Hoppa till innehåll

Vi har nu en wiki! Kolla tråden!

Volbla

Anime hösten 2013

Rekommenderade inlägg

Ja den nya säsongen börjar redan närma sig; bara en månad kvar om man rättar sig efter nya animesläpp, vilket vi förstås gör här. Neregates senaste inför-plansch ser ut som sådan.

 

ibpdy6o55LnlmA.jpg

 

Vad tycker ni låter spännande? Jag blev i alla fall måtligt intresserad av följande.

 

Diabolik Lovers. Jag känner att jag har en viss förkärlek för omvända harem. Kampanjaffischen får det också att se ut som att killarna kan ha personligheter som inte är tråkiga.

Kill La Kill. En självklarhet.

Och om Diabolik Lovers inte visar sig vara kul så finns alltid Meganebu, en skolklubb där snygga killar i glasögon går med. Det låter rätt dumt och ytligt, men det är å andra sidan Free också, och den tycker jag om :konata:

Galilei Donna. Den här låter bara för knasig. Tre kvinnliga ätlingar till Galileo Galilei är alla eftersökta brottslingar? Jag måste veta vad tusan det här handlar om.

Samurai Flamenco. Ser cyber ut.

Strike the Blood låter som Blood Lad fast med mindre bröst och en ballare kvinnlig karaktär. Jag kommer nog ge den en chans.

Ända sedan jag såg kyoanis reklam för böckerna så har jag velat se dem göra en hel adaption av Kyoukai no Kanata. Det ser ut som den har karaktär. Egentligen så skulle jag nog nöja mig med att vilken ordentlig, actionspeckad handling som helst animerades av kyoani, men nu när de gör den här kommer jag definitivt se på den! Ett plus är att bokserien redan är avslutad på två volymer, så animen blir nog en fullständig handling.

Hihi. Kommer Coppelion äntligen komma ut måntro? Det var ju år sen den först dök upp på animeplanscherna. Var det den som ställdes in på grund av katastrofern i Fukushima för man trodde att handlingen skulle vara olämplig, eller var det en annan serie? Nåja, oavsett så tänker jag nog ge den en chans. Tjejer med skjutvapen blir ju aldrig otrendigt.

Super Seishun Brothers tycker jag låter supermysig. Två par syskon, en tjej och en kille från varje, som bara hänger och har kul? Det här är såna karaktärer jag vill ha i mina dassiga vardagskomedier. Att bara fokusera på ett gäng med skolflickor börjar bli torrt.

Slutligen så verkar Sakasama no Patema äntligen komma ut. Men det lär väl ta ett halvår till hemvideosläppet, så jag har nog fortfarande tid att se på de korta prologfilmerna.

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Jag kollade  över lika serier som jag tyckte lätt intresants ut av alla och skrev lite kort om dem.

 

Yowamushi Pedal: Varkar vara en sport anime som kan var rolig att kollapå, plus så är den inte en ny Baseball, Basketboll eller Fotboll anime. Det är inte det att sporter är roliga att se på.Men Ibland så vill man ser något som inte dessa tre sporter.

 

Hajime no Ippo Rising. Baserad på en manga över 1000 kapitel och den första serien är nog av den bästa serien som jag har sett. KLART jag kommer se den :reallyhappy: .

 

KIll la Kill.kommer blir kul att se hur skaperen utav Gurren Laggan talar deras nya serie. Kommer den vara lite EXTREM eller kommer den var lungare än Gurren Laggan

 

Gaist Crusher. Ser lovade ut.

 

Gundam Bulid: Får lite Danball Senki vibbare utav serien.

 

Battle sprit Saikyou Ginga Ultimte zero ok ok jag har en dragning till den typ av serie så jag kommer nog se den som jag har gjort med de andra 5 säsongerna som har kommit ut. Men vilken lång title.

 

Vill att jag ska förklara mer så säg till.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Bara skummade igenom lite snabbt nu och kan på rak arm säga att jag kommer att ge åtminstone Golden Time, Ippo och White Album 2 en chans. 

 

WA2 blir spännande, tyckte första serien var intressant nog för att ge denna en chans. Med sina vändningar fram och tillbaka hoppas jag att de kan göra något liknande denna gång. 

 

Ippo är Ippo, förra gången de körde var väl inte så bra i min mening, men jag ger inte upp för det! 

