Hoppa till innehåll
Sadokan

Vad ser du på för anime just nu?

Rekommenderade inlägg

Har precis sett Asutarotte no omocha 1-3. Helt OK men irriterande med trosor i bild hela tiden. De verkar bara visas för själva visandets skull och inte för att påverka handlingen på något sätt. Trodde inte en serie om en succuba skulle kunna vara bra.

 

Skojig bild på en "människa" i mitten av avsnitt tre!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Såg Klart på Kimi ni Todoke igår på min mediaspelare (till tv)

sen håller jag på se Pumpkin Scissors på min pspgo (för andra gången/i dub också :reallyhappy: )

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag började bli riktigt intresserad av anime i början av det här året så jag har inte sett så många... Men den jag senast såg färdigt (igår) var Kanon (2006). Underbar. Men ingenting har slagit Clannad + Clannad After Story hittills.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Andra avsnittet av Deadman Wonderland är avslutat, och jag måste nog erkänna att jag finner serien lite småintressant, inte minst för att den ger en Battle Royale-vibbar. Jag har dock lite problem med den vita tjejen, men jag hoppas att denna obekvämlighet löser sig inom nästkommande avsnitt.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Idag såg jag först på del fyra av Astarottes leksak (Asutarotte no omocha / アスタロッテのおもちゃ) eftersom jag inte sett på den ännu. Sedan bestämde jag mig för att testa några av Crunchyrolls nyheter från vårsäsongen:

 

Vardagsliv (Nichijō / 日常) var OK, men inget jättebra. Jag såg på första avsnittet och får se om jag ser på något mer senare.

 

Vi saknar vingar (Ore-tachi ni tsubasa wa nai / 俺たちに翼はない) fick jag nog av efter bara fem minuter. Tveksamt om jag ser något mer på den. Serien verkade bara gå ut på att folk skulle pressa bröst mot varandra.

 

Krigsstatsjungfrur ~Skära paradoxen~ (Sengoku otome ~Momoiro paradokkusu~ / 戦国乙女〜桃色パラドックス〜) var bättre, så jag tittade igenom samtliga episoder som fanns tillgängliga. En flicka skickas från heisei till eiroku.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Stop! Hibari-kun är en kombination av två klassiska komedigenrer – "män i kvinnokläder" och "flickvännen från helvetet" – och fruktansvärt lustig.

1.jpg

Serien tar sin början när stackars Kôsaku, en grabb i sextonårsåldern, förlorar sin mor och enda släkting i livet. Han får flytta till Tokyo där han tas om hand av sin mors gamla ungdomskärlek Ibari Ôzora, som råkar vara överhuvud för den fruktade Ôzora-maffian. I familjen Ôzora finns fyra döttrar, varav titelns Hibari-kun är i Kôsakus ålder – och en riktig pangbrud! Det finns bara en hake; Hibari är egentligen Ibaris ende son, vilket frestar hårt på den ömme (?) faderns nerver. Det enda som hjälper när han (och tittaren) ser sina "vita krokodiler" är att bli nedbrottad av sina underhuggare så att han kan få sin jättespruta lugnande medel.

Ingen i skolan vet att Hibari egentligen är en kille, och han/hon sitter helt ogenerat med i flickornas omklädningsrum och mottar dagligen propåer från kärlekskranka killar. Hibari är dock mest intresserad av Kôsaku, och intresset vore nog besvarat om inte Kôsaku kände till familjehemligheten. Hibari försöker ändå förföra honom, eller åtminstone leker hon med honom och sätter käppar i hjulet för hans kärleksintressen. Som tittare glömmer man lätt att Hibari inte är en tjej, och detsamma gäller även Kôsaku.

