Hoppa till innehåll
Anime.se

Vilken manga läste du klart senast?


Dread
 Share

Rekommenderade inlägg

  • 1 month later...

Jag har nu läst klart Oretama, en manga om en stackars sate vid namn Satou Kohta som av olyckshändelse får demonernas drottning, Drottningen av Terror, förseglad i sin högra pungkula. Bryts förseglingen kommer kaos bryta ut och demonerna, med drottningen i spetsen, att återta jorden och utrota mänskligheten. För att befria drottningen skickas underlingen Elyze till jorden, men det enda sättet att frita drottningen är att få Kohta att ejakulera inom 30 dagar. Och således börjar kampen om mänskligheten, i Kohtas byxor.

 

Jag hade otroligt roligt när jag läste den här mangan. Den absurda handlingen och de perversa situationerna som huvudpersonen hamnar i är klockrena. Det är ingalunda djup handling (som ofta handlar om en slumpmässig demon som vill åt hans bollar), men den är konsekvent och inte repetiv nog för att inte läsa vidare. Medan den är otroligt pervers så går den inte över gränsen till riktig "porrmanga", men det tåls att säga att den tänjer på gränserna. Mangan är vältecknad med sensuella och roliga karaktärer, och gillar man vuxenhumor rekommenderar jag Oretama starkt. 8/10.

 

 

Jag har också läst Zennou no Noa - The World of Lostmemories. I framtiden, år 2038, sken ett vitt ljus över Tokyo och över en miljon människor förlorade sina minnen -- förutom förmågan att kommunicera. Varken orsaken eller metod för att bota minnesförlusten hittades. Regeringen skapade en separat stad för de drabbade under Tokyo och märkte dem med namnet "KIDz". Oavsett ålder eller status är och behandlas dessa som barn, och måste skola om sig i allt de en gång kunde. Protagonisten, Ikurumi Noa, tar en dag i taget i det här isolerade samhället och drömmer om att återigen gå ut ovan jord. Men Noas liv tar en vändning när han tas som gissla av en terrorist och får reda på en bit information om hans egen identitet.

 

Zennou no Noa påminner mycket om Code Geass och andra titlar där psykologi och strategi härskar. Ett annat exempel är LOST+BRAIN... fast inte lika medioker. En annan likhet, dock, med LOST+BRAIN är en brådskad handling. Den tar sig inte tiden för att utveckla på vad som händer, ger ingen bakgrund och känns ibland ihålig. Jag tycker det finns stor potential till handlingen, men den är illa utförd. Trots dess brister och den abrupta slutklämmen höll den mig måttligt intresserad och hade moment av spänningen som fick mig att läsa vidare. Jag ger den 7/10.

 

jXBtS.jpg

  • Uppröstad 2
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 1 month later...

Jag har precis läst klart ×××holic av Clamp. Sista volymen utkom redan i mars, men på grund av att en av mina andra förbokningar från mars senarelades med en månad fick jag först lådan nu till helgen. Serien slutade precis som man kan vänta sig av ett verk av Clamp, det vill säga

med tusen frågetecken och ett budskap som bara kan tolkas som "fortsättning följer".
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 1 month later...

Tror den senaste jag läste klart var "Gamla historier" (Mukashi no hanashi), sisådär 7 kapitel, varav alla hade en egen-stående historia.

 

Lite annorlunda historier, som det då en man drömmer att han hand var bröd och hans flickvän som säger till honom att 'nonsens, du förlorade ju handen i en olycka', och sedan olika kroppsdelar etc.

 

Men för att vara 7 oneshots så tycket jag om den helt okej. Jag gillar lite 'udda' saker så kan ju vara därför. Störde mig liiiiiite på stilen (visserligen var det shoujo stil så kanske inget ovanligt att männen såg ut som kvinnor...) men man vänjer sig~

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 3 weeks later...

Jag tog mig en titt på min MAL och såg att jag bara hade några kapitel kvar av ett par serier på "Reading", så de betade jag snabbt av för att slippa göra nyttiga saker som att städa och laga mat.