 

Golden Time verkar ha en kul handling och karaktärer så ska bli skoj att se om det kan bli något. 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Åååh, så mycket jag vill ge ett försök, så mycket jag inte kommer hinna med D':

 

Det jag blir lite oroad för är väl den nya Gundam serien.... Gundam Age var långt ifrån något att hurra ifrån,

fast denna gång kanske det blir mer som G gundam fast.. än mer för att sälja grejer.

 

Samt, någon som vet mer om hur White album 2 är kopplat till den andra serien?

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Trevligt med en lista över höstens serier för jag hade inte spanat in vilka som börjar. Orkar inte skriva så ingående varför jag vill se dem för jag har bara kollat lite snabbt nu. Brukar sällan ha någon djupare mening bakom varför jag ser en serie ändå. Det brukar räcka med att den är slice of life, komedi eller romantik. Fast brukar har någon mer actionfylld serie också som jag följer.

 

Outbreak Company Ser söt ut.

 

IS: Infinite Stratos 2 Mer Charlotte är aldrig fel! ♥

 

Nagi no Asukara Kana Hanazawa och Ai Kayano som main röster är allt som får mig att vilja se den.

 

Non Non Biyori Slice of life är en favorit genre så jag kommer definitivt se denna.

 

Machine-Doll wa Kizutsukanai Kommer att se första avsnittet och om den är för censurerad så kommer jag att droppa den och vänta på ocensurerad version.

 

Gingitsune Ser intressant ut så denna kommer jag att se.

 

Golden Time Att det är Toradora författaren är den enda anledning jag behöver för att se denna.

 

Kyoukai no Kanata Ser verkligen fram mot denna. Älskar Kyoto Animation's serier.

 

Little Busters!: Refrain Jag gillade första säsongen så jag lär verkligen se andra säsongen också.

 

Ore no Nounai Sentakushi ga Gakuen Love Comedy wo Zenryoku de Jama Shiteiru Romantik och komedi är den ena anledningen för mig att vilja se denna.

 

Coppelion Kana Hanazawa och Haruka Tomatsu i main roller.

 

Freezing Vibration Första säsongen var rätt trevlig så jag kommer att se andra också. Hoppas bara inte att det är en massa censur.

 

Tesagure! Bukatsumono Slice of life är en favorit genre så denna kommer att ses.

 

Super Seisyun Brothers Ser intressant ut så den kommer jag nog att följa.

 

Sekai de Ichiban Tsuyoku Naritai! Söta tjejer, wrestling och ecchi vad mer kan man begära. Hoppas bara att den inte är för censurerad.

 

White Album 2 och Walkure Romanze har jag som bubblare och kanske kommer att se om jag känner för det.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Ingen som har nämnt BlazBlue ännu? Riktigt grymt spel som förhoppningsvis får en liknande stil (och förhoppningsvis samma voice actors) i serien.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Kill la Kill. Det självklaraste valet på den här listan, hoppas bara att den håller upp till min hajp av den. 

 

Golden Time. Jag gillade Toradora så förhoppningsvis kommer jag att gilla den här.

 

Hajime no Ippo Rising. Har gillat allt jag sett med Ippo även om senaste serien inte var lika bra som den första men jag har fortfarande stora förhoppningar på den här.

 

Little Busters Refrain. Jag har sett första säsongen och jag tyckte att den var tillräckligt bra för att jag ska vilja se fortsättningen. Förhoppningsvis gör den vad Clannad gjorde med After Story.

 

Samurai Flamenco. Verkade lite fräck så kanske ser på den med men inte helt säkert, blir nog lite beroende på hur mycket serier jag ser på och hur mycket tid jag har.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

En liten tjuvstart för Diabolik Lovers, och det var sannerligen en grej. Det är som Twilight om Twilight inte var en så uppenbar tonårsfantasi. Vampyrerna är inte sexiga glitterfän, de är sexiga mördare som vill äta upp flickan så fort de ser henne. Och flickan är inte en drömmare fast besluten att bli tillsammans med vampyren. Hon är lite mer som en vanlig person i och med att hon blir störtskraj och försöker fly därifrån.

 

Det var lite obehagligt, men jag vill se mer innan jag vet om jag tycker om den eller inte. Det hände inte så mycket i första avsnittet. Flicka kom till hus och blev rädd. Det antyddes också en massa bakgrundshistoria som inte helt förklarades.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Har inte följt något sedan början av januari men av listan att döma är det dags för comeback nu i höst!

 

Självklar Kill La Kill är självklar.

 

Pupa gillar jag verkligen premisserna för. Kommer nog att märkas efter en episod om den magplaskar eller båldörnar.

