 och 2 i helgen. Trodde först inte att jag skulle gilla det alls, men intrigen var rätt sammanhållen genom båda säsongerna och det var allt som allt väldigt underhållande. Vissa kanske stör sig på konceptet att inga tjejer har på sig byxor, men det gick över ganska fort.

 

Mera humor, ecchi och drama än action, så ni som är beredd på detta kommer nog tycka om serien (även om den har något år på nacken). Självklart så ser jag på den för handlingens skull! ^.^

 

Har också hört att en film ska komma i mars, där handlingen utspelas efter säsong 2. Bara den inte förstör allt vad de tidigare två säsongerna byggt upp som med Zero no Tsukaimas tredje säsong (imo).

[Hikari no Hohenheim]

Vänta nu, har Hikari sett på en anime? Jajamän, jag har nämligen äntligen tagit mig för att se på den filmen jag har varit mest rädd för spoilers för över ett år nu. En film som har funnits ute på DVD ett tag, men som jag alltid prioriterat bort. Nämligen Haruhi Suzumiyas Försvinnande.

 

Och vad annat kan jag säga än att det var en grym film, precis som jag trodde. Haruhi är den enda serien som använder sig av klyschiga moéstereotyper och ändå lyckas hålla sig intressant och tankeväckande. Haruhi själv är såklart fortfarande ett svin, men det ingår i seriens charm, likaså de långdragna scenerna som ibland nyttjas för att visa stämningen. Vid två timmar och femtio minuter är det en ganska matig film att ta sig ann, men precis som båda säsongerna av serien är det väl mödan värt.

 

Mitt enda klagomål är att...

...den ändlösa åttan inte nämndes som en av anledningarna till att Nagato sprack. Man kan ju tycka att hundratals år av väntan kan vara en avgörande faktor till att bli trött på någon, så det hade varit mer slagkraftigt att nämna det. Det hade också givit hela arken i serien ett bättre syfte, att det faktiskt leder upp till något. Nog för att det parallellen fortfarande kan dras, men när de väl pratade så mycket som de gjorde kunde de väl låtit tittarna veta att de inte hade glömt bort den grejen.

[Sceleris]

En film som har funnits ute på DVD ett tag

DVD? Vad är det?

[Blå]

Abenobashi Mahoh Shotengai

 

Att göra en parodi är inte det lättaste och det gäller att ha tajming och inte bara ösa på med referenser bara för sakens skull. Abenobashi lyckas med det i mångt och mycket och tillför till det hela även en bra handling.

 

Sasshi och hans barndomsvän Asahina är uppväxta i kvarteret Abenobashi Shopping Arcade i Osaka. Deras vardag blir upp och ner när till en början av vardagliga saker när Sasshi's familjs badhus tvingas att läggas ner. Samtidigt som detta sker får han även veta att Asahina's familj har bestämt sig för att ta sitt pick och pack norr ut mot Hokkaido för att börja om på nytt. Detta är saker som varken Sasshi eller Asahina kan göra något åt. Men under en natt får plötsligt Sasshi syn på något märkligt och deras vardag blir allt annat än vanligt där ifrån.

 

Inledningen på serien får en först att tro mer på en seriös drama än vad den senare visar sig vara. De efterkommande avsnitten är dock helt galna och man kastas in i olika världar till varje avsnitt där huvudpunkten hela tiden är Abenobashis shopping distrikt med alla dess invånare. Jag gillar det här och måste erkänna att jag fick en liten "aha" upplevelse också då man förstod lite av vart inspirationen till den galna serien TTGL kom ifrån.

 

 

Detta är inte så jättekonstigt heller för den delen då det är just Gianax som står bakom de båda serierna. Nu så är dock seriena inte alls speciellt lika överhuvudtaget annars, men för folk som är intresserade bör kika in avsnitt 3 för att kanske se mer likheter som den berömda GATTAI!