4.jpg

Men Stop! Hibari-kun är absolut ingen Hôrô musuko, det är klassisk shônenkomedi i Rumiko Takahashis, Hideo Azumas och Gô Nagais skola, och serien har höga avgångsbetyg. Den här typen av äkta sjuk humor är ganska ovanlig idag, när den främsta källan till humor i animé utgörs av strippserier om rätt så vanliga människor där en råkar vara lite dummare än de andra. Det är sällan man sitter framför tv:n och tänker att "det ballar ur" eller "det här skulle aldrig kunna hända", inte heller får teckningarna stå för humorn på samma sätt. Hibari växlar vilt mellan teckningsstilar och får till många poänger på så vis, som när de lägger ett riktigt 100-yensmynt ovanpå bakgrunden och får det att blänka på sånt där äkta animévis. Bakgrunderna förtjänar också ett omnämnande, de är riktigt fina akvarellmålningar som cellerna får kämpa för att anpassa sig till.

Samtidigt som skämten kommer slag i slag har varje avsnitt en sammanhängande handling, men den handlingen känner vi alla till. Hibari är ingen serie med finess i skämten, tänk istället Mitsudomoe som också har en stackars manlig huvudperson, knäppa systrar och en farsa från helvetet och aldrig drar sig för ett hederligt kiss-och-bajs-gag. Tänk också på hur trillingarnas far tecknas i en annan stil än övriga personer, och dra det till max.

3.jpg

Charadesignen är tagen direkt från den med shônenmått mätt korta mangan, och precis som med många andra tecknare av samma årgång undrar man lite om han verkligen kan teckna eller om han bara råkar kunna teckna vissa figurer ur vissa vinklar. Stilen är ganska speciell för att vara genremanga, Hibari och hans/hennes systrar ser något mer naturalistiska ut än vanligt men är samtidigt väldigt enkelt tecknade. Det funkar absolut, för grejen är ju att Hibari är attraktiv samtidigt som övriga medverkande ritas i enlighet med vad skämtet kräver. ED förtjänar ett eget omnämnande, det påminner faktiskt om vinjetten till Kannagi med ett koreograferat sångnummer.

2.jpg

På röstsidan utmärker sig Tôru Furuya (Amuro) som huvudrollen, Jôji Yanami som fadern, Fumi Hirano (i en av hennes få roller utöver Lum) som äldsta systern Tsugumi och en ung Norio Wakamoto som återkommande maffiaunderhuggare. Även proffs som Toshio Furukawa och Kaneto Shiozawa dyker upp i spridda avsnitt, och åtminstone ett regisseras av våldets konung Yoshiaki Kawajiri.

  • Uppröstad 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Vi saknar vingar (Ore-tachi ni tsubasa wa nai / 俺たちに翼はない) fick jag nog av efter bara fem minuter. Tveksamt om jag ser något mer på den. Serien verkade bara gå ut på att folk skulle pressa bröst mot varandra.

 

Jag var också väldigt nära att stänga av efter bara några minuter, men flera kommentarer på Crunchyroll sade att den avsnittet blev bättre en bit in. Så jag serien en chans och såg klart hela första avsnittet. den första scenen tror jag var tänkt som någon parodi på alla dessa harem-serier, men att det var just en parodi framgick väl inte särskilt tydligt. Och hur var den då? Jo, väldigt... konstig. Serien vekar bygga på olika sketcher med återkommande karaktärer. Jag tyckte nästan den påminde lite om Tv-serien Grotesco. Jag kommer kanske att se något mer avsnitt, men det får nog vänta tills jag har sett klart lite annat också.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Laddade ner Orkanen Polymer(破裏拳ポリマー), och vilken jävla bisarr serie! In en näraframtids-sjuttiotalsvärld har vi alltså en detektivbyrå under en saftskalle, en maoistbrud (serien gjordes 1974, så gränsen mellan politiken och modet är nog så hårfin) med skinn på näsan, saftskallens assistent och en otroligt ful hund som hjälper till att agera berättarröst emellanåt. Vi har också den av en man med imponerande mustascher ledda Internationella Hemliga Poliskåren, som dock inte är hemligare än att detektivbyrån kan spionera på dem i deras skyskrapa genom ett periskop saftskallen lite diskret sticker ut mellan persiennerna.

