Hoppa till innehåll
Sadokan

Vad ser du på för anime just nu?

Rekommenderade inlägg

Jag såg just 2000-talets tveklöst bästa animé: Mystiska konsument av Frenesi. Den handlar... eller strunt i det förresten, den är det mest moéiga (och deduktivt mest manliga, för er som hört den historien) sedan Creamy Mami. Animén kan i sin helhet ses här nedan; och ni har sanningen att säga inget bättre för er de närmaste 93 sekunderna, så ni kan lika gärna skrida till verket omedelbart. Seså! Basta!

 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Efter Gundam famlade Sunrise till stor del i blindo. Vad skulle de hitta på nu, inget kunde mäta sig med Gundam. De vände på konceptet och gjorde en plojmechaserie med historiska inslag: Världens starkaste robot Daiôja (Saikyô robo Daiôja).

 

Seriens huvudperson är den spattige prinsen Mito i det feodala rymdkungariket Edon. Edon består av 52 län, samma antal som årets veckor eller antalet avsnitt i en fullängds-tv-serie. Prinsens uppdrag är att resa under täckmantel med sina två väpnare genom galaxen och på så vis lära känna det rike han en dag ska ärva. Som förkläde får de även den kvinnliga chefen för drottningens livgarde på halsen.

 

Redan i första avsnittet får prinsen och hans anhang veta att allt inte står rätt till i riket. Folket svälter medan den lokala adeln gör vad fan de vill med sina planeter. Prinsen, som har lika kort stubin som han är godhjärtat, rycker ut i sin kungarobot, besegrar de fula fienderobotarna (som liknar en Zaku) och räddar en flicka ur motståndsrörelsen. Därefter kräver han att få se hur folket egentligen har det. Markadeln har naturligtvis ingen aning om att det är självaste prinsen de har fått att göra med…

 

Daiôja är gjord av ett helt annat Sunrise-gäng än Gundam och med en minimal budget. Teckningarna är enkla och liknar på många sätt en humormanga. Roboten är också svår att ta på allvar efter att Gundam infört den "realistiska" mechan, mechan-som-vapen. Däremot är humorn ganska lyckad för att vara Sunrise. Serien är allegorisk, kungariket Edon är i själva verket shogunens Edo, och diverse institutioner, personer och platser är lätt maskerade varianter på det gamla feodala Japan.

 

Men det vete sjutton om det håller i 50 avsnitt. Det tyckte å andra sidan tv-bolaget och annonsörerna, så på så vis blev Daiôja mer lyckad än floppar som Gundam och Ideon.

  • Uppröstad 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Däremot är humorn ganska lyckad för att vara Sunrise.

Hur är den relativt sån humor som också är rolig? En utter som spelar piano på YouTube är väl rätt duktig på piano för att vara en utter, men det låter ändå rent ut sagt för djävligt.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Humor och mecha är två genrer som passar ungefär lika bra ihop som sardeller och jordgubbar. Daiôja försöker åtminstone inte mosa ihop ingredienserna till en röra, och humorn är stundtals rätt cerebral. Det är typ snäppet bättre än J9-seriernas samurajparodier i mechaskrud, mest för att det känns mindre forcerat roligt. Men någon Yattaman är det inte.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag har ägnat mig åt lite mechalogi igen, genom serierna Järnman nr. 28 (Tetsujin 28-gô) och Astroganga.

 

Tetsujin 28 räknas som urfadern till alla mechaserier. Visserligen handlade redan världens första tv-animé Tetsuwan Atom (Astroboy) om en robot, men det var en robotpojke med rena mänskliga drag. Tetsujin, uppfunnen av den ytterst produktive och inflytelserike Mitsuteru Yokoyama, var däremot den första jätteroboten som styrdes av en människa. Mangan började så tidigt som 1956, och redan 1960 gjordes en otecknad tv-serie. Den första svartvita animéversionen kom 1963, samma år som Tetsuwan Atom, och gick i tre år. Mitsuteru Yokoyama lade därefter ned mangan efter tio års utgivning och uppfann åtskilliga andra nydanande robotserier som Babil II (tv-animé 1973 och 2001, OAV 1992) Mars (med två animéversioner: God Mars från 1981 och Shineikiden Mars från 1993) samt magiska flickor som Mahôtsukai Sally (tv-animé 1966 och 1989) och Comet-san (tv-drama 1967 och 1978, tv-animé 2001). Skrev jag att han var produktiv och inflytelserik?