 

Nemureru Tsuki av Kano Miyamoto

En av de bättre serierna jag läst av Miyamoto. Hon håller alltid en relativt hög kvalitet på sina serier, men eftersom hon ägnar sig åt serier som korsar över med varandra i ett så komplext nät att man tillslut bara blir irriterad var det skönt att hitta en manga som stod helt på egna ben. Det var dessutom hennes första försök att skriva en spökhistoria. I Boys Love-genren tenderar detta att bli "pojke möter spöke/demon/övrigt och har sex med honom", dvs ett tema som sällan utnyttjas ordentligt ur berättelseperspektiv utan bara fungerar som en setup för kinky ghost sex. Men Miyamoto har skrivit en komplex spökhistoria om hämnd, förbannelser och tidsresor, som verkligen var bra. Den hade inte ens behövt de obligatoriska sexscenerna som hon stoppade in i den för att det skulle passa mediet. Två volymer lång, välskriven, oerhört vacker och med en bitterljuv kärlekshistoria som verkligen höjde berättelsen ovanför det mesta i genren. För mig som älskar tidsresor i manga var det en höjdare!

 

Bokutachi Otoko no Ko av Shouko Konami

Fem delar lång berättelse, ganska klassisk kärlekshistoria men ovanligt välgjord. Gammal i teckningsstilen, tänk 80-talsshoujo typ. Upplägget är att en lantisnolla möter supercool Tokyokille som just flyttat ut på landet. Fascination växer till vänskap, som sedan blir mer. Det är lite ungdomsångest, framtidsnoja, familjeintriger och annat, så vänskapen är bara den röda tråden som knyter samman allt. Väl genomfört, intressant tecknat och klart läsvärt! Det är en shoujomanga, så det är inget sex i den, vilket faktiskt är bra i det här fallet för det gör att fokus ligger kvar på de intressanta bitarna i pojkarnas relation. Tokyopop gav ut en av Konamis nyare shoujoserier, Shinobi Life, som jag gärna hade velat läsa men den är nog ur tryck nu tyvärr.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 2 months later...

Senaste var Samurai High School, om scanlations räknas.

Riktigt bra serie, men slutet var lite väl hastigt och inte riktigt genom tänkt.

 

För manga i fysisk form är det Red River, som jag för övrigt läste för fjärde gången.

En helt underbar serie på alla sätt och vis.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 3 months later...

Jag har precis läst klart ×××holic av Clamp. Sista volymen utkom redan i mars, men på grund av att en av mina andra förbokningar från mars senarelades med en månad fick jag först lådan nu till helgen. Serien slutade precis som man kan vänta sig av ett verk av Clamp, det vill säga

med tusen frågetecken och ett budskap som bara kan tolkas som "fortsättning följer".

 

 

jag kan hålla med att xxHolic är mer ett fråge tecken änn ett bra slut..

Okej han tar över butiken och sedan vad? han tar över hennes jobb men vad mer? man hör att det kommer att hända fler spännande saker men vad? jag hatade verkligen slutet det kunde ha varit bättre eller ha fortsätt
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 2 weeks later...

Sayuri

Skriven av Rensuke Oshikiri (2 volymer)

Genre: Skräck

nataliecomic497661.jpg

 

Efter många års sparande har fadern Akio äntligen skrapat ihop tillräckligt med slantar för att flytta in i sina drömmars hus tillsammans med sin familj. Alla är lyckliga och allt verkar vara i sin ordning, ända fram tills den ena familjemedlemmen efter den andra dör en mystisk död. Vad är det för gast som hemsöker huset, och vad var det för personer som bodde i det innan dem...

 

Jag kan inte riktigt säga att handlingen var särskilt märkvärdig. Ett spöke som hemsöker hus har man hört om många gånger, men för att ha ett sådant klichéartat tema var den ändå hyfsat skriven, även om jag förvisso anser att karaktärsutvecklingen kunde ha finslipats. Men om det var något som jag riktigt fastnade för var det tecknarstilen. Rensukes groteska stil ger ett skräckinjagande intryck som samtidigt lyckas vara vackert vilket gör Sayuri unik trots dess enformiga handling.