 

Jag ska följa tre serier (erfarenhet har visat att jag inte har tid till mer än så), så som sista lag ut har jag antingen WA2, KnK (a.k.a. K-On of Sinners) eller Golden Time

 

Sakasama no Patama har jag också sett fram emot alldeles för länge, Volbla! Armbåga mig när VHS-kassetterna släpps!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Verkar som det  bästa som kommer i höst är filmer: Kara no kyokai, madoka-filmen, persona 3 mm. Det enda jag vill se från animelistan är Kill la Kill.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Sekai de Ichiban Tsuyoku Naritia! verkar ju nästan vara Free!'s genderbend (Om man bortser från att det nu är wrestling och inte simning..)

 

Annars är jag lite smått intresserad av Kill La Kill.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Super Seishun Brothers handlar om två 20-åriga tjejer med varsin 17-årig bror. Tillsammans är de alla fyra goda vänner.

Detta var en högst besynnerlig serie. Det första jag märkte var att den var fyra minuter per avsnitt, vilket direkt ändrar mina förväntningar. Det som gör den så lustig är formatet. Den består av små bitar som först fick mig att tro att den var adapterad av en 4-koma manga. Det är den inte, men mangan består ändå av numrerade sketcher om en till två sidor styck, så det är rätt likt. Ibland så slutar en sån här bit med något sorts skämt eller punchline, men det finns nästan ingen komisk tajming. Det är ett väldigt utjämnat tempo där allt bara flödar på tills avsnittet är slut, vilket dessutom understryks av den mysiga bakgrundsmusiken som inte heller ändras genom hela avsnittet.

Så jag vet inte vad jag ska tycka. Jag gillar tecknarstilen. Serien är inte rolig, men den är heller inte tråkig som de flesta serier med den här avsnittslängden. Den är mest bara förbryllande. Jag kommer nog fortsätta titta på den. Den är lite fin, och det tar ju ändå bara fyra minuter.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Har inte satt mig in för hösten val av animes, så jag mina förväntningar är noll på alla. Har dock sett några avsnitt ifrån Diabolik Lovers vilket inte var så bra som man hade hoppats på.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Ok, satans Diabolik Lovers. Det här är genuint läskigt. Efter tre avsnitt handlar den fortfarande inte om någonting utöver att huvudkaraktären lider. Alla vampyrer i huset bara antastar den här lilla flickan, skrattar åt henne för att hon mår dåligt, retar henne för att hon inte kan ta sig därifrån. Det dummaste med serien är att hon inte låter som att det alls är så farligt som det är. Så som hon är skådespelad och/eller regisserad så låter hon mer som nån som blir milt mobbad på skolgården, inte någon som måste välja mellan evig tortyr och åtlöje eller döden. En kille, när han dricker hennes blod, säger till och med "Sluta låt som att du njuter av det."

 

Det här är verkligen obehagligt. Och det är baserat på ett dejtingspel! Jag vill inte se mer, men jag vet inte om jag kommer kunna sluta. Jag måste veta vad som händer. Kommer hon fly eller kommer det utvecklas någon sorts missanpassad Skönheten och Odjuret-vändning? Eller kommer killarna bryta hennes psyke och förvandla henne till en underdånig slav? Eller kommer hon kanske själv bli ett sexualiserat odjur och böja bröderna efter sin vilja? Jag måste veta vad författarna till det här tycker är sexigt!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Lördag var animedag!

 

Kuroko no Basket 2: (Omärkbara Kuroko fortsätter spela basket med sin kaxiga kompis Kagami.) Mest fortsättning från förra serien, helt okej. Öppningsvinjetten har en del snygg basketanimation, men i avsnittet reagerade jag inte på så mycket. Kommer följa.

 

Log Horizon: (Tusentals MMORPG-spelare är fast i fantasyvärld.) Temat är förstås rätt Sword Art Online-ripoff, men utförandet kändes jäkligt halvdant. Än så länge har den inga fördelar gentemot SAO, som hade sötare design och kompetent regi och var allmänt välproducerad, men med allvarliga brister i berättelsen. Det finns en chans att Log Horizon är mer välskriven, en chans som jag tänker ge den. Kommer följa.