 

Nåväl, dessa båda förtroendeingivande organisationer konkurrerar alltså om att bekämpa världens skurkar. Dessa inkluderar bland annat en konsttjuvliga bestående av maskerade män i grodmansdräkter som skjuter laserstrålar ur midjebältena och järnklor i kättingar ur armarna. Så det är ju tur då, att assistenten har en hemlig dubbelidentitet som Orkanen Polymer, en superhjälte i en dräkt av "memorerande plast" (sic!) som har alla de fantastiska egenskaper vi förknippar med plast, såsom förmågan att utöva extremt avancerad kampsport, eller att förvandla sig till diverse häftiga fordon, bland annat en u-båt och ett jetplan. Tyvärr är ju det en hemlighet att han har den här hemliga identiteten, och dessutom kompliceras ju allt av att han inte bara är saftskalledeckarens assistent, utan också har ett lite komplicerat förflutet med den mustaschprydde basen för poliskåren.

 

Så, det är väl ungefär hela handlingen i serien det, med diverse variationer. (Jag har iofs inte sett alla 26 avsnitten, så det kanske dyker upp något chockerande längre fram.) Det som slår mig mest med den här Tatsunoko-produktionen är när Orkanen Polymer i sin tur slår skiten ur de stackars skurkar som kommer i hans väg: han slår de generiska, identiskklädda fotsoldaterna så hårt att de tappar sina masker - och helt plötsligt är alla individuellt figurdesignade! En otänkbarhet i modern animé. Dessutom är fragcounten nästan parodiskt hög, med tanke på hur oblodig serien är. Och röstskådespeleriet under stridsscenerna måste upplevas, det kan inte beskrivas i ord (tack och lov).

 

Bäst info om serien får man, som rätt ofta med den här tidens serier, från italienskspråkiga Wikipedia:

http://it.wikipedia.org/wiki/Hurricane_Polimar

  • Uppröstad 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Låter som om den senare Tatsunoko-serien Yattodetaman har lånat en del drag av Polymer, fast utan yrkesarmén.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

När jag inte skriver på min licentiatavhandling om varför Clannad är ett mästerverk utan like eller klipper på börsen brukar jag titta på barnprogram från Japan. Ett sådant är Video senshi Laserion.

 

Laserion utspelar sig i framtiden, och eftersom detta är framtiden anno 1984 är det en framtid bestående av datorer som låter blipp blopp och fluorescerande rutnät i rymden. Kom ihåg det, barn: rutnät = framtiden!

 

Laserion.jpg

 

Huvudpersonsgrabben som heter nåt i stil med Ryô eller Kenta eller kanske Ryôta spelas av Tôru "Amuro Rei" Furuya. När han inte går i skolan eller övar kendo med sin blonda väninna (som spelas av Keiko "Lala" Han) spelar han onlinedataspel. Eftersom detta utspelar sig i framtiden kan man spela mot människor på andra sidan jordklotet via teleledningar och satelliter, och eftersom detta är en japansk tv-serie spelar man inte orcher mot magiker utan konstruerar och programmerar sina egna stridsrobotar. Naturligtvis renderas stridsrobotarna i form av futuristisk rutnätsgrafik, för i framtiden har man insett att texturemappade polygoner hör 1900-talet till.

 

Samtidigt, i en annan del av staden, på ett laboratorium där pojkens farsa arbetar, ska den excentriske professorn just genomföra ett försök inom teleportation eller teleöverföring av fysiska föremål, ett försök som ska ge honom nobelpriset och samtidigt uppfylla ett eller annat strategiskt syfte. Kanske att förenkla förflyttningen till månen dit man förlagt all kriminalitet och miljögifter, men nu spekulerar jag bara.

