Hoppa till innehåll
Sceleris

Dina senaste animeintryck

Rekommenderade inlägg

Vi har många, många trådar där man kan skriva vad man tycker om anime, och ärligt talat är jag inte säker på att denna tråd behövs. Det kan hända att jag stänger den! Men jag tror hårt på att en titel och ett entydigt förstainlägg gör mycket för att sätta en riktning och ge motivation.

 

Därför öppnar jag "Dina senaste animeintryck"-tråden.

 

Här skriver du sådant du tänkt på när du sett på anime, sådant som du vill dela med dig. Nytt eller gammalt spelar ingen roll. Kort eller långt spelar ingen roll. Djupt eller "ytligt" spelar ingen roll. Det måste inte vara specifikt om det du sett, utan kan vara något personligt eller allmänt, till exempel en reflektion över att din hund du hade när du var liten såg ut som Silverfang.

 

Skriv vad du vill som du vill få ur dig om en anime, men skriv dina inlägg för alla.

 

Med det menar jag att om du vill skriva vad som händer i avsnitt 149 av någon viss serie, så riktar du det inte bara till alla som också sett avsnitt 148. Förklara vad som bör förklaras. Men spoiler-markera specifika saker.

"Avsnitt 149 var fantastiskt rörande, jag har aldrig sett något så känslomässigt kraftfullt i anime förut!"

kan du skriva, men du måste använda spoilertagg för texten

"I avsnittet dör nämligen en av seriens mest varaktiga karaktärer, tränaren som stöttat huvudpersonen hela vägen"

och så vidare.

 

För vi vill väl inte bara få ut våra tankar, utan också sporra andra till att se vad vi gillar och diskutera det med oss? Delad glädje är dubbel glädje!

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Vad jag själv ville ha sagt var att jag ser Tokyo Ghoul Root A, och jag är imponerad. För den som inte vet handlar det om en värld som befolkas både av människor och av ghuler, kraftfulla monster i människoskepnad som bara kan leva genom att äta människokött. De lever i det fördolda eftersom de jagas av en ghulbekämpande insatsstyrka, och slåss även sinsemellan om olika områden.

 

Rent ytligt är den så shōnentöntig, så där småfånig med monster och vapen och skurkar med knasig karaktärsdesign på båda sidor av konflikten. En polismyndighet med säkerhetsfängelsen och mystisk forskning, monsterallianser i mörkret, och "coola" karaktärer med masker och långa svarta rockar.

 

Men regin och manuset lyfter den så mycket högre än det! Det är det gamla temat om monster och mänsklighet, berättat på ett sätt som inte gör det pajigt. Det är en fundamental tragedi i hela konceptet om två sidor som inte kan försonas, inte så mycket på grund av missvilja mot varandra som det att deras rena naturer gör dem fiender. Byte och villebråd. Det är en tragedi, för ghulerna har samma potential till kärlek och ömhet som människor.

 

Ordet jag vill använda om serien är "respektabel". Sättet som den fungerar på är nästan som en allvarlig berättelse om något i stil med yakuza och poliser. I avsnitt 9 av denna andra säsong så

har polisen upptäckt seriens tillflyktsort, kaféet Anteiku, där ghuler kan leva med varandra istället för mot varandra

. I sju minuter följer vi olika poliser i sina förberedelser. De vet att risken för att dö är mycket stor, och de tampas med hur de ska fylla i sina testamenten. Avsnittet är så bra på att trissa upp spänningen i sekvensen att man nästan kan skära i den med kniv, och som tittare vet man att skiten snart kommer att träffa fläkten.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

För några år sen var jag nere i en depression, hade nyligen blivit singel, var arbetslös sen en tid och hade det jobbigt rent ekonomiskt och allt var liksom bara skit. Då tog jag upp Anime-tittandet som tidsfördriv mer eller mindre men insåg efter ett tag att de fungerade lite som balsam för själen. Jag kunde få ur mig mycket av mina känslor via serierna och valde såklart mycket drama-serier och slice-of-life.
Jag snöade in så pass mycket att jag under ett års tid nog plöjde ett hundratal serier och filmer och erkänner glatt och villigt att jag ofta lät tårarna rinna i vissa lägen allt eftersom dramat utspelade sig på skärmen.

