Vilket spel klarade du senast?

[Gravskopan]

Limbo ser underbart ut och verkar fullkomligt suveränt. Synd bara att man inte äger ett 360 så man kan spela det >.<

 

Ja, jag tycker de skjuter sig själva i benet lite. Oavsett hur illa de tycker om 'alla' dessa pirater, så hade det nog fortfarande sålt en del.

[flaskis]

Justeja, appropå Mafia 2. Något jag verkligen gillade:

Spoiler Mafia 1 och 2

Man fick ett jobb som gick ut på att döda en ex-maffia kille från en annan stad som hade "skvallrat" till FBI om den maffiaorganisationen. Man fick en lapp där det stod exakt vad man skulle säga till personen innan man dödade han. "Mr. Salieri sends his regards." Alla som spelat ettan vet nog vad det betyder :3

[Blå]

Mafia II

Jag, till skillnad mot flaskis, är grymt besviken på spelet. Hade så höga förväntningar här men inget infriades. 2K som gjort spelet har gjort en riktigt vacker och fin stad som man kan åka runt i, men inget mer. Var är alla sidouppdrag och andra liknande extra saker? Det ända som håller spelet vid liv är handlingen som tyvärr i min mening är en ända stor mix hopkok av lite delar från olika maffia-filmer så som GoodFellas, Gudfadern, Casino, Donnie Brasco, De omutbara m.m. Sen är det väl så också att det kanske inte riktigt går att koka ihop en ny bra historia då allting redan har använts. Handlingen var inte urusel kanske, men man visste hela tiden nästan vad som skulle hända och man vart aldrig riktigt chockad över något, tyvärr. Sen att spelet var så kort också hjälper inte heller till för helhets betyget då det verkligen inte finns något att göra efter att man spelat klart det.

[Blå]

Metroid: Other M

Bra spel, kanske lite för kort. Andra metriod-spelet som jag spelat och man kan inte klaga. Samus försöker man ge en riktigt personlighet och handlingen är rätt okej. Actionsekvenserna är smidiga, dock gillar jag inte att man måste in i firstperson när man ska avfyra sina missiler. Ett annat stort plus är CG-sekvenserna som är riktigt snygga för att vara till Wii, Team Ninja har verkligen lagt ner tid på dom. Ett måste köp för alla Wii ägare helt klart.

[Gravskopan]

Batman: Arkham Asylum

 

Har inte så mycket att säga mer än att det var ett väldigt bra spel. Mark Hamill gör ett briljant jobb med att leverera rösten till Jokern, och det är ett trevligt gäng skurkar man får slåss mot under spelets gång. Det känns väldigt Batman också. Man får boxas och sparkas lite, men mellan actionsekvenserna kan man lösa en rad gåtor och leta efter andra saker. Det hela kräver att man är lite finurlig, vilket uppskattades.

[My]

3 år efter alla er andra: Mass Effect (det första).

 

Några tankar om spelet:

 

- Trevligt att kunna modifiera sin spelkaraktär och även kunna välja att spela med en kvinnlig sådan, även om jag själv inte gjorde det. Om fler speltillverkare gjorde likadant skulle vi kanske slippa idiotdebatten om huruvida spelens huvudpersoner ska vara män eller kvinnor. Ju mer valfrihet desto bättre!

 

- Romansen i spelet, tråkigt nog helt påklistrad. Bra däremot att det fanns möjlighet att välja kvinna/pseudokvinna men tråkigt att samma gayvänliga alternativ inte fanns för den manliga huvudpersonen. Ändock en god bit på vägen som kompletterar Fable men inte når valfriheten i Dragon Age: Origins.

 

- Joker! Jag har haft en nerdcrush på Seth Green sedan tonåren och uppskattade honom verkligen som Joker!

 

- Wrex! Kanske den mest underhållande tsunderekaraktären i ett spel någonsin.

 

- Berättelsen! Inte överdrivet nyskapande men väldigt underhållande att spela sig igenom. Bra tempo, intressanta förvecklingar och en spännande moralisk konflikt.

 

- Miljöerna, så otroligt vackra. Jag gillade att åka runt och utforska de olika planeterna med min mako.

 

- Väldigt väldigt väldigt tacksam för möjligheten att kunna ställa in svårighetsgrad. Det är så tråkigt när man fastnar halvvägs in i för svåra spel. Mer sånt här tack!

 

Kan nog tänka mig att spela om spelet nån gång i framtiden och prova andra yrken/alternativ och kanske spela med en kvinnlig Shepard, men först ska jag spela 2:an.