 

Jag kunde inte bli hjälte så jag bestämde mig motvilligt för att söka jobb: (Fantasyvärld där Demonfursten besegrats vilket gjort hjältar arbetslösa; en ex-hjälte blir butiksarbetarkollega med Demonfurstens olärda dotter.) Oavsett om det är säsongens mest välanimerade serie eller ej, så klarar jag nog inte att följa denna pissiga, snuskfixerade Hataraku Maō-sama-Maoyū-crossover-wannabe. Inte roligt, inte sött, inte intressant alls. Okej, ärligt talat har jag så dålig smak att det kan hända att jag ser mer, men mest får den mig att se Hataraku Maō-sama i ännu bättre dager: tänk att Hataraku lyckades vara så icke-dålig! Kommer inte att följa.

 

Nagi no Asukara: (Människor är uppdelade i de som kan leva i vattnet och de som valt att leva på land; handlar om några fjortisar som måste börja i landskola och deras vänskap och kärlek och sånt.) Bisarr fantasyvärld med några saker som verkar lite intressanta (som hur de antyder lite brutal historia), men, nä, usch. Det känns som en opassande blandning av Shin Sekai Yori och Umi Monogatari. Den såg väl ganska bra ut, speciellt bakgrunderna, men jag kommer INTE att orka titta på det i 26 avsnitt. Kommer inte att följa.

 

Strike the Blood: (Vampyrer och demoner och andra magiska varelser bor på en artificiell ö-stad ett antal mil utanför Tokyo; huvudperson är en vampyr som fått en fjortisagent på halsen för att han är för farlig.) Här kändes det som en sämre Ett visst magiskt Index. En stad där det finns allsköns magiska konstigheter, en olyckosam gymnasiekille som får en brud på halsen, magiska äventyr händer. Ointressant så det sprängs. Och alltså, visst, Index är ju inte bra, men det är ändå inte en soppa på det här sättet. Kommer inte att följa.

 

Coppelion: (Genmodifierade tonårstjejer som jobbar för militären är de enda som klarar av att vistas i den nu ödelagda radioaktiva och giftiga huvudstaden Tokyo, där de letar efter överlevande.) Helt klart min favorit så här långt, även om jag förstås har hopp om Kill la Kill. Först är att serien får en intressant innebörd efter Fukushima, ungefär som hur Tokyo Magnitude 8.0 fick extra betydelse efter den stora jordbävningen. Men det är också att den har stark potential: tjejerna verkar väldigt avskärmade, så det kan mycket väl bli en berättelse om deras kamp för mänsklig värdighet, kryddad med moraliska betänkligheter både om användandet av tjejerna (titeln Coppelion kan länkas till Coppélia, en balett om en docka med det namnet; i Coppelion så undrar tjejerna om de är dockor) och, förstås, om människans påverkan på naturen.

 

Stilen är intressant. Till att börja med är bakgrunderna av den ödegivna, övervuxna staden riktigt välgjorda. Förgrunden får serien vid en första anblick att nästan se billig ut, men om vi tänker på saken? Karaktärerna är förhållandevis enkelt och platt tecknade, med okomplicerade streck och former och skuggor och högdagrar. Tjejerna är bleka och färglagda med jordtoner, och ritade med tjocka konturer som verkligen får dem att sticka ut ur bilden. (Exempel: jämför denna bild med denna, ur samma avsnitt.) Det känns inte som budgetbegränsning, åtminstone inte bara, utan jag får känslan av att det är meningen. Effekten blir att de liksom inte hör dit, varken till den övergivna staden eller till den levande civilisationen, och att man får ifrågasätta deras mänsklighet. (Är de dockor? Eller är de människor? Eller är de något bättre?) Sen, även om de är datorassisterade, så har de några intressanta kameraförflyttningar som ger lite mer klass åt produktionen. (Apropå klass så uppskattar jag också att några chanser till trosbilder inte utnyttjades.)

 

Det enda jag egentligen hade ett problem med i Coppelion var rösterna. Haruka Tomatsu i huvudrollen kör med typ Osaka-dialekt(?), och jag köper det inte riktigt. Hade varit bättre om hon pratade mer vanligt. Men det är hårklyverier. Kommer att följa.

  • Uppröstad 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Strike the Blood hade en någorlunda intressant idé. Hur skulle folk och regeringar hantera en massa magiska väsen och krafter. Jag bryr mig inte ett dugg om handlingen dock. Hur ska jag beskriva det? Det känns, åtminstone än så länge, som att författaren egentligen inte vill skriva de här bitarna. Han bara tänker att han måste ha med dem. Introduktion till miljö och karaktärer hafsas igenom. Tråkig dialog, tråkiga klichéer. Jag förväntar mig nog inte att det kommer bli mycket bättre, men jag kommer nog ge den en liten chans till.