Så här ett antal år efteråt så kan jag reflektera över detta och inse att animen var till stor hjälp för mig och mina känslor då gissar jag för det var saker som jag behövde få ur mig, jag behövde vara ledsen, arg och få lätta på känslotrycket. Jag tror att man nog är lite mer påverkningsbar i en sådan situation som jag var i då och det var nog bara bra för min del att detta fanns. :happy: Det är min reflektion av anime och vad det har gett mig iaf. Detta kanske inte hör hemma här, men det var det första jag tänkte på.

 

Idag mår jag prima, har fast jobb, sambo och nyköpt hus så allt pekar bara uppåt faktiskt. Tyvärr så innebär denna nya livsstil att jag inte längre har riktigt lika mycket tid att hänga på forum, titta på serier, läsa manga och allmänt nörda ner mig så mycket som jag skulle vilja, men hey, jag kan ta det! :jhappy:

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Etotama är över, och jag gillade den mer än jag trodde att jag skulle göra. Lite lagom crazy-kawaii, och överraskande bra 3DCG-strider: kul koreografi (fartfylld och omväxlande, inte sällan med en bit humor) och lyckade modeller och animation.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Inte heller Punch-Line var så dålig som den verkade! Ett stort minus var fokusen på trosor, men ett plus var exempelvis hur jävla bisarr den är. Det är liksom alla möjliga ingredienser, inbakat i ett mysterium. Jag kunde föreställa mig ett spel med en sån handling: huvudpersonen är ett spöke som måste lista ut någon hemlighet genom att spöka runt i ett litet hus med olika hyresvärdar. Jag tänker mig ett isometriskt spel med "8-bitars-grafik" (eller egentligen minst 16 bitar).

 

Sen var det en stark bonus att i synnerhet de sista två avsnitten var välanimerade.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Fate Stay Night Unlimited Blade Works är nu slut och tyvärr måste jag medge att jag är rätt så besviken, inte bara på det sista avsnittet som jag hade sett så mycket fram emot, utan serien i helhet. Eftersom Fate Zero var så bra så hade jag väldigt höga förhoppningar på Unlimited B.W. men tyvärr så nådde det inte riktigt måttet för mig. Första halvan av serien tycker jag dock var helt OK och animationen är ju fantastisk : )

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Fate Stay Night Unlimited Blade Works är nu slut och tyvärr måste jag medge att jag är rätt så besviken, inte bara på det sista avsnittet som jag hade sett så mycket fram emot, utan serien i helhet. Eftersom Fate Zero var så bra så hade jag väldigt höga förhoppningar på Unlimited B.W. men tyvärr så nådde det inte riktigt måttet för mig. Första halvan av serien tycker jag dock var helt OK och animationen är ju fantastisk : )

 

Jag har hört många uttrycka besvikelse. Tråkigt att höra. :/ (Men jag har själv inte sett den, så nu får jag åtminstone se den med justerade förväntningar!)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Fate Stay Night Unlimited Blade Works är nu slut och tyvärr måste jag medge att jag är rätt så besviken, inte bara på det sista avsnittet som jag hade sett så mycket fram emot, utan serien i helhet. Eftersom Fate Zero var så bra så hade jag väldigt höga förhoppningar på Unlimited B.W. men tyvärr så nådde det inte riktigt måttet för mig. Första halvan av serien tycker jag dock var helt OK och animationen är ju fantastisk : )

Vad hände med avsnitt 25?

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

< Sceleris> När jag ser sportanime typ Tennisprinsen eller Kurokos basket så brukar jag undra lite.
< Sceleris> Om vi ser så talangfulla ungdomar, som har fantastiska namngivna "moves" ("TOOORS HAMMAREEEE!!!") som får publiken att flämta, eller är snabbare än andras reaktionsförmåga...
< Sceleris> (Ex. https://www.youtube.com/watch?v=Ky0W00kxEM0 )
< Sceleris> ...så undrar jag hur sporttalanger på internationell nivå skulle avbildas.
< Sceleris> Typ Lebron James.