[Blå]

Fable 3 och det var lika mysigt som 2an. Tyvärr vill jag gärna ha mera uppdrag och fler städer att kunna besöka och mer av allt egentligen. Spelet kändes lite kort och visst ska jag spela om det som en onding sedan också då jag körde den goda vägen nu första gången, så hoppas på drastiska ändringar i handlingen och i världen. Spelet är nog mest att rekommendera till folk som gillade 2an, men folk som gillar äventyrsspel bör nog även kolla in det här.

[Amarda]

Klarade sist Mass Effect 2. Sjukt bra spel bra grafik, intressant story och rolig action. Helt klart ett av de bättre spelen jag spelat.

[zimeon]

Bioshock 2

 

Resultatet var att jag ville "ha spelat" Bioshock 1. Det verkar som om det var vettigare ur en politisk och samhällskritisk synvinkel, och att tvåan mest bara var "mer" och lite tillägg och lite bomull på såren. Det tråkiga är att jag inte är sådär jättehet på spelet som sådant, men Andrew Ryan vore kul att följa. Få se om jag orkar köpa ettan någon gång.

[riyu]

Har inte spelat tvåan förutom några minuter på nätet, men själv älskade jag ettan. Köp det av mig! För jag har ingen låda att spela det på längre.

[zimeon]

Om det är nästan gratis (typ en hundralapp), så visst. Jag är luspank. Har vägarna förbi Sthlm då och då.

[Klona]

Bayonetta

Fartfylld action från början tillslut, striderna flöt på hur bra som helst och ibland såg det ut som att man dansade, ungefär som det var i vissa filsekvenser. Tillräckligt svårt på normal men vissa fiender/kombinationer är lite oförlåtande och kan ner livmätaren ruskigt fort men aldrig så svårt att man fastnar och trampar på samma ställe. Jag tycker de även har lyckats bra med karaktärsdesignen, Bayonetta är som en kvinnlig Dante, kaxig som få men kommer ändå undan med det då hon kan leverera. Rekommenderas varmt för folk som är ute efter ett actionspel.

[Gravskopan]

Klona, då är det dags att jobba sig upp till "Non-stop Infinite Climax"-mode, samt göra alla portaler!

[Klona]

Det skulle jag behöva för att få en riktig utmaning, problemet är bara det att jag har så många ofärdiga spel så när jag väl har klarat ut ett skulle jag behöva gå över till nästa direkt. Får se om jag testar lite hard idag och fastnar för det.

[Klona]

Klarade nyligen ut Metroid: Other M. Spelsystemet påminner mig om gamla Super Metroid fast i 3d och när du ska skjuta missiler får du sikta med wiidosan, på både gott och ont. Mycket är sig likt allt från uppgradering, problemlösning, fiender och bandesign. Finns några grejer jag inte riktigt gillade och en av de är hur de försökte göra Samus mer mänsklig, visst hon öppnar upp sig för oss spelar och man får höra hur hon tänker men då gillar jag den mer anonyma Samus från de tidigare spelen. Trots det kan jag inte förneka att det är ett bra spel som alla som har ett Wii borde spela, det tar inte Super Metroid men å andra sidan, det är inte speciellt många spel som gör det.

[Hikari no Hohenheim]

Under de senaste månaderna har jag spelat:

 

Golden Sun: Dark Dawn

I sju år, ända sedan tvåan tog slut, har jag väntat på en uppföljare, så hajpen inför detta var sådär lagom farlig. Så hur lyder domen. Så när som på ett fåtal anmärkningar är jag inte besviken. Atmosfären finns där, musiken finns där, pusslen finns där, och handlingen är den direkta uppföljaren vi så länge väntat på. När det pampiga Golden Sun-temat spelades upp fick jag en tår i ögonen: Golden Sun är tillbaka. De enda egentliga nackdelarna är i princip de som redan fanns i de förra spelen: dialogen kan ibland vara utdragen och man måste på sina ställen ta reda på själv vart man ska ta vägen härnäst.

Förrutom det har jag ett annat klagomål (smärre helhetsspoilers)

Spelet följer tyvärr sina föregångares tradition att ta slut innan det egentligen är slut. Slutklämmen innehåller en härlig uppenbarelse och löften på fler handlingstrådar... men ingenting vi får ta del av denna gång. Och istället för ”to be continued” får vi se huvudpersonen peka på nästa fara som lurar. Jag väljer att dra slutsatsen att Golden Sun tänker fortsätta in i ytterligare ett spel (minst), åt vilket jag givetvis jublar, men jag önskar fortfarande att de gett oss lite mer i detta.