 

Jag känner lite likadant över Coppelion. Jag förstår inte riktigt vad handlingen vill vara än. Jag förstår inte varför huvudkaraktärerna är skolflickor. Oavsett ålder, om de ska ut på uppdrag i vildmarken så finns det nog mer praktiska kläder att ha på sig. Serien är lite för allvarlig för att jag inte ska ta såna dumheter på allvar.

 

Men den var inte alls lika dum som Strike the Blood. Här känns det faktiskt som att någon bryr sig om vad de skriver, även om jag hade klarat mig med lite långsammare introduktion och mera mystik. Och bakgrunderna är ju jättesnygga. Jag hade inte behövt censur av en död persons överkropp, men annars gillar jag hur serien ser ut. Den kanske blir intressant längre fram.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter
Jag känner lite likadant över Coppelion. Jag förstår inte riktigt vad handlingen vill vara än. Jag förstår inte varför huvudkaraktärerna är skolflickor. Oavsett ålder, om de ska ut på uppdrag i vildmarken så finns det nog mer praktiska kläder att ha på sig. Serien är lite för allvarlig för att jag inte ska ta såna dumheter på allvar.

 

Mjo, det tänkte jag också på, men det störde mig egentligen inte så mycket. "Det är anime, så det måste väl vara så här" tänkte jag mest, men om man vill sätta ett plåster på det så kanske man kan säga att tjejerna möjligtvis blev utsända mitt under en skoldag och inte hade tid att byta om, eller att de insisterade på att få ha på sig alldagliga, normala kläder för att få behålla lite mänsklighet och känna sig mindre som "dockor".

 

Men lite orättvis känner jag mig dock som tål det i Coppelion när jag störde mig ganska ordentligt på undervattensvärlden i Nagi no Asukara. Liksom, varför rör de sig som på land, varför låter allt som på land, varför kommer luftbubblor bara ibland... och hur fasen äter man soppa och dricker saké under vattnet?!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

På grund av lathet och allmäna känslotromber så är nästan den enda serie jag är helt ikapp med Super Seishun Brothers, mest bara för att den har så korta avsnitt. Den är fortfarande lika förunderlig, men jag har nog vant mig. Jag tror jag gillar den lite till och med. För det mesta så händer ingenting i den, men kanske en eller två gånger per avsnitt så överrumplas jag av ett roligt skämt. Jag hade inte trott att den här serien kunde vara rolig, så det är trevligt när den lyckas :colonthree:

 

Men jag ser den fortfarande mest för att det är könsjämn, platonsk kärlek. Det tycker jag är fruktansvärt trevligt.

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

FAN!!! För tredje gången börjar jag nu skriva, hoppas att min text inte raderas igen...

Coppelion var den serie jag mest har sett fram emot denna höst. Jag började läsa mangan för mer snart två år sen och såg då fram emot att se animen som skulle starta inom kort. Jordbävningen och katastrofen i Fukushima satte stopp för det rejält. Med all rätt iofs. Det var ett allt för känsligt ämne just då det som den här serien handlar om. Men nuså, ÄNTLIGEN!
Har nu sett första avsnittet och är rätt besviken, inte på storyn för den verkar följa mangan rätt bra vad jag minns från första albumet. Men varför i hela friden har de tecknat tjejerna så simpelt, platt och livlöst??? De ser ut som klippdockor, speciellt framför den otroligt välgjorda och fina bakgrunden i serien. Det stör mig enormt, men jag hoppas det finns en tanke, även om jag inte förstår den.
De har ju inte heller lyckats fånga tjejernas utseende likadant som i mangan vilket också är lite synd för jag gillade de liv och uttryck som fanns i deras ansikten. Speciellt Ibara ser betydligt tristare ur nu. Nåja, det är väl bara att gilla läget...

I övrigt så var det väl en och annan serie som verkade intressant av höstens släpp, men ingen kioskvältare vad jag såg. Får lyssna och se vad ni övriga har för omdömen om dem, själv har jag för lite tid numera för att på chans kolla igenom en massa serier. Men nån mer ska jag nog spana in. Håller ju ff. på med Rymdbröderna och de verkar ju aldrig lägga av så. ;)

 

Volume_2.png

  • Uppröstad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Någon sa något i stil med att Magi: The Kingdom of Magic (1-3) inte har hunnit skita på sig ännu, men det känns som att nyckelordet är "ännu". Det finns några scener i de första tre avsnitten som har helt okej animation, men berättelsen är en fortsättning på det tidigare, och jag känner mig inte riktigt engagerad. Det känns bättre än de senare delarna av första serien, men kanske har jag bara inte förlåtit dem. Trots det: Kommer att följa.