 

Tetsujin63_1.jpg

 

Tetsujin 28 var visserligen den första superroboten, men skiljer sig från 70-talets mechaserier i Mazinger Z:s efterföljd genom att piloten inte sitter i roboten. Istället styrs Järnmannen av en pojke i kortbyxor utrustad med en fjärrkontroll, ungefär som en ovanligt smart radiostyrd bil. Ett primitivt koncept jämfört med Gundam, visst, men också ett med stort nostalgivärde för många animatörer. Alltså gjorde man en ny version 1980, och den har jag nu sett.

 

Tetsujin80_1.jpg

I originalet var Järnmannen ett militärprojekt från andra världskriget, som av någon anledning hamnade i händerna på den minderårige playboyen Shôtarô Kaneda. Här är Shôtarô mer en typisk buspojke som bor med doktor Shikishima och dennes fru och dotter. Serien utspelar sig många år in i framtiden på 90-talet, då jordens energiproblem har lösts genom rymdstationer som samlar in solljus och strålar ned det till kraftfördelningsstationer på de olika kontinenterna. En dag märker Interpol att kraftnivån är extra låg i Japans kraftstation, och en del av mikrovågorna från rymden verkar ha riktats om till en mystisk byggnad till havs. Där bor Robotmaffian (sic) som utnyttjar kraften för att bygga jätterobotar med vars hjälp man – just det – ska erövra världsherraväldet. Interpol är maktlösa mot Robotmaffian, som sänker deras fartyg och därefter skickar ett mekaniskt monster på bärsärkargång på land.

Samtidigt passar Shôtarô på att gå på upptäcktsfärd i det barnförbjudna labbet, där han stöter på ett metallmonster. Han blir påkommen av doktor Shikishima, som förklarar att monstret är den robot som doktor Kaneda hade konstruerat innan han dog.

Nu får Shôtarô höra det som alla elvaåringar drömmer om att få höra – han måste styra en jätterobot som slåss mot den onda robotmaffian. Frågan är hur många elvaåringar som drömmer om det när det faktiskt finns en robotmaffia som håller på att krossa en flygplats. Men vad tusan, det här var vad doktor Kaneda hade velat, och som en god son måste väl Shôtarô lyda hans sista vilja. Som tur är är Tetsujin lättstyrd genom en fjärrkontroll med två spakar och några knappar, resten löser sig genom att skrika kommandon till jätteroboten. Shôtarô (och Tetsujin) mosar maffiaroboten, räddar polischefen och får det som alla elvaåringar drömmer om: polisbricka från Interpol, ett körkort och en strålpistol.

 

Tetsujin80_2.jpg

Den nya Tetsujin-serien fick en del uppmärksamhet för sina teckningar. Huvudansvariga är studio Z5, som var specialiserade på just mechaserier (Baldios-filmen, God Mars, diverse inhopp på Gundam, Dancougar, Laserion och inte minst vältecknade OP:ar och gattaiscener).

 

Men det var inte den sista animéversionen. 1993 kom Tetsujin 28-gô FX. Det märks att den är gjord på 90-talet, den runda charadesignen från 1980 är utbytt mot spetsig 90-talsdesign med få och tunna linjer, signerad Hideyuki Motohashi från Studio Z5. Även Hajime Kamegaki från samma studio (och föregående serie) är med och tecknar robotarna.

TetsujinFX_1.jpg

 

Som ett barn av sin tid är FX lite mer självmedveten, och bygger vidare på originalserien samtidigt som den inför en rad emo-element som absolut inte fanns i den gladlynta 80-talsutgåvan). Första avsnittet börjar med en stor robotmässa i Tokyo där en rad nybyggda robotar från världens länder ska göra upp om titeln som den främsta förkämpen för rättvisa. Saken är den att en medelålders Shôtarô Kaneda känner att det är dags att gå i pension, och mycket riktigt ser hans Tetsujin 28 urgammal ut jämfört med de nya robotarna. Den enda som saknas är Japans bidrag, Tetsujin 28 FX. Det är vajsing med den nya fjärrkontrollen, och mamma Kaneda löder febrilt för att hinna i tid till uppvisningen. Hon får ett välbehövligt uppskov då en mystisk mecha dyker upp och ondingar snor fjärrkontrollerna till de kinesiska och amerikanska robotarna. Ur tomma intet dyker Masato Kaneda junior upp, efter att ha varit försvunnen i ett år, och gör mos av ondingarna och deras robotar med Tetsujin FX.