 

Donkey Kong Country Returns

Ännu ett av årets mest efterlängtade titlar, och här finns det väldigt lite att klaga på. Originalspelens mästerliga blandning av grafik och musik för att skapa den perfekta stämningen träffar inte riktigt lika rätt den här gången, men bandesignen gör mer än nog för att väga upp. Det fanns inte en nivå jag fann tråkig, eller ens mindre roligt; bakgrunden spelar in och interageras på ett sätt som inte var möjligt förr, och öppnar portarna för några av de mest fantasifulla banorna i ett plattformsspel någonsin. Jag klassar DKCR som ett mästervärk i klass med Mario Galaxy, och det är snudd på att det står i samma liga som originalverken till Supernintendo.

 

Sonic Colours (Wii)

Mellan Sonic 4 och detta är det bara att konstatera: Sonics förbannelse är bruten! Precis som Sonic 4 har det sina problem, men likt förbannat är Sonic Colours det mest underhållande spelet med igelkotten i huvudrollen på länge. Trenden som startades i dagsbanorna av Sonic Unleashed har tagits väl till vara och översatts till snabb plattformsaction outspädd från varkottar eller Amy. Handlingsmässigt känns det mer som de gamla Sonic-barnprogrammen än Mega Drive-spelen, men det passar i sammanhanget och störs inte av alltför många filmsekvenser. Är du en av dem som tappat förtroendet i Sonic är det här en stark rekommendation.

 

Assassin’s Creed: Brotherhood

Mer av samma koncept, och helt underbart. Detta är det närmaste jag varit i Rom, och hur jag är reser kommer jag aldrig kunna besöka det som det var på 1500-talet, som jag kan här. Jag har klättrat runt på Colloseum, reparerat akvedukter och lönnmördat till mitt hjärtas lust; aldrig tidigare har det varit så beroendeframkallande att springa på småuppdrag. Även handlingsmässigt är det en absolut nödvändighet inför trean, så få inga konstiga idéer om att skippa detta om du följer Assassin’s Creed.

 

Ys: Oath in Fehlgana

En PSP-remake av det tredje spelet i serien, och min första och hittills enda erfarenhet av Ys. Bättre grafik, musik och speldesign har gjort spelet till en riktig höjdare; det handlar mest bara om simpel tredjepersonsaction med RPG-inslag, men istället för långdragna komboattacker är det fokus och reaktionsförmåga som gäller, vilket ger upphov till några av de bästa boss-striderna jag någonsin spelat. Handlingen är simpel men medryckande och musiken trollbländande; Oath in Fehlgana är ett action-RPG ingen PSP-ägare bör missa.

 

Nier

Ett minst sagt annorlunda rollspel, som dock lider av många märkliga designval. Handlingen intresserar från första stund med mästerligt skriven dialog och karaktärer man snabbt fäster sig vid, men själva spelet tvingar dig genom ohälsosamt mycket backtracking. Jämt blir du tvingar att springa genom samma stad, samma fält, tillbaka till samma stad och sedan till samma dungeon, och inte hjälper det att stridssystemet i princip handlar om att trycka på samma knapp om och om igen. Då och då leker tillverkarna med andra genrer och slänger i nyskapande och oftast riktig roliga inslag, men i grund och botten är spelet förödande simpelt. Och hur bra de andra karaktärerna är kan jag inte komma förbi att Kainé är en av – om inte den – mest förhatliga spelhjältinnorna jag fått stifta bekantskap med, och hon spelar en ganska stor del av handlingen. Dessutom måste man varva spelet för att få klarhet på allt som försiggår, vilket jag ännu inte orkat göra.

 

Metroid: Other M

Varför, varför var Team Ninja tvungen att göra det här spelet. Jag kan inte klaga alldeles för mycket på speldesignen som sådan (förutom de partier man var tvungen att kolla runt i förstaperson och hitta något specifikt innan man får gå vidare), men jag ifrågasätter deras förmåga att berätta en bra historia. Jag kan inte skaka känslan att storyn faktiskt skulle funka i händerna på en kompetent regissör, men istället får vi en mer sexistisk bild av rymdsagan där Samus framstår som Den Emotionellt Instabila Kvinnan från godtycklig dussinanime, med matchande karaktärsdesign. Med det sagt var det dock inte riktigt lika farligt som jag först trodde; många bitar passar faktiskt bra ihop med Metroid Fusion, och Samus får sina stunder att visa sig som den starke hjältinnan hon är. Det är dock ingen ursäkt till att Samus springer runt i ett lavalandskap men inte får sätta på sin Varia-dräkt för sin Kommendör.