Diamond no Ace (1-3) har varit halv-okej baseballserie så här långt, men det känns inte som att serien har någon riktig knorr eller något särdrag som gör den speciellt intressant (som exempelvis kärlekstrianglar i Mitsuru Adachis serier). Det känns som att det kan vara mycket svett och ingen glans – även en svettserie som Hajime no Ippo har glans i och med sina ideal om styrka – och även om jag kan uppskatta att det finns en serie utan glans eller gimmick så känns det som att det lätt kan bli tråkigt eftersom jag faktiskt inte är intresserad av baseball. Kommer att följa tills jag blir uttråkad.

Yowamushi Pedal (1-2) är en cykelsportserie som har en infallsvinkel. I typiskt sportmanér är det i Yowamushi Pedal en kille som har goda förutsättningar för seriens sport. I Hajime no Ippo hade kortväxta Ippo en stark kropp från åratal av att ha hjälpt sin mor med fiskebåten. I Yowamushi Pedal är det en animenörd som helt ovetandes blivit en duktig cyklist genom att ha dragit iväg några mil till Akihabara varje vecka! Efter två avsnitt är serien fortfarande i introduktionsfasen – varken protagonisten eller hans blivande rival har hunnit gå med skolans cykelklubb ännu – så jag kan inte förutsäga om serien kan fortsätta hålla mitt intresse, men den här "oj, animenörden kanske är bra på något!"-vinkeln har varit engagerande, så jag ser fram emot nästa avsnitt. Kommer att följa.

Walkure Romanze (1) kan väl tekniskt sett kallas för sportanime (här: tornerspel), men handen på hjärtat så är det en erogebaserad haremsnuskserie. Första avsnittet handlade mest om hästar som ville bita sönder kjolarna på flickor. Det utspelar sig i en fantasilöst designad fejk-europeisk och hyperaristokratisk stad, så inte heller världen är intressant. Det fanns nån liten grej, typ nån liten reaktion hos en karaktär, som var lite smålustig, men annars bara trist. Kommer inte att följa.

Wanna Be the Strongest in the World (1-2) är i ungefär samma sits som Walkure Romanze. Det är "sport", för det är fribrottning (även känt som "wrestling"), en sån där korsning mellan teater och brottning, men det är så jäkla plumpt med snusket att jag har svårt att avgöra om det är "sport med fanservice" eller "fanservice med sport". Här handlar det om en AKB48-liknande idol som sadlar om till fribrottning för att visa att idoltjejer är lika tuffa som fribrottartjejer. Hon tränar i typ tajt bikini, och plågas väldigt av träning och matcher: väldigt mycket kvidande av smärta, och det medan kameran fokuserar på hennes skrev. Jag får typ dåligt samvete av att titta. Samtidigt är fribrottning ett sånt komiskt fenomen att jag ändå finner att jag går tillbaka för att se mer, åtminstone nåt avsnitt eller två. Kommer att se mer, men ifrågasätter mitt psykiska välbefinnande.

 

Gingitsune (1-3) var bättre, men ändå lite träig. Och första avsnittet var ganska märkligt. Serien handlar om en gymnasietjej som bor i ett typiskt tempel med sin far, som är (ingift) präst där. Templet har en stor, antropomorf vit räv (därav seriens namn, Silverräven) som tjänar som gudarnas budbärare och huvudpersonens kompis som bara hon kan se. Hur som helst, första avsnittet handlar om att de bråkar och att räven lämnar templet. Flickan blir ledsen, hur ska de be varandra om ursäkt för bla bla, det där gamla vanliga. Men det är ju första avsnittet! Vi bryr oss ju inte om dessa två figurer, inte ännu åtminstone. Det kändes mer som ett sista avsnitt (i en sån där serie som inte har nåt speciellt intressant slut) än ett första avsnitt. Senare avsnitt är väldigt ljumma. Lite lätt skoldrama, lite tunn handling om gudar och sånt. Vi har sett det förut, så jag kan föreställa mig att jag tröttnar, men tills dess: Kommer att följa.