 

Just när experimentet genomförs kortsluts grabbens (jag orkar inte googla hans namn) dator och istället för en för ändamålet avsedd rymdfärja i New York materialiseras en riktigt ful mecha. Den är så ful att den kunde vara ritad av ett barn, och mycket riktigt är det fallet. Professorn blir tokig, generalen blir rasande och pappan oroar sig för sin anställning. Mer hinner de inte med, för samtidigt som ungarna stormar in i laboratoriet (de har sett experimentet på tv) anfaller månens rebellarmé (där bl a Norio Wakamoto ingår) med sina strömlinjeformade stridsrobotar. Som tur är har man en hjältemodig grabb och hans fula robot på plats, och grabben sugs in i en massa rutnät, skriver en massa BASIC-kod på robotens tangentbord och teleporteras sedan (tack vare magiska rutnät) till fienden. Genom att förvandla roboten till ett flygplan, lite luftakrobatik och mysko rutnätskrafter som löser upp fienderobotarna får rebellerna sig en läxa, och grabben blir tvångsrekryterad till armén. Allt på en dag.

 

Trots rutnäten, trots en signaturmelodi signerad Michiaki Watanabe med sång av han Silverfang-mannen och trots Keiko Hans insats som menlös bisittarbrud lyfter serien inte. Mechadesignen är ful, och eftersom Toei ligger bakom vet man från början att man varken kan vänta sig att det tar skruv à la Sunrise eller att det blir skruvat som i en Tatsunoko-produktion. Om man är intresserad av enskilda animatörer från 80-talet kan man se enskilda avsnitt, men se dem hellre i en serie med fungerande mechadesign och smartare upplägg i striderna.

 

Men se åtminstone OP:n.

  • Uppröstad 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Ser på Deadman Wonderland...fastän den är intill läskig så kan jag inte låta bli att se på. Såååå blodigt men så underbart gjort ändå.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Har faktiskt ganska nyligen börjat se både Deadman Wonderland och Steins;Gate och tycker att båda än så länge är helt ok faktiskt. Deadman Wonderland är sådär lagom blodig action, huvudkaraktären i Steins;Gate är sådär lagom galen. Tummen upp fär båda två.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Ett par snabba intryck. (Hm, jag saknar lite tanken bakom "Dina senaste animéintryck"-tråden på Zmanga: redan rubriken är en klar uppmaning till att reflektera över vad man ser och dela med sig av vad man kommit fram till.)

 

För det första så följer jag ju Beelzebub, och det bästa med serien tycker jag nog är den andra slutvinjetten (dock inte med hjälp av musiken).

 

Själva serien Beelzebub är ju högst slätstruken, så tecknarstilen (och till viss del animationen) i slutvinjetten blir då nästan lite eggande, som en mer intressant Beelzebub från en parallell dimension. Det är lite som med Koichi Kikutas slutparti till Seitokai Yakuindomo som lätt slog själva seriens trista "porrspelsfärgschema"; och varför inte min favoritdel med Bakemonogatari, nämligen Hajime Uedas slutanimation som med sin spretighet för mig tycks uttrycka ett slags hämmade känslostormar.

 

Tillbaka till Beelzebub så förstod jag att det måste ha varit en person med lite mer särprägel som drivit igenom detta, och mycket riktigt är det Yasuomi Umetsu (Kite, Mezzo) som basat över just detta.

 

Det är lite som att

IAV1h.jpg

plus

LCLVX.jpg

ger

0xamz.jpg

vilket är den version jag helst skulle vilja se.

 

 

 

 

 

För det andra så kollade jag in ett gammalt avsnitt Chobits, och slogs av att huvudpersonen Hideki spelas av Tomokazu "Kyon" Sugita. Citerar mig själv från IRC:

 

Det är lite kul att gå tillbaka till serier man inte sett på flera år. Oftast är själva innehållet i berättelsen vad jag minns det som, men rösterna är det inte. För varje år som går så får varje röstis mer karaktär och särprägel och association med sina roller.

 

Så det är liksom så att när jag såg Chobits (sisådär 2003) så var det ju bara en röst i mängden, men nu har jag både fler roller i bakhuvudet när jag hör hans röst, så väl som en bild av honom som person.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

När jag först såg koncept-bilden av Gosick, med en liten blond flicka i svartklänning och sur min som sitter framför en bakgrund av bokhyllor, ringde varningsklockorna i mitt huvud, men när jag kollade på den igen tänkte jag för mig själv att hon är inte urflippat designad; och eftersom jag har hört folk säga bra saker om serien bestämde jag mig för att ge den en chans ändå.