Det visar sig att Masato ett år tidigare kidnappats av den hemliga organisation som kom och muckade gräl på robotarenan, och nu har han rymt ur sin fångenskap. Ondingarna har en ond plan på gång, som innefattar masskidnappningar, slavarbete och hjärntvätt av barn. Tillbakablickar och möten med Masatos f d medfångar som går de ondas ärenden ger gott om 90-talsångest. 90-talsironi får vi i form av att rättvisans förkämpar (familjen Kaneda och en rad mellanstadiebarn som turas om att styra Tetsujin) fakturerar sina uppdragsgivare för att kunna betala sina reparationskostnader.

 

TetsujinFX_2.jpg

90-talet var ingen guldålder för animationskvalitet, men vinjetten till Tetsujin 28 FX är riktigt vältecknad. Studio Z5 visar att de fortfarande kan teckna mjuka robotrörelser med snygg skuggning. Figurteckningarna är däremot onödigt enkla, och saknar 80-talsupplagans naiva charm. Men det fanns avsevärt värre robotserier på 90-talet, både vad gäller teckningar och handling.

TetsujinFX_3.jpg

 

Varje tid har sin Tetsujin, och 2004 kom ännu en tv-serie, som jag inte sett ett dyft av. 2005 kom en spelfilm, med CG-robotar förstås, och 2007 kom så en tecknad långfilm, som är väldigt (väldigt) retro i stilen. Men inte nog med det, 2009 gjorde Mamoru Oshii debut som teaterregissör med något så märkligt som en mecha-teaterpjäs baserad på Tetsujin 28, som på scen spelas av en 800 kilo och 7 meter hög docka.

 

Det om Tetsujin, nu till en annan serie från superrobotarnas barndom: Astroganga. Tv-serien började 1973, bara månader innan Mazinger Z, men kan ses som en slags brygga mellan Tetsujin (pojke styr robot med fjärrkontroll) och allt från och med Mazinger (pojke sitter i en cockpit inuti roboten). Ganga ser ut som en jättecyborg i stil med sentinel-robotarna från X-men, med riktiga ögon och ett riktigt ansikte. Inte nog med det, Ganga kan tala och tänka själv, men när det blir fajt löses pojken upp i ljuspartiklar och sugs in i Ganga. Fråga mig inte varför, men Ganga slipper åtminstone se upp så att han inte trampar på lille Kantarô.

Astroganga_1.jpg

 

Kantarô Hoshi är den vithårige doktor Hoshis busige son, och ser ut som en typisk Osamu Tezuka-figur. Doktor Hoshi är ingen dummer, han har både byggt en talande jätterobot och är så insatt i astronomi att han insett att en stjärnas försvinnande från stjärnhimlen har att göra med att en ondskefull ras från planeten Blaster käkar upp all växtlighet och allt syre på stjärnor, likt en svärm kosmiska gräshoppor, och sedan flyttar vidare till nästa planetl. Nu är de på väg till jorden, men Kantarô och Ganga spöar deras förtrupp när de angriper en teodling med ett tentakelmechamonster vars dödsstrålar får buskar att vissna och teplockare att… ligga livlösa på marken. När Ganga krossat monstret, som styrs av en humanoid, förvandlar sig humanoiden till en jätterovfågel och flyger sin väg. Fågeln får också sin dos stryk, men doktor Hoshi ger sin son bassning för ingripandet. Nu vet Blasterborna att Ganga finns på jorden och kommer att vara på sin vakt. Blasterborna är rätt häftiga fiender – långa, smala humanoider med identiska overaller med nummer på. De skickar en infiltratör till jorden för att ta reda på mer om Ganga, men lyckligtvis ser Kantarô rakt igenom infiltratörens köttdräkt när han blir genomlyst av solljuset och förföljer hans flygande tefat med Ganga. När tefatet kraschat blir det mechaslagsmål, för även Blasterborna har rätt kraftfulla robotar. Ganga verkar inte ha några särskilda specialkrafter utöver sin flygförmåga. Inga kraftstrålar, nävraketer eller liknande, utan det är vanligt slagsmål som gäller här.