 

My Mental Choices are Completely Interfering with my School Romantic Comedy (1-2) exemplifierar vad jag gillar med såna serier med långa titlar: vi utgår från att de är skitdåliga, så om de är bra så blir vi glatt överraskade, och om de är dåliga så får vi åtminstone självbelåtenheten att ha haft rätt! NōCome, som denna serie också kallas, hör faktiskt till det första lägret för mig. Den är så jävla bisarr! Första avsnittet har

en lång infomercial-liknande sekvens av historiska och fiktiva japaner och icke-japaner och till och med djur, som berättar om sina val i livet

, och det är såå konstigt! Sen har den en del andra goda egenskaper, som att Jōji Nakata läser upp valalternativen som killen ser (det handlar om en gymnasiegrabb som ibland ser text: antingen måste han göra A, eller så måste han göra B, och han kan inte låta bli), och valalternativen i sig är underhållande absurda. Serien kändes en aning som Kore wa Zombie desu ka, men de har inte samma folk bakom sig alls. Jag var lite orolig över att det inte skulle fungera längre än ett avsnitt, men andra avsnittet var också kul, som när

Gud ringer och huvudpersonen blir irriterad och sparar Gud i telefonkontaktlistan som "Slarv-Gud"

. Avsnitt 2 slutade med lite allvar, men det går nog över snart. Ser fram emot nästa avsnitt, så: Kommer att följa.

 

Galilei Donna (1) kändes lite som att se R.O.D. the TV: systrar på äventyr, konstig historisk världsbild. Det här verkar dock mer teknologiskt än superkrafterna i R.O.D.… Första avsnittet var ingen "home-run" direkt, jag är inte direkt fängslad, men regissör Yasuomi Umetsu är ju en duktig animatör – kolla in exempelvis

(obs: visar en del mer och mindre spoiliga höjdpunkter ur Akira, Gundam 0079, Read or Die och Robot Carnival) – så det kanske kommer lite bra action. Kommer att följa.

 

I övrigt har jag sett mer av både Strike the Blood och I Couldn’t Become a Hero, So I Reluctantly Decided to Get a Job (ä.k.s. Yūshibu), fastän jag sa att jag inte skulle följa dem. Men... jag vet inte. Bortsett från grundhandlingen så är Strike the Blood inte direkt påträngande dålig; och bröstfantasyserien Yūshibu har stundvis bra animation, samt att huvudhjältinnans röst går en balansgång mellan irriterande och fascinerande. Så båda serierna har gått an att se när jag har velat se anime i 20 minuter men inte någon anime som är så bra att jag borde skriva om den här på forumet.

 

Men det gjorde jag ju nu ändå, såatteh... ¯\_(ツ)_/¯
 

Har nu sett första avsnittet och är rätt besviken, inte på storyn för den verkar följa mangan rätt bra vad jag minns från första albumet. Men varför i hela friden har de tecknat tjejerna så simpelt, platt och livlöst??? De ser ut som klippdockor, speciellt framför den otroligt välgjorda och fina bakgrunden i serien. Det stör mig enormt, men jag hoppas det finns en tanke, även om jag inte förstår den.

Jag skrev min teori på förra sidan här, men vem vet.



Jag själv blev intresserad av första avsnittet Coppelion, men besviken av andra: temat om dockor blev alldeles fööör in-your-face.

  • Uppröstad 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Aargh! Pupa blev visst inställd, så i min laguppställning av serier blev det till lite experimenterande för att få till ett snabbt byte.

 

Jag har kollat första episoden av Coppelion och Arpeggio och varit hård men rättvis; ingen av dem kvalar till starttrean. I Coppelion störde jag mig på de vackra bakgrunderna som "förstördes" av de black-linade huvudkaraktärerna, men det som störde mig mest var att karaktärerna verkade så platta och ointressanta. Lite hårt efter endast en episod, men sådan är jag, ibland. Arpeggio var bara för löjlig. Högteknologiska slagskepp med AI som kan ta mänsklig skepnad, naturligtvis i form av söta skolflickor. CG som bitvis funkade, bitvis inte. Jag kan inte digga detta.

 

White Album 2 verkar vara en klassisk melodramatisk kärlekstriangel. Jag hoppas att den kan ge mig lite av vad animeversionen av Little Busters saknar. Kommer att följa om den inte störtdyker snart.

 

K-On of Sinners hade jag verkligen tänkt att följa, men det verkar väldigt osäkert just nu då jag instämmer i majoritetens åsikter ovan. Kan inte KyoAni skriva bra karaktärer när de gör originalserier!? Jag gäspade mig igenom Tamako Market också ju. Hyouka var bättre, men där var ändå storyn mitt huvudfokus. 