 

Min första reaktion var att dialogen var halvdan, men historiestrukturen var faktiskt inte helt illa, och efter avsnitt ett kände jag mig genast sugen på avsnitt 2, vilket i sin tur slutade på ett sätt som omöjligt kunde få mig att sluta där. I det stora hela var den första arken på tre avsnitt faktiskt bättre än väntat; bra spänning och bra animation, toppat med att flickan i bilden var inte riktigt så stereotypisk som jag trodde hon skulle vara, gav mig mersmak. Bara den något halvdana dialogen och smärre japansk sexism besudlade upplevelsen.

 

Det sistnämnda tog dock över under avsnitt fyra. Japanernas eviga fascination av tjejer som retas med killar lyste obehindrat igenom, och jag såg plågsamt på medan huvudpersonstjejen föll in i den klyschiga karaktärsmallen jag först trodde hon tillhörde. Avsnittet kändes heller inte lika smart som de tre första, så det kändes inte värt att sätta på avsnitt 5. Någon gång kanske, men inte nu.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Såg tillsammans med Swussian ett avsnitt Gegege no Kitarô (ゲゲゲの鬼太郎) och ett avsnitt Neoandroid Casshan (新造人間キャッシャーン). Gegege, en fantastisk serie av bästa sextiotalssnitt, där allting fortfarande regisseras efter Hanna/Barbera-stuk (exakt en sak händer åt gången). Dessutom var demonen riktigt läbbig, en själaslukande ande som lever i en slags mask av hår. Serien är i sina bättre stunder faktiskt fortfarande oöverträffad i sin spökhistorieläskighet. Att den är svartvit bara bidrar till den noktura känslan. Casshan, ett mästerverk från Tatsunoko när Tatsunoko gör det de är bäst på att göra. Innehåller allt som ska vara med, smuk Yoshitaka Amano-figurdesign, smidiga, mjuka actionanimationer, becksvart hopplöshet och 70-talets bästa futuristiska mode.

 

Men vad som slår en mest, är att det bara är fem år mellan de här båda serierna. Fem år, och inte är det att Casshan är i färg medan Gegege är i svartvitt som gör att det känns som att det skett ett mindre Kuhn-paradigmskifte mellan, säg Evangelion och Casshan, än mellan Casshan och Gegege! Man hör ofta mycket om den revolution som ska ha ägt rum i industrin i decennieskiftet mellan 70- och 80-tal, men det är tusan ingenting mot vad som hände tio år tidigare!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Om du jämför Kitaro med hans generationskamrater sticker den verkligen ut som något eget. Charadesign, stämning (Kitaro och hans anhang är väldigt långt ifrån Hanna-Barberas figurer), hela känslan är helt skild från de billiga barnprogram som Tôei Dôga och Mushi spottade ur sig. Kitaro-serien från tidigt 70-tal förlorar faktiskt en hel del på sina sunkiga färger, frågan är om 80- och 00-talsvarianterna är bättre. Fast Kattflickan är ju betydligt mer moë i den nya serien.

 

Apropå Casshan undrar jag om inte Ippei Kuri spelat en minst lika stor roll för Tatsunokos typiska charadesign. Han är en jävel på att teckna, i en slags köttigare Scooby Doo-skola.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

80-talsvarianten är inte så illa. 00-talsvarianten har jag inte sett, men jag har inget direkt förtroende för att den skulle vara bra på nivå med sina föregångare. Fast om det finns någonting bra från 00-talet, är kanske Kitarô en bra kandidat.

 

Såg ett avsnitt Polymar till. Noterade att det ju är Yasuomi Umetsu, av alla människor, som har gjort karadesign. Det är svårt att se på figurerna, att de är påtänkta av samma person som senare skulle fantisera upp rollfigurerna i Kite. Men det har ju gått ett bra antal år mellan produktionerna...