 

På det stora hela tycker jag att Sayuri är förtjänt 7/10.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 4 months later...

Dra på trissor! Jag har läst klart en mangaserie! Och inte vilken mangaserie som helst, utan Fullmetal Alchemist! Det har gått från att jag var en av de första som började samla på serien -- efter att ha tjuvläst ett par kapitel via scanlations -- till att vara bland de sista som fick reda på slutet efter att den andra animeserien tog slut. Lustigt så det kan bli.

 

Så vad tyckte jag om slutet? Storspoiler under taggen.

Ordet "spektakulärt" dyker upp i huvudet. Nästan varenda bikaraktär fick en roll i slutstriden, och upplösningen var både tillfredsställande och känslosam. Dock hade jag gärna velat veta mer om Sanningen och vad exakt det var för väsen. Den sade sig vara Gud, men samtidigt hade den en mänsklig skepnad och attityd, och tycktes snarare vakta det som fanns bakom dörren än att vara en del av det. Jag hade velat se det gå lite djupare på det planet.

 

Det är svårt att säga vilken Fullmetal Alchemist-version jag tycker är bäst. Båda har sina starka och svaga sidor; mangan är mer "episk", men den första animen känns mer sammanhängande historieberättarmässigt, och den som jag är mest nostalgisk till. I vilket fall lär detta vara det sista vi ser av Ed och Als äventyr, även om jag hoppas de en dag får för sig att göra en uppföljare.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 1 month later...
  • 2 months later...
  • 1 month later...

W1qg.png

 

En gammal svensk skämtteckning jag aldrig kommer att glömma är en där ett läkarlag står vid en sjukling under lampan i en operationssal. Bildtext (ungefär): "Efter tolv timmar var operationen över. Äntligen var patienten död."

 

Lite så känns det att ha läst klart GE: Good Ending, Kei Sasugas dramaserie om en gymnasiegrabb som lär känna tennisklubb-tjej A som ska hjälpa honom med hans hemliga förälskelse i tennisklubb-tjej B. Under 16 volymer så blir det en massa romantiskt-dramatiskt hit-och-dit. Serien gick i Shōnen Magazine, pojktidningen som hyser och har hyst serier som Code Breaker, Fairy Tail, GTO och Yamada och de sju häxorna, för att nämna några.

 

Good Ending har likt sin tidningskollega Kimi no Iru Machi gett upphov till en hel del frustration, till stor del för att huvudpersonen uppfattas som viljemässigt svagsint. Jag är inte säker på varför detta ska vara frustrerande. Ja, han är inte en sån där shōnen-hjälte med ögonen på målet precis hela tiden, men sådant är ju inte heller realistiskt – bara för att du blir kär i någon i ettan i gymnasiet betyder det ju inte att du måste älska den människan i resten av ditt liv. I sitt bästa så tycker jag att Sasuga lyckats förmedla känslan av "liv i utveckling" snarare än den romantiska klyschan om "sann", ödesbestämd kärlek.

 

En annan uppfriskande fläkt i serien var en fokus på relationer och känslor som man inte brukar se i romantiska pojkserier. Jämfört med exempelvis Love Hina, ännu en av GE:s gamla tidningskollegor, så har vi i Good Ending något mer komplexa känslor hos de inblandade. Huvudpersonen är godhjärtad, han hyser medlidande för sina medmänniskor och oroar sig för att såra dem – och gråter när han gör det. Han gråter för deras skull så väl som för sin egen. Han vacklar, ja, men det handlar inte om haremprotagonist-svagsinne, utan om att han vill människor väl samtidigt som han eftersträvar sin egen lycka. Det kanske ligger en förklaring i att Kei Sasuga är en kvinna.

 

(Det påminner mig något om seinen-serien Hetakoi (även den tecknad av en kvinna) och (!) nästan-porr-mangan Nozoki Ana. De har också huvudpersoner som är lite mer introspektiva angående sina egna känslor och förhållanden.)