Serien är dock en parodi och handlar nog mer om Gundam i det ögonblicket. I övrigt så skämtar man om allt möjligt från anime till TV-spel och amerikanska Hollywood-filmer.. Så det är med andra ord är det nog lätt hänt att man kanske missar en del av skämten.

 

Men serien har även en liten allvarlig sida av sig och den är även rätt intressant faktiskt i mina ögon och saker som känns urflippade till en början får sin förklaring senare och känns sedan rätt självklara. Detta tar dock inte bort humorfaktorn för den delen utan man kör på med den i stort sett från första till sista avsnittet.

 

Jag måste även ge beröm till soundtracket i serien som jag tycker är riktigt passande så jag var ju självklart tvungen att kolla upp vem som stod bakom det hela. Mannen i det här fallet heter Shiro Sagisu och har varit med och gjort musik till serier som NGE samt Macross II: Lovers Again så man vart inte så förvånad i efterhand när man såg den meritlistan.

 

 

8/10 - Trotts det höga betyget måste jag erkänna att jag har svårt för att rekommendera serien till vem som helst då jag tror att man åtminstone bör ha sett en del i det mesta för att kunna ta del av skämten som slängs ut. Men serien passade mig personligen och jag gillade verkligen vad jag fick se. Jag gillade faktiskt att röstskådisarna använde sig av en Osaka-dialekt och tankarna fördes genast till alla våran favorit Ayumu "Osaka" Kasuga även fast hon inte hade med saken i sig att göra. Men som sagt, om man tror sig ha en del kött på benen och tycker om när man skämtar om andra serien och filmer är detta helt klart något man bör spana in.

[idrougge]

Konstigt, jag har inget minne av att Abenobashi var i bredbild. Åtminstone inte när den gick på tv.

[Quietstorm]

Kollade precis igenom Spice and Wolf II, riktigt bra serie, hoppas värkligen att en säsong 3 kommer! 8/10

[idrougge]

Watt Poe to bokura no ohanashi är en fullständigt bortglömd OAV från 80-talet som borde få mer uppmärksamhet.

Upplägget är typiskt Ghibliskt: En pojke bor med sin farfar på en klippig ö ute i havet. För en halv mansålder sedan rövade "fågelmännen" bort narvalen Watt Poe, som alltid sett till att havet varit rikt på fisk. Nu börjar fisket tryta och försörjningen på ön är hotad. Männen på ön vill låsa upp vapenkammaren, som varit förseglad sedan det stora kriget för mycket länge sedan, för att besegra fågelmännen som bor högst upp på berget på ön. Byäldsten säger nej, men pojken beger sig ensam uppför berget. Männen i byn säger att fågelmännen är omänskliga demoner, men pojken har hört en sorglig flöjtmelodi från berget och tror att det går att komma överens med fågelmännen också.

Även teckningarna har en Ghibliprägel, som i det gröna, frodiga gräset som ser levande ut precis som i en Ghiblifilm. Likaså finns en stor tecknarglädje, men inte alls på Miyazakis sätt. Charadesignen är av Mutsumi Inomata, så alla som sett Leda känner igen sig. För animationen står ingen mindre än 80-talets superanimatör Yoshinori Kanada, vilket förklarar de halsbrytande och långa actionscenerna och sjuka perspektiven. Allt är över på 55 minuter, som kan beskådas på Nicodôga – av något outgrundligt skäl finns filmen inte återutgiven på dvd eller bluray.

[Volbla]

Äntligen kunde man se klart hela Fröken Morita är tystlåten, och eftersom den är så kort så såg jag om hela samtidigt. Jag gillar den verkligen. Den är så söt och trevlig. Jag tror det hela grundar sig i, som jag sagt, att jag tycker om alla karaktärerna, åtminstone de viktigaste karaktärerna. I dylika serier finns det alltid någon karaktär som jag stör mig på eller tycker är tråkig, men inte här. Kanske för att de är lite mer subtila än de flesta motsvarigheter (med betoning på lite). De har inte lika överdrivna personligheter eller drag som de flesta slajs-of-lajf-flickor. Om man bortser från det faktum att Morita aldrig pratar, men till och med det tycker jag inte känns så krystat som man skulle kunna tro. Det är en gimmick som bidrar till sötheten och trevligheten. Dialogen är ofta rätt löjlig, men jag förväntar mig inte annat från något sånt här.