 

Kill la Kill. Ja, jag stör mig lite på nakenheten jag med. Men en mer oönskad del av min hjärna gillar det också. Det är så plumpt men ändå stilfullt på något sjukt sätt. Det blir intressant att se hur det utvecklar sig på detta område; jag följer de feministiska diskussionerna på avstånd men med intresse och har varken författat en åsikt eller teori vad Trigger har för baktanke (om någon) med detta tema. Främst följer jag serien för dess hyperaktiva action och för att jag är lite av en Gainax-hora. Det är som Panty&Stocking fast bättre.

 

Outbreak Company började lovande som en lättsam komedi, men i avsnitt tre verkade de vilja byta riktning och jag tycker inte de gjorde det så trovärdigt. Klichéer. Jag byter förmodligen ut denna mot NouCome då jag hört bra om denna här och på annat håll.

 

Little Busters - Refrain är tågkrashen jag inte kan titta bort ifrån. Jag är fast besluten att de manglar manuset från den utsökta visuellromanen, samt att kvaliteten på produktionen jämfört med tidigare Key-adapteringar (samt jämfört med i princip allt annat för den delen) är helt katastrofal. Jag räknar inte denna serie som en i min laguppställning eftersom jag bara följer den av konstruerad plikt. Jag räknar heller inte säsongens fortsättare och höjdpunkt Bakemonogatari eller fyraminutersserien Miss Monochrome, annars skulle jag nog överskrida min budget på tre följda serier den här säsongen...

 

Ska försöka utveckla mina åsikter lite när jag gluttat på några fler avsnitt av varje serie.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Ville ha något att se på medan jag gjorde hushållsarbete, och det fick bli Non Non Biyori (avsnitt 1-3): söta flickor gör söta saker... PÅ LANDET! Det är så lantligt att skolan har totalt endast fem elever i årskurser 1-9 – och jag som tyckte att min fem elever stora klass i lågstadiet var liten!

 

Non Non Biyori är helt okej som fluff räknat, den gör några saker rätt. Början av första avsnittet är en ganska fin komposition, lite så där natsukashii, med bilder på naturen och det makliga lantlivet. I fokus i inledningen står Renge, en sjuårig flicka. Det första jag tänkte när jag såg och hörde henne var att "happ, låter som Yuka Iguchi; antingen så är hon väl hyperaktiv och barnslig, eller slö och lillgammal med vokabulär som en 80-åring", men så var det inte. Renge är förvisso slö, så där att hon går runt med en min typ (⩌△⩌) mest hela tiden, men hon är inte lillgammal. Hon säger "god mjaurgon", hon försöker tämja vilda djur, hon oroar sig över huruvida de bor på glesbygden. Det är inte ens Yuka Iguchi som röstar, utan Kotori Koiwai.

 

De andra huvudpersonerna är 13-årige pojkflickan Natsumi (spelad av Ayane Sakura, hon som låter som Ayana Taketatsu), hennes 14-åriga lilla storasyster Kotomi (Kana "Popler-sempai" Asumi), och 11-årige nykomlingen från Tokyo, Hotaru (Rie Murakawa). (Med i serien är även systrarnas 15-årige storebror, men han är en bakgrundsfigur.) Så de går på bygdens enda godisbutik, äter vattenmelon, rymmer hemifrån, planterar ris. En småkul (med vilket jag snarare menar "charmerande" än "komisk") del var när Hotaru skulle gå till godisbutiken med sin sempai Kotomi. Hotaru är väldigt förtjust i sin korta, lilla, gulliga sempai, och klädde därför upp sig – till den grad att Kotomi trodde att hon var en vuxen kvinna utomsocknesifrån (och börjar prata väldigt artigt med "främlingen"). Också Natsumis förhållande till sin syster är lite kul, för att lillasystern är den beskyddande ("hon klarar sig inte utan mig"), fastän lilla storasystern vill hävda sin status som äldre.

 

Alltså, nä, det är inte direkt så att serien har någon direkt behållning som sådan, men som "slajs åf lajf" känns det överraskande rätt. Idylliska miljöer och ett idealiserat leverne som stärks av fin, lugn musik och regi. Med det sagt är jag lite kluven till huruvida jag kommer att se klart. Kanske, kanske inte. I seriens anda får det bli som det blir.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra sajter

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att lämna en kommentar

Skapa ett konto

Registrera dig för ett nytt konto i vårt community. Det är enkelt!

Registrera ett nytt konto

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här.

Logga in nu

×