 

Tycker för övrigt att vad gäller registilen, d.v.s. att man staplar händelserna i tur och ordning på varandra, påminner Kitarô en hel del om Scooby-Doo, Where Are You!. Annars är de båda spökjägarserierna väldigt långt från varandra. Framför allt är Gegege oändligt mer spöklik (kanske för att det verkligen är andar och spöken i Gegege, och för att japanska andar och oknytt är rätt obehagliga i sig).

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Vänta nu, är det OAV-versionen av Polymar du ser på? Den har charadesign av Umetsu (och regi av Akiyuki Shimbô), men i originalet är det Tatsuo Yoshida och Yoshiyuki Amano som designat (och regi av Tatsunokoveteranen Nagayuki Toriumi).

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Nej, det var ett OAV:avsnitt jag såg nu, för att se om 90-talet var lika bra som 70-talet (ledtråd: det är inte fallet). Jag trodde att jag hade skrivit här att jag börjat se OAV:n, men det hade jag visst inte.

 

Ser nu också att OAV:n var ännu yngre än jag trodde att den var, den såg så väldigt Earth Wind and Fire-ig ut så jag trodde att den var gjord före Gatchaman '94 (som är ungefär lika bra som Polymar, men har bättre musik). Serien har jag sett halva, men det har egentligen inte hänt så mycket mer än i första avsnittet. Fast det är en fin serie, fantastisk figurdesign, eller i alla fall kostymdesign.

 

Apropå figurdesign och Yoshitaka Amano, så såg jag första avsnittet StarzanS. Huvudflickan kan vara det moéigaste som gjordes under hela 80-talet. Figurdesignen är för övrigt rätt udda Amano, det känns lite grand som en figurdesign Amano klottrat på servetterna på det lokala ölsjappet sent in på Tatsunokos teambuildingskväll.

 

StarzanS är nog mest intressant för att öppningsvinjetten nästan låter som en italiensk öppningsvinjett, förutom att de sjunger på japanska med engelska fraser.

  • Uppröstad 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

plus

LCLVX.jpg

 

Oh! Mezzo Forte är en favorit.

Själv ser man på Ghost in the Shell: Stand Alone Complex, därefter blir det andra säsongen.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Just nu kollar jag på de gamla originalavsnitten av Hokuto no Ken (Fist of the north star).

En sak slog mej häromdagen; är originalversionen censurerad? Varje gång Ken boxar till någon

så att huvudet exploderar så blir det ett ljussken, alternativt en svart siluettebild, knappt något

blod nån gång. Är detta original? Jag har hört att denna animen skulle vara vara jättebrutal.

 

Jag gillar tecknarstilen i alla fall, animationen är stundvis helt ok. Är på 20:e avsnittet nu så jag hoppas animationen lir bättre framåt slutet :).

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=zHy--NKdSnA

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Eftersom Tatsunokomånaden inte är riktigt slut ännu såg jag om första avsnittet av Gordian. Serien började 1979 och slutade efter drygt 70 avsnitt. Den följdes på samma sändningstid av Gyllene krigaren Guldtändaren och kan därmed sägas vara den allra sista traditionella Tatsunoko-hjälteserien.

 

Vi möter till en början ett gäng män av det rätta virket men med tvivelaktig moral, ute i ett ogästvänligt ökenlandskap. De ägnar sig åt att slå dank, bryta arm och skryta om vem som har den starkaste bioniska armen. Där, ute i öknen, kommer Yoshitaka Amanos evige hjälte, en Adonis med fylliga läppar och långt hår, iförd åtsmitande overall, stövlar och ett halsband som föder vissa tvivel angående hans sexuella läggning. Med sig har han sin bioniska panter, ett nästan lika klassiskt Tatsunoko-drag som den borrförsedda bandvagnen

go1.jpg

 

Efter en skärmytslig med de hårdkokta karlarna, som klaras av med hjälp av elpiska och panter, åker vår hjälte vidare på sin svävarmotorcykel mot Staden. Innan dess hinner han dock få slut på vatten i fältflaskan under en sol så stark att vår hjälte är helt målad i vitt. Därför beger han sig till den närliggande djungeln och råkar på en korkad brud som tyckte att det var en bra idé att bada naken i en damm full med krokodiler.