[Sceleris]

Det är förvisso OVA-versionen, men det bästa med Fröken Morita är tystlåten är pojkarna som betraktar Morita interagera med sina vänner och önskar att de också hade fötts som flickor.

 

 

 

De säger vad vi andra bara tänker!

[Volbla]

Nisemonogatari tog slut.

 

Just nu har jag betygsatt den högre än Bake, men jag är inte helt säker på det beslutet. Jag gillar att handlingarna känns större i Nise, och man får se mer av alla flickor i varje storyarc. Det jag inte gillar är att antagonisterna nu är människor snarare än ansiktslösa monster. I Bake löstes problemen av att karaktärerna snackade och var coola (speciellt Oshino <3 ), men i Nise så blir det konfrontationer mellan karaktärer, och jag tycker inte det hanteras så väl. Det är inte mycket bättre än de flesta hjältetal man ser i en vanlig shounen actionserie.

 

Ändock, det är väldigt mycket Shaft och väldigt mycket systrar. Njutning på hög nivå.

[idrougge]

Jag fick inte alls samma intryck av Kaigi i serien som i boken (men så är det ju alltid), men han var ändå en mer komplex gestalt än de flesta mangaskurkar.

[Volbla]

Jag fick inte alls samma intryck av Kaigi i serien som i boken (men så är det ju alltid), men han var ändå en mer komplex gestalt än de flesta mangaskurkar.

Absolut. Jag har inget emot karaktärerna i sig (även om jag nog inte uppskattar Kaiki så mycket som han förtjänar), bara konfrontationerna och upplösningarna mellan dem.

[Misho]

Shakugan no Shana Final, jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva förutom att jag blev väldigt besviken på hela den här säsongen. Extremt rörigt under alla avsnittens gång med alltför mycket random namedroppande som inte hade någon mening alls förutom att göra en förvirrad om vad det var dom pratade om. Utöver det så tog dom in en massa nya karaktärer som man bara störde sig på och inte fyllde någon mening alls där heller. Slutet var dessutom standard krystat och fick hela serien och striden att verka meningslös.

 

Skit rent ut sagt. Jag gillade första och andra väldigt mycket men det här förstörde verkligen helheten.

 

2/5 skulle jag ge denna och det är bara för att finns ett fåtal scener som faktiskt är bra och avslutar skiten.

[Xadlin]

Vänta nu, har Hikari sett på en anime? Jajamän, jag har nämligen äntligen tagit mig för att se på den filmen jag har varit mest rädd för spoilers för över ett år nu. En film som har funnits ute på DVD ett tag, men som jag alltid prioriterat bort. Nämligen Haruhi Suzumiyas Försvinnande.

 

Och vad annat kan jag säga än att det var en grym film, precis som jag trodde. Haruhi är den enda serien som använder sig av klyschiga moéstereotyper och ändå lyckas hålla sig intressant och tankeväckande. Haruhi själv är såklart fortfarande ett svin, men det ingår i seriens charm, likaså de långdragna scenerna som ibland nyttjas för att visa stämningen. Vid två timmar och femtio minuter är det en ganska matig film att ta sig ann, men precis som båda säsongerna av serien är det väl mödan värt.

 

Mitt enda klagomål är att...

...den ändlösa åttan inte nämndes som en av anledningarna till att Nagato sprack. Man kan ju tycka att hundratals år av väntan kan vara en avgörande faktor till att bli trött på någon, så det hade varit mer slagkraftigt att nämna det. Det hade också givit hela arken i serien ett bättre syfte, att det faktiskt leder upp till något. Nog för att det parallellen fortfarande kan dras, men när de väl pratade så mycket som de gjorde kunde de väl låtit tittarna veta att de inte hade glömt bort den grejen.