 

Men inget gott varar för evigt. Med tiden började Good Ending spreta ut för mycket (med för många halvhjärtade karaktärsutvecklingar, som den av huvudpersonens tjejtjusarkompis), och den helt enkelt fortsatte längre än vad berättelsen förtjänade. Det verkar inte bara vara jag som kände att det var dags att sätta punkt, för slutet kom hastigt och dåligt skrivet. Det slutade mitt i de romantiska klyschornas måltavla – och alltså långt ifrån vad jag gillade tidigare i serien.

  • Gillar 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 2 weeks later...

Läste precis klart Slam dunk , väldigt rolig serie om en grabb som börjar spela basket med för mycket självförtroende även om han har en slags talang. Måste erkänna att tiden flög iväg när man läste denna manga. väldigt svårt att sluta då det faktiskt blir spännande som det alltid blir med underdogs. själv är jag väldigt lättpåverkad av shounen serier då jag lever mig lätt in i handlingen. 

7/10

 

GTO:shonan 14 days. , ja kort sagt handlar det om dem 14 dagar han är borta ifrån serien. gillar man GTO så är den helt klart värd att läsa. jag tyckte man levde sig in mer i orginal serien men kanske för att denna är kortare men helt klart rolig att läsa. 

6/10

 

Mirai NIkki, Jag bestämde mig för att läsa mangan istället för se animen och ge Mirai Nikki en chans, och ojj vilken shock jag fick av denna serie. Störda karaktärer där många hade sina egna anledningar till att rättfärdiga sina handlingar. verkligen bra serie, kunde inte sluta när jag påbörjade läsa.

8/10 

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 5 months later...
  • 2 weeks later...

För ett tag sedan gick jag tillbaka till anime-tråden om Vardagsliv, och blev påmind om att jag hade blandade känslor för serien, även om jag i stort sett gillade jag den. Nu har jag läst ut alla åtta volymer av mangavarianten, och kan bara konstatera att detta är den bättre versionen. Jag tror att komedi av det här slaget lämpar sig mer till serietidningsformatet, då det är lättare att sätta fokus på enskillda "eeeh?!"-moment, vilket utgör det mesta av den här seriens humor.

 

Mangan går dessutom aningen längre än animeditot. Man får veta mer om Fröken Sakurais familj, se mer av Mai (som för övrigt i särklass är det bästa trollet genom tiderna), mer av Yukko och Mios kivande, mer av allt. Ibland kan det kännas lite status quo, med samma typ av skämt igen och igen, men författaren lyckas alltid hitta ett sätt att toppa sig själv. Jag tror inte serien är avslutad; det känns som att den skulle kunna fortsätta i all evighet, även om jag personligen hoppas på att den tar slut innan dess värdighet gör det. En eller två volymer till skulle sitta fint.

 

Kan man inte japanska finns det tyvärr inget lagligt sätt att njuta av serien, tyvärr. Vilket är fy och skam, för personligen skulle jag snudd på ranka den som en modern klassiker. Ibland kan jag tycka att den är lite väl "japansk", då det kan krävas djupa kunskaper i japansk kultur och tankesätt för att förstå humorn (jag var helt lost på ett par ställen), fast samtidigt det är också lite av charmen. Tills vidare lär det vara animevarianten som folk känner till, men med rätt översättare skulle även denna version kunna få en framgång i väst.

  • Uppröstad 2
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Evighetens invånare (Blade of the Immortal).

 

Tänk att man någonsin skulle kunna säga att man läst klart den serien. Jag kommer känna något liknande när (om) jag någonsin får skriva att jag läst klart O! Gudinna! eller typ En mask av glas eller nåt.