[Klona]

Det där med Varia suit var även något jag hakade upp mig på, känns som att de kunde hittat på en bättre lösning för det. Jag finner det även lite tråkigt också att man i det här spelet inte hittar grejerna utan får bara tillåtelse att använda dem, uppteckningslusten försvinner lite i och med det.

[My]

Mass Effect 2, men jag är inte nöjd med resultatet av det sista uppdraget, så jag tänker spela om slutet vid tillfälle. Blev av med en karaktär på vägen, vilket inte är okej.

 

Spelets bra och dåliga aspekter (spoilers för hela spelet):

Romanserna

Bra: Romanserna var lite roligare och kändes mindre pinsamt skrivna än i ettan. Jag valde Jack till att vara min crrraaaaazzzzyyyy gurlfriend. Filmsekvensen med henne var betydligt mycket mindre ostig än den i ettan. Gillade att Shepard dolde fotot av Liara på sitt skrivbord, när romansen med Jack väl kickade igång.

 

Dåligt: Allt i dialogerna verkade byggt för att bygga mot en möjlig kärleksrelation. Så fort man sa tack, men nej tack, så var det hejdå, nu vill jag inte snacka med dig längre. När jag försökte vara diplomatisk gjorde jag alla inblandade ledsna. :( De man inte kunde inleda romanser med (killarna i mitt fall) kunde man däremot ha en massa fina och meningsfulla dialoger med. Gillade verkligen att prata med Thane.

 

Karaktärerna:

Bra: Fler folk = roligare, älskade även de nya utomjordingarna. Legion, Mordin, den välklädda emo-lönnmördaren och Samara var verkliga hits för min del. Glad åt att Joker fick mer plats och mer dialog än i ettan.

 

Dåligt: Gör de människorna man kan spela med (med undantag för Jack) tråkiga med flit?

 

Största awesome-ögonblick:

Legion - I samma ögonblick som han/de dök upp första gången ställde jag mig upp och skrek högt (och skrämde min katt som låg och sov i mitt knä från vettet på köpet). Ännu bättre blev det när jag insåg vilken enorm Shepard-fanboy han/de var! "No data available" my ass. Han var det här spelets Wrex "Tough Love" Urdnot.

 

Att Jack visade sig vara en kvinna - Jag erkänner villigt att jag föll rakt i fällan "livsfarlig, superstark brottsling = måste såklart vara en karl. Glad att jag hade fel. Hon var grym! Hoppas att hon är med även i nästa spel.

 

Garrus totala förvandling från stel byråkrat till blodtörstig vigillante - Shepard kände sig som en tvättäkta uke ( ) när Garrus visade upp sig med sin nya badass-seme-personlighet. Snacka om att vända på situationen!

 

Mordins musikalnummer - Någon på Bioware har nog sett Buffys musikalavsnitt en gång för mycket. But I approve!

 

Jokers förhållande till Edi - Kul att följa hur det förändrades, från den första rivaliteten till deras bästis och bundisförållande efter attacken mot skeppet. De samarbetar bra.

 

Jokers big moment - Kul att få se Joker visa vad han går för. Jag höll för övrigt på att få panik när min katt kom och lade sig på kontrollen och började sova mitt under uppdraget, men det gick bra till slut.

 

Jokers fina kommentarer om uppdragen och medpassagerarna - Jag blev tvungen att gå och prata med honom hela tiden för att jag så gärna ville höra vad han tyckte om det som hände. Han är så härligt sarkastisk!

 

Sen fanns det förstås många småsaker som var coola, som Samara/Mordith-grejen, mötet med Thane, avslöjandet om Protheanerna, alla cameos från första spelet, vissa uppdrag som var väldigt vassa, osv.

 

Läskigast:

- Att slåss mot en Thrasher Maw till fots, fy fan. Det gör jag aldrig om!

 

Största besvikelsen:

- Att Kaidan knappt var med i spelet.

- Att de mer eller mindre hade tagit bort utforskandet av planeter.

- Lite för få sidouppdrag som ingick.

- DLC-karaktärerna blev tråkiga och meningslösa efter att deras lojalitetsuppdrag var avklarat.

- Att karaktärerna inte pratade så mycket sinsemellan.

- Grunt var väldigt platt jämfört med Wrex...

- Den där "människo-reapern" på slutet var väl kanske något av ett antiklimax...

 

Nu ser jag fram emot trean!

[Hikari no Hohenheim]

Pokemon Svart avklarat. Eller avklarat och avklarat, det finns alltid fler Pokemon att fånga och områden att besöka.