En av mina favorit anime filmer. + åt dig.

Jag såg igenom Hokuto no ken för inte så länge sedan. en av de bättre animer från 80-talet.

[Klona]

Jag såg klar Gymnasiepojkarnas vardagsliv igår. En riktigt trevlig och rolig serie som fick mig att skratta ett par gånger och fnissa ännu mera. Som titel låter så handlar det om gymnasiepojkar som man får följa i sin vardag där de hittar på båda vanliga och knäppa saker som oftast leder till ett fniss eller skratt. Något jag uppskattade var att man kände igen vissa saker de gjorde som man själv gjort, kanske inte just samma sak men något liknande t.ex i ett avsnitt hittar de en pinne på marken och huvudpersonen tar upp det och låtsas att det är ett svärd och svingar det. En annan sak som jag kan relatera till är från från sista avsnittet

I sista avsnittet när Hidenori försöker få en figur från ett kranspel så kommer en anställd från butiken och frågar om hon ska hjälpa honom. Exakt samma sak hände för mig när jag var i Japan och hade slösat en hel del Yen för att försöka få en Ruffy figur, han ställde den lite närmare kanten och visade snällt var jag skulle sikta med kranen för att få ner den i hålet.

 

Helt klart den roligaste komedin jag sett sedan Detroit metal city och även om jag skrattade mer åt den så kommer den här som en stark tvåa. Snart får jag väl rycka upp mig och se Gintama som jag hört så mycket om(inte första gången jag nämner det i text heller).

[idrougge]

Gör som pappa säger eller Papa no iu koto o kikinasai eller kort och gott Papakiki är ännu en lättromanbaserad kvasiharemserie med onödigt lång titel. Huvudpersonen Yûta är 19-20 och har just börjat högskolan då hans syster och hennes man råkar ut för en flygolycka. Yûta, som själv uppfostrats av sin syster efter att deras föräldrar förolyckats, tar sig an systerns barn, treåriga Hina, tioåriga Miu och Sora, 14. Alla flyttar in i Yûtas studentlägenhet och saker går som de brukar i serier av det här slaget: Yûta går in på toan när Sora byter om, Sora är hemligt kär i Yûta, den känslolösa studentskan tinar upp, en rolig pedofil dyker upp. Yûta jobbar häcken av sig och barnen försöker att inte ligga honom till last och övriga släkten undrar om han verkligen klarar av att ta hand om tre barn och sköta studierna samtidigt.

 

Efter tolv avsnitt har inget hänt, och eftersom romanserien ännu pågår kan man inte heller tillåta sig något slut alls. Jag gissar att de bara använt en bråkdel av det befintliga materialet, men frågan är om det någonsin blir någon fortsättning. Manusförfattarna vågade aldrig gå händelserna i förväg, så istället för att berätta vidare presenterar de en ny figur i vartannat avsnitt. Tekniskt håller serien sig på mattan. Det ser inte ut som om animatörerna sovit vid tecknarbordet, men den grundläggande designen håller verkligen ingen hög kvalitet. Till och med OP är fumligt tecknad, systrarna skulle kunna vara tagna från helt skilda serier och Yûta tycker man bara synd om, så ful och menlös är han. Det här är en serie man tittar på för att man älskar någon av flickorna, men ingen av dem är en så stark personlighet att en snarlik figur inte dyker upp i någon annan serie nästa säsong.

[Volbla]

Hans och Hennes Omständigheter (Kare Kano)

26 avsnitt

 

Handling

Miyazawa Yukino går i gymnasiet och är drottningen av fåfänga. Det enda hon gör dagen lång är att plugga, och det endast för att få hyllning och beröm av sina medmänniskor. Men en dag blir hon överträffad av en stilig kille som heter Arima, när han faktiskt får högre betyg än vad hon får. Först känner hon bara förakt och rivalitet gentemot honom för att han snor hennes uppmärksamhet, men när hon lär känna honom bättre utvecklas hennes känslor till kärlek, och allteftersom de kommer närmre varandra blir båda deras känslor djupare och djupare.