< Sceleris> Jag tänker mig att ungarna i Kurobasu får spela lite med Lebron och han är 250 cm lång och hoppar 2 meter högt och har nån egen namngiven specialförmåga som är helt jävla imba.
< Sceleris> INVINCIBILITY ropar han och plötsligt kan ingen ens röra honom.
< Sceleris> Eller ässet i Tennisprinsen spelar mot Roger Federer.
< Sceleris> LIGHT-SPEED SERVE
< Sceleris> "Wow, det var så snabbt att jag inte såg! ...Men då måste jag bara förutse bollens bana!" Och då bränner bollen igenom racket istället.
< Volbla> Och någon monologar från sidan "Han har bara visat den här tekniken en gång tidigare."
< Sceleris> Näää, på internationell nivå måste man spela med sådana tekniker hela tiden!
< Sceleris> För vad jag INTE vill med är att några japanska ungdomar är typ bäst i världen. Det hade varit buuuuullshiiiit.
 

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Härom dagen så kom jag på att Är Det Fel att Ragga Upp Tjejer i en Monsterhåla är typ samma sak som Soul Eater NOT om den inte sög.

 

Det är trevligt ändå att det finns folk som kan göra bra anime av dåliga idéer.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag ser på sommarens Bo På Skolan, och jag märkte en intressant liten detalj. Seriens frontfigur är en pigg tjej som ser ut och beter sig som hälften sin kanoniska ålder, och det framställs som gulligt, speciellt i första avsnittet. Standard retard moe. Men det är några gånger vi ser henne omgiven av klasskamrater hon inte känner så väl, och de är inte imponerade av hennes sätt. De verkar snarare se ner på henne. En gång så tisslar de till och med om henne när hon är i rummet och kommenterar hennes barnsliga mössa. Och då tänkte jag att hon är kanske mobbad!

 

Och det känns trovärdigt. En sån här person i en riktig skolklass skulle jag mycket väl kunna tänka mig mobbas av "tuffare" ungdomar. Det verkar på något sätt talande om anime som hobby och fenomen, för det är ju inte ovanligt med såna här karaktärer. Jag börjar nästan förstå varför folk ser på oss med avsmak!

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Börjat titta på "Saint Seiya - Soul of Gold". Skaparen verkar vara intresserad av nordisk mytologi, att Yggdrasil förekommer verkar inte vara det ovanligaste men trädet är inte det ända här. Historien utspelar sig i Asgård och folkets gud heter Oden, sedan så tror jag det flög förbi fler saker i första avsnittet som jag inte kommer ihåg.

 

Det verkar dock inte varit tillräckligt med den nordiska mytologin eller så hittade skaparen kanske inte alla gudar denne behövde till serien för det har såhär långt förekommit minst två grekiska gudanamn också, Hades och Athena. Kan också varit så att denne vald grekiska gudar för att de är mer kända än liknande gudar i den nordiska mytologin.

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Något jag har sett mycket mer än en gång vid det här laget, och som jag tycker är väldigt märklig, är när öppnings/slut-vinjett eller slutkort till en serie är mycket mer sexualiserad än serien i sig. Jag förstår inte riktigt vad som är tanken bakom det. Jag kan inte ens spekulera; så konstigt är det!

 

En sådan serie var Joukamachi no Dandelion. En lättsam komedi med några stänkar romans, men en del av slutkorten ger ett annat intryck http://imgur.com/a/UwDil

Ett av dem är till och med tecknat av en professionell porrspelsillustratör! Se om ni kan gissa vilket.

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Kumamiko avsnitt 6 var mysko. Huvudpersonen Machi -- en ~15-årig tempelmö med extremt lite stadslivsvana och mindervärdeskomplex på grund av det -- får besöka en galleria; när hon tycker sig bli utstirrad får hon panik och springer iväg. Utan att tänka på vad hon gör försöker hon springa uppför en nedåtgående rulltrappa men kommer ingenstans. En främmande snubbe åker nedför rulltrappan, nån "random bystander". Serien introducerar inte många nya figurer, så gissningsvis är det nån engångsfigur. Jag hann fundera på vad han skulle göra. Säga till henne att flytta sig? Skulle scenen klippa innan han nått fram? Men nej, när han når henne så lyfter han upp henne och snurrar runt med henne med glitterbakgrundsljud. Han sätter ner henne och viskar i hennes öra att inte leka där, varpå hon svimmar. I resterande halvan av avsnittet är hon hemma och typ gråter av pinsamheten tills hon blir sjuk, och sen gråter hon hela natten till.