 

Astroganga_2.jpg

Animationsmässigt är Astroganga rätt så… intressant. Charadesignen är rent sextiotal, men ansiktena är märkligt detaljerade och animerade i närbilder – lite som Gatchaman, lite som en vältecknad Hanna-Barbera-serie. Även skurkarna är lite Gatchaman, lite Scooby-Doo. Och mer intressanta än man kan vänta sig av en serie som ser så gammaldags ut. Men för mig räcker det nog med exakt ett avsnitt Astroganga.

  • Uppröstad 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Polymer börjar gå mot sitt slut, och jag börjar fundera på vad jag ska se härnäst för att toppa den ändlösa kavalkaden av vulkanskurkar, ödleskurkar, varkattskurkar och råttskurkar som bjudits på. (Till nästa avsnitt är det utlovat borrmotorcykelskurkar - det är ju Tatsunoko - så kanske att serien hinner toppa sig självt innan det är över.) I själva verket vet jag ju att det är Yakyūkyō no uta (ä.k.s. Pat, la ragazza del baseball) som borde stå näst på tur; men den verkar lite för bra för att reduceras till Sommarlovsmorgon, så jag kanske ser på någon nymodig smörja som Hayate no gotoku (ligger på min hårddisk av någon helt obegriplig anledning) eller Keion (ligger på min hårddisk av en fullständigt begriplig anledning).

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Av någon anledning bestämde jag mig för att Hyakko var en utmärkt representant för 00-talets animé, så jag bunkrade upp med ett berg av frukt framför skärmen och betade av två avsnitt. På en fin privatskola med enormt campusområde sammanstrålar fyra flickor förenade av sin låga intelligens och bildar en kvartett under inofficiell ledning av en sån där spattig flicka med sedvanligt schabloncharmig "devil may care"-attityd. De övriga består av den kyligt aristokratiska flickan med formellt språk och svart hår, den tystlåtna mystiska ultraexcentriska autistflickan som talar enstavigt om ens alls, och seriens föregivna huvudperson - den blyga och socialt klumpiga utbytesstudenten.

 

Ja, och sen händer i princip ingenting. Manusförfattarna verkar ha tittat duktigt på Azumanga Daioh och fört idoga anteckningar; men tyvärr verkar de ha lämnat det mesta av den dokumentationen hemma, för mycket av Azumangas stilsäkerhet finns inte kvar i Hyakko. Kvartetten går runt och letar efter sitt klassrum under dråpligheter som ibland är lite roliga, men man har sett dem åtskilliga gånger förut. Lite drumlande med att välja skolklubb avlöser, och det är uppenbart att man försöker imitera förlagans anekdotiska berättarformat. Med sådär resultat. Det är aldrig lysande, och det sticker aldrig ut, men det är aldrig pinsamt dåligt heller. Det är mediokert, men man kan hellre vara medioker i en genre där även mediokriteten leder en att dra på smilbanden då och då, än medioker i någon dramasoppa där en träig handling dras ut i trött avsnitt efter trött avsnitt. Man kan gott klämma några avsnitt Hyakko. Du har garanterat sett sämre saker.

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Flyttade Wewangeliwon-inläggen till Rebuild-tråden.

 

Och själv så är jag i full färd med Beck. Den är inte lika förtjusande och avvikande som regissör Osamu Kobayashis Paradise Kiss, men ändå rätt skön, och har sin egen charm. Jag gillar figurerna och sättet de pratar på. Jag gillar speciellt Maho. :heart:

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Surfade runt lite på Crunchyroll för att se vad de hade att erbjuda, och det här är vad jag såg:

 

Dantalians Mystiska Arkiv, ett avsnitt. Det började bra med en intressant inledning och vacker animation, skickligt blandat med naturfoton. Men just när jag började tro att det här kanske är så tung på de vanliga flickstereotyperna dyker givetvis Den Mystiske Uppnosiga Flickan upp och förklarar sig huvudperson. Nåja, avsnittet var i alla fall mestadels riktigt spännande, och premissen verkar också lovande.