 

Genrer

Drama, Romans, Komedi

 

Tankar

Sedan jag först blev nörd har jag hört från alla håll och kanter att Kare Kano är en väldigt bra romans. En väldigt lång stund senare såg jag äntligen Kare Kano med egna ögon. Jag hatade den.

 

Det första jag tyckte var udda var hur snabbt det gick. Introdktionen och hela kärlekshistorian kör på högsta växel innan den saktar in och går i en mer acceptabel takt. Det gottgörs till viss del senare med hjälp av flashbacks ur Arimas perspektiv, men början var ändå ganska onaturlig.

 

Och sen kom monologerna. Inre monologer är ett väldigt billigt sätt att förläna drama, men det kan göras snyggt. I Evangelion var det snyggt. Scenerna när vi får se Shinjis inre konflikt är högst romantiserade representationer av hans humör. Det fungerar för det han säger verkar som vad någon som Shinji skulle säga när han blir konfronterad. I Kare Kano verkar det snarare som om karaktärerna stannar upp och gör en psyko-analys av sig själv och sedan förklarar "Det här är vad som är fel med mig." När Shinji klagar på sin pappa så säger han "Jag hatar min pappa. Han är en jävla skitstövel." Om det hade varit i Kare Kano så hade han sagt "Jag tycker inte om min pappa för han har alltid försummat mig." Shinji uttrycker sina känslor. Yukino och Arima förklarar sina sinnestillsånd. Det är här jag drar linjen mellan show och tell. När en konversation är någorlunda seriös i Kare Kano så skiftar den till att låta som en skriven uppsats eller ett brev snarare än ett spontant samtal. Jag känner ingen inlevelse över huvud taget.

 

Och om det inte var nog med att själva dramat är lamt så är inte källan till dramat mycket bättre. När vi får se Arimas bakgrundshistoria så upptäcker vi att hela hans släkt är full av snobbiga jubelidioter. Ärligt talat, det här är var jag pratar om när jag klagar på Key. Jag bryr mig inte om problemet om det inte känns som ett riktigt problem. Att göra antagonisten till en närapå komisk karikatyr är inte trovärdigt. Det finns säkert personer som faktiskt är såhär dumma, men det är inget jag kan leva mig in i, speciellt inte när hela släkten hackar på en unge för vad hans pappa gjort. Själva "moralen" i historien är självklar och onödig, för det är ett löjeväckande scenario till att börja med.

 

Appropå karikatyrartade sidokaraktärer, den där Maho behövde inte så sitt frö djupt alls för att fullständigt vända på allas åsikter. Är tonårstjejer så lätt manipulerade? Jag hoppas inte det. Nej vänta, är alla tonårstjejer så lätt manipulerade (vilket serien verkar antyda)? Jag är skeptisk. Dessutom vet jag inte om jag köper hur hon deducerade Yukinos hemlighet. Skulle inte inte hennes personlighet kunnat ändrats helt enkelt för att hon hittat kärlek? This is no Death Note, man.

 

Det ända jag gillade i drama-väg var hur parets relation fortskrider när den väl har saktat ner lite, och Tsubasa. Tsubasas arc är inte heller vad jag skulle kalla väl hanterat, men det var mycket bättre än resten. Trots att hon agerar långt ifrån rationellt så köper jag att hon har de här känslorna, och både dramats källa och upplösning var fullständigt trovärdiga. Synd bara att hon kastas åt sidan när hennes arc är slut. Till och med serien själv kommenterar på det i ett av de sista avsnitten. Det är precis som Kurumi i KnT igen. Varför slänga undan de bästa karaktärerna just när det verkar som de kommer liva upp saker och ting?