 

Jag tyckte att allt var askonstigt. Det kanske verkligen är en ny figur som introducerades, men isåfall kom det så tvärt och avväpnande; om inte så var det väldigt udda för serien. Och sen resten. Det var som nåt komediskt drama, fast utan skämt. Jag vet inte riktigt vad skaparna var ute efter.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Äää. Slötittade på lite anime och jag såg något lustigt. I Mahou Shoujo nante Mouiidesukara har huvudkaraktären en pappa som jobbar dagen lång och aldrig träffar sin familj. I ett av de senare avsnitten somnar han till på en parkbänk och drömmer att han och några av flickorna slåss mot Arbetsrättsmonstret. Monstret skriker om 8 timmars arbetsdag och ob-tillägg, men pappan vill jobba så mycket han vill, och till slut besegrar de monstret och världen blir ljus och fin igen.

 

Grejen är att... jag är inte säker på om det här är på allvar eller om det är satir. Det känns som det måste vara satir för det är så konstigt (och för att det här), men i slutet på avsnittet är pappan jättelycklig över att han kan jobba så mycket han känner för. "Så länge jag mår bra kan jag jobba, och jobbet gör att jag mår bra." Det verkar framställas som något faktiskt positivt. Det kanske bara är för djup satir för mig :psyduck:

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Mittserieavsnittet (nummer 20) av Daitarn 3 var väldigt rafflande. Mest för att antagonisten Koros (jo, det är hon som är den verkliga huvudantagonisten och inte hennes kommendör Don Saucer, som mest är en mystisk bakgrundsfigur) är så skön. Om det inte vore för att huvudpersonerna (förutom snorunge-sidekicken Topp) är så coola så skulle jag ha hejat på meganoiderna.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Nu blir det här mestadels ett planlöst skrivande, men jag har sett ganska mycket Tenchi Muyō på sistone. Jag såg OAV 1 (1992-1993) och OAV 2 (1994-1995) runt år 2000. Det är en harem-ecchi-romcom-rymdactionserie: en vanlig ungdom Tenchi råkar väcka en sovande demon som egentligen är en rymdpiratkvinna; i samma veva kommer ett par rymdprinsessor på en 700-årig jakt efter sin bror, som visar sig vara Tenchis morfar. (Morfar är alltså inte en 70-årig shintopräst, utan en 700-årig rymdprins.) Med ytterligare (kvinnliga) tillskott så är det laddat för näsblod i onsen-bad och laserstrider i rymden mot en stor rymdskurk, där räddningen kommer i form av en mystisk kraft.

Inget konstigt, alltså. Det är lättsamt och fånigt, lite som en Star Wars Episode IV fast anime (eller snarare "animu!"), och det är helt och hållet begripligt att en del avskyr det; många skyller exempelvis på serien för att ha populariserat haremgenren.

Jag såg OAV 3 när den kom 2003-2005. Den var lite speciell. Först börjar den med ett haremtillskott och ett rymdäventyr, sen plötsligt slår 10 års uppladdning till och skiten träffar fläkten:

Spoiler

Storskurken utplånar jorden för att komma åt huvudpersonen Tenchi. I stridens hetta visar det sig att storskurken är ett experiment av en allsmäktig gudinna bortom tid och rum – och att två av seriens andra karaktärer också är jämlika gudinnor. Striden är resultatet av gudinnornas evighetslånga jakt efter en gud som står över dem. (De tre gudinnorna skapade alla fysiska universum med olika dimensioner.) Och vem är gud? Givetvis Tenchi, vars gudversion korsar tid och rum och ställer allt till rätta. Tenchi ex machina.

Med bara OAV 1 och 2 och första halvan av OAV 3 under bältet så var berättelsens vändning av oväntade proportioner. OAV 3 blev allmänt ganska sågad, men jag tyckte att den var kul, jag tycker om när berättelser tar ut svängarna ordentligt!