 

R-15, två avsnitt. Så fort jag såg konceptbilden förstod jag vad jag måste göra. Finns det en bra serie med tjejer med regnbågsfärgade hår som alla känner samma manliga huvudperson så ska jag finna den! Den här gången tar protagonisten form av en erotikförfattare, som utom all kontroll börjar fantisera så fort han hör eller ser något fräckt. Min första tanke var att detta faktiskt skulle kunna funka som en hyfsad premiss -- stackarn vill bara få sin sexualdrift accepterad -- med potentialen drunknade i ett hav av omöjligt guppande bröst. Också finner jag det lustigt hur det målas upp som en självklarhet att tjejer föraktar killar som tänker på sex. För tjejer tänker aldrig på sånt, nejdå.

 

Sakuhana Iroha, avsnitt 4. Minko förstör serien. Tyvärr. Hon kan tävla mot Lillasystern (ni vet vem jag menar) i dryghet. Det hindrar henne dock inte från att vara populärast i klassen, och Iroha vill mer än gärna vara hennes vän. För min del finns det dock inga ursäkter för hennes beteende, såvida hon inte växte upp på ett slagfällt eller något. Kommer man förbi handlingen har den här serien dock riktigt tjusiga bakgrundsbilder att titta på.

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Hej på er alla

 

 

Just nu kollar jag på följande anime: Usagi drop samt Nurarihyon no Mago.

Sen har kollar jag sakta igenom Galaxy express 999 samt Dragon ball Z.

 

Det var nog allt jag kollar på för tillfället. :D

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

jag har lite svårt förtillfället då jag letar efter en ny anime att dyka in i då jag tröttnat på alla fillers i animen jag följer just nu Dvs Bleach. annars så tittar jag på Death note men har bara två avsnitt kvar så jag letar nytt nu.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

FGN5T.jpg

 

Jag gav mig an Survive: Ödeplaneten, en barn- och ungdomsanimé som sändes på NHK ("Japans SVT") på torsdagar oktober 2003 till oktober 2004. Det är en enkel handling: serien utspelar sig på 2100-talet och handlar om en grupp fjortonåringar som på en klassresa blir strandsatta på -- mycket riktigt -- en obebodd planet.

 

Jag gillar det ganska väl så här långt: ett kul och småspännande äventyr. Det är framförallt stor potential för karaktärsutveckling, nästan så stor att jag måste kalla det förutsägbart:

  • Kaoru är en ensamvarg och duktig överlevare som hävdar att alla ska få klara sig själva, men ändå hjälper dem utan att kräva något tillbaka;
  • f.d. klassrepresentant Menori är en sträng och väluppfostrad ung dam som måste lära sig att släppa på tyglarna så väl för andra som för sig själv;
  • Sharla är en försiktig tjej som måste bli lite hårdare och mer bestämd;
  • vår föräldralösa huvudperson Luna är redan beslutsam och omtänksam -- hennes utveckling går nog mot att upptäcka att hon har en speciell förmåga;
  • Bell är den stora killen som är kapabel och varmhjärtad, men helt eftergiven och borde lära sig att säga ifrån;
  • 12-åriga teknikgeniet Shingo måste egentligen bara växa upp i allmänhet -- han har inga större brister att överkomma, till skillnad från seriens bortskämda rikemanspojke Howard...
  • Howard: denna fega, bortskämda, lata, själviska översittare förstör alltid för alla, och man vill bara ge honom en ordentlig smäll eller tolv tills han börjar skärpa sig.
  • Med dem är även en liten maskotfigur, Lunas lilla kansaidialektpratande robot Chako.

 

Serien har teman om natur och empati, och det känns lite som att titta på sommarlovstecknat. Gillar't.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Hmm, just nu är det Bleach som jag inte sett på evigheter. Annars blir det kanske ett eller annat Doraemon avsnitt mest för att han är så gullig :P

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Hanasaku Iroha! Någon? :D

Absolut! Fast jag har skrivit i vårtråden, dock har det blivit alldeles för lite skrivet om den. Som om senaste (näst sista) avsnittet till exempel, det slutade ju så fint. Egentligen förtjänar Hanasaku Iroha en egen tråd, men jag har inte lyckats ta mig i kragen och starta någon själv.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Lista på anime jag b.l.a har redo och tänker se de närmsta veckorna:

 

Clannad

Ga-rei Zero

Fooly Cooly

Hunter x Hunter

Berserk

Cowboy bebop

Neon genesis Evangelion

Ghost in the shell

Wolfs rain

Lain

Rurouni Kenshin

Paranoia Agent

Hellsing Ultimate

Black lagoon

Afro Samurai

 

Är inte speciellt insatt utan tittar på sånt jag tycker och har läst verkar vara bra. Hitills har jag sett ungefär: Death note, Ergo proxy (<3), Claymore, Elfen Lied, FMA:Brotherhood, en hel del filmer Samt Samurai Champloo (mycket bra). Gillade alla dem där, hoppas på ungefär liknande upplevelser från den där listan.