 

Jag gillar en del andra småsaker, som till exempel hur söt serien är. Även romansen mellan Yukino och Arima, men huvudsakligen familjen Miyazawa. Samspelet mellan pappan, mamman och systrarna är så gullig att det finns inte. Det sammanfattas nog bäst med uno-scenen.

 

Jag älskar slutsekvenserna där en kamera flyger runt på en räls med lustiga perspektiv, speciellt när vi ser insidan på en skola. Jag avgudar nästa-avsnitt-snutten där vi ser systrarnas röstisar göra en kort summering. Ingen animation, bara brudarna och en mikrofon. Sånt vill jag se mer av.

 

Jag antar att jag slutligen borde klaga på musiken. Den är ganska sliskig och har i slutet upprepats alldeles för många gånger. Det drygaste med den är dock att den ibland knappt ens passar ackompanjerade scenen. Det är svårt att veta vad man ska känna om musiken är dyster och sorglig men personerna i scenen inte är det.

 

Jag ser nu på Kare Kano väldigt likt hur jag ser på Clannad. Den har en del mindre aspekter som höjer betyget lite, men som en dramatisk historia tycker jag den misslyckades fullständigt. Skillnaden är att jag faktiskt hade förhoppningar för Kare Kano, så jag blev mycket mer besviken.

 

[Klona]

Jag har läst en del om hur dålig Kyoukai Senjou no Horizon skulle vara på forumet men efter att ha lyssnat på animéradion avsnittet där de tog upp och pratade om den hur dålig skulle vara så bestämde jag mig för att se den bara för att jag hört så illa om den.

Första avsnittet var precis som jag hade blivit beskriven, massa karaktärer som alla är en stereotyp och får ca en mening var att säga och man blir bombarderad av deras namn som de sedan tycker att man ska komma ihåg. Eftersom jag redan hört om första avsnittet så sväljer jag allt rätt så väl men hade jag sett på avsnittet utan att ha hört något om den så skulle jag nog sitta som ett frågetecken. men nog om första avsnittet.

 

Serien fortsätter lite som i första avsnittet, allt känns väldigt osammanhängande, mycket ordbajs och lite fanservice här och där och huvudpersonen som jag har svårt att ens titta på. Trots detta så hade jag inte svårt att titta på serien, det var faktiskt väldigt enkelt, jag slog på ett avsnitt och bara satt och tittade, man behövde inte tänka alls, viss fanns det vissa delar då det blev pinsamt att titta men de var färre gånger än vad jag trodde att det skulle vara. En av anledningar varför jag kände såhär misstänker jag att jag var beredd att den skulle vara riktigt usel så när jag väl såg den och såg att den inte var så dålig så blev jag mer positivt överraskad(positivt är nog en överdrift men ni fattar nog vad jag menar).

 

Så min slutsats till serien är att den är inte bra, den pendlade mellan fyra och fem i betyg men jag gav den fem för att jag inte mådde dåligt av att se den men den är inte heller som jag har läst att den skulle vara. Troligtvis hade serien fått ett annat betyg om jag var ute efter att se en bra serie och såg den än att jag ville se en dålig serie och tittade på den.

[Volbla]

Jag har sett klart på Black Lagoon. Jag har ett klagomål, och det är på vad jag trodde skulle vara det bästa med serien. Actionscenerna. Det funkar såhär: Om någon skjuter på en viktig karaktär så är det omöjligt för honom att träffa, oavsett hur öppet och stilla karaktären står och oavsett hur många kulor han skjuter. Plot armorn är alldeles för överdriven och orealistisk att jag knappt finner actionscenerna spännande alls. Man kan välja nästan vilken hollwood actionfilm som helst och den har bättre action. Grejen är att Black Lagoon har mycket bättre handlingar, mycket bättre karaktärer och mycket mera stake än de flesta hollywoodfilmer.

 

Jag njöt av Black Lagoon, men det känns som att den kunde varit ännu bättre.

[Kenikki]

Såg idag klart på Ace o Nerae!