Efter det där så kändes epilogen till OAV 3 också ganska oväntad. Det är exposition och en familjehistoria, om Tenchis föräldrar samt om hans senaste nya haremmedlem.

OAV 4 kom 2016-2017, och men rymdäventyren är som bortblåsta. OAV 4 i helhet är inte som OAV 1-3 alls, utan bara som epilogen till OAV 3: exposition och familjeaffärer! Och de pratar väldigt mycket om karaktärer som man inte ens har sett i OAV 1-3. Flera av dem har betydande roller i Tenchi Muyō GXP, en rymdactionharemkomediserie från 2002. I den är det Tenchis yngre vän och avlägsna släkting Seina som blir rymdpolis. Med sin enorma otur/tur löser han fall efter fall och får ett eget harem, ett eget supermäktigt rymdskepp, och en egen supermäktig superrobot.

GXP innehåller mycket rymdgalenskaper, vilket är ganska fånigt och kul, men den innehåller också mycket familjeaffärer. Den innehåller till och med avsnitt där Seina hälsar på Tenchi och pratar om vem som är släkt med vem.

OAV 4 fungerar också som en prequel till Isekai no Seikishi Monogatari, en OAV-serie från 2009 om Tenchis halvbror Kenshi som transporteras till ett parallellt universum. I OAV 4 pratar seriens stora karaktärsgalleri om hur de ska förbereda Kenshi för sin förestående resa. Jag har inte sett Seikishi Monogatari, men den kommer härnäst.

Poängen med detta inlägg är egentligen inte att prata om specificiteter om vad som händer i varje verk. Vad jag vill säga är detta: jag hade fel! Tenchi Muyō är inte en franchise som går ut på lättsam rymdactionromcom. Nej, det går till betydande del också ut på seriens egen "backstory"/"lore"! Det handlar inte bara om en sexuellt herbivor ung man som halkar in på bananskal för att bli typ universums medelpunkt, utan också om hans släktträd.

Släktträd blir jävligt dålig film, men jag kan ändå inte låta bli att på sätt och vis charmas av det. Tenchi Muyō är en skapelse av animeutvecklaren Masaki Kajishima, som inte bara låg i spetsen för OAV:erna, utan också skriver Tenchi Muyō-böcker publicerade både professionellt och i hobbyutsträckning. Som varje god skräp-SF-författare har Kajishima byggt upp ett stort universum. Mycket kretsar kring planeten Jurai som 150 000 år tidigare blev ett kejsardöme och rymdstormakt, stöttade av fantastiska träd som ger sina ägare enorm makt och evig(?) ungdom. Till och med jordens befolkning är släkt med Jurais kejsarfamilj: 150 000 år f.n. kraschade dåvarande kejsarens lillasyster Masaki här och spridde sina gener; 730 år f.n. kraschade nuvarande kejsaren här och tog en fru (en ättling till Masaki) med sig hem; och 700 år f.n. kraschade nuvarande kejsarens son, Tenchis morfar, här och bosatte sig och lyckades gifta sig med sin kusin (en jordbo, systerdotter till hans mor) och bildade ätten Masaki.

Igen, poängen är inte så mycket vad som händer specifikt (och det ovan är egentligen bara ett litet, litet smakprov), utan att det är en jäkla massa släktskapsinvecklingar och händelser under tusentals år. Släktträdet som Masaki Kajishima (ja, han lät sin skapelses superklan Masaki få ett efternamn homonymt med hans eget förnamn) målar upp i sina animeserier och sina böcker är inte bara stort, det är till och med cykliskt, en möjlighet tack vare juraiadelns eviga ungdom, tidsresor, och påverkan från högre makter.

Tenchi Muyō har som franchise så att säga sitt eget huvud kört långt upp sitt eget arsle med all backstory, men även om jag har behövt referera till ett släktträd för att påminna mig om vilka alla karaktärer är, så belyser det en annan sak jag faktiskt gillar med allt detta: evig ungdom.