 

Det här är Pokemon till DS som det borde ha varit från början. Grafiken är subtilt förfinad på kartorna och otroligt förbättrad i striderna - alla pokemon är numera animerade - och spelmekaniken känns slipad till max. Visst rör det sig om samma gamla vanliga - fånga så många Pokemon du kan, besegra åtta gymledare, bli mästare - men den här gången får vi dessutom något som inget annat spel i serien riktigt lyckas med: en bra historia. Då menar jag inget mästerverk a la Xenogears eller så, men den håller intresset kvar och ger en riktig tankeställare.

 

Nu känns det dock som att spelkonceptet har nått sin yttersta gräns, och att de till nästa spel inte kommer undan med att bara polera ytan. Speciellt med tanke på att det med all säkerhet kommer till 3DS, och jag kan inte tänka mig att spelmekanik från NES-tiden går hem särskilt bra på en bärbar Gamecube. Slopa rutnätsystemet och skapa världen mer i Zelda-anda, lägg till plattformselement och pussel, så kan det bli hur bra som helst. Pokemon Sol och Måne, någon?

[Najica]

God of War: Ghost of sparta \o/

Hade lite för få bossar/pussel (jag kan endas komma ihåg ett pussel - och jag vet inte ens om det räknas som ett). Nu ska man bara komma ihåg vart i serien denna "pussel bit" ska vara placerad

[Voffe]

Digimon World

Jag spelade precis klart Digimon World till PS1. En karamell jag sugit på i närmare 10 år än 5. De gör inte sådana här godbitar längre i dagens spelindustri. Musiken är superb och håller till denna dag. CG:n åldras tyvärr inte lika bra, gameplayet innehåller också en del opraktiska moment i jämförelse mot idag, men lyfts upp enormt av sitt innehåll (och nostalgivärde). Spelet är inte för alla, utan är en mer avancerad version av en tamagotchi. Du tränar upp din digimon själv från att bara vara ett litet ägg ända till ultimat-nivå - om du ens lyckas! - samtidigt som du hjälper invånarna i digivärlden mot det överhängande hotet. Det är inte lätt på långa vägar och kräver en viss kunskap och finess.

 

Jag önskar jag kunde säga detsamma för uppföljarna, men, eh, dom rör jag inte igen.

[My]

Dragon Age: Origins

Ja, det är ju inte varje dag man spelar klart ett rollspel i fantasymiljö om man heter My. Jag är lite stolt över att detta, även om jag känner att spelet tog onödigt mycket tid (mycket tid spenderades i menyerna, suck). Inte riktigt lika klockrent bra som Mass Effect-spelen, men mycket engagerande och välgjort. Känner att jag ser fram emot att spela om det någon gång, så att jag kan göra helt annorlunda val mot vad jag gjorde den här gången.

 

Också, Zevran. :heart: :heart: :heart:

[My]

Dragon Age: Awakening (en riktigt bra expansion!) och Dragon Age II har avhandlats i rask takt. Jäklar vad beroendeframkallande de här spelen är! Jag älskade verkligen Dragon Age: Origins, men tvåan var definitivt snäppet vassare!

 

Berättelsen är en urban fantasy som utspelar sig under flera års tid, med början strax efter början i det förra spelet. Berättelsen utspelar sig i en enorm stad, där bubblande konflikter jäser och gror under åren som går och konflikter uppstår som med jämna mellanrum når kokpunkten och får extrema resultat.

 

En av de bästa förändringarna jämfört med tidigare spel är att det inte bara är enstaka kompanjoner som är tydligt knutna till den övergripande handlingen, utan flera stycken. Berättelsetrådar vävs samman på ett väldigt snillrikt vis och vissa saker kommer tillbaka när man minst anar det.

 

Berättelsen är ömsom spännande, ömsom rolig, ömsom brutalt hjärtslitande. Det var väl inte näsduksvarning, men jag har spelat få spel som gjort mig så känslomässigt engagerad. Senaste gången jag kände så här när jag spelade klart var nog Twilight Princess.

 

Spelkontrollerna kändes lite bättre än i DA:O, och vissa förändringar som hade inspirerats av Mass Effect-spelen passade väldigt bra (konversationerna och förändringarna i rustning/vapen), medan vissa passade mindre bra (återanvändandet av liknande layout i olika grottor och hus, tex).

 

Sjukt bra spel hur som helst! Jag ser redan fram emot att spela om det.

[Najica]

Portal - Efter att få höra x-antal gånger att jag borde spela det så gjorde jag äntligen det. Trevlig pussel spel, skulle gärna vilja ha portals i verkligheten ^^

[Olji]

testa på Flash version map pack till Portal, riktigt kluriga banor där :P