 

Det är en shoujo series från 73-74 som handlar om tjej som spelar tennis.

 

Kortfattat vad jag tyckte om den:

Herrejävlar vad den sög! Och inte för att den var gammal eller så. Problemen som den hade på grund av det (ljudet och animationerna) var bara roligt dåliga.

Serien hade en kass huvudkaraktär, kassa till mediokra sidokaraktärer uselt berättande och så många komplett idiotiska scener och sekvenser.

Jag ger den 2/10 - ja, så jäkla lågt.

 

P.S. Det var däremot intressant att se just hur lite shoujo genren har utvecklats på nära 40 år.

[Sceleris]

Såg idag klart på Ace o Nerae!

 

Det är en shoujo series från 73-74 som handlar om tjej som spelar tennis.

 

Kortfattat vad jag tyckte om den:

Herrejävlar vad den sög! Och inte för att den var gammal eller så. Problemen som den hade på grund av det (ljudet och animationerna) var bara roligt dåliga.

Serien hade en kass huvudkaraktär, kassa till mediokra sidokaraktärer uselt berättande och så många komplett idiotiska scener och sekvenser.

Jag ger den 2/10 - ja, så jäkla lågt.

 

P.S. Det var däremot intressant att se just hur lite shoujo genren har utvecklats på nära 40 år.

O_o

 

Undrar om vi såg samma serie, för det Ace o Nerae som jag såg var en banbrytande sportserie med älskvärda figurer och inspirerad regi: idrougge skrev en utmärkt genomgång av en nyckelscen i sista avsnittet. Den kändes väldigt simpel och renhjärtad på ett sätt som inte längre fungerar i shôjo -- men som funkade då. Det var, vad jag minns, inga speciella sidoutvecklingar, utan mest bara fokus på tennisen.

 

Men jag minns inte så noga -- den fullkomligt lysande Ace o Nerae-filmen har ersatt det mesta av mina minnen från serien. Förutom några stunder där det känns lite "summeringsfilm" så är den mer vältecknad, mer välregisserad och mer dramatisk.

[KOIIK]

Denpa teki na Kanojo

 

 

love it!

[Kenikki]

O_o Undrar om vi såg samma serie, för det Ace o Nerae som jag såg var en banbrytande sportserie med älskvärda figurer och inspirerad regi: idrougge skrev en utmärkt genomgång av en nyckelscen i sista avsnittet. Den kändes väldigt simpel och renhjärtad på ett sätt som inte längre fungerar i shôjo -- men som funkade då. Det var, vad jag minns, inga speciella sidoutvecklingar, utan mest bara fokus på tennisen. Men jag minns inte så noga -- den fullkomligt lysande Ace o Nerae-filmen har ersatt det mesta av mina minnen från serien. Förutom några stunder där det känns lite "summeringsfilm" så är den mer vältecknad, mer välregisserad och mer dramatisk.

 

Vi verkar ha sett den med olika ögon :)

 

När jag började se serien tyckte jag inte den var dålig. Tvärtom, jag gillade den. Jag var exalterad att se vad som skulle bli den äldsta anime jag sett (Macross är nu #2), jag skrattade lite med den och jag skrattade mycket åt den, mestadels på grund av de löjligt utdaterade ljudeffekterna.

 

Men jag märkte gradvis att serien blev mer och mer... dum, och repetiv. Många av karaktärerna började bete sig alldeles för onaturligt idiotiskt, även för en shoujo serie. Vad jag menar är det nu klassiska "Alla tjejer hatar henne för någon anledning". Vanligtvis är det på grund av att hjältinnan umgås med en populär kille, medan det här är att hon kommit med i tennislaget av någon anledning.

Just det hade jag inga problem med eftersom att någonting sådant alltid är med i shoujo serier. Men de fortsatte med det alldeles länge och till slut utan anledning. Och det fortsätter till ungefär avsnitt 17.