Jämför med Star Trek, vars skapare Gene Roddenberry ville visa en framtid utan kapitalism, utan religion, utan rasism, där mänskligheten var förenad och tillägnad självförbättring och utforskning och vetenskap. Ganska utopiskt! Men det är en sak som inte riktigt känns rimligt: de använder inte föryngringsteknologi för att leva längre. Istället nöjer de sig med att bota cancer och sjukdomar och nå åldrar kring 120-140 år eller liknande. Det är ju trams! Varför skulle man vilja nöja sig med det? Deras teknologi borde vara mer än tillräcklig!

Omständigheterna i Tenchi Muyō har en ganska kul följd: en person kan vara lika ungdomlig som (om än yngre än) sina föräldrar, som kan vara lika ungdomliga som sina föräldrar, som kan vara lika ungdomliga som sina föräldrar, och så vidare. Tenchi är 18 år, hans syster är 80 år, hans far är 120 år, hans mor blev 250 år, hans morfar är 730 år, hans gammelmorfar är kanske 750 år, hans gammelmorfars svärmor är 5000+ år… och (nästan) alla lever samtidigt, med ungdomliga utseenden, och kan träffas.

Ibland tänker jag på hur det kommer att bli för oss verkliga människor, när vi väl botat åldrandet. (Om inte mänskligheten dör ut så kommer det att ske, förr eller senare. Förhoppningsvis inom vår livstid!) Tänk (se ut att) vara runt 25 år och t.ex. gå på hårdrockskonsert med sin morfar som också ser ut att vara runt 25 år. Står där och headbangar bredvid en tjej som kan vara 250 år gammal, men det vet man inte för hon ser ut att vara runt 25 år.

Det är ungefär vad som sker i Tenchi Muyō. Och det är något man inte riktigt ser i andra verk med långlivade varelser. Alver i (dussin)fantasyanimanga brukar ju inte göra så. Det brukar bara vara någon alvkaraktär som säger "hej, jag är 700 år gammal" och sen är det slut med det. På sin höjd har jag väl sett berättelser med alvkaraktärer som bor med sina föräldrar och behandlas som tonåringar, fastän de (barnen) är runt 50-150 år gamla (t.ex. Gate och Kekkon Yubiwa Monogatari) – men de drar det inte till sin spets och visar att de har kontakten med fler av sina släktingar fastän de ännu borde leva.

Så släktträffarna i Tenchi Muyō gör mig liksom glad. Själva tanken om att kunna upprätthålla familjerelationer genom flera generationer och hundratals år.

Kontentan: jag trodde att Tenchi Muyō bara var haremromcom och fånig rymdaction – men det är haremromcom och fånig rymdaction och en massa jävla släktträd!

  • Gillar 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag försöker gillar Dragonball Super. Jag försöker verkligen. Men det är svårt. Även fast jag skippade de 27 första avsnitten och kollade på de två filmerna (som för övrigt var riktigt bra i Dragonball-mått mätt) istället har jag som gammal läsare av den svenskutgivna mangan svårt att ta till mig serien. Det är ett original, inte baserad på en manga, men ändå känns det som att hälften är filler. Animationen och musiken är båda ganska B, dessutom. Men tja, det verkar ha en del coola idéer, och vill expandera sin egen lore, så kanske, kanske det är värt att fortsätta titta.

  • Gillar 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
56 minuter sedan sa Hikari no Hohenheim:

Jag försöker gillar Dragonball Super. Jag försöker verkligen. Men det är svårt. Även fast jag skippade de 27 första avsnitten och kollade på de två filmerna (som för övrigt var riktigt bra i Dragonball-mått mätt) istället har jag som gammal läsare av den svenskutgivna mangan svårt att ta till mig serien. Det är ett original, inte baserad på en manga, men ändå känns det som att hälften är filler. Animationen och musiken är båda ganska B, dessutom. Men tja, det verkar ha en del coola idéer, och vill expandera sin egen lore, så kanske, kanske det är värt att fortsätta titta.

Tja, varför inte, det är väl canon: animeoriginal ja, fast det är Akira Toriyama som planerat huvuddragen!

Det betyder förstås inte att det är bättre för det, men, eh, det är en intressant variant.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt community. Det är enkelt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

×