go2.jpg

 

I staden finns det mekaniserade kommandot som slåss mot den onda armén. Hjälten går med i kommandot och får dela säng med den klassiska animétjockisen, som mest sitter och stickar. I samma trupp visar sig även den korkade Bruden ingå, och återseendet är inte direkt kärt. Nu får vi också stifta bekantskap med De onda, vars anförare är två ögon på en bioduk. Han har fyra generaler, bestående av en lejonmänniska med cyborgöga och tre andra som tillsammans ser ut som 1972 års upplaga av Roxy Music. Vilket inte är så konstigt, troligen har Yoshitaka Amano även designat deras scenklädsel.

 

På natten väcks de av att Lejonmannen anfaller Staden med sina skalbaggestridsvagnar och dödsstrålar som löser upp människor i tomma intet. Den nattliga striden är mycket intressant färglagd. Eftersom det är natt är allt utom dödsstrålarna och stridsvagnarnas lysande ögon målat i svartvitt. Endast explosioner får omgivningen att lysa upp i färg. Det är mycket effektfullt gjort, och liksom den tidigare vita överexponerande solscenen visar det att det finns en del intressanta bildmässiga tankar i Gordian.

go3.jpg

 

Striden avgörs när en stor och mycket illa designad robot (det är ju Tatsunoko) dyker upp ur tomma intet, förstör fiendemechorna och sedan lyfter upp Hjälten i sin hand, samtidigt som halsbandet han fick av sin far börjar blinka. Var kommer roboten ifrån? Vad har den för koppling till halsbandet och vår hjälte? Jag har ingen aning, för fler avsnitt av Gordian har jag inte.

  • Uppröstad 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Som vanligt har jag tagit en lång paus i tittandet p g a ren lathet, men nu har det blivit lite ikappkollande. Det är kuligt att se på anime på tåget.

 

Gosick fortsätter att intressera mig milt. Lite är nog mitt fel för att jag inte kommer ihåg allt som hänt, men jag tycker handlingen är rätt taffligt berättad. Victorique har också utvecklats till en så tråkig tsundere. Det enda jag fortfarande riktigt gillar är miljön. Den är riktigt, riktigt cool. Som sagt, jag vill också ha ett bibliotek som är ett jättestort torn med en botanisk trädgård högst upp.

 

När jag såg på Denpa slogs jag av hur mycket jag ogillar karaktärerna. Åtminstone Erio och Ryuuko är... bläää. Serien fortsätter med sin absurda haremstämning. Det enda bra är väl att den är fint tecknad.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Superkombinerande trolleriroboten Gingaiser (Chô-gattai majutu robo Gingaiza) måste vara bland de töntigaste superrobotserier som någonsin gjorts. Det är en bedrift med tanke på hur upplägget för en typisk superrobotserie på 70-talet var.

Serien prickar av varje mechaklyscha i tur och ordning, från signaturmelodin där en entuastisk Isao Sasaki överröstar en barnkör (prick!) till det okända magiska kejsardömet som tänker ta över Japan, och vars existens endast en mystisk professor med stora kunskaper inom robotbyggeri känner till. Men allt är ännu töntigare än vanligt, utan att på något vis ironisera.

 

Huvudpersonen, som spelas av Kazuhiko Inoue, är en latmask som jobbar som trollkarl på det lokala nöjesfältet. Bland hans kollegor finns hans kvinnliga assistent som retar sig på att han är en sån latmask (prick!), den jobbige ungen (prick!) och den obligatoriske fetknoppen (prick!).

 

Så, en dag, drabbas nöjesparken av ett regnväder. Våra huvudpersoner anropas per radio av professor Gôdô, som berättar att det inte är något vanligt regnväder. Han kan se på blixtarna att de egentligen alstras av något magisk odjur som måste bekämpas innan hela Japan lamslås av regnet och åskan. Här följer några fler klyschor som ska föreställa dialog:

– Regnet och åskan härrör från ett monster utsänt av Sazorian-riket.