 

Nu var inte Evighetens invånare något som jag fastnade för som en galning; det är till utseendet en samurajserie men till stilen en shonen-serie men till stämningen en vuxenserie; Manji är en herrelös samuraj som går omkring med fler vapen än någon någonsin kan bära, och dessutom är han odödlig. Och han ska typ mörsa 1,000 skurkar för att bli kvitt förbannelsen (hej, Dororo). Framförallt ska han mörsa dem från svärdsklanen "itto-ryu". Replikerna varierar från typiskt samuraj-dramestil till modern ungdomsslang, så den är anakronistisk som tusan och jäkligt snyggt och ganska udda tecknad.

 

Hur som helst, jag erkänner öppet att mot slutet hade jag totalt tappat kollen och visste inte vad som hänt i förra kapitlet när jag läste nästa. Det var klaner hit och dit, shogunen hit och dit, Manji hit och dit och extra figurer i varje hörn och det var för mig stört omöjligt med min något splittrade uppmärksamhet att hålla reda på något. Värre än Svinga stort.

 

Eftersom jag mer gillat det andra som Hiroaki Samura skrivit är jag glad över att serien är klar efter 19 år. Nu kanske han kan göra något annat.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 10 months later...

Oj, vad länge sedan någon läste ut en manga, verkar det som. :wink:

 

Senaste jag läste ut är Berättelsen om en flicka som dör, vilket handlar om en föredetta sportig högstadietjej som försöker börja gymnasiet med en ny "image" – hon vill vara en söt shōjo-hjältinna –, och i skolan lär hon känna en vacker ljushårig flicka som är sjuk.

 

Det är en berättelse om att möta sitt öde, och om relationen mellan de som lämnar och de som stannar kvar och deras ansvar. Den är bara en bok lång, och det var ganska lämpligt för sitt material. Inte en mästarserie, men den var lagom rörande.

 

Evighetens invånare (Blade of the Immortal).

 

Tänk att man någonsin skulle kunna säga att man läst klart den serien. Jag kommer känna något liknande när (om) jag någonsin får skriva att jag läst klart O! Gudinna! eller typ En mask av glas eller nåt.

 

Jajust, O! Gudinna! (Oh My Goddess alltså) är ju faktiskt över nu...

 

Vettefan alltså, jag tycker det var ganska antiklimaktiskt slut. Men, ja, nog känns det lite speciellt ändå. Jag har inte följt den lika länge som zimeon har, han har väl säkert läst den sedan tidigt 90-tal eller nåt, men jag följde den i åtminstone 13 år. Det är inte fy skam.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 5 months later...
  • 1 month later...

Senast läste jag klart Parasyte

 

Visst, den är lite gore-ig, men låt inte det avskräcka. För det här är en psykologiskt trovärdig berättelse som inte bara håller hela vägen - den till och med lyfter i slutet med en filosofisk utläggning.

Läs den!

 

Jämn 8/10 hela vägen fram till slutet då serien överträffar sig själv och landar på en svag nia.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 2 weeks later...

Senast läste jag klart Parasyte

 

Visst, den är lite gore-ig, men låt inte det avskräcka. För det här är en psykologiskt trovärdig berättelse som inte bara håller hela vägen - den till och med lyfter i slutet med en filosofisk utläggning.

Läs den!

 

Jämn 8/10 hela vägen fram till slutet då serien överträffar sig själv och landar på en svag nia.

Låter bra, hoppas animeversionen kan förvalta det väl!
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 2 months later...

Jag har i alla år nästan ensidigt ägnat mig åt Anime och möligen kikat lite slött på nån manga, men så plötsligt en dag så fick jag för mig att jag skulle grotta ner mig i en för att kolla hur den stämde överrens med Animeserien. Sen var jag fast... Har börjat plöja mer och mer nu, speciellt efter att Chrunchyroll släppt mangan "fri" till premiummedlemmar. ;)

 

De senaste jag läste nu var:"Is this girl for real". Klart underhållande och rolig. En bra blandning av seriösa problem och humor.

Avslutade precis också "A Silent Voice" som jag läste pilot-mangan förra året redan och gillade och upptäckte till min glädje att den gjorts till en längre serie och att den även kommer som anime. :) En mycket bra och tänkvärd serie om utanförskap och mobbing. Har ni inte läst den så gör det!