 

Men scenen som fastslog min avsky hände i slutet av avsnitt 7. Ryuuzaki blir träffad i axeln av en fotboll som kommer från ingenstans, och för att sköta om hennes sår sliter tränaren upp ärmen på hennes klädsel. Detta chockerar alla runtomkring dem som om han utfört ett sexbrott och Ryuuzaki smäller till honom över kinden.

Inte nog med, i nästa avsnitt så håller hela tennisklubben en sorts rättegång över det och alla kvinnliga spelare hotar att sluta tennisklubben om inte Ryuuzaki kan komma över hela händelsen.

 

Efter det kunde jag inte se serien som en charmigt äldre serie mer. Det blev så uppenbart just hur idiotisk den var. Och medan den händelsen jag nämnde är det värsta i hela animen så var det kring tre eller fyra fler tillfällen som kommer nära den.

Och konflikter som redan blivit lösta upprepades. Varför? Så att det finns (onödiga) motgångar för hjältinnan så klart!

 

Jag började även lägga märke till just hur irriterande huvudkaraktären var och hur lite jag tyckte om henne. Hon stod aldrig upp för sig själv, började gnälla för väldigt små saker (förutom att nära till bli fysiskt misshandlad under träningar, det hade hon inga problem med), sprang ofta iväg från sina probem - enbart för att ha en halvdan mental upplösning i nästa ögonblick, och medan hon faktiskt hade en klar karaktärsutveckling så var den dåligt och långsamt hanterad. Hon förändras knappt på något vis innan de sista två avsnitten.

 

Att ha slutmatchen mot Ryuuzaki är dock det allra bästa slutet jag kan tänka mig för serien. Men det är inte helt och hållet en komplimang. Eftersom trots att det är det bästa möjliga slutet, så är det inte särskilt starkt. Det är enbart det bästa slutet eftersom Oki inte haft något specifikt mål i serien. Personligt eller tävlingmässigt.

Det enda huvudmålen i serien var att Oki ville bli bättre på tennis (inte för någon särskild anledning förutom att hon gillar tennis) och att tränaren ville att Oki skulle bli bättre på tennis (för att han 'såg någonting' i henne i början).

 

Jag hoppas att jag lyckades beskriva mina problem med serien någorlunda bra i alla fall.

[Sceleris]

Jag hoppas att jag lyckades beskriva mina problem med serien någorlunda bra i alla fall.

Jodå, du har motiverat dig mycket väl! Så pass att jag skulle vilja se om serien med nya infallsvinklar -- inte för att jag tror att jag skulle tycka mindre om den, men det är aldrig en dålig idé att pröva sina uppfattningar.

 

Förresten så tror jag faktiskt att filmen skulle kunna vara sevärd för dig, fastän du inte gillade serien. Olyckligtvis finns den nog bara att få tag olagligt, och då en halvtaskig textning.

[idrougge]

Såg på tvådelars-OAV:en Baribari densetsu från 1986. Under andra hälften av 80-talet var bôsôzoku (mc-knuttar) ett nästan lika vanligt tema som moë är idag, men Baribari tar priset vad gäller teknisk fulländning. Jag har aldrig sett en animé med så mycket haidô (kameraåkningar med animerad bakgrund) så den som 1986 betalade en knapp tusenlapp för sin betamaxkassett på 50 minuter fick åtminstone någon slags valuta för pengarna.

Rent tekniskt handlar Baribari inte om bôsôzoku utan helt enkelt om mc-galna gymnasister som drömmer en karriär på banan. De kör nattetid på serpentinvägarna utanför Tokyo och andra delen utspelar sig nästan helt på Suzuka-banan. Figurteckningarna är groteskt dåliga, men så fort de sätter sig på motorcykeln blir det animation av en kvalitet vars like knappt har skådats sedan dess. Det finns även en långfilm, som väl antagligen är hopklippt av OAV:ens material. Det duger det gott till, även om vi internetpirater får hålla till godo med en ganska dålig vhs-ripp. Frågan är om Baribari densetsu någonsin återutgivits på dvd.