 

Blev nyligen medlem på forumet =) tycker anime är något fantastiskt ifall det är bra kvalité. Anledningen till att jag t.ex gillar Ergo proxy är dramat, allt det där verklighetsrelaterande som finns i serien och som ifall man tittar igenom kan påverkar en rätt så rejält. Listan som jag inte kollat på än hoppas jag att jag kommer att njuta av, jag tror att det flesta av dem är bra. Känns som att de flesta är ganska kända, men jag är ju inte så insatt så jag vet inte var man hittar alla de mer japanska (namnen då) animes.

 

Tycker ni listan är bra?? Vet att tråden inte handlar om tips osv.. och att det finns tipstråd, men kan väl flika in lite här ifall ni tycker att jag skall tillägga någon eller om detta räcker för tillfället =).

 

Tackar, Juuto.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag tycker att det ser ut som en alldeles hyfsad lista, åtminstone om du kommer ihåg att skriva vad du tycker och tyckte om alla serier här på forumet. :wink:

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Ok!

 

Det enda jag har lite problem med är de äldre serierna, med den där lite mer teckniga grafiken. Tycker det är mycket snyggare när det ser lite modernare ut, t.ex FMA:brotherhood eller Death note. Det funkar men, måste vänja mig först.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Baka to Test to Shoukanjuu Ni!. Har precis avslutat första säsongen och började se den andra igår. Sen har jag en del jag ska börja se när jag får mer tid och mindre plugg...

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Kollade in första avsnittet av Moero Arthur, en berättelse om flygande vikingaskepp och en ung prins Arthur som reser på skattjakt med två lata drönare. Väldigt charmig charadesign och animation med Toei-flyt. Någon Skattkammarön är den inte, men jag skulle med nöja följa den om jag vore tjugo år yngre.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Tanjô/Debut, en tvåavsnitts-OAV om några gymnasietjejer. Hisklig 1994-charadesign men väldigt snygg regi av Tomomi Mochizuki.

 

Bodyjack, väntade mig en budget-OAV om en rymdinvasion eller något, men fick en lågbudgetporris signerad Tô Moriyama, kanske mer känd som Naoki Yamamoto (Dance til tomorrow). Den är definitivt skruvad på Moriyamas vis, men teckningarna bär inte minsta spår av hans stil och berättelsen är lite väl gladporrig.

 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Kollar på Durarara som går att se på crunchroll, rekommenderas starkt. Fastnat helt i den, kanske tur att den bara är 26 avsnitt :P

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Roade mig med att se ett avsnitt Gowapper 5 Godam då jag lyssnat på det fantastiska ledmotivet (med Ichirô Mizuki och barnkör) på hemvägen. Alltid trevligt att se en lätt komedi med Yoshitaka Amanos charadesign.

 

Fem ungar får en jätterobot av en holografisk professor för att kunna bekämpa underjordsmonstren som bor under nordpolen och planerar att ta över jorden med sina "nendroider", en robotarmé gjord av lera. Men innan den stora, tunga och fula roboten Godam kan klara biffen måste sentaiupplägget följas: först slåss barnen i närstrid mot nendroider, sedan hoppar de in i sina fem fordon (inklusive en borrförsedd bandvagn, det är trots allt Tatsunoko som ligger bakom) och typ... kör över dem, eller borrar i marken. Sen kan de hoppa in i Godam via en lucka i robotens fot som leder till en hiss upp genom Godams ben.

 

Det jag gillar med Godam, förutom signaturmelodin och att gruppens ledare Yôko är så snygg, är att stämningen stundtals är rätt dyster. I ena stunden dör civila som flugor, i andra stunden kommer fem osnutna ungar i småskoleåldern och grälar utifrån sina respektive karaktärsklyschor. Det jag inte gillar med den är att Tatsunoko inte alls är lika bra på mechaserier som på trikåslagsmål.

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Tittar på Potemayo, gillar den ganska mycket, inte det bästa, men riktigt okej, slumpmässig humor är något som ligger mig varmt om hjärtat.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt community. Det är enkelt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

×