– Sazorian-riket?

– E du go eller? (Fast på Kansai-dialekt)

– Jag hade tänkt berätta för er om sazorianerna när tiden var inne. Det är för att bekämpa dem som jag har tränat er i övernaturligt trolleri.

 

Efter denna för en mechabyggande professor helt naturliga förklaring hoppar våra fyra hjältar in i sina trollerimechor. Fast vänta lite, det här är en töntig mechaserie från 70-talet, alltså hoppar de istället upp i luften två och två, drar upp benen och sträcker ut armarna och förenas i ett glödande ljus. Därefter åker de i en mycket lång rutschkana (prick!) till sitt mechagarage. Gorô och hans assistent sätter sig i vad som ser ut som en brandbil med en teatermask som grill. De utropar lite nonsensengelska och sätena åker runt i bilen som förvandlas till en färgglad robot med teatermask. Tjejen hamnar på något vis i ett flygplan (prick!) medan tjockisen och ungen får varsin lika ful robot helt målad i grundfärgerna.

 

Hanna-Barbera skulle inte ha skämts för teckningarna, som verkar lägga tonvikten på så få och stela linjer som möjligt. Färgläggningen är grällast möjliga, med ett minimum av färger i paletten. Det blir billigare så.

 

Nu får vi hälsa på hos sazorianerna, som har en välutbyggd militär hierarki med massor av fotsoldater, en kejsare, en spåkvinna och en general med ena armen utbytt mot en krabbklo (prick!). Deras mål är naturligtvis att ta över jorden, men då behöver de första lägga beslag på två magiska föremål som hamnat i Japan. De skickar ut ett ödlemonster (prick!) som ges det påhittiga namnet Coprasaurus, ej att förväxla med Dragonosaurus från Mazinger med vänner mot sjöodjuret.

 

Coprasaurus gör kaos med Tokyo med sina eldstrålar, genom att flaxa med vingarna så att flygvapnets robotar träffar flygplanen som avfyrat dem, och genom att slicka i sig människor med sin långa tunga. De enda som kan besegra monstret är tre fula robotar och ett flygplan med hjärtan som kokarder. Om Great Mazinger sprutar eld ur bröstet och Getter Robo har en stridsyxa är det inget mot Gingaisers krafter. De använder trollerikort, magiska ringar och en magisk spaderstråle som utsöndras ur robotens bröst. Men inget rår på monstret.

 

Det är åter dags för ett tricks ur det kompendium som alla superrobotmanusförfattare fick i animémanusskolan. Dags att kombinera! Men för att kombinera, eller gattaia som kidsen säger, krävs en professor:

– Det duger inte! Ni måste kombinera!

– Men hur, professorn?

– Dra i den stora spaken ni har ovanför er i cockpiten.

 

Gingaiser_1.jpg

Sagt och gjort, och i en scen som gjorts helt utan inbetweening lägger sig den enda roboten ovanpå den andra, och så vidare, och Gingaiser uppenbarar sig i sin fullbordade skepnad. Roboten är lika ful som sina beståndsdelar och förvandlingsdelen sammanlagt, nej, gånger varandra! Med en sågklinga fäst vid ena axeln gör Gingaiser mos av monstret och ondingarna tvingas retirera för det här avsnittet.

(extramaterial:

)

 

Nu kan man ju undra hur det blev så här, åtminstone gjorde jag det fram till eftertexterna. Som manusansvarig står Yû Yamamoto, som är känd för två saker: Att bara göra mechaserier samt att alltid vara väldigt konceptuell. Om Yû Yamamoto får en kul idé fullföljer han den i 48 avsnitt, eller 100 om han har tur. Och helst ska den idén rymmas i en mening, typ "Tänk om man gjorde en sf-version av Jorden runt på 80 dagar, fast med robotar!"

 

Gingaiser lyckas inte bara vara en oerhört töntig mechaserie, den får dessutom en serie som Balatack att framstå som både vältecknad och originell.

  • Uppröstad 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt community. Det är enkelt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

×