 

En annan skön serie jag nyss läst klart var "Itoshi no Karin" som jag gillade skarpt den med. Mycket snyggt ritad och en mysig story.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 5 months later...

Efter en paus i läsandet och sedan glömt bort den en längre tid så har jag äntligen läst klart Yankee-kun to Megane-chan (nu när alla kapitel är översatta). Och ptja, vad kan man säga om slutet? I stort sett som många andra med ett "Vad i helvete?!", men...

Spoiler

Ärligt talat hade jag inte särskilda känslor gentemot Adachi, inte särskilt intresserad av hennes bakgrund heller för den delen. Det var karaktärer runt omkring som drog mig in och författarens tecknarstil, speciellt ansiktsuttrycken är fantastiska för humorn och vad jag uppskattade mest från att läst innan. Två volymer i slutet av pluggande var okej, lite långdragit. Jag hade gärna läst mer av hans fyra år på Tono-U som det missförstådda svarta fåret inom genigruppen. Tyvärr var hela den där Adachi-grejen i vägen känns det som, någon sorts romans överhuvudtaget (inte nödvändigtvis Shina x Adachi) gick förlorad. Slutet var bra upp till det sista, och min första tanke var att Adachi var aldrig riktig från början; Shinagawa fantiserade fram henne för att ta sig framåt. Och det är förstås tråkigt att det enda sättet att göra slutet till ett bra slut är att göra det till ett dåligt.

 

Svagt slut på det hela taget en bra manga, 8/10, värd att läsa.

Länk till kommentar
Dela på andra sajter

  • 2 months later...

Purple Qualia, en trevolymsmangaversion (2011-2013) av en scifi-lättroman från 2009. Huvudperson är 13-åriga Manabu, "Gaku", en flicka som blivit vän med en underlig tjej i samma klass. Yukari är liten och söt och snäll, men... hon har en åkomma som gör att hon ser människor och andra varelser som om de vore robotar. (Gaku är en "anpassningsbar multifunktionssuperrobot"!) Det verkar dock som om hon inte bara är en lugn tjej med en konstig vanföreställning, för genom att se vad "robotarna" runt henne har för "utrustning", så kan hon avgöra vad de är bra på. Även klasskamrat Nanami varnar Gaku för vad hon inte vet om Yukari, och när en seriemördare är lös i staden så upptäcker Gaku att Yukari har en koppling till polisen...

 

Med det som bakgrund berättas en historia om makt och maktlöshet, om perspektivskillnader, om kärlek och besatthet, om verklighetens grundvalar, om att komma över sorg, om vad det betyder att vara vänner. Det är teman som bärs upp av en minst sagt skruvad historia. Jag hade hört att det var en "mindfuck"-berättelse förut, men gudars bevare, jag hade inte på hundra år kunnat förutsäga den här handlingen. En high-concept-spoilerbeskrivning som alla animangafans förstår skulle kunna vara "

Steins Gate

korsat med

Madoka Magica

och 

Emanons minnen

".

 

I design känns den lite omodern, med sisådär tio år, och den är ganska enkelt tecknad. När den kommer igång så är det ganska expositionstungt, med figurer som rabblar upp Wikipedia-sidor om fysik, medan den känslomässigt kan kännas lite outvecklad -- men det gick hem. Den har en känslomässig kärna, och jag älskar när scifi-anime/-manga går ett steg extra. Kanske har "en animeversion av Purple Qualia med manus av Gen Urobuchi" fått en plats på min drömprojektlista.

 

8/10.

  • Uppröstad 1
Länk till kommentar
Dela på andra sajter

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Svara på detta ämne…

×   Inklistrat som formaterad text.   Klistra istället in som oformaterad text

  Endast maximalt 75 uttryckssymboler tillåts.

×   Din länk har automatiskt inbäddats.   Visa som en länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa editor

×   Du kan inte klistra in bilder direkt. Ladda upp eller sätt in bilder med URL.

 Share

×
×
  • Skapa nytt...